Läste en insändare i "Metro" den 16:e, angående homosexuella och deras framtida eventuella rättigheter till adoption av
barn. En debatt pågår tydligen i tidningen. Jag har inte läst tidigare insändare, men genom en annan sådan i samma tidning har jag förstått att någon kallad "Barnens rätt i samhället" tidigare skrev att de homosexuella är egoistiska som vill adoptera barn (vilket jag förresten tycker många heterosexuella barnlösa par också verkar vara).
Hur som helst, just denna insändare fick mig att reagera inte bara på grund av den iskalla människosyn som lyste mellan raderna, utan även frånvaron av intellekt. Argumentet som användes emot adoption till homosexuella par verkar dessutom vara ganska vanligt, trots att det egentligen inte är ett fullgott argument: sjukdom. Här är insändaren:
"Svar till signaturen Anna Andersson (15/8).
Snälla Anna, det signaturen "Barnens rätt i samhället" skrev den 13 augusti var klarsynt, intelligent och helt korrekt. Du rackar ned på hans eller hennes åsikter men har helt uppenbart inte reflekterat över att det kanske är din snedvridna verklighetsuppfattning och moral som egentligen är fel.
Ingen intellektuell människa kan komma undan det faktum att homosexualitet är en genetisk och psykologisk defekt som skulle behöva vård i stället för acceptans."
Låt oss tänka oss att homosexualitet är en sjukdom, eftersom detta tydligen var argumentet emot föräldraskap för den här skribenten (vad nu moral och verklighetsuppfattning har med det att göra). I så fall övergår vi nu till att resonera om sjukdomar i kombination med föräldraskap.
Vilka sjukdomar kan föräldrar ha, utan att deras barn blir lidande? Barn lider ju om föräldrarna lider, oavsett om sjukdomen är psykisk eller fysisk. De tycker antingen synd om sina föräldrar, eller lider av att bli misshandlade,
nonchalerade, mobbade eller påverkade av jobbiga känslor. Vilka mer sjukdomar ska få vård men inte acceptans? Och vad
gör vi med de föräldrar som har drabbats av obotlig cancer? Där fungerar ju ingen vård.
Många barn har föräldrar med depression, drogproblem, hormonförändringar, psykiska men av jobbiga händelser, reumatism, cancer, HIV, nedsatta organfunktioner, fetma, psykopati, allergi osv.
Vilka sjukdomar är det som barnen måste hållas undan? Och vad borde de föräldrar göra, som råkar få en sjukdom först efter det att de blivit föräldrar?
Frågan blir ganska komplex om vi ska börja förbjuda föräldraskap pga sjukdom. En stor mängd barn skulle bli föräldralösa.
Jag tror att barnen föredrar att vara med sina sjuka men sympatiska och harmoniska föräldrar, istället för att tillbringa sin fritid på institution eller hos extremt friska adoptivföräldrar (om det finns några sådana över, när barnen till alla sjuka föräldrar måste få plats någonstans där ingen är sjuk). Barnen tycker säkert inte att det gör något om föräldrarna är dammallergiker eller förkylda. Däremot bör barn som bor i familjer där de far illa få extra vuxenstöd och flyttas till ett harmoniskt hem.
Barnen ska inte - och får inte - ta del i föräldrarnas sexliv. Om mamman eller pappan har sex med kvinnor eller män, ska inte ha någon betydelse för barnen. Föräldrarnas roller ligger på helt andra områden. Om sexlivet ses som en sjukdom av insändar-skribenten i detta fall, så är det alltså en sjukdom som barnen inte alls behöver lida för.
Vad väljer vi att föra vidare till våra barn? Vilka gener är det vi tvingar på dem när vi föder dem? Borde vi oftare avstå från att föda barn, om vi har anlag för allergier, cancer eller andra sjukdomar? Hur stora är riskerna att få sjuka barn, och hur mycket lider i så fall barnen av att ha sjuka föräldrar eller själva vara sjuka? Jag tror inte man hittar några bra svar på dessa frågor genom att med några rader säga att sjukdom är ett argument emot adoption.
Attityder förs likt ärftliga sjukdomar över till barnen i ett hem, omedvetet eller medvetet. Hat och förakt mot andra människor är något som många aldrig skulle vilja införliva hos sina eller andras barn, medan andra är så ivriga att de vill pusha för det i tidningar.
Somliga barn har föräldrar i utsatta situationer, såsom att de har "fel" yrke, personlighet, frisyr, hudfärg eller utseende (svårt att få arbete, mobbning mm pga fördomar). Barnen kan därför själva bli mobbade eller få mycket dåligt självförtroende, eftersom de känner sig annorlunda eller inte får uppleva samma vardagsliv som de flesta andra barn.
Om det vore avvikelser i barnens vardag som skribenten vill fördöma (istället för att ställa sjukdomsdiagnos), så kan forskarna om de vill börja titta på hur stora skillnaderna kan vara mellan familjelivet hos homosexuella kontra heterosexuella par. Jag kan börja med att fråga hur stora skillnaderna kan vara mellan heterosexuella par.
Lever alla sådana familjer precis som deras grannar lever? Har man samma attityder, samma känslor för varandra (och hur visar man dem?), samma uppfostringsmetoder, kulturella intressen, jämlikhet och intelligens? Det betvivlar jag starkt.
Det vore tråkigt om alla vore lika. Däremot vore det inte alls tråkigt om alla försökte att inte föra intolerans, hat och förakt vidare, generation efter generation. Barn behöver harmoni, kärlek, stöd, uppmuntran, trygghet, lek, hjälp och goda attityder. Om de har annorlunda föräldrar (t.ex med en annan hudfärg), så ska det enligt det ideala vara lika naturligt som livet självt. Det annorlunda kan dock vara tungt att bära; vem har det inte extra jobbigt med en helförlamad eller blind förälder? Jag tror dock att omgivningen antar att det är jobbigare än det faktiskt är för dem som lever mitt i detta. Och att homosexuella föräldrar knappast ter sig särskilt annorlunda alls, när det väl kommer till kritan. Allt som är annorlunda för barnens del, när det gäller homosexuella par, beror ju mestadels på föräldrarnas personlighet. Och vi är alla unika. Kvinnor i heterosexuella förhållanden kan bete sig likadant som män (enligt gamla klassiska definitioner), liksom män kan ha "kvinnliga" sidor. Även om det finns generella skillnader mellan hur kvinnor och män beter sig och fungerar, så finns det stora variationer när man väl tittar bakom statistiken.
Barn som har adopterats har genomgått traumat att på ena eller andra sättet förlora sina biologiska föräldrar. Det måste ha varit en fruktansvärd upplevelse i de flesta fall, och efteråt behöver barnen stort stöd, förståelse, lugn och ro och massor med kärlek. Livet har sina ödesvägar, förutbestämda eller ej, men man måste vara extra försiktig med barn som förlorat hela sin grundtrygghet genom att föräldrarna ryckts bort. Ingen kan säga sig "ha rätt att" adoptera ett barn.
Det är istället barnet som har rätt till det som det behöver.
Jag förstår därför dem som inte är säkra på att homosexuella par ska få adoptera "som vore det en rättighet". Men därifrån är det mycket långt till att säga att homosexuella par aldrig passar det aktuella barnet, eller att barnet aldrig är starkt nog för eventuella "svårigheter" av det slaget. Det finns nämligen så mycket gott som de kan få i gengäld, och det är som sagt inte säkert att föräldrarnas sexuella läggning gör dem annorlunda än heterosexuella. Inget säger att varje heterosexuellt par är bättre föräldrar än varje homosexuellt par.
Varje människa, oavsett sexuell läggning, har mer eller mindre av de sidor och kombinationer som barn behöver. Skribenten kan aldrig veta vad som är rätt eller fel utan att undersöka varje uppkommet fall. Och detta oberoende av om han eller hon ser homosexualitet som en sjukdom.
Upp igen!
