Samhälle (3) Till huvudsidan  Välj annat ämne

Samhällstjänst (27/1 2000) På hjärtat har jag idag känslan efter pratstunden om meningen med livet med en kvinna på jobbet. Eftersom knappt någon av oss tycker det är ett värdigt liv att jobba heltid och sedan komma hem och laga mat och gå och lägga sig, så som de flesta av oss verkar göra, så borde vi för länge sedan ha förändrat vårt samhälle - hela civilisationen. Men inte, då. Det bara rullar på, år efter år. Vi har varsitt ekorrhjul att springa i dessutom, inte ett stort gemensamt. Alla vill tjäna pengar, så att vi kan få tag i mat, bostad och lite nöje. Men sedan struntar vi hur det går med omvärlden som vi ju faktiskt lever mitt i. Vi har omgivit oss med fantasiskal om att detta är det verkliga livet - att det är helt normalt för människan att bete sig så som vi gör, och att det som vi ser som viktigt faktiskt är viktigt (aktiespekulationer, hårfärg, mycket pengar undanlagda, ägd bostad i "rätt" kvarter, smycken, telefoner, Internet, flashiga datorprogram, titlar på våra yrken). Är det bekvämt att åka en och en i små burar på hjul till och från jobbet varje dag, så gör vi det utan att bry oss om följderna. Bara vårt eget ekorrhjul känns kortsiktigt bekvämt så tycker vi att våra liv är rika... eller? Kvinnan på jobbet hade en ganska bra idé, tycker jag. Hon föreslog att man skulle kunna minska ner våra arbetstider ett par timmar per dag, så att fler fick chans att tjäna pengar. Vi skulle under de två timmar per dag som vi får över arbeta med samhällstjänst; allt som behövs för att vårt samhälle ska må bra och utvecklas åt rätt håll, vare sig det gäller forskning och t.ex framtagning av nya bränslen, att göra livet värdigt för de gamla och sjuka, hålla igång lokaltrafiken och infrastrukturen i allmänhet, renovera byggnader som vi alla vill bevara osv. Vi skulle alla få prova på många omväxlande saker. Om vi gjorde detta gemensamt kunde skatten sänkas, och därmed kunde vi lättare leva på den mindre inkomst som arbetstidsförkortning ger. Vårt samhälle skulle bli trevligare att leva i och vi skulle gemensamt ta vara på det på ett helt annat sätt. Idag är det ju så att inte ens politikerna har ideologier, de jobbar också i sina privata bubblor - i sina val av "helt vanliga yrken" för att tjäna pengar åt sig och sina familjer. Tja... man kan fråga sig varför vårt samhälle ser ut som det gör när inte många är särskilt lyckliga och så många talanger och idéer lämnas oanvända. I ett längre perspektiv skulle samhällstjänsten kunna göras även i andra (särskilt fattiga) länder, så vi gav mer till de som behöver mest. Upp igen!

Rubriker: Samhällstjänst Fotomodell Ett ensamt träd Ja, se kvällstidningar! Medborgarlön Födelsedag i Benin De Olympiska Spelen Diskriminering Föregående Forts... © Eva-Lena B

Fotomodelljobbet=drömmen? (22/2 2000) "Ny Tid" (fd "Arbetet Nyheterna") är tillbaka på punkt noll, kan man säga. Åtminstone när det gäller somliga områden. Jag skrev om deras attityder i Rullen 24/1 1999, då jag kritiserade dem för att förstärka myten om att framgång ligger i skönhet och exploatering. Sedan dess tycker jag att de har utvecklats, men kanske mest på andra sätt; vi får numera exempelvis läsa mycket reportage och artiklar om olika yrken och människoöden, vilket jag efterlyst. Det är verkligen bra för alla att få ta del av riktiga kvalitetsartiklar som höjer upp allmänbildningen och hjälper ungdomarna att välja yrke. Men just när det gäller unga kvinnor, tonårstjejer, så tar man inte sitt ansvar. På ett dubbelt uppslag i dagens Ny Tid skriver Katarina Ström Mevlinger om en tjej som är på väg att slå igenom som internationell modell. Och detta på ett sätt som om någonting fantastiskt har hänt. Ett utdrag: Det kanske mest fantastiska som kan hända en ung tonårstjej, den ultimata drömmen om lycka och framgång - det har hänt 16-åriga Jenny Strömvill från Östra Grevie. Hon är på väg att bli fotomodell. Ja, så där går man på. Om och om igen ska ungdomarna matas med att detta är det ultimata i livet, att detta är ett tecken på framgång! Här ska man satsa, det är drömmen! Usch, tillåt mig att må en aning illa! Jag behöver väl inte ens komma med några förklaringar om varför? Ändå kan jag inte låta bli att fortsätta: varför skulle det där så självklart vara en dröm? Varför tror så många journalister att unga tjejer först och främst vill bli fotograferade eller stå på en scen - att de inte har några andra riktiga, personliga drömmar? Jag blir förbannad på personer med tunnelseende som yttrar sig sådär, på grund av tre anledningar för att de tror/påstår att unga tjejer är sådana över lag för att de drar alla unga över en kam för att de ger en bild i massmedia som får andra ungdomar att tro att det är där man blir lyckad och erkänd som människa! När jag var i den åldern drömde jag om helt andra saker, och har fortsatt med detta. Det beror inte på att jag inte är bildskön, utan på att jag har andra intressen och en personlighet som inte alls känner för sådan ytlighet. Faktiskt så tror jag att de flesta bildsköna tonårstjejer också drömmer om helt andra liv än det utseendefixerade, och då om sådant där de får använda sina krafter där de behövs. Kanske med djur eller något konstnärligt, eller med en ärvd talang... det kan vara allt mellan himmel och jord. Varför skulle det vara ultimat att hamna på bild? Det är helt klart en sjuk värld vi lever i, men man behöver inte hela tiden försöka göra den ännu sjukare! Upp igen!

Ett ensamt träd (24/2 2000) Diskussioner, eller rättare sagt prat om sådant som är självklart, har jag svårt att engagera mig i fastän jag nog borde. Att alltid visa när jag håller med andra för att känna mig delaktig i en grupp är inte min stil. Jag gillar att stå som ett ensamt träd på fältet och låta vinden dra genom grenarna åt alla håll, även om det emellanåt också är inspirerande att vara med i en dunge; där kan det ju också blåsa lite ibland. Sedan är det ju så att fåglarna som skiter på en gör det för att det är roligt att skjuta prick, eller för att de är rädda. Inte för att de egentligen tror mer på vad de själva gör; de har aldrig reflekterat över sina primitiva reflexer. De bryr sig inte om att se efter om man uppskattar skiten, och då ids jag inte ens släppa de löv som skyddar dem mot regnet. En vacker dag faller de på eget grepp då de inte kan slå sig ner någonstans utan att sätta sig i något halkigt och sliskigt. ;=) Upp igen!

Ja, se kvällstidningar! (23/4 2000) Såg att Aftonbladet visst gjort om sin söndagsbilaga. Tur att det nämndes på flera ställen, för jag märkte ingen särskild skillnad; det var fortfarande mycket om smink, utseende och sådant. Som "hetaste badmodet", "sexiga Erica", "barnfetman", "modetrend", "nytt om huden", "elegant i urringat". Det roliga var deras tanke bakom detta "nya" snitt: "Tanken är att göra en tidning för 2000-talet". Åh, så briljant att den görs just nu, när vi ju befinner oss i 2000-talet och kan läsa den! Om den istället vore gjord för 1960-talet skulle vi då aldrig haft chans att glädjas åt den, eftersom den kommit ut 40 år för sent. GT frossade i mittuppslaget med foton på en beväpnad amerikansk polis som kommit för att hämta den stackars lille Elián. Alla befann sig inne i en garderob när fotografen så träffsäkert kunde fånga barnets skräckögonblick på bild. Följde pressen kallt med och dokumenterade övergreppet? Hrm... skrämmande, hela denna cirkus. I alla fall så följde GT sina traditioner och hade ritat upp en karta över området. Typiskt för dem är att även ha med hur bilar parkerat utanför byggnaderna, så att läsarna ska känna sig riktigt insatta i de viktiga detaljerna: ett fåtal demonstranter hölls tillbaka med tårgas framför en vit skåpbil som parkerats i ca 30 graders vinkel mot trottoaren till vänster om husets entré. Pressens tält var placerade i andra körfältet, mitt emellan den beskrivna skåpbilen och ytterligare en likadan, den andre parkerad mer utmed vägens naturliga riktning. Det var ur just den senaste skåpbilen som personer steg ur för att gå in i huset, komma ut igen och köra iväg med pojken. Ja, det avgör ju saken. Eh...? Upp igen!

Medborgarlön (9/7 2000) En konstig insändare jag läste för en tid sedan var skriven av en konstnär (minns tyvärr inte namnet). Han skrev att det är underligt att vi övriga inte förstår att konstnärer står över andra i samhället när det gäller graden av "viktighet". Dessa ska enligt honom särbehandlas. Hrm... jo, han menade på att en konstnär inte kan krysta fram ett verk under tiden som han/hon arbetar med något vardagligt vid en heltidsanställning, och därför bör de få lön i evighet medan de går arbetslösa, även efter det att försäkringstiden gått ut! De vill inte ta några andra typer av jobb även om de inte får konstnärsuppdrag, alltså. Ja, det är inte illa vilket självförtroende somliga har! Vi andra som inte är önskvärda i de yrkesgrupper vi känner att vi vill tillhöra i samhället får helt enkelt byta yrke och eventuellt försöka senare igen. Det har många varvs- och byggnadsarbetare fått inse, och nu är det väl ändå hög tid även för konstnärer? Behövs man inte där man vill vara, så får man tyvärr utöva sin hobby på fritiden och privat sälja sina eventuella skapelser till de få som uppskattar dem (hrm... varför kom jag plötsligt att tänka på att den flera gånger nedläggningshotade Teatern nu plötsligt ska byggas ut istället?). Om inte, så borde i så fall medborgarlön gälla för oss allihop i samhället - att de som inte vill jobba ska få lön, och de som vill jobba få högre lön än dessa. Antagligen skulle det då jämna ut sig tillslut och likna dagens fördelning mellan arbetslösa (somliga ofrivilligt) och arbetande (somliga ofrivilligt). Upp igen!

Födelsedag i Benin (4/10 2000) Jag känner mig så skyldig varje gång jag ger en födelsedags- eller julpeng åt mitt fadderbarn med familj. Det är bara ca 150 kr per gång (utöver den månatliga summan), så jag känner verkligen hur snedvridet och orättvist allting är när deras svarsbrev kommer, i vilket de vill berätta att pengarna har kommit till nytta. Jag tänkte ni skulle få läsa det senaste brevet: Dear Eva Hello! I do hope that you are doing fine together with your family. Thanks be to God that here in Benin, my family and I are also doing well. It is with pleasure that I have got your 45.04 dkr equalling fcfa 3.965 for celebrating my birthday and another money gift of 90.07 dkr amounting to fcfa 7.930 intended for my family and me, and we are all very glad with these money-gifts of a total amount of 135.11 dkr, the equivalent of fcfa 11.890 which have enabled us to purchase the following things: - 2 yards of wax prints for me: 3.000 - 1 nylon sleeping mat: 3.500 - 1 pair of shoes for me: 1.000 - 10 kg of rice: 3.000 - 44 stock cubes for cooking: 1.100 - 2 bars of "palmida" all-purpose soaps: 200 - 1 sachet of biscuits: 50 - 8 candies: 40 TOTAL: 11.890 My parents and I are thanking you very nicely for your kindness. Here in Benin, we are supposed to be in rainy season, but it is not raining as it should. My God help you in your endeavours and repay you a hundredfold for your good deeds. NN (mitt fadderbarns namn). * written in french by XX, a friend of your sponsored daughter´s father, with some of the child's ideas. (brevet är översatt av personal på Barnfonden) Upp igen!

De Olympiska Spelen (1/10 2000) ...är slut för denna gång. Mycket kan man säga om dem, men en sak som är säker är att de aldrig kan bli rättvisa. Några har tänkt på hur orättvist det är att de tävlande ofta vinner på taktik, som höjd- eller stavhopparna, eller på att andra helt enkelt har en dålig dag och missar sina chanser. Det där är bara en av aspekterna. Det finns så mycket annat som visar att elitidrotten egentligen borde ha spelat ut sin roll för länge sedan. Jag har skrivit om det förut, men kan inte låta bli att ta upp det igen. Någon sa mig för en tid sedan att doping borde tillåtas, eftersom elittävlingar ändå aldrig kan bli rättvisa, hur man än vänder och vrider på det. Några exempel på svårlösta orättvisor är: En idrottsman kan vara uppvuxen i ett högt bergslandskap, där hans lungor sedan barndomen har byggts upp till att ha en mycket starkare kapacitet än de som levt på låglandet. En annan idrottsman kan leva gott på sina föräldrar, vilka har ordnat ett laboratorium där han kan inandas syrefattig luft som tränar hans lungor på konstgjord väg. Då blir han mycket "uthålligare" än konkurrenter som aldrig sysslat med sådant. -Vem av dessa män förtjänar mest att vinna? Kan man verkligen svara på det? En idrottskvinna kan ha haft hela släkten till hjälp med skjuts till träningar och tävlingar, läger och andra aktiviteter, som stärkt hennes självkänsla och kondition. Kanske går hon också regelbundet till en psykolog och utövar mental träning. Hon arbetar förslagsvis med något kreativt och givande, och är i själslig balans. En annan idrottskvinna kan ha vuxit upp med en hånfullt inställd omgivning, och måste kämpa helt på egen hand hemma på bakgården. Hon kan ha ett slitsamt fabriksarbete och ständiga depressioner för att livet inte blev som hon hade tänkt sig på grund av ekonomiska problem. -Vem av dessa kvinnor förtjänar mest att vinna? Kan man verkligen svara på det? En idrottsman som av naturen råkat födas till en muskulös varelse behöver inte kämpa så mycket för att vinna sina tävlingar, som den som fått jobba sig upp genom idog träning på gymet. Kanske är det legalt för den svage att ta till anabola steroider för att få det lika lätt som den som haft "rätt" typ av gener via spermie och ägg? Jag vill inte säga att doping är OK, för det tycker jag verkligen inte. Men jag är med på att det finns en del att fundera på här. Min egen slutsats har blivit att jag tycker elitidrotten tillslut tagit steget över gränsen till det ultimata. Det finns inte längre någon mening med att träna på supernivå eftersom äran inte längre är värd något (man kan inte se vad som ligger bakom framgångarna), och eftersom priset så ofta blir alldeles för högt. Jag tycker att man ska lägga ner elitidrotten och träna på en sund nivå, bara för hälsans och nöjets skull. Det är inte ett dugg hälsosamt med elitidrott (åtminstone inte med de flesta grenarna), och inte verkar de flesta ha roligt heller. Nej, elitidrotten finns bara till för att de allra rikaste på marknaderna ska få sina chanser att visa upp reklam. Hade pengarna inte funnits, så hade många av de tävlande inte heller sålt sina kroppar till allehanda experiment och fysiska plågor utöver det groteska. Hur kan detta fortgå? Varför satsar inte superföretagen på något innovativt - något positivt? Förr kanske det var så att idrotten gav gott, men numera är det bara ett minne blott. Finns det någon moral eller blundar man på alla nivåer? Upp igen!

Diskriminering (1/11 2000) Nu har det också framkommit att kvinnor får ut lägre summor än män i somliga privata pensionsförsäkringar - bara för att vi statistiskt sett lever längre! Jag håller med Annica Tiger om hennes dagbokstext: vi borde alla skriva och fråga våra bolag hur just de fungerar; diskriminerar de kvinnor eller ej? Om det handlar om livslängd, så vill jag i så fall ha pengar av de män som lever längre än de borde enligt statistiken; de ska ju inte ha mer pengar än mig bara för att de lever lika länge som jag! Dessutom borde medellånga män ha mindre pengar än väldigt långa eller väldigt korta män. Livslängden skiljer sig nämligen statistiskt dem emellan, trots att alla har snopp. Glada och harmoniska människor (som ju lever längre) skulle då också få mindre summor än deprimerade tråkmånsar eller de som drabbas av regelbundna raseriutbrott, och gifta skulle få långt mycket mindre än ensamstående. Skilda ensamma män lever dessutom inte alls lika länge som skilda ensamma kvinnor. Och hur är det med hårfärgen - lever de rödhåriga kanske längst, eller är det ungefär lika rakt över? Vem har annars äkta och vem har färgat hår? Om man röker samtidigt som man har en katt, lever man då lika länge som en brunhårig utan husdjur? Jag bara undrar... och vad väger du, förresten? Äter du som du borde? Om man spinner vidare; borde vi kvinnor betala färre procent i skatt för att vi statistiskt sett begår färre brott och inte alls vandaliserar i samhället så som männen? Färre antal kvinnor sitter dessutom i fängelse, och inte alls lika ofta som männen gör vi farliga saker som kan leda till dyr sjukhusvård. Nu tycker jag att man bör sträva efter att jobba tillsammans, och dela på livets goda tillsammans. Men det blir oftast inte så i praktiken, som vi ser med bankernas avgifter (medan de själva lever gott på våra insatta pengar) eller med diskriminerande försäkringsbolag. Ett exempel är barn, som ju gör minst skada i samhället och som skapar sig attityder inför framtiden i detta samhälle. Enligt beräknande värderingar borde de i så fall få mer resurser - mycket mer än det satsas på vuxna människor i försäkringsbolag och banker - men så är det ju inte. De beräknande funktionerna används bara i vissa fall, och så gott som alltid av penningstinna bolag som i smyg plockar åt sig av de som inte gapar så högt. Av de som i förväg inte kunde tänka tanken (fantisera om) att bli så förnedrade. Men si, det bidde de! Upp igen!