Vardagslyx
Piratpartiet
Kultur
Golf
Personlig utveckling
Maj
Specialare
Ful konst
Rullande anteckningar
[SÖK] [Välj Rulle] [Huvudsidan] [Gästboken] [E-post]
Fria rum?
© Eva-Lena B
Vardagslyx
Igår var det en ledig torsdag och jag fick tillfälle att umgås med dottern, blivande svärsonen och barnbarnet. Det är vardagslyx! :=) Dessutom strålade
solen från en mestadels blå himmel, så vi var utomhus nästan hela dagen.
Vi åt lunch på Aludden, en vacker plats alldeles vid sjön Aspen i Lerum, med café/restaurang/bageri, och lekte i den nära belägna lekparken för att sedan mysa i familjens trädgård där vi blåste såpbubblor och åt hemlagad indisk mat och naan-bröd. :=) Här på bilden gungar jag lite med barnbarnet, som är drygt 2,5 år gammalt:
En annan slags vardagslyx är spikmattan, som jag fick hem för någon vecka sedan från
Rehab-Shop, för 580 kr inklusive frakt:
Jag brukar lägga den på golvet, men ha en kudde under huvudet så att piggarna når en bit upp på axlarna och inte bara själva ryggen.
När jag först lägger mig på spikmattan känns det förstås "aj, aj", men efter bara några sekunder vänjer sig huden mer och mer och 5 minuter senare är det
värsta över.
Ett par vågor av smärta sköljer över huden, varvade med skön värme som också kommer och går, men tillslut finns bara en varm och mjuk avslappnad känsla kvar - piggarna känns inte alls. Det tar kanske 10 - 15 minuter att komma dit.
På bilden syns min rygg efter 20 minuter på spikmattan.
Jag ligger på mattan med bar hud med en filt över mig, men är man rädd kan man ju börja med ett tunt linne eller ha ett lakan emellan.
Mmmm... spikmattan rekommenderas varmt! Tror jag ska unna mig 20 - 30 minuter på mattan strax, denna klämdag till fredag. Vilken vardagslyx! :=)
Piratpartiet
Ursäkta mig, men har jag fattat det rätt...? Vill medlemmarna i Piratpartiet legalisera stöld av produkter som yrkesgrupperna författare,
filmmakare och musikartister skapar?
Jag har inte orkat läsa om de här tvisterna så noga, men om det nu stämmer så kan tydligen människor än idag, på 2000-talet, vika undan sin moral nästan helt och hållet om bara tillräckligt många andra har gjort det före dem.
Det har ju hänt förut... vissa grupper av människor har även tidigare tryckts ned och förödmjukats eller till och med mördats - ja, det kan gå hur långt som helst när människor känner gemenskap under grupptryck. Vi har judarna under andra världskriget som exempel på det, eller vandrande folkslag som skuffats undan och hindrats utrymme för att andra med pengar velat muta in sig på ett specifikt område.
Om man legaliserar stöld av musik och film, t.ex, så kan man väl lika gärna legalisera stöld av allt som har med växter att göra? Jorden är allas vårt hem och vi mår inte bra av att inte omges av växter. Varför ska de som jobbar i blomsterbutikerna ha betalt när man kan gå in och sno vad de har helt gratis? Vi blir glada av växter, växter är kultur! Låt oss få hämta växter och vackra blommor som vi vill i butikerna, de behöver inte ens låsa dörrarna. Men jobba ska de förstås göra, så att vi alltid har fräscha växter att hämta. ;=)
Eller kaffe - vem vill inte ha kaffe gratis? Eller kläder, alla måste vi väl alla få tillgång till gratis kläder? Det blir ju ändå pengar över i butikerna om vi stjäl bara några få plagg var i månaden. Eller...?
Nej, jag fattar inte alls den här rörelsen. Om jag nu inte bara har missförstått att de inte vill betala för de produkter som de trots allt vill ha och lyssnar eller tittar på.
Tänk, många av dem som har musik som levebröd tvingas kanske göra något som de är mycket sämre på och mår dåligt av för att kunna betala hyran och köpa mat, eftersom så många vill stjäla deras produkter. Människor runtomkring demonstrerar och startar partier för att musiker ska tillåta andra att stjäla det de gör. Fast de kanske borde söka socialbidrag istället? Det finns kanske så mycket pengar över att alla borde höja skatten för att avlöna musiker m.fl? Hrm...
Direktlänk
Kultur
Teater:
Jag såg uppsättningen av "I väntan på Godot" av Samuel Beckett med Sven Wollter och Iwar Wiklander på Stadsteatern förra veckan.
Det är en klok historia om att aldrig börja leva på grund av rädsla för att missa livet. Jag hade dubbla känslor där jag satt; den ena sa mig att mitt
liv förslösades av att sitta där och titta, samtidigt som jag ändå tyckte pjäsen var värd det eftersom den handlade om något så klokt.
Det är en lite seg och tung historia, men ändå riktigt humoristisk. Dock nådde andemeningen liksom inte hela vägen fram på något vis, det var väl därför det kändes så dubbelt - något verkade saknas men jag kan inte säga vad (förutom Godot. Hihi!). Hrm... som om där fanns en slags klarhet utan glans. Nej... det är för svårt att försöka beskriva min upplevelse av den här pjäsen. Bäst att länka till en riktig recension istället: här är Svenska Dagbladets.
Pjäsen var drygt två och en halv timme lång - konstigt att tiden gick så fort som den ändå gjorde. Den måste ha fångat mig på något vis, fångat mig mitt i livet.
Konsert:
En specialare arrangerad av JB gav mig som överraskning att vi gick på Jean Michel Jarres konsert på Scandinavium - och det var häftigt!
Jag gillade LP:n "Oxygene" hur mycket som helst i slutet av 70-talet, och nu spelade Jarre några av dessa favoriter plus många andra suggestiva och maffiga låtar med laserljuseffekter till. Det var snyggt från håll, där vi satt på rad 26.
Göteborgs-Postens recension; läs gärna även Tyck till-kommentarerna där, de stämmer nog bättre med min upplevelse :=).
Fotoutställning:
Elin Berges fotoutställning om kvinnor som flyttat från Thailand
till Sverige för att leva med en svensk man är aktuell på Hasselblad Center i Göteborg. Värd att ses. Jag hade en känsla av lätt melankoli när jag
gick därifrån, utan att kunna peka på exakt vad det var som gjorde detta. Eller ja, bilderna visade egentligen att man faktiskt aldrig kan veta hur
kvinnorna trivs med sina nya män, liv eller miljöer, oavsett hur det ser ut på ytan. Det är därför bilderna känns lite sorgliga; det är ju inte på
ytan vi hittar svaren och det enda bilderna levererar är just yta. Men ändå... något osynligt under den där ytan fick mig ändå att känna melankoli.
Vad det nu var. En blick, en stelnad rörelse i riktning bort...
Golf
Idag var jag, och två tjejer till som inte kan spela golf, med väninna D på en öppen golfdag på S:t Jörgen Park Golf dit hon bjudit med oss. Vi fick bland annat testa att slå ut från driving range, pitcha och putta, och sedan
spelade vi på de första två hålen på banan (illustrationer
av hål 1). Mitt utslag på första hålet ledde bollen till cirka 10 meter från hålet, en liten bit utanför greenen, så jag hade kunnat spela på par.
Men sedan klantade jag mig när jag skulle pitcha bollen till hålet. Istället åkte den raka vägen över till andra sidan greenen istället. Hihi! Att
pitcha var det svåraste med allt vi provade, tyckte jag.
Efter flera års funderande i bakhuvudet bestämde jag mig nu för att gå en nybörjarkurs hos dem, för att få "grönt kort" som det hette förr. Det ska bli jättekul! För några år sedan provade jag att spela på korthålsbanan på mc-kompisens golfklubb ett par gånger, och även driving range. Idag trodde jag att jag helt glömt bort hur man gör, när de första bollarna från driving range gled iväg över gräset. Men så tipsade väninna D mig; håll höfterna stilla och vrid bara överkroppen.
Jag tänkte på det hon sagt och på att försöka gå tillbaka samma väg med klubban när det var dags att träffa bollen, vilket var det enda jag kom ihåg från spelet med mc-kompisen - och plötsligt fick jag iväg jättemånga bra slag! :=) Vet inte om de var på cirka 100 meter, jag kollade inte några flaggor eller tavlor. Men det var ju kul att det gick bra igen!
Desto fler slag gick dock jättelågt och snett, så det ska bli spännande att försöka bli mer jämn och bra. Det sägs ta flera år innan man kommer till att känna sig hemma med och är jämn i sin stil. Många som testade golf idag slog hela tiden rullande bollar, och en del säger att de slog sådana bollar ett helt år i början, innan de lyckades få dem att lyfta. Så man ska inte ge upp även om det verkar hopplöst, det finns utvecklingsmöjligheter på alla nivåer. Det är kul att helt enkelt försöka bli bättre och bättre. Och så det här med mental träning betyder säkert en hel del, vilken nivå man än befinner sig på.
Direktlänk
Personlig utveckling
En helg för några år sedan var jag och några några andra personer på en kurs för personlig utveckling på en gård. Där umgicks vi, hade övningar ihop,
åt god mat och övernattade. Det var väldigt trevligt och mysigt. Och skönt ute i naturen.
Men en av övningarna tyckte jag var omöjlig att genomföra. Vi skulle sitta mittemot varandra två och två och hela tiden titta varandra i ögonen medan vi skulle säga "Jag är....", och fortsätta med vad vi nu tyckte att vi var. Vi skulle säga så mycket som möjligt om oss själva, men det skulle komma spontant, vi skulle låta det flöda ut.
Hur jag än försökte kunde jag inte säga något mer än just "Jag är...". Efter dessa två ord blev jag tyst och tänkte att det inte går att fylla i något enda adjektiv. Jag "bara är", helt enkelt, det kändes helt fel att säga något mer än detta.
Eftersom jag inte ville hitta på något som inte var sant, började jag istället säga "Jag tycker..." eller "Jag brukar..." och fylla på med olika saker som hade med den yttre personligheten att göra.
Nu när jag läser Eckhart Tolles bok om andlig upplysning, "En ny jord, ditt inre syfte", inser jag varför jag hade så svårt att lägga något mer till frasen "Jag är...". Ett par citat:
"Det du ser, hör, smakar, rör vid och luktar är naturligtvis sinnesobjekt. De är vad du upplever. Men vem är subjektet, vem är det som upplever?
Om du nu till exempel säger: "Jamen det är ju jag, Jane Smith, revisor, fyrtiofem år gammal, skild, mamma till två barn, amerikanska, som är subjektet,
den som upplever", så misstar du dig. Jane Smith och allt det andra som förknippas med det mentala begreppet Jane Smith är alla upplevelseobjekt,
inte det upplevande subjektet."
- - -
"Det främsta hindret för att upptäcka den inre rymden, det främsta hindret för att finna den som upplever, är att bli så uppslukad av upplevelsen
att du förlorar dig själv i den."
Jag tycker om att läsa den här boken. Långsamt.
Direktlänk
Maj
Maj har kommit och det har blivit allt grönare i naturen. Vackert överallt! Då blir jag alltid gladare inombords också.
I torsdags fyllde jag år, men jag hade förstås inte avslöjat något om det på jobbet; jag brukar inte fira födelsedagar. Men ibland hittar jag ändå på något som jag inte brukar göra annars, för att ha det trevligt i allmänhet, och denna helg hade jag en enkel fest hemma.
På kontoret stack en projektledare in huvudet i mitt rum, på min födelsedag, och utbrast glatt: "Grattis"!
"Tankarna började snurra i huvudet på mig; Va, hur har han fått reda på att jag fyller år? Vad konstigt! Min chef kan inte ha sagt något om det, han har ju varit på andra sidan jordklotet fram tills härom dagen och har nog ingen koll alls. Mystiskt... bäst att försöka lirka fram vad han menar..."
"Vad menar du?", frågade jag alltså, antagligen med en något rynkad panna och fikabröd som hastigt måste inköpas, i tankarna.
"Jo, grattis till ett jättebra utbildningsmaterial, alla var väldigt nöjda!".
Jaha, då förstod jag! Vilken present att få höra något sådant på sin födelsedag! :=) Även en processingenjör kom och berömde mig efter en stund.
Inte ofta jag fått sådan feedback på jobbet genom tiderna! För hur många bryr sig om att ge positiv feedback, egentligen? Det ska ju bara vara bra,
det man gör på jobbet, alla tar det för självklart, men det är ändå roligt att få höra att andra är nöjda med det man gör.
Så har jag varit och tittat på ett back-race för första gången. Löjligt, tänkte jag först när jag hörde talas om det, men det var faktiskt ganska spännande. Gamla ombyggda bilar tävlar en gång om året i olika klasser om att komma först upp för den cirka 550 meter långa, kurviga grusbacken.
Första bilden är tagen uppifrån, kanske där en tredjedel av backen är avklarad:
Här vrålar en tuffing till Saab uppför resten av backen:
Över till några betydligt lugnare vårmotiv; jag tog några bilder vid Klippan i Majorna denna lite grå och svala söndag.
Det här är en så vacker gammal gård med imponerande blommande träd och hyreshus som allmännyttan förvaltar:
Och ett par motiv vid Röda Sten:
Så har vi då kommit till bildgåtan... var finns detta motiv, tror ni? (bilden är tagen av min "mc-kompis", inte av mig)
JB och jag brukar planera något som vi kallar "specialare" för varandra. Det kan vara precis vilka aktiviteter som helst som man tror att den andra kan tycka är kul eller intressant att vara med på, även sådant som man själv aldrig provat.
Den som planerar specialaren försöker hålla det vi ska göra hemligt så länge som möjligt, den andra får i stort sett bara veta vilken sorts kläder vi ska ha på oss och när specialaren ska börja. Det är lika kul att planera specialare som att följa med på dem.
Den sista tiden har jag hängt med på specialare som ishockey, bäversafari i Jonsered utanför Göteborg och att spåra lin- och tågbanornas sträckning vid Johanneberg under Göteborgs Jubileumsutställning 1923.
Och nu igår hamnade jag plötsligt i mitt livs första orienteringstävling i Jonsered, i den näst svåraste öppna klassen Ö7. Det var trevligt i 20 graders solig vårvärme, och kul att se hur en tävling kan gå till! Fast vi promenerade bara, vi fotograferade eller njöt av utsikten i lugn och ro - det var alldeles för kuperat för att vi skulle orka springa. Två timmar tog själva orienteringen och vid det laget var jag helt slut i benen efter alla branta avsnitt. Och så tillkom ganska långa promenader både till och från start och mål.
Själv har jag bland annat arrangerat ett fiktivt detektivuppdrag, besök på operan (operetten "Läderlappen"), besök på utställningar eller filmvisning. Och i fredags var vi och såg Chalmersspexet "Newton" - jag hade vunnit två biljetter på jobbet. :=)
Specialare kan vem som helst ha roligt med, tror jag. Man kan testa olika sporter eller gå på kurs eller utställningar som det aldrig annars blir av att man planerar. Eller visa varandra vad man har för favoritplatser. Ha picknick, fiska eller vad som helst. Låt fantasin flöda! :=)
Ett par bilder från de tre senaste specialarna:
Orienteringen: Jag stämplar i min första orienteringskontroll:
Tar en paus uppe på toppen och spanar in utsikten:
På bäversafari, dock utan att se bävrarna live. Här har de satt tänderna i ett stort träd:
Stammen är inte så liten, precis...
Chalmersspexet "Newton" är värt att ses! Fler föreställningar ges.
Ful konst
Här får ni se något fult; tavlan på mitt rum på jobbet.
Men vad är det egentligen som säger att den är ful? Smaken är ju som baken, någon kanske tycker den är fin? Jag har en känsla av att rätt många äldre tyckte om sådana här tavlor på 70-talet. Eller låtsades de kanske bara?
Var de här motiven moderna på den tiden och därför omtyckta, eller ville man ha de förenklade naturmålningarna för att bostäderna blev mer och mer
förenklade i sin struktur? Hrm... ingen aning, men det är i alla fall ganska kul att fundera lite kring konsten och livet kring den.
Jag skulle ju ha en bildgåta denna gång, skrev jag sist, men det blev så mycket andra bilder så gåtan får vänta tills nästa uppdatering.
Direktlänk[SÖK]
[Välj Rulle] [Huvudsidan]
[Gästboken] [E-post]
[Rulle 96-innehåll]