Människa (6) Till huvudsidan  Välj annat ämne

Vilda kossor (22/4 2001) I fredags skrev Stefan Ekberg i Metros Kolumn: "Vem tar hand om alla hemlösa kor?" I stora drag gjorde han narr av de människor som inte vill döda kor för att äta eller använda dem till plånböcker och skärp. Han målade upp en tänkt framtid där korna släpps loss under pompa och ståt, och där det är förbjudet att döda dem. Naturligtvis orsakar stora gäng med vilda kossor kaos överallt, särskilt på vintern eftersom de inte klarar sig själva i vårt klimat. "För det är ju så att om djur inte är söta i människors ögon så ska de åtminstone gå att äta eller vara spännande", menade Stefan. Men... är det inte så att husdjuren från början mest var människornas "anställda", och inte så mycket föda? Man tog hand om dem för att de i gengäld skulle kunna hjälpa oss med transporter (häst), hålla oss varma (får), vakta huset och djuren (hund), äta råttor (katt), böka i jorden (gris), ge oss ägg (höna), ge oss mjölk och dragoxar (ko) eller dra tunga lass (oxe). Om Stefan Ekberg hade levt under den tid dragdjuren m.fl blev arbetslösa till förmån för traktorerna, hade han då skrivit samma kolumn som idag? Jag menar - det var ju redan då som korna förlorade sin uppgift hos oss människor. Men, har de för den sakens skull inget annat värde? Idag har många av oss människor också förlorat betydelse i samhället. Det som de gjorde förr görs numera av många olika slags maskiner. Är dessa ersatta människor också värdelösa? Ska vi övergå till att äta och göra skärp och väskor av dem, precis som Stefan tycker vi ska göra av korna? Upp igen!

Rubriker: Vilda kossor Livsträdet Blind tro Öronmärkt Dokusåpor H&M och pojkarna Kroppen Fridykning Räkna får Spädbarn Föregående © Eva-Lena B

Livsträdet (22/4 2001) Människan sägs ju vara högst stående på jordens skala av levande varelser. Men jag tror faktiskt att det kan vara precis tvärtom. ;=) Ja, tänk om det är så att trädet istället är det högsta livet, och att vi andra finns till för trädets skull. Enligt helt vanlig logik fungerar det så här: Flugor och humlor kom till för att trädet skulle kunna pollineras. Fåglar och andra smådjur skapades för att äta flugorna, så att de inte blir för många (annars skulle det bli alldeles tjockt av flugor, och träden skulle inte kunna ta emot solljus. Det skulle även kunna bli alldeles för tätt med träd. Balans måste de i alla fall ha). Rävar och större djur måste finnas för att äta fåglar, så att de i sin tur inte skulle kunna äta för många av de små aptitliga flugorna. Kor, får, grisar, rådjur, älgar och hästar m.fl större djur utvecklades för att hålla ordning i markerna och gödsla växtligheten, så att trädens frön kunde spridas på bästa sätt. Nu var allting i balans. Naturen klarade sig själv och mådde bra. Livsträdet spirade och tillverkade syre genom fotosyntes. Detta höll allt annat på jorden vid liv (bortsett från de extrema livsformerna i djupa vatten, som klarade sig på annat sätt). Men, tyvärr råkade sedan människan komma till. Det skedde genom en missbildning i en apa som just skulle föda, under en sommar då solen hade extra kraftiga utbrott. Mycket här nere på jorden påverkades, och sedan dess har ingenting varit sig likt. Djur och växter har inte haft det lätt. Idag är det så illa att det högst stående livet, trädet, måste dricka surt vatten, andas frätande luft och utstå bestrålning genom ozonhål. Så... min fråga till Stefan angående texten om "Vilda kossor" här över blir: "Vem ska skyffla undan alla meningslösa människor?" Upp igen!

Blind tro (19/7 2001) Någon på nätet har läst "Gårdagens smärta - frön till en lycklig framtid" av Iyanla Vanzant, och citerade ett stycke ur den. Jag har inte läst boken själv, och kanske är den jättebra i övrigt, men citatet gjorde mig lite irriterad. Så här löd det: Varje gång du förkunnar att du uppnått ett visst tillstånd dyker alla möjliga motbevis upp. (citat: Neale Donald Walsch) Det innebär att, i samma stund som du förkunnar att du har blivit helad eller funnit sinnesro dyker alla möjliga motbevis upp för att pröva dig. Den som inte utsätts för prövningar - har heller inget att vittna om. Det känns som om de som skrivit texterna också skulle ha kunnat arbeta med "hjärntvättning" av rädda eller tveksamma människor. Ja, som om de tycker att människor måste fortsätta tro just på det som de börjat tro på. Kanske för att en förening ska kunna fortsätta håva in medlemmarnas pengar...? Många är ju de underliga sekterna runt om i världen, som endast finns till för någons ekonomi. Varför bör de troende annars inte tillåtas att förändra sin tro? Och tänk om tron inte var helt "korrekt" från början, då, utan bara resultatet av rädsla för det okända, grupptryck eller svaghet? Jag menar förstås "korrekt" i upphovsmannens ögon - i verkligheten finns ju ingen "korrekt" tro. Troende människor borde nog inte så ofta se sig som vetande - eller vara så lättledda av de som säger sig veta "allt" (som att det de tror på är just detsamma som ger dem prövningar). Som om de alltid hade rätt. Troende människor hånar gärna icke troende för trångsynthet, men hur vidsynta är de själva gentemot sin tro, om de aldrig låter ifrågasätta dess innehåll? Alla tecken på att en gud finns, är lika många som slumpmässiga underbara händelser ställda mot slumpmässiga tråkiga händelser. Det är väl detta som de blint troende försöker slå bort. Ett förnekande av motbevisen är väl enda sättet för dem att kunna fortsätta tro. De är inte intresserade av att analysera motbevisen eller andra sidor av livet; de vill kanske inte veta av verkligheten. Upp igen!

Öronmärkt (2/9 2001) Nyhetsreportern log in i kameran. Han hade bestämt känslan av att det var en glad nyhet som förmedlades, och tänkte förmodligen att tittarna skulle uppskatta hans medkänsla för den lille pojken det handlade om. Den góa gossen med utstående öron, som nu äntligen skulle få sin operation. En gång hade han blivit lovad den i sin hemkommun, men det hade blivit indraget på ekonomiska grunder. Nu berättade pappan stolt att tidigt nästa morgon skulle de bege sig till sjukhuset och få det hela avklarat. Pojken såg charmig ut, tyckte jag. Visst var öronen utstående, men de klädde honom verkligen. I nyhetsinslaget sa de dock att han försökt skära av sig öronen själv, för att han blivit retad för dem. Jag saknade ett viktigt inslag här; reportrar som intervjuar de barn som retat honom för öronens skull. Man borde ha frågat flera av dem, en och en, varför de retat honom. Och samtidigt frågat hur de hade tänkt sig att öronen skulle komma att växa ihop bara av att pojken blir retad. Jag undrar om de då skulle ha tänkt efter... Nu var nyhetsreportern glad - för att han INTE förstod att grabben snart inser att vuxenvärlden nu gör honom en björntjänst genom att försöka förvandla honom till något mer "normalt" än det han är född till. Till skillnad från hans tidigare lite mer personliga utseende, ska han nu bli något som omvärlden faktiskt kan acceptera. Tror man. Är det inte grymt, vilken björntjänst man gör denna stackars grabb, genom att ge mobbarna rätt? Jag skäms över den flathet många skolor och föräldrar visar i mobbningsfall. Och jag hoppas verkligen att detta blir en läxa som gör att de som mobbat pojken kommer att skämmas rejält, för att han t.o.m opererar sig för deras skull. Upp igen!

Dokusåpor (7/10 2001) Jag såg första avsnittet av årets "Robinson", och stämningen när det just slutat var: totalt nollställd. Intressant att se miljöerna - ja - men resten var helt ovidkommande. Jo, visst var det lite dramatik också, men den berodde inte på någon medveten planering utan på ren otur (det var synd om dem som skadade sig eller blev sjuka). Något som 99% av de medverkande hade, var dock ett ganska stort och tydligt smycke om halsen. DET är väl en gnutta intressant? ;=) En grabb sa i en såpa jag bara råkade se en minut av, medan jag gick förbi TV:n (kanske var det "Farmen", som jag bojkottar pga att de utnyttjar djur): "Om alla vore lika, då skulle vi inte behöva vara tillsammans." Någonting ditåt var det i alla fall. Vad smart sagt, tänkte jag. För om vi faktiskt vore likadana, så vore vi perfekt skapade i fritt stående enheter, och då hade vi inte behövt några andra än oss själva. Nu är vi faktiskt ganska komplexa och lite olika allihop, om än i större eller mindre grad, och borde visa upp skillnaderna mer - och uppskatta dem mer. Det är genom dessa egenskaper vi kan komplettera varandra och dra nytta och nöje av att vara tillsammans. En grupp ja-sägare tråkar bara ut. Och tänk vilken samling erfarenheter man kan hitta i en grupp människor som varit med om olika saker, och som har olika talanger! En ensam människa hinner under en livstid inte med så väldigt många yrken eller utbildningar heller. Det har varit ett stort ståhej i pressen kring att en kille utgett sig för att vara någon annan än den han egentligen är i "Farmen". Än sen? Är inte alla som är med i dokusåpor väldigt bestämda i sin uppfattning om hur de vill ta sig ut framför kamerorna? De har iträtt sig roller, de också. Tänk att grabben tror han var först och ensam om detta! Och att han ville "visa" andra hur de lurats att tro att såporna är verklighet, visar bara ännu tydligare hur blåögd och nedlåtande han själv är i sin syn på oss andra (som för länge sedan upptäckt det han själv just gjort). :=( Däremot har han rätt i att man inte alls syns lika mycket som när man är med i en såpa (och därmed intervjuas för alla tidningar), hur viktiga saker man än sysslar med. Jag har själv undrat vad f-n såpornas handling och medverkande har på nyhets-löpsedlarna att göra. Har aldrig sett "Baren", t.ex, men hur många gånger som helst mötts av pressens artiklar, löpsedlar och reportage som om jag inte gjorde annat än såg på "Baren" och uppfattade det som en verklig händelse och inte bara ett TV-program. Ja, det som retar mig mest är nog hur självklart pressen tror att alla ser på och tar till sig de där TV-programmen. De presenterar knappt dem som medverkar, utan utgår från att alla redan vet vad det handlar om och att alla tycker det är OK med sådana "nyhter". En ganska uppblåst attityd! Trots att det nu var en grupp hänsynsfulla och artiga människor som samlats i första avsnittet av "Robinson", så såg jag det från början till slut. Trots att programmakarna har valt ut människor med egenskaper som ska stöta sig med varandra, så spelar de alltid roller. De vill ju passa in och få sympatier - särskilt i utsatta situationer. Även "Robinson" saknar det som alla såpor verkar vara förutan: intellektuellt utbyte, spännande underhållning och inspirationskällor. Men jag tror mig ha kommit på varför jag emellanåt tittar på "Robinson" men inga andra dokusåpor eller vanliga såpor (jag har dock bara kanal 1, 2 och 4). Sättet de yngre pratar på i "Rederiet" mfl såpor är som om de läste högt ur en bok. Många av de äldre har aldrig arbetat i andra yrken utanför teatervärlden - och efter så många år så smälter de liksom in i yrket så mycket att de inte längre kan gestalta några roller, utan bara sitt eget skådespelande. Man har även dekorerat dem med sådana kläder, rekvisita och attiraljer att de t.ex ser ut som "en skådespelerska som försöker gestalta äldre kvinna i den och den situationen". Sådant är också mycket tydligt i amerikanska filmer. De yngre skådisarna har i sin tur bristande erfarenhet av att skildra roller tillräckligt trovärdigt. De verkar inte kunna leva sig in i dem tillräckligt djupt för att kunna prata trovärdigt. Handlingarna i såporna är dessutom ofta tråkiga eller väldigt överdrivna eller förutsägbara. Så... varför jag har nu sett flera och hela avsnitt av "Robinson", medan jag ratar alla andra? Det vet jag egentligen inte, men jag tror mig åtminstone ha kommit på det. En anledning är helt klart att i en dokusåpa läser man inte repliker som ur en bok. Och i just "Robinson" är miljön så annorlunda, att jag kommer på mig själv att klura på vad jag skulle ha gjort om jag vore där, tillsammans med de som befinner sig på ön. Samtidigt försöker jag tänka mig in i hur de faktiskt har det, alla som är med. Ja, på något sätt tränar jag mig på att bli mer medkännande med människorna och förstå hur de har det, samtidigt som jag fantiserar lite om hur jag själv hade klarat mig bland dessa främlingar med lite mat, läskiga djur, det varma och fuktiga klimatet, tuffa tävlingar osv. Intriger eller människors utseenden spelar ingen roll för min del. Jag hade hellre velat ha politiska, psykologiska, filosofiska och mänskliga debatter på en sådan ö. Och en mer slumpmässig blandning av människor, som själva fick välja grupper och konstellationer. Allt för en mer realistisk psykologisk handling. Jag får sluta med att säga att ingenting av det jag skrivit ovan betyder särskilt mycket för er läsare, eftersom jag knappt har sett några såpa-avsnitt från de kanaler jag har (skulle ha dött av uttråkning). ;=) Men jag funderar på att be någon spela in ett avsnitt av varje serie-typ från TV3 åt mig, som jag kan kolla in och recensera. Upp igen!

H&M och pojkarna (19/11 2001) Ögnade igenom Aftonbladet från i fredags, bland annat en debattartikel av en 24-årig kille vid namn David Mohsen. Han frågade varför så många tjejer tycker det är kvinnoförnedrande så fort en snygg tjej kommer på bild. Själv kunde han inte förstå detta, eftersom snygga tjejer ju finns i verkligheten - bland annat i bikini på badstränderna - tycker fula tjejer att de också är kvinnoförnedrande? Slutsatsen han presenterade var att de flesta tjejer helt enkelt är avundsjuka på dem som är snygga och platsar på H&M-affischerna. H&M har verkligen lyckats med sina intentioner att forma den här grabbens attityder. Företagets marknadsföring går ganska tydligt inte ut på att visa upp sina produkter för målgruppen, utan på att ändra grabbarnas attityder, till priset av hur tjejerna mår (eftersom flickorna ändå ofta bär eller köper produkterna p.g.a prisläget eller för att de fått dem i gåva). Eftersom somliga av grabbarna själva inte märker av hur de indoktrineras, kan man nästan kalla det för subliminalt vilseledande. ;=) "Color of Bennetton" (hur det nu stavas) gör samma grej, fast med mer variation: krig, aids, olyckor, våld, knark osv är bara några av inslagen som ska låta företagets image bilda en "spännande krydda" i sinnet hos de unga. Ändrade attityder är nämligen det enda som kan ändra människors beteende, och för att få folk att köpa en produkt de annars inte lägger märke till, nöjer sig de fräcka företagen inte med att visa upp produkterna. Nej, de bygger istället upp en helt fristående "attityd-image-kampanj" kring varje produkt, något som inte har ett dugg med själva produkten att göra. Den i sig är nämligen inte tillräckligt spännande, men däremot ofta mycket konkurrensutsatt. På mobiltelefonmarknaden är detta också ganska tydligt: hela livsstilar föreslås i filmer och tidningar; mode, utseende, beteende, social tillhörighet och mobiltelefoner slås ihop till en stor orgie i "attityd-trender" som företagen noga planerat för att påverka ungdomarna så mycket som möjligt. De vuxna talar om för de unga: "Så här ska du se ut i vår", "Så här säger du på första daten"... och ungdomarna går alltid på knepen. Särskilt när påverkan sker genom den primitiva delen av hjärnan: en snygg och spinkig tjej. Eller genom att så många röker på reklambilderna utomlands. Tobaksbolag, telebolag, telefontillverkare och klädförsäljare kan då samarbeta för en gemensam attitydförändring hos ungdomarna, som gör dem välvilligare inställda till deras produkter. De unga konsumenterna blir små nickedockor på flera plan. ;=) Man har i evigheter marknadsfört bilar med snygga, spinkiga bikinibrudar (aldrig snygga normalbyggda här heller). Vad har de med bilarna att göra? Numera ses det som ett billigt knep, och har fått lite av en tönt-stämpel. Åtminstone av de seriösa handlarna. Själv blir jag misstänksam mot sådana försäljningsknep, eftersom tjejerna knappast ingår i köpet och jag hellre vill att handlarna är tekniskt kunniga och intresserade av kvalitet. När det gäller H&M och andra företag som riktar sig till de yngre, så har de inte kommit lika långt moraliskt eller intellektuellt: de äger ingen kvalitet och kan därför inte sälja genom sådana begrepp. Dessutom känner många konsumenter redan till att de inte dragit sig för att utnyttja barnarbetare. Det enda de tror att de kan göra för ökade försäljningssiffror är att inge en positiv bild av företaget i unga grabbars hjärnor: halvnakna, smala och snygga brudar är något som går rätt upp i deras njutnings-centra, helt utan filtrering. Nu är det väl bara att invänta dem som kunder i butiken...? Och nu om någonsin kommer modellerna att diskuteras ute bland folket. Ett bra grepp, tänker väl H&M. Nja... jag tror istället att företaget biter sig själv i svansen. Alla attitydförändringar är inte av godo ens för den som håller i trådarna - för vad ger dessa Barbie-modeller för tankar hos folket i stort? Och vilken attityd inger det hos de unga grabbarna - själva målgruppen? De flesta unga grabbarna ser antagligen inte ens produkterna som är till salu, utan bara de sensuella kropparna (som mot alla odds antagligen inte är till salu. De fantiserar om sex med dessa tjejer - vilket David Mohsen tyckte vi borde förstå och acceptera. Han frågade om vi tjejer inte hellre ser Brad Pitt göra reklam för underkläder än Billy Butt. Vad nu Brad Pitt har att göra med de undernärda kvinnliga modellerna. Är han spinkig? Hrm... jag är nog inte riktigt på det klara med vem Brad Pitt är. ;=) Men som sagt; unga grabbar köper väl sällan något på H&M? Mer erfarna, äldre män kanske lättare ser produkterna som de undernärda modellerna bär, eftersom de vant sig mer vid kvinnokroppar, men de köper nog också sällan något på H&M. För hur snygga skulle dessa underkläder bli på deras "helt vanliga medelålders fruar"? Kommer de att passa? Är butiken kanske bara till för de som inte färdigutvecklats? Frugorna därhemma är liksom inte samma sak som de unga, trådsmala objekten på plakaten. Den riktiga konsumentgruppen, "helt vanliga tjejer", har H&M nonchalerat och kört över. Många av dem handlar ändå i butikerna eftersom priserna är ganska humana, men ännu fler hade gjort det om de känt sig välkomna. Tjejer med alldagligt utseende eller med övervikt tvekar också inför köp av dessa produkter, eftersom de inte tror att de passar i dem. Barbie-modellerna med getingmidja och stor, fast byst är ju så långt ifrån de flesta... Nej, jag tror knappast att H&M har gjort någon smart affär genom denna attityd gentemot målgruppen. Och om en alldaglig tjej får fina underkläder av sin pojkvän, vilken press sätter detta inte igång? "Kan jag verkligen ha denna?" "Önskar han att jag såg ut som den där modellen?" "Nu måste jag börja banta!" osv. Tjejerna mår dåligt av de attityder som H&M försöker plantera ut genom denna subliminala hjärntvätt. Vad som då är kvinnoförnedrande? Om någon som läst ända hit ännu inte förstått, så får jag väl förklara än tydligare: Det är när man visar upp kvinnor som objekt, utan att dessa kvinnor har något värde eller någon funktion på annat sätt än att skapa en sexig image av ett företag eller en produkt, bara för att männen ska handla mer eller få ett sexuellt intryck. Det är alltså inte de snygga tjejerna själva som är kvinnoförnedrande, utan den "tomma handeln med deras yttre". Trots att den vackra modellen inte utgör själva målgruppen (endast ett fåtal urläckra tjejer lever i detta land och handlar kläderna, och ändå visar inga "vanliga" tjejer upp plaggen), och trots att modellen inte hör till varan som säljs (hon åker t.ex inte med köparen hem i en ny bil), så "säljs" hennes kropp. Jag kan tänka mig att många vandaliserar plakaten för att de inte vill att barnen ska växa upp med sådan indoktrinering, innan de har en chans att värja sig emot den - både flickor och pojkar. Hur många fler ska bli anorektiker innan företagen tar sitt ansvar? Killar som David Mohsen jobbar i deras spår, och intrycken blir tillslut alltför snåriga att reda ut för dem som växer upp i denna djungel av kyliga kroppsideal och onödiga produkter. Det är lite väl enkelt att som Mohsen slå ifrån sig det egna ansvaret genom att bara skriva "Vi lever i en utseendefixerad värld. Bra eller dåligt får andra bedöma...". Upp igen!

Kroppen (21/1 2002) De senaste åren har jag börjat intressera mig lite mer för kroppens kemi. Tänk att det funkar så bra som det faktiskt gör, för det mesta, vårt mänskliga maskineri! Trots allt konstigt vi äter, dricker och andas in. Åtminstone under några år, innan det blir för tungt och vi kanske drabbas av hjärtinfarkt eller cancer av rökning och stillasittande. Och tänk så lite de flesta av oss vet om hur allt egentligen hänger ihop! Vi har fått varsin kropp som ska hålla livet ut, men under en relativt kort tid är det lätt att slita ut den, på ett eller annat sätt. Inte visste jag, t.ex, förrän alldeles nyligen, att Coca-Cola innehåller såpass mycket fosfor att om man dricker två burkar har man drivit ut hela dagsbehovet av magnesium - som man kanske inte ens hunnit få i sig genom kosten. Jag har hävt i mig en hel del Cola de senaste åren, men när jag läst detta drog jag ner rejält på den, och köpte magnesiumtillskott för säkerhets skull (som jag brukar glömma att ta). Det är tydligen ganska många som har brist på magnesium och zink, utan att veta om det. Mer än 70 enzymer är beroende av zink, som främst är inblandat vid hormonproduktioner och ämnesomsättningsprocesser. Zink är också en förutsättning för utnyttjandet av järn och bildandet av blod. Magnesium ingår i enzymer som styr produktionen och förbrukningen av energi, och är dessutom viktigt för musklerna och blodcirkulationen. Om man har magnesiumbrist så är det vanligt med ett stort sug efter choklad, som innehåller denna mineral. Den som nu blivit lite nyfiken kan läsa mer på www.alternativmedicin.se, där det berättas mycket om kroppen och vad den behöver (titta gärna under rubrikerna Medicinalväxter och Vitaminer & Mineraler). Upp igen!

Fridykning (17/2 2002) G ville gärna se den dokumentära fridykningsfilmen "Ett enda andetag" i Undervattensfilmfestivalen, eftersom hon dykt en del själv och var sugen på tips och inspiration inför kommande säsong. Själv har jag nästan fobi för vatten - det har jag alltid haft utan att egentligen veta varför - så jag var inte precis intresserad. Men, tänkte jag, kanske vore det ett bra sätt att bryta ner delar av den överdrivna rädslan på? Så jag hakade på. Filmen visade sig ha en helt annan inriktning än vi hade hoppats. Istället för att uppmuntra till fridykning för upplevelsen av det fantastiskt vackra under ytan, och istället för att visa hur vegetation och fiskar grupperar sig på olika djup och geografiska områden, så var huvudsaken i filmen större tävlingar och rekordsättningar. Glädjen, och den större meningen med att dyka, togs inte upp tillräckligt tydligt. Det viktiga(?) var att komma så djupt som möjligt, även om där bara var helt svart, och många i filmen utmanade sina kroppar till bristningsgränsen. Prestigefulla människor utsätter sig för större risker än de egentligen kan hantera, men om någon gått för långt i en tävling blir det diskvalificering direkt. Så långt skildrades detta bra: extrema utmaningar är inte något att skryta med; de gör oss bara svagare. Jag själv, som satt och andades i långsamma, djupa andetag i biofåtöljen, höll ibland nästan på att svimma - utan vare sig syrebrist eller koldioxidförgiftning. ;=). Filmen kunde nämligen ha kortats ner rejält om man bara klippt bort det mesta av scenerna med dem som tränade alldeles för hårt, och som råkade ut för spasmer, syrebrist, blackout och medvetslöshet. Usch! Jag har så himla ont av när folk råkar ut för sådant som slår ut hjärnan, så nu är jag ännu mindre lockad av vatten! Även om jag blundade titt som tätt, så förklarade ljuden vad som hände... Upp igen!

Räkna får (1/5 2002) Det sägs att man kan räkna får för att lättare somna om natten. Jag beslöt mig för att prova: där kom de genast in från vänster, hoppande över ett vackert trästaket i hagen. Lika ulliga och fluffiga som i serieteckningarna. Med jämna mellanrum kom de farande, glada och harmoniska, för att skutta in i landskapet någonstans till höger, utanför mitt inre synfält. Men, vad var det egentligen för ställe de var på väg till? Plötsligt kom ett får dalande rakt uppifrån! Det hade inte lust att skutta över staketet som de andra fåren, utan hade fått tag i en färgglad fallskärm. Nu sprattlade det vilt med benen; det ville inte landa mitt på spetsarna i staketet. Skulle det klara sig, och dessutom landa på rätt sida? Ett annat får fick smak på teknik, och byggde en rutchkana, som de äventyrliga for över med. Det gick i en väldig fart. Under tiden påverkades somliga av det mänskliga klädmodet, och började färga ullen på olika sätt redan innan de blev rakade. Särskilt populärt var det med lusekofte-mönster - om det inte var riktiga kläder som gällde: knallröda gammaldags regnställ med sydväst, t.ex. Ett av fåren kom flygande, utskjuten från en kanon, medan ett annat flög förbi med hjälp av ett motoriserat paraply. Ett tredje hade satt fjädrar under fötterna så att de studsade flera meter upp i luften. Hrm... inte somnar man av sådant!? Upp igen!

Spädbarn (21/5 2002) När jag läser i tidningarna om mördade spädbarn och gravida kvinnor som får barnen "utplockade" akut för att de är dödligt knivskadade, inser jag varför vi inte får något direkt medvetande förrän vi åtminstone börjat gå på egna ben. Tänk vilken skräckinjagande situation det vore, att inse hur hjälplös och maktlös man är som spädbarn i fel miljö: Man har fötts till den stora vida världen, som i sig inte är särskilt trygg, och hamnat i en högst tvivelaktig vardagsmiljö: mamma är skåpsupare - för att psykiskt orka med livet - och man ligger i en vagga i sovrummet, där pappa just nu misshandlar henne grovt. Man tänker kanske "här ligger jag som en fånge och kan inte springa iväg. Mina lena, runda ben sprattlar okontrollerat, och händerna försöker nå de färgglada leksakerna över vaggan. Mitt hopp ligger i att någon tar hand om mig ordentligt, och skyddar mig. Nu dödar han henne nog snart, jag hör hur hon väser och knappt får någon luft. Sedan slås kanske även jag ihjäl. Pappas hand är nästan lika stor som hela min babykropp. Jag har knappt börjat fästa blicken än, men detta är alltså mitt öde..." Nej, fy! Det är tur att människan inte är medveten för tidigt! Men man kan ganska snart känna av stämningar i omgivningen, rent intuitivt. Människan kommunicerar väldigt mycket genom röster, kroppsspråk och dofter, vilket de små mycket lätt uppfattar. Detta är ju deras enda intryck, eftersom språket ännu inte finns. Jag tycker det är helt fel att ha med småbarn i filmer, där vuxna skriker och gormar åt varandra. Säkert sätter det sina spår hos barnen, om än på ett undermedvetet plan. Upp igen!