Kroppen är som en komplex kemifabrik. Allting måste samverka och balanseras för att vi ska kunna bestå som de människor
vi är. Det krävs inte mycket avvikelser för att vi ska må dåligt eller helt tappa våra annars så automatiska funktioner,
de som vi aldrig är medvetna om. När en drog tillsätts i människokroppen reagerar den direkt. Mest påverkas naturligtvis
kroppens dator, hjärnan. Den börjar göra det ena efter det andra helt galet, och tillslut kan allting gå fel på ett
mycket läskigt sätt. Så som det gjort för den 20-åriga tjej som aldrig tidigare använt droger, men lockats att prova
ecstacy under ett besök i Amsterdam. Drogen gjorde att hjärnan blandade ut blodet med alldeles för mycket vatten, så att
det blev för mycket blodvätska - och hjärnan tillslut inte fick plats inne i skallen. Hon dog förstås, stackars tjej!
"Carpe Diem", som jag skrev om i ett kåseri, bör inte vara något sådant.
Om man tycker att livet är skit, att man lika gärna kan göra vilka skitiga saker som helst bara för att ingen bryr sig,
så måste man ändå komma ihåg att man har ett ansvar över sitt eget liv och att det finns en mening med det. Ingenting
blir bättre av att man spårar ur. Ingen kommer till undsättning, ingen hör de inre ropen på hjälp. Man måste själv
aktivt söka upp hjälpen. Men, när man är ung tonåring är det inte så lätt. Man kanske har kommit så långt i självföraktet
eller sin bitterhet mot omgivningen att man aldrig skulle orka ta sig upp ens genom att ringa ett samtal till någon -
eftersom man inte är stark nog att leta reda på vem det skulle kunna vara, och eftersom man ofta inte litar på någon vuxen.
Därför är det så viktigt att vi vuxna regelbundet och tydligt visar ungdomarna vart de kan vända sig. Vi bör hänga
upp information överallt. Många ungdomar tror att de bara är till besvär och hoppas inte på en framtid (ingen har
någonsin brytt sig om dem, eller så har vuxna alltid behandlat dem nedlåtande). Någon måste visa att de
visst är värda lika mycket som vem som helst, och att det inte kan bli annat än bättre - genom att tala om vem som kan
bli deras stöd, genom information i TV t.ex. Det vi andra kan göra är att visa respekt även för unga människor i
alla situationer. Det borde vara naturligt, för ingen är ju värd mer än den andre. Alla åldrar har sin funktion här i livet.
Jag tror det går ganska långt innan ungdomar tar livet av sig, även om det vore enklast att köra det snabba spåret
istället för drogsvängen. Många lider av depressioner och sociala problem i många år medan de varje minut VILL dö,
men det är oftast ett lika stort steg att avsluta livet som att söka hjälp. Här får de vuxna visa att det är naturligt
att man ibland behöver någon neutral och oberoende person att prata med.
I en ganska liten notis läste jag för ett bra tag sedan att man nu konstaterat att de flesta flickor, strax innan de
får sin första mens, ofta drabbas av tvångstankar om att begå självmord. De hormonella förändringarna gör dem alltså
till riktiga riskpersoner; mycket deprimerade och oförstående till anledningen. Varför har man inte informerat mer om
detta?
De flesta börjar prova droger i 13-14-årsåldern. Det är då många flickor får sin första mens... här finns säkert fler
samband än man tänkt på; även grabbar genomgår ju hormonella förändringar. Jag undrar om man inte kan få ner
droganvändningen en hel del genom att informera mera. Det gör mig ont att så många sliter ut sina enda kroppar, och att
de många gånger aldrig kan få tillbaks det som går sönder ens när de som äldre har det som sin högsta önskan. Drogerna
nu för tiden är otroligt skadliga jämfört med hur det var på 70-talet, och jag tror inte de föräldrar som var drogliberala
på den tiden insett detta heller.
Upp igen!
