...var rubriken på föreläsningen jag och sambon gick på igår. Eller rättare sagt tittade in på som hastigast.
Så fort kvinnan började tala, vände vi oss mot varandra med blickar som sa "Nejjjj, inte hon!!" Förra gången vi var
på samma ställe för en annan föreläsning, så hade hon också stått där och svamlat om bilder hon glömt ta med sig,
om hur hon nog funderade på att byta namn på sitt företag, om hur svårt det är att tala inför en grupp osv.
Dessutom hade hon ögnat igenom samma böcker som mig om kroppsspråket. Allting hon sade under den tid vi ansträngde
oss för att sitta kvar av ren artighet var basalt, sådant som alla i hela lokalen måste ha känt till. Nej, fram för
personliga grepp, annars är det ju meningslöst!
Så här skulle min föreläsning köra igång:
- Ikväll ska vi kommunicera!
Tycker ni att det är en vansklig konst? Det beror i så fall mycket på att ni inte vågar
visa ert innersta. Den som är rädd för att kommunicera fullt ut vill nämligen inte använda alla de sinnen och språk
som behövs förutom talet. Orden vi säger är en mycket mindre del av kommunikationen än vi brukar inse. Eller vad
säger du, "lille vän", nu när jag klappar dig på huvudet? (Jag skulle överlägset klappa en person som sitter
bland åhörarna, bara för att retas lite; det är sådant som får igång folk)
Efter denna uppvärmning skulle jag be en stackars oskyldig (hemlig stuntman) komma upp från åhörarna, och be honom
stå med mig på "scenen". Så skulle jag fråga:
- Hur mycket tror du egentligen att kroppsspråket säger när vi kommunicerar?
Han skulle svara något logiskt, antagligen (om det inte vore en hemlig stuntman).
Ingen vill göra bort sig framför andra. Nu skulle hur som helst stuntmannen ha fått betalt för att säga något logiskt,
för att vara trovärdig:
- Ja, vad kan det vara? Kanske 75%?
Sedan skulle han vända sig emot mig för att liksom invänta min reaktion, och ta emot örfilen och någon dräpande replik
om att det var några procent fel.
(Ha, nu blev ni allt förvånade! Men, tänk efter - hur vore en sådan start? Visst skulle det vara spännande?)
Ett surr av viskningar och harklingar skulle antagligen gå genom åhörarplatserna, men skulle någon protestera högt?
Det är här som jag nyfiket skulle kolla in vad åhörarna gjorde. Skulle de sitta som snälla möss och titta som i smyg,
låtsas att de råkat missa själva örfilen? Kanske pilla på sina mobiler och fundera på att ringa polisen eller närmsta
psykakut? Någon skulle helt säkert gå och hämta ett glas vatten, för att se om någon annan tog itu med kommunikationen under tiden.
Om jag fick höra "Hörru du! Sådär kan du väl inte göra, din j-a ragata!?", så skulle kommunikationen och debatten
vara igång. Om inte, så kunde jag vinkla in föreläsningen mot det tysta grupptrycket istället.
Alla kunde få tänka efter: hur gör vi när vi kommunicerar, och vad är det som vi vågar - och när och var?
Hur mycket av vår vilja att kommunicera beror på miljö, personkemi, grupptryck osv, och hur många av oss är modiga
nog att kommunicera fullt ut i de flesta situationer? Och passar det sig verkligen? Och när behöver vi ta till knep för att
andra ska förstå vad vi menar?
Tja, det var sådana saker jag hade hoppats lite på under gårdagskvällen. Istället stod en disträ och till synes
förvirrad kvinna där och svamlade ihållande om att här i Sverige vill vi stå 47 cm ifrån varandra när vi pratar.
Någon som vill boka tid till min kommande föreläsning? ;=) Nu när jag skojar lite om det, så känner jag att det
faktiskt skulle vara jättekul att sätta ihop en text och ett "underhållande", personligt program! Men sedan slår
mig frågan om jag skulle våga stå och tala sådär inför en grupp, jag som
är så blyg i somliga situationer. Förresten måste man ju ha något att säga också. Det går inte (trots att många försöker
bevisa motsatsen) bara att ha gått igenom en livskris, för att på scenen sträcka ut armarna och säga "Se så bra det gick
för mig - ni kan också lära er se det ljusa i livet". ;=)
Upp igen!
