Film/TV Till huvudsidan  Välj annat ämne

Festen (24/10 1998) Har varit och sett Vinterbergs kritikerrosade film, och håller med om att den har kvaliteter. Festen imponerade dock inte fotografiskt, vilket jag saknade lite. Halva nöjet med bio brukar vara att njuta av gediget fotoarbete. Nu är det ganska vanligt med billiga handkameror för att ge ett dokumentärt intryck, och faktiskt så passade det denna film väldigt bra. Man blev liksom delaktig, som om man var en av dessa stackars släktingar hängande runt den som höll i kameran. Bra skådespelare och skicklig uppvisning i det så typiska i människors beteende när sådant händer som på denna 60-årsfest förlåter också det bullriga intryck handkameran gav. Upp igen!

Rubriker: Festen En liten film Notting Hill Arlington Road Matrix Underbara människor Kiss me in the rain I huvudet på John Malkovich American Beauty Sånger från andra våningen Animationer Flykten från hönsgården Tillsammans Fyra porträtt: kvinnor Bridget Jones dagbok Apocalypse Now Cast Away Traffic Moulin Rouge Harry Potter Dancer in the dark Min pappa gråter inte © Eva-Lena B

En liten film (9/4 1999) Igår kväll hamnade jag framför TV:n som en stund hade kört "En liten film" med Johan Rheborg, Robert Gustafsson och Jonas Inde, under regi av Tomas Alfredson, och för en gång skull kände jag att det kunde vara något för mig att titta på. Det var det! Riktigt skådespel utan övertydligheter (även om nivån var ganska enkel, på gränsen till knastertorr om allt som hade med skägg att göra), humor som låg på frekvenser inte många hittar numera, och bra repliker! Hur många gånger per sekel finns något sådant på dumburken? Det går flera år mellan gångerna! Ämnet var vänskap/kärlek mellan män, och det var fascinerande att de vågade använda samma psykologiska metoder som brukar visas för heterosexuell kärlek (ett speciellt mönster brukar ju följas för att tittarna ska känna si eller så för de olika rollerna vid olika skeden i filmen). När det gäller andra former av vänskap eller kärlek så är det nästan alltid handikapp, åldersskillnad eller sjukdom med i bilden, och medlidande ofta det enda medlet för att påverka tittarna. Tja, det var helt enkelt kul att kunna njuta av en både rolig och välspelad film. Upp igen!	-What the fuck are you saying? -You motherfucker, you stole my repartee! -Fuck you, I did not! It was my turn to speak, what the fuck do you mean? -You have no fucking right to get the best speaches! -Well, I have fucking more to say than you have, that's the fucking reason! -Fuck off! -Hell I won't - fuck you! Just det! Jag har sett en amerikansk film idag. Fast... inte av detta slag, sådana orkar jag inte höra på. "Regnmakaren" blev det på video, och den var ganska charmig, om än lite löjligt överdriven. På något sätt blev man ändå berörd, jag vet inte varför. Kanske för att språket inte var som i den påhittade dialogen ovan? Det är ju inte så vanligt numera. ;=) Men, jag undrar ändå...varför har de så få svordomar i U.S.A? Om de nu ska svära ett par, tre gånger per mening kan de väl ha lite större fantasi? Jag är så fucking trött på den enda de kan! Den som vill ha omväxling på svenska kan kolla in denna webbplats med invektiv (gammaldags glåpord)! ** Svensk film ... brukar alltid innebära strålkastarljus. Kvinnor kläs i starka färger om de är medelålders, och i svarta dressar om de är yngre. ** Tycka synd om I moderna filmers scener där man ska tycka synd om kvinnan som har huvudrollen, så bär hon (om hon inte tillhör den värsta överklassen) alltid en för stor stickad olle och jeans. ** Presentationer ... av rollfigurerna brukar gå klumpigt till: "Din förre man Peter visste minsann hur du ville ha det", säger mannen till kvinnan, istället för något mer naturligt. Kvinnan vet ju själv att hon varit gift med Peter (om det inte är en film om minnesförlust).
Notting Hill (15/7 1999) Världens mest kritiska person har upplevt "Notting Hill", som det pratas så varmt om. Just det - jag har nu också sett komedin alla faller för. Tja, den var trivsam - jag säger inte jättebra, men småtrevlig och smårolig. Den inneboende ungkarlen var förresten i en klass för sig (Eh... var hittade man honom, och är han en naturbegåvning eller lysande skådespelare?). "Blink-mannen", som jag brukar kalla Hugh Grant som har en så snabb ögonblinkfrekvens (15 per sekund?) när han rynkar pannan och intar neutralt ansiktsuttryck (som han gjort i alla scener i alla andra filmer jag råkat se), hade nu utvecklats sedan sist. Ögonlocken hade stabiliserats väsentligt, om än ej helt och fullt. Han kunde till och med visa lite olika ansiktsuttryck, så jag tror han tycker mindre illa om att ljuga (skådespela) och har blivit av med en del av sin blygsel. Alltid ett gott tecken hos en erkänd skådespelare. ;=) Men nej, nu börjar jag nog bli lite småelak, har jag en vag känsla av. Filmen "Notting Hill" var ju sevärd, och den kan nog ge en tankeställare åt de som blir som tokiga när de ser en kändis. Upp igen!

Arlington Road (17/7 1999) Har nu sett "Arlington Road". Trots att jag läst Arbetet Nyheternas recension (som gav den en 2:a i betyg, liksom "Notting Hill") hade jag hoppats att den skulle ha något särskilt - den skulle ju vara i Hitchkocks (grrr, som 12-åring kunde jag ju stava hans namn!!) anda. Men det var en seg och mörk stämning (trist med så mycket natt också bildligt) filmen igenom, som blev spännande först under senare halvan. "Arlington Road" andas mycket Amerika, och det var på sätt och vis intressant att studera. Upp igen!

Matrix (9/10 1999) Jakten på sanningen om varför vi finns till fortsätter. I filmen "Matrix" tas de eviga frågorna upp igen, och där visar sig livet vara artificiellt. Om vi föreställer oss vara delar i ett datorprogram blir det lättare att "förstå" varför vi irrar omkring likt myror här på jorden - att vi inte har något annat val än att följa programraderna, helt enkelt. Det är synd, men så ligger det nog oftast till. Suck, ja, trots att "Matrix" är en film med fantasifulla effekter, så ger den ingen verklighetsflykt. Den ligger tvärtom helt i ton med de dagliga funderingarna på tillvaron. Upp igen!

Underbara människor (15/2 2000) "Underbara människor" är faktiskt en underbar film som jag rekommenderar alla att se! Den skildrar hur vi människor hela tiden, på något sätt, strider mot varandra. Men ändå sprider den värme - den dömer inte. Humorn och kärleken ligger alltid som en krusning på ytan. Handling och regi går fint ihop, det är liksom en fräsch film. Jag tycker också att alla skådespelare hade valts ut så bra, de passar perfekt i sina roller. :=D Upp igen!

Kiss me in the rain (5/2 2000) Jag hade velat gå och se tre filmer i filmfestivalen. Nu fanns det biljetter kvar till bara en av dem, men den var i alla fall lyckad; "Kiss me in the rain" från Finland, regisserad av Veikko Aaltonen och med Eeva Litmanen i huvudrollen. Båda (bland flera) var väldigt bra, tycker jag, och det var intressant att se den rika, olyckliga medelålders frun genom ett skickligt kameraöga dessutom. Filmen handlar om en kvinna som jag tror inte vågar se sin egen olycka, utan istället projicerar den på andra människor. Om hon tänker sig själv som hjälpare, så blir det en slags verklighetsflykt, men denna ger också en stor sorg eftersom hon har en sådan stark medkänsla och livlig fantasi att hon gör saker så mycket värre än de är - så att de ska passa hennes inre smärta. Hon får en allt mer förvrängd verklighetsuppfattning, och till sin hjälp har hon alkohol. Det låter tungt, och det är det också - men samtidigt väldigt charmigt, humoristiskt och spännande, filmen är lite av en psykologisk thriller. Jag tyckte mycket om den. Somliga festivalfilmer går kanske upp på biograferna framöver? I så fall skulle jag då vilja se "Unknown friend" och "Being John Malkovich" också. Det är så sällan jag går på bio, jag vet inte varför. Kanske för att de flesta filmer är som kopior av varandra och ganska taffliga? Eller kanske för att jag alltid hamnar bakom biografernas längsta män? Upp igen!

I huvudet på John Malkovich (2/4 2000) I huvudet på John Malkovich skulle jag inte vilja befinna mig! ;=) Men filmen var bra! Annorlunda och subtilt humoristisk. Egentligen var den nog enkel och ytlig - ingenting förklarades eller analyserades - men jag tyckte mycket om känslan av att den visade mänskligt liv som något stort och smått, vardagligt och klurigt på en gång. Dessutom lade den fram en del frågor. Själv tyckte jag mig se "Går vi människor med på att förnedras bara vi tror eller låtsas att anledningen är god?" genom att kontoret såg ut som det gjorde. Denna film hade en rätt skön atmosfär; man överraskades och kunde även fantisera lite själv. Betyget får bli en road 4! Upp igen!

American Beauty (27/5 2000) Så kom då även jag att hamna i biofåtöljen för att se "American Beauty", som jag i stort sett inte visste någonting om. Jo, jag hade ju hört att det är en ruskigt bra film, som på något vis handlar om en mans medelålderskris. När jag väl hade sett en halvtimme av den förstod jag att den inte handlade om någonting alls, och började nästan tycka det var synd att jag inte tagit med trafikteoriboken. Vilken smörja! Det var det mest uttråkande jag någonsin sett på bio! På ett lättköpt sätt antyddes att det skulle bli en sexscen mellan den 42-årige mannen och den utmanande kompisen till hans 16-åriga dotter. Jag stannade inte kvar av den anledningen, utan för att kompisen (manlig, naturligtvis ;=)) tyckte den var ganska tänkvärd och flerbottnad. Hrm... vad är det för folk man känner egentligen? Ruskigt vilka dolda sidor som visar sig hos somliga ibland! ;=) Jo, visst visade "American Beauty" att man inte borde jobba med sådant man ogillar för att ha råd med statusprylar (det är enligt denna film bättre att langa droger), eller för att visa en "rätt" fasad utåt. Och att man inte ska hålla sig kvar i förhållanden om man avskyr varandra. Och att man inte äger någon annan människa. Jaha. Än sen? Det där är väl inget intressant - ingen handling i sig? Resumé: två "sjuka" familjer bor grannar och råkar på varandra. Suck! Väl hemma fiskade jag nyfiken upp "Arbetet Ny Tid" för att se vad de gett filmen för recensioner, för jag brukar alltid tycka likadant som deras skribenter. Men, snacka om att jag fick en chock när jag såg att "American Beauty" låg bland två andra filmer högst upp på toppen, med betyg 5!!! VA!? Har jag blivit helt blasé eller har de bytt recensenter? Den ena katten hade det nog roligare härom kvällen, när hon tittade på ett naturprogram på TV. Det visades olika fåglar, som hon spänt följde med blicken. Öronen stod precis rakt upp. Rätt som det var visades en gräshoppa som täckte hela TV-bilden, och då kastade sig katten ner på golvet, som om hon inte visste om hon skulle spana på den eller själv bli uppäten. Det där med zoom-objektiv har hon ju inte riktigt klart för sig. ;=) Upp igen!

Sånger från andra våningen (15/10 2000) Jag har utmanat mig själv genom att försöka skriva om Roy Anderssons senaste film. Haha, det blir inte lätt! ;=) Priser har den fått, liksom hyllningar och fem strålande stjärnor. Men jag såg den på mitt sätt, otyngd som jag är av kulturella traditioner och begränsningar, och lättbeskriven är den inte... Men jag gör ändå ett försök, bara för att det är roligt att analysera lite. Då förstår jag kanske dessutom scenerna lite bättre själv. För jag kan inte påstå att jag direkt förstod allt som filmen nog vill säga. Ändå tror jag att det faktiskt är meningen att man ska kunna tolka den lite som man vill. Ta det här med hur krucifixen behandlades i de scener man hade sådana med; de hanterades som vilka marknadsprylar som helst, och det såg jag som att Roy Andersson gärna trampar lite på våra traditioner runt religionen. I flera andra scener märktes detta också. Ganska roligt var det när en man skulle spika upp en Jesusfigur på korset på en mässa, men inte hittade spik nummer två. När Jesus släpptes för spik-letande, så gungade han ett bra tag i ena handen. ;=) Men en annan person som såg filmen tolkade en "krucifix-scen" annorlunda än mig; där lutades krucifixet mot grillen på en bil, och det skulle enligt denne kunna betyda att bilen är den högsta av våra statussymboler. Själv tror jag mer det betydde att krucifixen bara är just krucifix, och inget högtidligare än souvenirer. Det är lite av nöjet med denna film, att den går att tolka på flera olika sätt. Alla scener (ofta väldigt intressanta rent bildmässigt - som rörliga stilleben, och väldigt symboliska, ibland pampiga, med inslag av bisarra detaljer) var ungefär lika långa, och inleddes och avslutades ofta med stillhet. Det kändes lite amatörmässigt med detta ibland - det var inte lätt att leva sig in i de scener där personerna tillslut blickade in i kameran för att invänta kamerastoppet. Ibland var replikerna onödigt övertydliga och upprepande, som om biopubliken skulle vara för dum för att förstå bättre. Synd att Roy Andersson inte vågat gå lite djupare när det gäller dialogerna, för då hade det blivit riktigt spännande. Hur som helst, så var det roligt att få se denna speciella film, och känna hur det är att vara en medelålders familjeförsörjare, som gärna vill ge sken av att kunna och veta mer än han egentligen gör. Fången i samhällets traditioner, sociala struktur, ointressanta kvinnor och statusjakt. Allt utan att få gråta. Nu har jag antagligen skändat denne så upphöjda filmskapare, men det struntar jag i. För jag är ju bara en helt vanlig människa, utan filmkunskaper, och kan inte annat än att ge "Sånger från andra våningen" betyget 3+. ;=) Upp igen!

Animationer (14/10 2000) Jag blir lika förvånad varje gång jag ser scener ur filmer som "Jurassic Park", nyare datorspel eller animerad reklamfilm. Det lustiga är att jag har för mig att gamla Disneyfilmer innehåller just det som saknas idag - det som utgör 80% av totalintrycket. Vad är det jag menar nu, då? Jo, helt enkelt att rörelser på jorden alltid påverkas av naturlagarna. Det tråkiga/platta med moderna animationer är att kreatörerna/teknikerna inte ens verkar känna till tyngdlagen. Deras figurer framställs därför som helt viktlösa, till och med de enorma dinosaurierna i "Jurassic Park". Det vore ganska enkelt att få animationer mer verklighetstrogna. Tänk bara på hur en studsboll rör sig. Om man håller den i handen och släpper den någon meter från marken, så accelererar den neråt med ungefär 9,82 m/s. Precis i det ögonblick den träffar marken har den alltså högst hastighet, och det syns faktiskt ganska tydligt när man studerar den. I studsen förlorar den mycket av sin energi, och vändningen uppåt igen går därför lite långsammare. När bollen lyft orkar den sedan inte hålla emot jordens dragningskraft, så den tappar alltmer fart ända tills den stannar till ett ögonblick i luften, då dess rörelseenergi uppåt och jordens dragningskraft nedåt är lika stora. Sedan vänder den neråt igen. Eftersom den nu närmar sig marken går det snabbare och snabbare igen, men inte lika snabbt som förra gången eftersom fallet nu blir en aning lägre (den orkade ju inte dra sig hela metern upp i luften efter studsen). Hur som helst, detta är en rörelse som aldrig tycks skildras naturligt i moderna filmer eller spel, trots att tekniker ju säkert har försökt tänka efter hur saker och ting rör sig. Inte heller har de tänkt på hur en pendel rör sig om den får svänga naturligt; Den börjar långsamt att falla nedåt från högsta läget i sidled, och accelererar tills den vänder uppåt igen längst ner i bågen. Då saktar den också av, och retarderar hela vägen upp till andra sidoläget. Det är aldrig konstant hastighet i någon fritt studsande, fallande, stigande eller svängande rörelse. Men vad ser man i filmer och spel? Just det - motsatsen. Därför ter sig figurerna i filmer och spel viktlösa. Titta på hur statiskt animerade djur brukar röra svansarna i moderna filmer, och jämför med hur djur rör sig i verkligheten. Eller se hur bilar i datorspel studsar fram, lätta som fågelfjädrar och till synes opåverkade av naturlagar. Hrm... det är nog en traumatisk upplevelse att se eller diskutera film med mig. ;=) Upp igen!

Flykten från hönsgården (5/11 2000) En himla mysig film - både spännande, välgjord och rolig! De där på Aardman kan verkligen konsten att fånga uttryck, stämningar och rörelser i lera, och det i miljöer med många detaljer och precis rätt ljussättning! Ja, denna animation får betyg 4. Bonden hade faktiskt en riktigt sammansatt personlighet, och man satt som på nålar när ett par av fjäderfäna höll på att... Oj, nej, jag ska inte säga för mycket, det kanske finns någon som inte sett den än. I så fall: spring och hyr den! :=) I "Flykten från hönsgården" hade man fått med hur tyngdlagen funkar, till skillnad från filmer med animerade dinosaurier, men det som drar ner betyget från 5:an är att den hade en väldigt klassisk ingrediens, som kändes lite töntig och övertydlig - nämligen den att hjälten och hjältinnan naturligtvis blev sååå förälskade. Varför inte en mer personlig kryddning och poäng? Upp igen!

Tillsammans (13/12 2000) Var äntligen och såg filmen ikväll, och den var mycket bättre än jag hade trott. En skönt berättad historia med finurliga repliker och roliga personligheter. Gillade särskilt 13-åriga "Eva", hon var helt perfekt, liksom skäggige och extremt snälla Bosse, som blev glad för alla andras skull i kollektivet - ofta lite för glad. ;=) Det var också kul att se glasögon och annat från 1975; det enda som saknades var väl frottésockarna som skolkompisarna brukade fjutta eld på under håltimmen, när någon satt med träskon dinglande?! Upp igen!

Fyra porträtt: kvinnor (4/2 2001) Det var fullsatt och alla klappade, tjoade, visslade, klappade och tjoade och klappade igen när den var över: "Fyra porträtt: kvinnor" hade just visats på Göteborgs filmfestival. Den är gjord av Baker Karim, en ung svensk debutant som med denna dogmafilm lyckades fånga publikens hjärtan. De fyra kvinnorna framför kameran var också amatörer, men ingenting förutom själva fotot tycktes amatörmässigt. För mig är fototekniken en stor del av en films värde, så jag blev jag ganska besviken över att inte kunna njuta av några fina bilder eller kompositioner - det var alldeles för mycket närporträtt och oskärpa. Men jag uppskattade innehållet mycket ändå. En av tjejerna det handlade om hade alltid med sig sin digitala kamera och filmade allt hon var med om. Som en slags dagbok. När hon under några sommarveckor åkte för att träffa sina tre barndomskompisar som inte setts på länge, när en av dem snart skulle gifta sig, så följde förstås kameran med. Den lyckades fånga en hel del. ;=) Det roliga med den här filmen var på vilket lustigt sätt det visades hur kärleksförhållanden kan uppstå - eller dö ut. Men, lika tydligt visades hur grymt förkrossade vi människor kan bli genom kärleken, som ju hade tyckts så enkel. Ja, det enkla och det svåra mixades i humor och klarsynthet - eller i sorg - alltmedan tjejerna hade roligt ihop eller konfronterades med pojkar. Jag tror den här filmen kommer upp på biograferna sedan, eftersom den liksom grep tag i publiken. Jag blev särskilt imponerad när en kille grät så att snoret rann. Upp igen!

Bridget Jones dagbok (29/8 2001) Jag har inte läst boken, men var och såg filmen idag. Sambon hade hört att man skrattar från början till slut och ville gärna se den, så jag hängde med trots att jag tvekade. Men den visade sig vara småtrevlig och lagom charmig, om än föga överraskande. Alltid är det ungefär samma historia som rullar fram, och man vet precis hur det ska sluta, men jag tyckte ändå att det blev en mysig avkoppling. Ett och annat gott skratt fick man sig också, förstås. ;=) Jag borde gå på bio oftare. Blinkmannen Hugh Grant var med även i denna film, där han lärt sig hålla igen ännu lite mer på de tidigare så hysteriska blinkningarna. Förutom när han skulle spela ledsen, för det kunde han bara inte. Då vek han ner den yttre delen av ögonbrynen, tittade snett uppåt och blinkade några gånger. Trodde antagligen att han såg hundörad ut. Men det var jättetydligt att den glada glimten i ögat och leendet i mungipan bara väntade på att få släppa loss igen. Upp igen!

Apocalypse Now (20/11 2001) Jag har sett den nya versionen av "Apocalypse Now", som är mer än tre timmar lång och skildrar några av de amerikaner som bombade och lemlästade i Vietnam. Den första versionen såg jag aldrig, så allt var nytt för mig. Även om det var lite jobbigt att sitta still så länge (varför har de ingen paus?), så tyckte jag inte det blev för mycket film på en gång, eller för segt (nej, jag skriver inget om blåsan, tror jag). Det var en välgjord film, så rik på olika nivåer, att den höll även när det inte uttrycktes så mycket annat än att tiden gick. Ett krigsområde rymmer så mycket mer än bara anfall, död, skadade, förödelse och meningslöshet, och här fanns en hel del att läsa av mellan det tydligt uttalade. Som människor med makt, beskrivna genom sina föreställningar om sig själva (bl.a genom kroppsspråket). Eller unga människor utan makt eller erfarenhet, och utan förståelse för var de var eller varför de var där, men som ändå utrustats med förödande vapen. Allt var skickligt regisserat och snyggt fotograferat, och det gör ju 80% av en film. Och hur var skådespelarna, då? Jo, riktigt skapliga, faktiskt. Men slutscenerna gillade jag ändå inte. Till en del för att de var "hjälte-aktiga", men också för att jag nog inte förstod vad de egentligen betydde. Jag har inte allmänbildning nog. Eller så var det på en rent psykologisk nivå jag inte förstod; scenerna går nämligen att tolka på olika sätt. Eller? När det gäller hjältescener som dessa (kanske även i verkliga livet), så brukar det vara så att de med mindre makt böjer sig för dem med större makt, även om de inte alls tycker om det. Man kan kalla det "rövslickeri" på egoistiska grunder; den svage försöker överleva genom att smickra den starkare. Eftersom man i slutscenerna böjde sig för "hjälten" i den här filmen - en person som gjort något som alla andra ändå kunde ha gjort för länge sedan, om de hade velat - så visste jag inte om det var så att det ledde till något gott eller ej. För om det var gott, varför hade då ingen gjort detta tidigare? Jag tolkade det som "rövslickeri" för överlevnads skull, men det kan vara helt fel. Upplys mig gärna, den som vill och kan. ;=) Men jag berättar själv inte mer än så här, ifall det finns läsare som ännu inte sett filmen och inte vill veta hur det går. Jag ger den i alla fall högsta betyg. Inte så illa av kräsna mig! Upp igen!

Cast Away (5/10 2001) I två dagar har jag varit hemma för illamående och taskig mage. På två dagar har jag alltså inte velat eller vågat äta mer än några få godisbitar (på godisfronten, alltså)! Det känns konstigt - jag brukar annars häva i mig något kilo godis om dagen. Att krypa upp i soffan och se "Cast Away" var ju lämpligt idag. ;=) Kokosmjölk dagarna i ända måste vara ännu tristare än nyponsoppa, gröt och te. Kräsna jag tyckte faktiskt om filmen, och imponerades till och med av den ganska trovärdiga (för ovanlighetens skull i sådana filmer) flygplanskraschen. Handlingen verkade inte ha någon direkt mening, förutom att skildra hur man varje dag måste ta nya andetag vad som än händer. Att slippa de så typiska moralkakorna var rätt skönt. Lena skrev den 1:e augusti, på sin Uppdaterat-sida, ett antal förslag på fortsatta slut som filmen kunde ha haft. Riktigt rolig läsning! Men, det sista alternativet är nog det mest realistiska (Det Känslomässiga alternativet), för just så är ju nästan alla filmer utformade. Jag skriver inte mer detaljer här nu, ifall någon läsare vill se filmen framöver, men den som redan sett den kan bege sig till Lena och se vad jag menar. För mig får dock filmen bara pluspoäng av detta öppna slut, och att Chuck inte visste något om vare sig paketet eller framtiden. Det viktiga var just att livet bara går vidare, vad som än händer och vad som än finns under ytan (eller i ett paket). Samtidigt är det spännande när man själv får fantisera ut lite olika alternativ. Tänk bara, vad Lena har fått vara kreativ, t.ex! Därför får "Cast Away" hela 4 poäng av mig. En ganska lustig sak var att jag denna gång missade en så tydlig jätteblunder. Vanligtvis så är jag rena terrorn att se film ihop med, för jag upptäcker alla möjliga missar, mikrofoner, konstiga repliker mm. Det är väl därför jag så sällan ser på film numera. ;=) Men denna gång var det istället sambon som såg det: när Chuck hade grävt en stor grop på ön, och skrev en text på bergväggen bakom, så fanns där en spade i bild under en kort stund! Problemet är bara att han ju inte hade någon spade på ön! Upp igen!

Traffic (5/10 2001) Igår kväll trycktes "Traffic" in i videospelaren. Den hade jag ganska stora förhoppningar inför, eftersom den fått så bra recensioner. Men, genast blev jag besviken. Fotot höll en otroligt låg nivå. Var inte allt gult, så var allt blått. Och i en scen undrade jag om en vacker kvinna skulle förvandlas till Hulken - hennes ansikte skiftade i grönt. En film med dåligt foto kan aldrig få ett bra betyg av mig... och handlingen var dessutom lite rörig, plus att där fanns de så typiska grejorna för amerikansk film: en jätteduktig pappa som drabbas av en dotters sämre beteende inom samma område. Och välartikulerande människor som i verkligheten aldrig skulle ha orkat tala på det viset. Nej, "Traffic" verkar helt och hållet vara en skrivbordsprodukt. Det enda som var bra, var den attraktiva "polisen" Javier. Filmens betyg blir: 2 poäng. Upp igen!

Moulin Rouge (24/10 2001) Ett par tjejer lurade med mig på "Moulin Rouge", musikalfilmen som jag nog aldrig hade kommit iväg på annars. Det var en ganska udda film, som säkert blir kult och som jag på något sätt inte kunde låta bli att tycka om: allt i en hysterisk blandning - komedi, spänning, romantik, tragedi, musik, vackra bilder, vräkiga scenkostymer - en mix av gammalt och nytt, smakfullt och vulgärt. Spännande foto och regi. Särskilt den som kan en massa låttexter älskar väl denna drygt två timmar långa historia. Jag som inte alls är inne på den vägen egentligen, sätter betyget 3+. Förresten... efter filmen var man på ett småknasigt humör, och kände sig som från ett nyligen landat UFO. Man blev liksom smittad av den skruvade musikalen, och jag minns särskilt felsägningen "Jag vet en kille som rakade av huvudet...", som gjorde att man knappt kunde sluta skratta. Upp igen!

Harry Potter (7/12 2001) Jag hade inga större förväntningar, men var lite nyfiken på filmen rent psykologiskt, eftersom det är en sådan hysteri kring den. Och faktiskt blev jag positivt överraskad. Den 2½ timme långa handlingen flöt på bra, den hade små góa humoristiska poäng, och fotot var helt OK. Gillade också den typiskt sagoaktiga stämningen: snälla och stygga barn och elaka kontra trygga vuxna, där det goda förstås alltid vinner över det onda, trots att de inte precis har extremt hög IQ på någon sida. Den här filmen var inte överdrivet sockersöt heller, skönt nog. Det enda som störde mig lite var ett par logiska luckor. Varför måste t.ex en av killarna sitta på den där schack-hästen; han kunde ju gå av? Och så undrar jag lite om centralstödet fälls ner automatiskt på alla motorcyklar i England när man stannar dem. Tjejen med en av huvudrollerna spelade dessutom över; det blev nästan parodiskt. Men fy på mig, sådant får jag försöka blunda för. ;=) Nu förstår jag hur som helst varför alla är så fängslade av "Harry Potter"-böckerna. De ger vuxna barn och små barn precis allt de önskar sig. Jag menar, de allra flesta har väl någon gång drömt om att föräldrarna egentligen inte är deras riktiga föräldrar, utan att de har adopterats eller kidnappats och har helt perfekta föräldrar någonstans. ;=) Genom "Harry Potter" kan man drömma sig bort i sådana sagor. Låtsas att man själv, till skillnad från alla andra barn - särskilt de elaka - har magiska gåvor. Sådana ingredienser har alltid verkat starkt på barn. Men, jag tror faktiskt att det är riktigt bra för dem också, även för dem som inte har en svår uppväxtmiljö. Upp igen!

Dancer in the dark (13/12 2001) ... snurrade i videospelaren, och jag gillade den skarpt. Vilken originell och gripande historia! Björk passade bra i huvudrollen, tycker jag. Och tänk så starkt man kan berätta om liv, död, brott och straff, på ett konstnärligt sätt, om man är dansk som von Trier. Jag vill inte säga för mycket om filmen ifall någon läsare inte har sett den än, men det verkade finnas en större tanke bakom hela handlingen som jag tycker var bra framförd. Ja, visst är det något alldeles särskilt med dansk film? Ta till exempel TV-serien "Riket" som gick för en tid sedan. Där finns alltid ett lager andlighet, en värme och sinnlighet, mitt i allt det svåra. Till skillnad från svenska produktioner. Som den blinda kvinnans medmänskliga kärlek till den som svikit henne så svårt i den här filmen. För henne var det något stort att aldrig bryta ett löfte eller svika sin egen moral. Och genom att försöka vara den hon ville vara och ge det hon ville ge, kunde hon även låta andra känna medmänsklighet. Men, de svarta fåren finns förstås alltid där. Både i verkligheten och i Triers värld. Upp igen!

Min pappa gråter inte (26/3 2002) Johan Gry spelar pappan i den här kortfilmen, regisserad av Shaker K Tahrer, som under rakningen på morgonen triggas av dotterns fråga "Behöver du aldrig gråta?". Hon har just hört av mamman att hennes lillebror inte får gråta, för att de måste skynda sig till jobbet och skolan. Den morgonen vill pappan sedan ta bussen till jobbet, istället för att stressa iväg med bilen med familjen. Han har behov av att känna efter hur han egentligen har det. Det var ett tag sedan han ens reflekterade över livet, eftersom det är så stressigt med jobb och möten. Och prydligt stående i sin överrock på den överfulla morgonbussen kan han plötsligt inte hålla tillbaka trycket längre. Nu börjar han snyfta rejält, och sedan gråta ut i högljudda hulkningar. Den ena passageraren efter den andra kan efter en stund inte hålla tillbaka en snyftning, och snart har det spridit sig ända fram till föraren. Nu gråter allihop så att det skvalar, och detta i flera minuter långa scener (vilket jobb för skådespelarna! Och det var finurliga bilder som inte går att beskriva - väldigt bra regisserat)! Filmpubliken smittades också delvis (berodende på vad vi alla hade att bära inom oss), men det var samtidigt ganska roligt och skrattframkallande. Det är ju ovanligt att någon gråter offentligt, så det blev på något sätt bisarrt att precis alla gjorde det på bussen, främlingar som de var för varandra. Men det borde kanske vara en naturlig scen? ;=) Man kan undra; varför inte, och här skildrades det så härligt. Ingen vill egentligen sluta gråta där på bussen, för det är skönt att få släppa ut sin sorg. Föraren torkar i alla fall tårarna och skäller ut passagerarna: "Tysta!!! Ni får inte gråta här! Om ni inte slutar så får ni gå av, annars ringer jag polisen! Jag har en tidtabell att följa!" Det finns en parallellhandling som också är tänkvärd - där resten av familjen ingår i poängen, som handlar om hur vi stressar så att vi förlorar kontakten med våra känslor. Och att pojkar/män ännu mer sällan än flickor/kvinnor släpper ut sina tårar. I slutscenen knyts allt ihop så tydligt: bussen står vid vägkanten, och pappan får kliva in i en polisbuss. Resten av de olydiga passagerarna radas upp bredvid. Det finns helt enkelt inte tid nog för att gråta. "Pappa", gråter ändå flickan mot sin mamma, när de kommer förbi platsen med bilen, medan pojken knuffar en grabb bredvid och ryter "Min pappa gråter inte!". Upp igen!