Människa (3) Till huvudsidan  Välj annat ämne

Sjukvården (21/10 1999) Ofta tänker jag på min före detta brevvän. Vi skrev väldigt inspirerande rader till varandra under några år, en eller ett par gånger i veckan; funderade, filosoferade, diskuterade och debatterade samhälle, politik, jämställdhet, människor, psykologi och mycket annat. Att skriva var något vi båda kände starkt för, vi kunde helt enkelt inte hålla oss ifrån papper och penna. Det var ett sant nöje att läsa de många gånger 10-14 A4-sidor långa breven som damp ner med jämna mellanrum! Hösten är hennes favorit-årstid, medan min är vårens. Vi skickade musikband till varandra för att muntra upp och försöka indoktrinera varandra i våra lite olika musiksmaker. Någonstans på hennes band till mig fanns alltid ett spår av Pavarotti, bara för att reta mig (hans röst skär ju genom märg och ben!). Jag i min tur lade in hårdrock mellan de lugnare tonerna. Hon jobbade inom långvården och tyckte det var tufft av de gamla att stå ut med att bo sådär - aldrig i livet att hon skulle orka med en sådan tillvaro om hon blev gammal, då ville hon hellre få dödshjälp. Jag förstod henne. Vem vill ha ett sådant liv? Sedan hon skrev senast har det gått flera år och man har sparat ännu mer inom sjukvården. Hon var drygt 30 år då hon själv plötsligt hamnade i en säng på långvården, först medvetslös i flera månader och sedan förlamad och utan förmåga att tala eller äta själv. Och att skriva var förstås omöjligt. Det var då hon på sätt och vis dog för mig, eftersom jag bara hade haft kontakt med henne genom det skrivna ordet. Puts väck var hon bara borta. Det kom efter en tid ett brev från en släkting som hittat mina undrande vykort. Hon berättade att när min brevvän skulle ta bort en cysta på en äggstock så stack läkarna hål på urinblåsan utan att märka det. Öppningen syddes igen, och sedan fick hon länge ligga med läckande urinblåsa. Såret ville förstås inte läka och huden runt omkring blev svart och dog, hon fick en kraftig blodförgiftning och sjönk in i medvetslöshet. Det gick långt innan man förstod vad som var fel. Läkarna visste inte om hon skulle kunna leva ett drägligt liv i framtiden eller ej. Man trodde att hon skulle bli ett långvårdspaket. Hur mycket kunde hon förstå i tanken, som hon inte kunde få fram med ord? Hur kunde hon uthärda sitt nya liv? Hur stod hon ut med att inte få skriva, det som var en del av hennes livslåga? Jag visste inte. Men jag fick veta att hon mycket långsamt blev lite bättre. Nu kunde hon tillslut säga enstaka ord. Sedan kunde hon äta själv osv. Tillslut kunde hon prata mer eller mindre obehindrat, men det tog åratal och förmågan att läsa och skriva ville inte riktigt infinna sig. Hon blev långt mycket bättre än man hade vågat hoppas och jag var glad att hon fick komma hem till sin lägenhet, kunde sitta i rullstol och ha en släkting som personlig assistent. Jag skrev enkla vykort som någon kunde läsa upp för henne, men jag visste inte vad jag skulle skriva om. Det kändes konstigt. Och sorgligt. Nu var det längesedan jag skrev till någon alls, jag har tappat inspirationen. Inte heller fadderbarnet i Afrika får några rader. Detta är mitt ständigt dåliga samvete - men jag vill ju veta hur de har det! Måste ringa en dag... måste skriva snart! Samtidigt undrar jag: betyder mina rader verkligen någonting längre? På vilken nivå ska jag lägga orden? Jag hoppas att de har det bra! Det är många som felbehandlas nu för tiden. Det är nu längre köer än vanligt till sjukvården, och en del av dessa köer beror säkert på att folk invalidiserats på grund av felbehandling. En närstående till mig har opererats fel ett otal gånger vid benbrott, och hur ser då statistiken ut för övriga patienter i landet? Man måste göra någonting åt vården! Nu ska det sparas inom försvaret och en del av dessa pengar ska gå till sjukvården. Det tycker jag är helt riktigt, man borde kunna organisera försvaret på ett annat sätt - kanske bara sätta in resurser om det väl behövs. Inom sjukvården behövs det alltid resurser, dygnet runt! Upp igen!

Rubriker: Sjukvården Kvinnliga förtecken Rädsla, gäng Gumman på bussen Konflikthantering Profilanalys Föregående Forts... © Eva-Lena B

Kvinnliga förtecken (9/2 1999) Föreläsningar med kvinnliga förtecken i långa rader... det är mycket som handlar om "det kvinnliga" nu, men kanske är det just det som behövs för att vi (både kvinnor och män) ska kunna uttrycka oss och se på olika mänskliga företeelser med en blandning av självdistans och eftertanke? Eller vi kanske måste diskutera i termer som kvinnor och män för att kunna identifiera oss med det som vi tänker på? Vi är inte skapta enligt schablonerna Kvinna/Man även om vi har en del gemensamma drag; alla är vi olika trots att det bara finns två kön. Kanske kan vi vrida på vinklingen litegrann för att tydliggöra de mer allmänmänskliga ämnen som det ofta rör sig om (helt tänka bort att vi har olika kön), för att få med de som blir skrämda av ordet "kvinnligt"? Jag är lite kluven när det gäller detta, men de flesta verkar intresserade av att prata om skillnaderna mellan schablonen kvinna/man och kanske är det ändå rätt väg att gå för att vi alla tillslut ska kunna utvecklas lite till mans (kvinns). Under seminariet "Mera Kvinnligt" i Kongresshallen på Svenska Mässan idag hade jag nöjet att höra olika intressanta föreläsare i flera timmar, och sådant är alltid inspirerande. Samtidigt kan jag inte låta bli att krypa in under fenomenet föreläsare om sådant som ska vara kvinnligt och se hur det är ihopsytt, för nyfikenheten vill ju inte begränsa sig till att bara matas med orden som sägs. Mellan dessa ord finns det så mycket dold information att ta tillvara på och fantisera kring. Linda Genf var först ut på scenen. Hon är framtidsobservatör och har skrivit boken "Morgondagens kvinna", som jag inte vet något om. Men, Linda talade som en gårdagens kvinna och hennes morgondagens kvinna (som jag tänker mig att hon målar upp henne i sin bok) ser jag redan som dagens existerande kvinna. Jag kände nämligen inte alls igen mig i den roll hon tilldelade alla kvinnor i publiken genom att säga "Vi är ju alla lite av martyrer", "Vi kvinnor vill ju alltid att allting ska vara perfekt" osv. Det kändes lite gammaldags, om man säger så, och inte alls som från någon ung kvinna som studerar framtid och trender. Men jag säger inte att det var ointressant. Allt som berättas på ett personligt sätt har något intressant, och det var kul att få höra om hennes bakgrund, syn på livet mm. Den största känslan jag fick ut av hennes föredrag var dock ett ännu sämre samvete. I förtäckta ordalag matade hon oss med att en riktig kvinna känner att hon vill göra allting perfekt, vara en martyr osv, och att vi måste försöka lära oss att försöka tänka annorlunda så att vi kommer ur detta med att jämt t.ex vilja städa och ha det fint omkring oss. När jag kom hem dammsög jag direkt ena våningsplanet - men det berodde bara på att ena katten blev så glad när jag kom in genom ytterdörren att den hoppade ner från fönstret alldeles för fort och välte ner en ljushållare i glas som splittrades över hela parketten. Då var det lika bra att fortsätta dammsuga lite mer än just dessa kvadratmetrar. Men i allmänhet är jag väldigt, väldigt lat just nu. Ingen riktig kvinna i hennes ögon, antagligen. ;=) Desto skönare var det att höra att Mark Levengoods mamma har en väldigt avspänd attityd till sin kvinnoroll. Hon lagade aldrig mat till barnen, och kunde inte förstå att det skulle kunna ligga på hennes lott bara för att hon var hemmafru. Haha! Jag gillar Mark, han har väldigt mycket roliga och underfundiga saker att säga som han samlat på sig genom möten med andra människor. Sådant han funderat på. Glädjen och fredligheten smittar; tänk om det fanns många fler som han! Det viktigaste, menade Mark, är att man får chans att göra det man alltid velat göra någon gång i livet, och sedan spelar det ingen roll när det sker. Man behöver inte heller ha maximala upplevelser under hela livet, utan det räcker att ha fått uppleva det man drömmer om under en period - och sedan kan man också njuta av livets andra sidor på ett nytt sätt. Nese Åström, som är utvecklingskonsult och coach, intog scenen direkt efter lunch. Jag undrade varför det låg en dubbelfralla och väntade på henne där - varför hade hon inte fått en macka under lunchen, som vi andra, och hur skulle hon låta med munnen full av sesamfrön och ost? Men, det visade sig inte vara en macka utan en människohjärna! Kanske är det ungefär detsamma ;=) Hon hade praktiska exempel på hur vi reagerar i olika situationer och vad stress kan ställa till med. Ganska givande emellanåt, men hon hade likt Linda också förutfattade meningar om publiken. Jag tycker man som föreläsare ska tala helt neutralt, för man vet aldrig vilka som lyssnar. Om man begränsar sig till att ge publiken ett ansikte den inte har, så begränsar man sig även som föreläsare och utvecklande person. Just personlig utveckling var något hon ofta nämnde, så jag tyckte det var lite konstigt att hon inte upptäckt detta hos sig själv ännu. Men, det är alltid lättare att se någonting utifrån, som nyfiken betraktare. Liza Marklund (som bl.a skrivit boken "Sprängaren") berättade sin historia, kort och gott. Kul att få höra hennes syn på saken. Tja... AnnBritt Grünewald var rolig att lyssna på - chosefri och med självdistans reflekterade hon om lite av varje, sådär i största allmänhet och med en humor på skicklig nivå. Henne vill jag gärna höra mer av, hon har nog mycket synpunkter med krydda i då hon varit med ett tag i lite annorlunda miljöer, bl.a som fängelsechef. Lasse Eriksson, stå-upp-komiker, drog lite historier om kvinnor och män och könsorgan. Tja... Denna "recension" får jag avsluta med att säga att ensam är stark - men inte utan andra. Dessa föreläsare har sina egna personligheter, kanske mer intressanta än många av oss andra, och det som driver dem framåt och till att dela med sig till oss är säkert deras bakgrund som verkar ha en gemensam tråd: någonting som jäklats med dem - och någon människa som givit dem särskild uppmärksamhet och kärlek, någon som engagerat sig i dem när de växte upp. Alla dagens föreläsare bar på dessa två ingredienser (Lasse fick man inte veta något om, dock, han blev aldrig personlig). Själv har jag tyvärr bara den första ingrediensen och kommer aldrig att stå på scen, men jag är fullt nöjd med att ha fått ta del av dessa olika levnadsöden och lära mig något nytt. Jo, det jag ville säga är att ensam är stark bara om man fått något med sig från någon annan. Likadant är det på våra arbetsplatser. Om vi samarbetar får vi inspiration, idéer, kunskap, självkänsla och glädje. Om vi inte delar med oss av våra lärdomar, så stannar hela företaget i växten. Oavsett om vi är kvinnor eller män. Ju mer vi blandar, desto mer kan vi ge. Upp igen!

Rädsla och destruktiva gäng (9/11 1999) Hört på bussen: <---> - Sluurp, smack, dräggel... (smaskar på klubba)... hoppi, hoppi! Hi-hi-hi! - Nej, aj, du drar sönder mitt hååår! Uääää, uääää!(barnskrik) - Hoppi, hoppi! Hi-hi-hi-hi! Hoppi, hoppi! Sluurp, smack, dräggel... <---> Så, var kom detta lilla utdrag från (ur totalt en halvtimmes "dialoger utan ämnen")? Jo, det var ett gäng välspacklade tonårstjejer som lät så där, kanske 13-14 år gamla! Jag kunde nästan minnas mina egna klasskamrater från slutet av 70-talet, men detta var ändå en liten aning för barnsligt trots allt. Hur som helst, så kommer jag ihåg att de tjejer som ville vara populära alltid försökte låta som småbarn emellanåt, för att få sympatier. Även om de var medvetna om hur barnsliga de var, så brydde de sig bara om att ungdomar i den egna åldern tyckte om det. Jag gillade aldrig riktigt det där teaterspelet, utan gjorde "revolt" med en tuffare attityd, men vi var inte lika många som var "anti". Det var inte heller lika accepterat. Nej, tjejer ska visst vara flamsiga, fnissiga och småbarnsaktiga i tonåren. Hur killar ska vara för att vara poppis i den åldern kommer jag inte riktigt ihåg, men idag ska de visst se ut som bönder, eller Dr Doolittle. Ja, hade inte han en sådan där lantlig fiskarmössa, som bara byfånar hade på 70-talet? ;=) Men, klädmodet är ju en annan historia... Rädsla Det är inte bara tonårstjejerna som gör i stort sett vad som helst för att bli accepterade och omtyckta. Var tredje person förkastar helt sina egna åsikter, sinnesintryck och känslor för att få vara med i leken - för att inte vara utanför. Var tredje människa är för rädd för att stå för sig själv och har ingen självtillit. Det var intressant att i "Metro" läsa om experimenten man gjort om grupptryck, och där man kommit fram till att denna rädsla föder mobbning. Ingen vågar göra motstånd utan väntar på att någon annan ska göra det först. Dessa litar inte på sina egna sinnesintryck om inte någon annan går före och visar att det är rätt att göra detta. Bara när dessa är ensamma vågar de gå sina egna spår. Något att tänka på nu när vårt samhälle blivit ännu mera rått och rasistiskt. "Metro" berättade att ett experiment gick ut på att låta en person sitta ensam i ett väntrum och fylla i en blankett. Plötsligt började det bolma in brandrök genom en ventil, och då gick personen snabbt ut för att meddela någon detta. I ett annat försök var försökspersonen inte ensam i hallen; två till satt och fyllde i blanketter, men dessa visste att det var ett experiment. När röken började bolma in, så rörde de inte en min, och då var försökspersonen i ett fall av tre så svag att det dröjde mycket länge innan denne vågade gå för att meddela brandfaran. I ett fall hann hela rummet bli fyllt av rök först! Destruktiva gäng Jag läste i en bok om kommunikation och psykologi att den med dålig självtillit som en gång hamnat i ett dåligt gäng inte kan ta sig ur själv, eftersom grupptrycket är för stort. Det hjälper inte att omgivningen kommer med argument mot mot gruppen, för de är inte starka nog att slå igenom rädslan för ensamhet och bortstötningar från gruppen. När den svage har gjort valet att tillhöra gruppen som sympatiserar med sådant denne innerst inne tycker är fel, så börjar en hjärntvätt av det egna sinnet för att förtränga det som inte stämmer. Kroppen/själen vill komma i balans; det går inte att tycka en sak och göra något annat. Därför försöker man förändra sina attityder och intala sig själv olika åsikter som man inte hade från början. Tillslut har man uppnått en konstgjord balans som man håller i så hårt man kan. Tanken på att bryta sig ur gruppen känns skrämmande, för man tror att man i så fall skulle göra bort sig - man skulle visa omgivningen att man haft fel under sin tid med gänget, och skulle samtidigt visa gänget att man är en svikare, att man egentligen aldrig varit den där häftiga person man försökt ge intryck av att vara. Det allra enklaste är att stanna och fortsätta hjärntvätta sig själv, för då blir man bekräftad av gängkompisarna. Jag tycker inte det finns tillräckligt med resurser och idéer i samhällets skyddsnät för att ta hand om sådant här. Man måste jobba i förebyggande syfte och även hela tiden försöka väga upp den rädsla som många har för att inte smälta in och bli accepterade. Ja, man måste erbjuda något nytt som är minst lika positivt för dem att gå till om de lämnar "kompisarna". För att stoppa de destruktiva gängen måste man "överallt" ha en samlingsplats ha något intressant och gärna praktiskt att samlas kring ha någon vuxen som berättar, ställer upp och ansvarar kunna känna och vinna enkel vänskap Det är inte så svårt att skapa sådana platser, men det skulle ge så mycket tillbaka, både samhällsekonomiskt och i rena pengar och liv. Varför gör man ingenting? Fattar politikerna inte att det inte bara räcker att prata? Vad politikerna än lovar för samhälle och hur de än ordnar med arbetslösheten (som för all del också måste minska), så måste man även ordna aktiviteter och samlingsplatser för de som växer upp, för tonåren är en känslig ålder. Det är då man är som räddast för att stå på egna ben, och det är då man kanske för alltid fastnar i ett stenhårt grepp av rädsla, våld och konstgjord vänskap. I skolorna tror jag det är en bra metod att förebygga mobbning genom teatergrupper, kanske på Roliga Timmen. Att jobba med olika rollspel, där alla får vara den starke, den svage, den roliga, rädda, omtyckta osv, så att ungdomarna får spela ut och tänka sig in i helt andra förhållanden. Men, detta är bara något som lilla Jag går och tänker på. Inte vågar några andra hålla med eller göra något åt det, om inte någon annan gör det först? ;=) Upp igen!

Gumman på bussen (9/12 1999) Det var ett frågetecken som reste sig upp från bussätet. Gumman var liten, gammal och väldigt krum, och tog sig med svårighet fram mot bussens mittdörrar. Ett skosnöre hängde efter fötterna på henne som punkten under resten av tecknet hon formade. Nästa hållplats var närmare än hon trodde och ingen hade ännu tryckt på "Stanna", så jag satte reflexmässigt tummen på knappen för att hon inte skulle behöva gå tillbaka en hel hållplats. Schauffören fick göra en ganska kraftig inbromsning, men gumman höll ett stadigt grepp om ledstången och klarade det fint. Dörrarna gick upp. Allt blev tyst... och ingen gick av! Man väntade och väntade, och sedan insåg schauffören att någon hade varit ful och busat. Jag tittade ner i boken medan somliga tittade på mig, och vid nästa hållplats gick både den förutseende gumman och jag av... Upp igen!

Konflikthantering (2/12 1999) Var på en föreläsning om konflikthantering, som jag hade tyckt verkat intressant. Jag föreställde mig att spännande lösningar skulle presenteras; hur man bäst tar tag i diverse konflikter, hur människor brukar reagera osv. Jag märker t.ex att somliga går in i stark försvarsställning så fort man ställer en enkel fråga i uppdraget jag har hos kunden; kanske kan man utforma frågor ännu bättre? I hissen på väg ner från föreläsningen efteråt var det en kvinna som frågade "Tja, vad tyckte ni?", varav en andra kvinna runt de fyrtio glatt svarade "Åh, jag tyckte det var bra och inspirerande, jag fick verkligen en aha-upplevelse". Jaha...? Snacka om att uppleva saker olika! Själv höll jag nästan på att somna under första halvan då föreläsaren gick igenom vad en konflikt kan bestå i eller hur den kan upplevas. Inget nytt, alltså. Det var ingen skicklig föreläsare heller, hon gjorde alla fel man kan göra (för den som vet något om retorik) och var inte särskilt engagerad. Men det var ju gratis, så jag ska inte klaga för mycket (och så gillar jag att få se nya infallsvinklar). ;=) Under andra halvan gjorde jag några spridda anteckningar som kan vara bra att ha och minnas. Intressant var uppgiften om att konflikter som ingen tar tag i inom fyra månader blir mycket svårlösta. Något annat som är tänkvärt är att vi människor ofta brukar tolka den vi talar med (utan att vi egentligen vet ett dugg om vad den andre tänker) och säga saker som "du bryr dig inte alls om det här, jag vet att du bara tänker att jag är tråkig!"... när vi istället borde tala mer utifrån oss själva, för det enda vi är säkra på är våra egna känslor och tankar: "Jag hoppas du tycker det här är intressant". Vi människor brukar också ofta blunda för konflikter. De som kan diskutera och argumentera på sina arbetsplatser under en demokratisk ledning som litar på sina medarbetare brukar enklast kunna lösa konflikterna (ibland till och med innan de ens reflekterat över att de är just konflikter) - för de uppstår med jämna mellanrum överallt där det finns folk. Jag tycker det är hemskt tråkigt med människor som bara håller tyst eller byter ämne när det uppstår meningsskiljaktigheter, för det är ju inte ett dugg utvecklande eller spännande att bara sitta och hålla med varandra hela tiden (som en del gör genom att välja samtalsämnen som t.ex blommor ;=) som jag läste om i Jonas dagbok härom dagen). Upp igen!

Profilanalys (28/11 1999) Jag har genomgått en profilanalys. Det är tänkt att alla på företaget ska göra detsamma och genom detta kunna förstå varandra bättre. Vi ska även kunna utvecklas så smidigt som möjligt tillsammans och kommunicera bättre. Intressant och god tanke. Tyvärr tror jag inte att det går att hitta ett idealtillstånd. Även om man använder långa meningar med sina egna ord, rakt från hjärtat, så är det alltid någon som ändå inte förstår, någon som tänker på helt andra våglängder eller som inte kan föreställa sig hur olika vi människor kan vara. Hur ska då denna endimensionella analys kunna fånga våra personligheter? Nej, det är en omöjlighet. Men det den kan göra är att föreslå hur vi bäst bör bemöta varandra och kommunicera beroende på hur vi klassas i olika personlighetsgrupper. Det är detta jag vill ge en chans trots att jag inte tror fullt ut på det, för om man inte gör det så kan man heller aldrig utveckla några bra analyser i framtiden. Men här har vi också svagheten - de förutbestämda grupperna av människotyper är inte tillräckligt komplexa, de borde vara långt fler. Många gånger fick jag kryssa för alternativ som inte alls stämde med det jag egentligen hade velat kryssa för - det existerade nämligen inget som passade. Därför visar analysen bara små glimtar av min personlighet blandat med större bitar av analysens egna struktur. Vem kan skilja på vad som kommer ur mina uppriktiga kryss-svar och de jag måste kryssa för utan att hålla med? Ingen utom jag själv! Farligt är: någonstans i beskrivningen av mina resultat står det att om jag finner något som jag inte känner igen om mig själv, så kan det vara en oupptäckt sida av min person, och jag ska inte säga att den är osann utan att först ha frågat mina närmaste om de tycker det stämmer. Svårt för de som inte lärt känna sig själva så bra att de kan skilja mellan sant och osant, för om det gäller något omedvetet är det så gott som omöjligt. Många har säkert en övertro på resultaten, och jag tror analyser kan göra större skada än nytta om man inte behandlar dem rätt. Stackars de som måste genomgå en analys som arbetssökande utan att sedan kunna stryka vissa delar! Jag minns särskilt en punkt där man skulle välja att beskriva sig själv genom att kryssa för ett alternativ av fyra. Det var omöjligt att kunna välja något, alla var helt fel! Ett av alternativen var "obeveklig", och jag tänkte att herregud, kan en människa verkligen vara obeveklig? Jag smakade på ordet och undrade vad det kunde betyda i så fall, och så satte jag ett kryss. För att kryssa i alla frågor var man tvungen till. Och nu står det i min grundbeskrivning att jag anser mig vara obeveklig. Ha! Ska strax slå upp ordet och se om jag kan associera till något lämpligt. Ett ögonblick.... Oj, nu har jag hittat det! Jag är visst långsint, sträng, hård, oförsonlig, orubblig, omutlig osv. OK, då, låt gå för det. Jag ska inte vara långsint och reta mig på detta! ;=) Lite roligt kan man alltså ha när man läser igenom resultatet, och det ska bli intressant att se hur de andras ser ut. Så här ska du enligt analysen göra för att bäst kommunicera med typen Eva-Lena: [citat] Lägg fram ditt ärende försiktigt, var inte hotfull och tala med uppriktighet i rösten. Använd dig av expertutlåtanden. Klampa inte i onödan in på hennes revir [slut citat] Och så här bör du INTE behandla typen Eva-Lena: [citat] Vara översvallande Försöka spela expert om du inte är det Göra uttalanden som du inte kan bevisa [slut citat] Oj, oj, det var hårda bud! Men, de stämmer faktiskt, är jag rädd. ;=) Upp igen!