Haha! Jag har lagt till knappar för översättning till engelska och franska via Google Translation, men så lustig engelska det blir. Säkert blir franskan också konstig!

8 februari 2010 (måndag)

*****************************
Stickning

Jag har kommit in en period då jag gillar att sticka. Jag är nyfiken på dominostickning efter att ha sett en fin pläd gjord i den tekniken i garnbutiken. Det finns en bok som verkar bra, Domino knitting av Vivian Höxbro, men tyvärr är den på engelska och jag vet inte om jag känner för att träna mig på engelska sticktermer...? Men på Youtube hittade jag en hemmavideo gjord av en amerikanska, som det verkar, och det ser ju enkelt ut när hon visar hur hon gör en dominoruta.

De fula grönmönstrade strumporna på bilden ovan är nu färdigstickade, och jag har några andra småsaker på gång (är inte sugen på större plagg just nu) för garnen på bilden nedan. Först ska det bli en mössa i vit ull, sedan tunna pulsvärmare av ekologisk bomull och efter det ett par rödmönstrade fula strumpor.

Jo, ganska roligt var det att sticka de där fula grönmönstrade strumporna, så det blir ett par likadana i rött. Men det var inte helt lätt när jag kom till hälen eftersom beskrivningen är helkonstig. Tyvärr är det inte ovanligt, jag har kanske använt 60% felaktiga stick- och virkbeskrivningar de senaste åren. Några har varit ganska komplicerade, så en nybörjare hade nog inte fattat vad som var fel utan bara råkat få en stor röra i famnen. Borde man inte korrekturläsa stick- och virkbeskrivningar? Och är handarbetande människor för snälla för att klaga? ;=)

Beskrivningen som jag fick till strumporna är från Coatscrafts och består av en textmassa med onödiga upprepningar förutom normala beskrivningar, samt några bilder som man tror är upplysande.

När man kommer till ett av de där ställena där beskrivningen fallerar och man noga spanar in bilden som hör till, får man se att den mittersta stickan har 6 maskor kvar medan det enligt beskrivningen och tabeller borde vara antingen 10, 11 eller 12 maskor kvar beroende på strumpans storlek, om det står rätt i beskrivningen, eller 0 maskor kvar om beskrivningen är felaktig. Åtminstone är det dessa varianter som jag tror gäller. Men nu är det alltså 6 maskor på bilden. Hrm...

Jag kanske är trögfattad, men även en pappskalle ska kunna följa en stickbeskrivning av en strumpa och därför tycker jag att de kunde skriva bättre. Som tur var hade tjejen i min lokala garnbutik stickat sådana strumpor massor av gånger och ville gärna hjälpa till. Hur hon gjorde första gången vet jag inte, men nu hade hon i alla fall glömt bort beskrivningen och stickade enbart efter minnet - vilket vad jag kunde se inte var enligt beskrivningen.

"Alla har olika problem med den här strumpan eftersom de läser beskrivningen på sitt eget sätt", sa tjejen i garnbutiken. Jaha. Så egentligen är den ännu värre än jag trodde? Det fick bli en semla till henne som tack för hjälpen. Tur att hon gillar att sticka strumpor. :=)

Nu kollade jag lite på nätet och hittade en beskrivning till strumporna i pdf-format. Jag har bara kollat som hastigast och vet inte om de konstiga partierna är förbättrade, men sett att den åtminstone är omskriven som helhet och verkar vända sig till nybörjare. Vad bra! Då kanske handarbetande människor inte varit för snälla, trots allt? ;=)

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

6 februari 2010 (lördag)

*****************************
Kaffe
En av mina favoritkaffebönor just nu, trots att jag tror att det enbart innehåller Arabica, är "Fransk kontinental" från Johan och Nyström. På etiketten som jag fotograferat kan man läsa;

"En blandning för alla som älskar riktigt mörkrostat kaffe, med eller utan mjölk. Smaken är bittersöt, nästan lite rökig, och med en kraftig eftersmak. Drick den som vanlig brygg eller som espresso."

På Johan och Nyströms hemsida kan man läsa att kaffet är rostat så hårt att bönornas naturliga oljor har trängt upp på ytan och gör bönorna vackert glänsande. Japp, de är vackert svarta och glänsande, och det malda kaffet blir liksom fett i konsistensen.

Jag maler bönorna och pressar dem i min Bodumkanna. Ännu har jag inte provat dem i en modern espressomaskin, men är väldigt nyfiken på hur de skulle smaka i en krämig espresso. Mmmm... fantasin är det inget fel på! Min gamla espressomaskin från 90-talet är däremot inte tillräckligt bra för att göra kaffet rättvisa, tyvärr, jag går och väntar på en lottvinst för att utan samvetskval kunna köpa mig en dröm för gommen. Men samvetet till trots, så är kaffe viktigt. Det är en lika bra lisa för själen som en bra film under en förkylning eller ett fluffigt täcke en iskall vinternatt. Om man nu inte har lurviga ben att värma sig mot. :=)

Hur som helst, ville jag bara tipsa om detta goda mörkrostade kaffe som nu ligger på topp i min favoritlista tillsammans med "Creme" från Bergstrands, som också är mörkrostat och kraftigt, med en liten friskhet från Kenyakaffe och med en ordentlig "body", en beskrivning hämtad från Bergstrands.

Däremot kan jag inte precis rekommendera det koffeinfria "Kaffe Mauro" på bilden här intill. Det ramlade jag över på "Magasin 11", en rolig butik på Magasinsgatan 11 i Göteborg.

"Kaffe Mauro" innehåller hela 75% Robusta, så jag blev förstås lyrisk och slog till direkt. Men, jag blev minst sagt besviken på smaken. Efter att ha älskat Nespressos mustiga och goda koffeinfria kaffe, som jag alltid drack på kvällarna medan jag hade kvar min Nespressomaskin, känns "Kaffe Mauro" vattnigt om jag inte överdoserar det ganska rejält.

Å andra sidan är det inte heller meningen att det ska vara kraftfullt eftersom det är medelrostat. Och det är praktiskt att ha ett koffeinfritt kaffe att överdosera när man inte vill pigga upp sig för sent på kvällen.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

2 februari 2010 (tisdag)

*****************************
Filmfestival
Det är filmfestival i Göteborg, och jag vann ett 11-dagarspass i en tävling på Kulturkalasets hemsida. Passet ger i mån av plats fri entré till filmer som börjar senast klockan 15, men det är som sagt drop-in som gäller - det går inte att boka biljetter. Alla som har samma pass kan dyka upp spontant precis som man själv, så även om man kollar på nätet om det finns platser kvar är det inte säkert att det gör det när man väl kommer dit, och en del filmer säljer förstås slut nästan direkt.

Jag skulle nog bara vilja betala för ett sådant här 11-dagarspass (det kostar cirka 350 kr) om jag var ledig hela dagarna, även om det betalar sig efter bara några filmer. Men det är ju trevligt att möjligheten finns i alla fall.

I helgen ville jag se två filmer; "Should I really do it?" 12:30 och "Bellamy" 15:00, eller ett par andra inte alltför dokumentärt deprimerande historier. Tyvärr fick jag ingen plats på någon eftermiddagsfilm som jag kände för, men "Should I really do it?" var ganska sevärd och annorlunda. Den kändes som en dokumentär men verkade ändå vara en spelfilm...? Manusförfattaren och regissören kom för att prata om den efteråt, vilket hade varit intressant att lyssna på, men då letade jag plats på en eftermiddagsfilm.

Jag greppade inte riktigt vad som egentligen var tanken bakom "Should I really do it?" utan försökte bara leva mig in i huvudpersonens liv. Filmen handlade om en medelålders tyska som helst levde och jobbade med mode i Istanbul. Men hennes tvillingsyster hade blivit dödligt cancersjuk hemma i Tyskland, så hon måste se till henne under hennes sista tid. Därför kunde hon inte leva det liv hon egentligen kände var naturligt för henne. Samtidigt var det förstås viktigt för henne att få vara med sin döende syster.

Kvinnan i huvudrollen gick i samtalsterapi hos en man iklädd kvinnokläder ibland och herrkläder ibland. Samt olika peruker efter humör. Men han hade alltid en tight svart gummimask över hela huvudet med hål för ögon och mun.

Det framkom att den här terapeuten hade ett ganska expressivt uttryckssätt (dock alltid iklädd gummimasken) och använde droger på privata fester med tyskan, så det var tvära kast mellan det terapeutiska samtalet där det inte kändes som om de kände till varandras privata sidor och sedan då motsatsen. Men ändå inte. Där fanns hela tiden en distans. Jag hade valt filmen för att jag tycker det är intressant med olika slags relationer, men blev inte riktigt klok på om det egentligen var en relation eller bara något slags saklighet. Hrm...

Igår kväll såg jag fyra novellfilmer á 30 minuter i ett programpaket presenterat av SVT och Svenska Filminstitutet kallat "Novellfilm 1". Det var verkligen värt 70 kr (biljettpriset för en festivalfilm på kvällen). Helt underbara svenska kortfilmer även om någon hade problem med att lägga på musik i lämplig ljudnivå. Det var väldigt bra för att vara svenskt - jag brukar ju inte tycka att de klarar av ljud, ljussättning eller klädval annars. ;=) Sorry! Men här var det mesta väldigt bra. :=) Om jag måste välja någon av dem som den bästa av dessa fyra så skulle det nog bli "Fired" eftersom den väckte starkast känslor; det var ömsom skratt och ömsom ledsam medkänsla i publiken - en effektfullt regisserad film med visuella överraskningar och bra skådespel i huvudrollen (Lotta Tejle).

Den här veckan hade jag planerat att flexa iväg för att se några eftermiddagsfilmer, men vips hade jag lika spontant kallats till en flerdagarskurs i reglerteknik (automatiska styrsystem med hjälp av regulatorer) på jobbet! Hrm... så det kan bli! Men det finns ju kvällsbiljetter och helgdagar också... varje ledig timme kan förvandlas till en biotimme för en filmfantast! :=) Fast någon sådan är jag ju inte.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

18 januari 2010 (måndag)

*****************************
Skitiga Västtrafik

För ett antal år sedan började Västtrafik köpa in nya spårvagnar och bussar där sätena är placerade på ett annat sätt än i de tidigare fordonen. Förr satt man alltid i dubbla rader i färdriktningen, förutom på ett par platser där det på grund av utrymmesskäl krävdes att sätena var vridna åt sidan. Det tyckte jag var helt okej.

Det bästa var att det alltid fanns någonting att hålla sig i när man inte fick sittplats - vilket händer nästan varje gång. Antingen höll man sig i rygghandtaget på närmsta sätet, eller i den närmsta stången mellan golv och tak.

En annan bra grej var att man kunde sitta i lugn och ro och titta vart man ville på ett avkopplande sätt. Om man inte hade en bra bok att läsa, förstås.

Nu, med de nya inredningarna, är säkert hälften av sätena vända mot varandra i grupper om fyra eller sex. I gruppen om sex är sätena vridna inåt gången mot varandra, tre mot tre, så att de som sitter har sina fötter mitt i gången där folk går. Förutom att man måste skutta över tre par fötter när man ska förbi de här platserna, finns där inte något att hålla sig i om man skulle behöva stå där på grund av platsbrist. Och hur smart är det?

Inte heller kan man hålla sig i något vid grupperna med två framlängesplatser mittemot två baklängesplatser.

Eftersom det inte finns något att hålla sig i vid grupp-platserna, är golvytorna där tomma även vid rusningstrafik - det går alltså inte in lika många resenärer som det hade gjort om hela golvytan hade kunnat utnyttjas.

Dessutom är det trängre just vid dörrarna nu för tiden. Kanske för att folk har vant sig vid att inte hitta något att hålla sig i och därför inte ids gå längre in? Å andra sidan har de nog alltid tyckt om att försöka göra varandra ofriviligt gravida, som det nästan är frågan om vid dörrarna ibland... Hrm...

Ja, jag tror att de flesta föredrar att sitta i de äldre vagnarna, för de allra flesta åker inte i grupp utan ensamma eller högst två stycken tillsammans.

I de äldre vagnarna kan man blicka ut genom fönstret även när det är mörkt ute, eller titta ut över dem som sitter längre fram. När man sitter på en "samlingsplats för grupp" i de nyare fordonen måste man ju tänka på de andras integritet. Oftast är vi enskilda främmande individer som åker ihop, men det finns nästan inte någonstans att titta utan att man känner att någon kan ta illa vid sig - och då flyttar den personen mycket riktigt sin egen blick för att man själv inte ska ta illa vid sig. Är det mörkt utanför kan man inte ens titta ut, för då stirrar man in i spegelbilden på den som sitter mittemot.

På vissa platser över hjulen på bussen där man sitter två mot två, är det så trångt för fötterna att man vrider dem ur led. Man sitter omlott med den/dem som sitter mittemot. Eller så turas man om att sitta tätt med fötterna eller bredbent som någon med grava hemmorojder. Om man har mindre skostorlek än 42, vill säga - annars kan man inte sitta där överhuvudtaget.

Om ungdomarna kommer i grupp sitter de ofta och har det trevligt på grupp-platserna, men lika ofta kommer de ensamma eller i par och slänger upp skorna på sätet framför. Det är inte möjligt i de äldre fordonen, men här är det nästan en självklarhet hos många! Jag tycker det är skitäckligt med deras skitiga skor, så oftast undviker jag att sitta på ett "grupp-säte" även om det är ledigt. Idag såg det ut som på bilden, efter att "alla" har pressat sina saltindränkta skosulor mot sätena.

Undrar hur de tänkte när de köpte in sådana här fordon. Fattade de inte att folk är skitäckliga i Göteborg...?

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

10 januari 2010 (söndag)

*****************************
RSS-flöde
I går pysslade jag med att försöka få ihop ett RSS-flöde manuellt, så att man kan se mina senaste Rulle-rubriker i en RSS-läsare trots att Rullen inte skrivs på någon bloggserver med automatiska funktioner. Ungefär som man kan se mina Twitter-texter i rutan till höger.

Det var ganska kul, men lurigt att få in alla koder som behövs för att det ska funka i de flesta RSS-läsarna. Jag lade t.ex in dubbla länkar till respektive inlägg; en så kallad "link"-tagg och en "guid"-tagg, för att vissa servrar tydligen kollar om uppdateringarna är unika (nya) med hjälp av guid-taggarna. Jag vet inte om det går att skippa link-taggarna om man har guid-taggar, så jag sparar dem också för säkerhets skull...

Resultatet ser ni om ni väljer att prenumerera på Rulle-uppdateringarna genom länken till höger, under Twitter-rutan, eller om ni kollar hur det ser ut i den lilla rutan (en widget som läser RSS-flödet) på en annan av mina sidor. Den där widgeten är en rolig grej att kunna lägga där man tycker att den passar, tycker jag. Man kan göra sådana på Yourminis.com, och det går att få dem jättesmå. Där finns många fina mallar att utgå från.

För den som liksom jag "bloggar" utan andra verktyg än Notepad eller liknande, tänkte jag tipsa om hur man kan komma igång med att presentera rubrikerna i ett RSS-flöde. Men det finns säkert hundra andra sätt att göra detta på och jag har verkligen inte fattat allting av hur det går till ännu.

Jag började med att göra en RSS-fil med de poster som jag ville ha med i flödet från starten, och så kommer jag att fortsätta fylla på manuellt med nya poster efterhand som jag skriver inlägg i Rullen. RSS-filen skapar man lätt i ett anteckningsprogram som exempelvis Notepad, döper till vad_du_vill.xml och lägger på ett passande ställe på webbhotellets server.

Så här ser i princip min RSS-fil ut, som jag döpt till rullefeed.xml, men kom gärna med synpunkter om något verkar konstigt. Jag får säkert ändra mer i den för att allt ska blir optimalt:

========
Information om var RSS-filen och Rullen ligger:
<?xml version="1.0" encoding="ISO-8859-1" ?>
<rss version="2.0" xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom">
<channel> <atom:link href="http://www.min_webbdomän.com/rullefeed.xml" rel="self" type="application/rss+xml" />
<title>Rullen</title>
<link>http://www.minuskel.com/rullen.htm</link>
<description>Anteckningar som rullar på</description>

Rubrik, publiceringsdatum, kategori och den inledande meningen i det senaste "blogg"-inlägget skrivs in här (senare blogginlägg läggs här ovanför):
<item>
<title>Let's Dance</title>
<pubDate>Sat, 09 Jan 2010 11:49:00 +0100</pubDate>
<guid>http://www.minuskel.com/rulle98.htm#LetsDance</guid>
<link>http://www.minuskel.com/rulle98.htm#LetsDance</link>
<category>TV-program</category>
<description>
I går såg jag TV4:s "Let's Dance" för första gången. Jag har inte sett familjeprogram sedan någon gång på 90-talet, då Gunde Svahn och Agneta Sjödin började som programledare och med gälla röster skrek i mikrofonerna. (Läs mer i Rullen)
</description>
</item>

<item>
<title>Här är ett äldre inlägg</title>
Samma koder som för inlägget ovan. Osv...

Här kommer avslutningen på filen:
</channel></rss>
========

På w3schools.com har de många bra XML-exempel att ha nytta av till RSS-filen. Det finns även mycket matnyttigt på en webbtjänst med information om standarden för ARPA Internet Text Messages. Där finns detaljerade beskrivningar för olika taggar och värden.

På feedvalidator.org kan man skriva in URL:en till sin RSS-fil och få den validerad. Det vill säga, där markeras felaktigheter med gult, och så får man tips på lösningar på problemen.

När jag väl hade gjort min RSS-fil, skapade jag ett konto på feedburner.google.com där jag guidades för att få till en RSS-feeder utifrån min RSS-fil, som det ska gå att prenumerera på. I deras system skrev jag in var jag har min RSS-fil på min egen webbdomän, och fick en adress för min nya RSS-feeder hos dem; http://feeds.feedburner.com/Rullen. Det är den adressen som används för avläsning av flödet. Där är "motorn" som gör flödet i min xml-fil på min egen webbdomän synligt i olika RSS-läsare.

Nu får jag se om jag måste pinga uppdateringarna manuellt på feedburner.google.com eller om det sker automatiskt när jag uppdaterar och laddar upp RSS-filen på nytt. Det blir mitt första test nu när jag skrivit klart detta inlägg. Det känns lite pirrigt, för jag har ändrat även i RSS-filen utan att kolla om det funkar först - den såg tidigare lite annorlunda ut än ovan. Så håll tummarna. :=)

Lite senare: Jo, det funkade faktiskt automatiskt med de inställningar som jag hade gjort på feedburner.google.com. Vad bra! :=) Däremot syns inte datumen i feedern. De har jag lagt in nu på slutet. Varför? Någon som vet?

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

9 januari 2010 (lördag)

*****************************
Let's Dance
Igår såg jag TV4:s "Let's Dance" för första gången. Jag har inte sett familjeprogram sedan någon gång på 90-talet, då Gunde Svahn och Agneta Sjödin började som programledare och med gälla röster skrek i mikrofonerna istället för att ljudteknikerna ställde om nivån i dem. Fortfarande är jag helt avskräckt från sådant och de gånger jag råkat bläddra förbi en sådan kanal har jag hört samma gälla skrikande. Därför kollar jag heller aldrig på galor, tv-festivaler etc. Men ärligt talat så är själva innehållet inte intressant för mig ändå, min grej är thrillers/kriminalhistorier eller andra spännande mysterier.

Hur som helst, igår tänkte jag som sagt ge "Let's Dance" en chans. Så kom då den kvinnliga programledaren in i bild. Jag hann se att det inte var Agneta Sjödin, och tänkte att då blir det kanske mer än 5 minuters tittande - om inte även denna kvinna är den skrikand typen. Och det gick bra. Jag vet inte vad hon heter eller ens hur hon egentligen såg ut i ansiktet, för min blick fastnade hela tiden på det hon hade på magen.

Ja... vad sjutton var det som hängde där under bysten? Det var omöjligt att se, men jag skulle kunna beskriva det som två uppblåsta och sammanbundna svarta gummihandskar som pekade åt varsitt håll. Fast egentligen såg det kanske mer ut som två hårdplastmodeller av människohjärtan med de yttre delarna kompakta, stulna från en skolsal och sprayade med svart lack. Andra tittare skrev in till programmet och frågade om det var en BH som hon hade hängt utanpå kläderna, men den manliga programledaren sa att det var mode. Vad det nu är för en pryl. :=)

Nu har jag kollat på nätet och sett att den kvinnliga programledaren heter Jessica Almenäs. Hon hade lite svårt för timing när hon kommunicerade med dansarna, men för det mesta tänkte jag inte på vad hon gjorde eftersom jag bara spanade in de där gummihandskarna på magen. Den manliga programledaren heter David Hellenius och verkar vara med för att spela ett stort barn.

Det var ganska roligt att se hur de olika paren hade tränat ihop sig för att dansa och hur allt gick under den första sändningen, men om jag ska se något mer avsnitt blir det i alla fall inte live. En timmes dansprogram och en timmes(?) reklamavbrott titt som tätt kändes ganska hjärndött. Bäst att spela in och snabbspola i så fall.

En del av tävlingsdeltagarna behövde nästan inte göra någonting under dansen, medan andra fick göra ganska avancerade grejor. Själv skulle jag inte klara av ens det enklaste, jag skulle få ettor i betyg och röra mig ungefär som Willy Björkman, en framtung och stel man som helt saknar danstalang och som låtsades vara någon annan stans. Men det var tufft av honom att vilja prova trots att han inte alls var intresserad - som han åtminstone sa. Jag tror också att det vore jättekul att få chansen att försöka lära sig lite, och se om det kanske trots allt vore något att våga göra. Att dansa ibland, alltså. Jag har funderat lite på privatlektioner.

Jag tyckte Agneta Sjödin dansade väldigt mjukt och bra; och det var ju skönt att hon bytte bort programledarrollen som hon tydligen hade innan, så att jag kunde se henne och de andra dansa istället för att stänga av direkt. Det var nämligen ganska fnissigt att se Peter Wahlbeck försöka se morgondagens väder högt, högt uppe i skyn. Även när han inte tittade rakt upp var han väldigt stel i nackpartiet. Hoppas han lyckas slappna av lite framöver.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************
Semla

Jag tycker semlor är vackra. Det här är min allra första semla år 2010, innan den försvann. Kanske ska jag nämna att den inte är hembakad? Mycket god var den i alla fall, men jag tog ju bort lite av grädden för att inte må illa av allt fett. ;=) Allra godast är nog ändå mandelmassan.

*****************************
Borta bäst
Nu har jag läst ut Sara Kadefors "Borta bäst", och jag gillade den. Handlingen flyter på bra, och som läsare får man lära känna den relativt nyblivna hemlösa kvinnan Sylvia allteftersom hon gör sitt bästa för att tillgodose sina behov och anpassa sig till sin situation. Det är helt enkelt en lättläst bok som tydliggör att vem som helst kan dölja sig under ytan hos människor i olika sociala miljöer.

Boken berör också hur det kan vara när man precis börjat reflektera över och delvis acceptera den man är under ytan, och kanske börjar förstå varför man har varit den man varit och agerat som man gjort.

Jag tyckte historien kändes ganska trovärdig, även om den sista fjärdedelen utstrålar "typisk svensk film" (som jag inte brukar tycka om). Men, ett undantag - något som jag inte alls tyckte verkade trovärdigt - var något som Sylvia gjorde mitt i boken. Det passade inte in i hennes övriga beteende eller tankegångar kring den egna personen och situationen. Om denna händelse ska kunna behållas på ett trovärdigt sätt krävs det att hennes tankar och känslor tilldelas annorlunda bottnar. Det kan inte som nu bara hända utan relevans.

Där höll jag alltså på att bli riktigt besviken, men jag lät det passera och gav historien en fortsatt chans. Vilket jag inte behövde ångra, för allting funkade bra därefter. Sara Kadefors har dessutom ett korrekt och trevligt språk som hon använder på ett enkelt sätt, vilket jag tycker är en fördel. Att hon inte krånglar till det, alltså. Det passar i alla fall den här historien.

Jag fick "Borta bäst" från "Bokcirkel för alla", som har en diskussionssida om boken där jag svarat på några frågor. De tänker jag ta upp även här:

1. Hur ser du på Sylvia, vilken slags person är hon i dina ögon?
- Jag ser henne som en person med väldigt stort bekräftelsebehov, som hela tiden försöker hitta nya områden för acceptans av andra människor när hon inte kan få det på de områden hon redan bevistat. Hon provocerar även genom att snatta på ett övertydligt sätt för att få uppmärksamhet.

2. Vad tror du bilen står för?
- Jag uppfattar den som symbolen för möjligheter. Med bilen kan hon lämna det hon har och hitta nya miljöer och människor. Även när hon inte gör det, har hon möjligheterna kvar. Men den är även hennes fasta punkt i en miljö där hon kan förlika sig med omgivningarna.

3. Är status viktigt för dig? Så viktig att du skulle kunna göra något liknande som Sylvia?
- Nej, status är för mig inget sådant alls - status finns liksom inte, jag vet inte om jag känner till något tillstånd som skulle kunna liknas vid "status" förutom att ett föremål har god status när det fungerar.

4. Gör Sylvia rätt val? Eller är det livets gång som ställer till det för henne? Skulle hon kunna påverka sitt eget liv mycket mer?
- Sylvia gör det hon är mogen att göra i varje fas i sitt liv. Det finns inget hon kan göra fel, hon låter bara sin egen utveckling växa fram och det går bara att göra på ett naturligt sätt, vilket hon verkar följa med i.

Men frågan är om hon gör några val alls till att börja med, då hon mest förtränger sitt eget beteende och flyr andra människor som ser detta. Men allt det där ingår ju också i utvecklingsbilden, den som gör att hon blir den hon tillslut blir i framtiden.

Vi får inte veta om Sylvia kommer att kunna frigöra sig från sitt stora bekräftelsebehov. Däremot har hon upptäckt att hon inte behöver binda sig till en specifik typ av människa för att få sin bekräftelse tillgodosedd. Hon befriar sig också från en del fördomar och ser sin egen otillräcklighet. Och det är ju en bra bit på vägen i alla fall.

[Tillägg i efterhand: jag glömde skriva om en konstighet, dock: allting som händer Sylvia och som har hänt i hennes historia sker under en orimligt kort tid, det går inte ihop kronologiskt. Och det är ju synd att läsaren funderar kring tidsperspektivet istället för att fullt ut leva sig in i handlingen.]

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

8 januari 2010 (fredag)

*****************************
Människan
Det slog mig, när jag såg "Avatar", att många kanske ser filmens planet Pandora som något magiskt och sagolikt - och alltså påhittat utan referenser - när det gäller energibalansen och samspelet, den ömsesidiga respekten och förståelsen mellan alla levande varelser och växtligheten där.

Jag vet inte om manusförfattarna själva var medvetna om det, men samma företeelser existerar även på jorden, vilket vi blivit helt blinda för. Precis som kaptenen som ledde striderna mot Pandoras energisystem och befolkning i "Avatar", strider vi mot vår egen planet. Och nu avser jag inte de så populära klimatfrågorna.

Vi kan börja med att se det stora i det lilla...

Varthän människan än hamnar, börjar hon scanna av omgivningen för att kunna väva ihop den med sin bild av den egna identiteten.

Ska hon stanna länge på platsen påbörjas ett arbete där hon försöker anpassa sig till den nya miljön, både när det gäller människorna och de energier som rör sig där. Dels för att accepteras och få bekräftelse av omgivningen, vilket de flesta har ett mycket stort behov av, och dels för att hon själv ska känna att hennes identitet växer ut och förenas med de områden som hon vistas i, så att hon känner sig större. Som en del i ett sammanhang.

I och med viljan till anpassning ställer människan om sina vanor och attityder. När hon efter lång tid har bott i en modern lägenhet eller lyxig villa med alla förnödenheter, upplever hon det som fullständigt främmande att bo i en hydda med jordstampat golv i Afrika. Hon tycker till och med synd om dessa fattiga människor som vare sig har rinnande vatten, inredning, dator eller kläder på kroppen - ja, där tanken på klädmode rentav är skrattretande.

Om vi bortser från svält, sjukdomar och brist på utbildning - varför skulle det vara synd om dem som bor i en hydda i Afrika? Skulle det kännas mindre lyckligt att bo där än här?

Nej. Det är vår föreställning om vår identitet som lurar oss.

Människans projicering av sig själv i sin omgivning har gjort att hon tror att är en del av omgivningen. Hon tror att hon är naturligt född till att ha kaffebryggaren och tvättmaskinen inom bekvämt räckhåll, och att det är hennes naturliga liv att gå shoppingrundor. Hon tror att hon mår bra av att ha just dessa inslag i sin tillvaro och att nästan allt annat vore att offra sig.

Om nu våra själar, som gick ner i oss inför födelsen, istället hade gått ner i barn på väg att födas i hyddor med jordstampat golv i Afrika, hade vi då gått omkring och lidit över att inte ha tillgång till dator, kaffebryggare, märkesjeans, tvättmaskin eller shoppingrundor?

Knappast. Där skulle vi ha haft helt andra upplevelser av vardagen och livet i stort. Ett liv i en liten by i Afrika uppmuntrar till andra saker att knyta an till och projicera sin identitet på. Där sker också en inscanning av miljön för att människan vill anpassa sig och bli accepterad. Där vill hon också växa och känna sig som en del av omgivningen.

Människan vill helt enkelt smälta ihop med omgivningen. Åtminstone de flesta av oss - jag vet att många även är individualister, vilket även det är lite av ett sidospår i samma ämne.

Det jag vill komma fram till är att miljön på olika plan är oerhört viktig för människans fortsatta utveckling och välmående, just av den anledningen att hon "blir" sin miljö.

Det är viktigt att människan inte stannar för länge i en miljö som från början känns destruktiv för henne, eftersom hon förr eller senare kommer att formas av de negativa energierna och efter detta inte kunna se sin egen situation eller sin egen "hjärntvätt".

Hon kan välja att acceptera energierna i omgivningen som energier som tillhör den egna identiteten; som något hon har förenat sig med för att bli den hon tycker sig vara relativt den miljö hon befinner sig i. Hennes identitet blir därmed en del av det negativa i miljön.

Hon kan också välja att se omgivningen som något hon måste bekämpa för att hon har andra ideologier, eller för att hon befinner sig på ett annat energiplan långt ifrån de energier som vuxit till sig och dominerar området. Men, som många av oss vet är det destruktivt att kriga och bekämpa det som anses felaktigt, eftersom det oftast leder till starkare strider och ännu större svårigheter. Särskilt om den som motarbetas ligger på en lägre utvecklad energinivå och därför höjer sin stridsvilja för att skydda sin tänkta identitet - för att känna sig säker och trygg i det hon vill vara. Strider leder till en sänkning av energinivån som helhet.

Därför är det viktigt för människan att vistas i miljöer där hon från början känner att hon kan få ro och växa på ett positivt sätt. Där hon slipper anpassa sig för mycket på ett konstlat vis, och där hon slipper "tvinga ner sig" till en energinivå som på grund av blockeringar är mindre mogen än hon själv. Sådana blockeringar kan ge symptom som destruktivitet, självömkande, avståndstagande, aggressivitet och pessimism.

Människans egna medvetna försök att hålla en positiv attityd till omgivningen är oerhört viktiga om hon tvingas att vistas i en sämre miljö. Då kan hon genom sin inre föreställning om sig själv och om de delar av miljön som kan användas av henne på ett positivt sätt, hålla henne någorlunda positiv och energimässigt frisk. Hon kan i sin tur lyfta andra människor som har "gått ner sig" i de negativa energierna. Dessa positiva personer måste få någonstans att mötas och där de kan hittas av andra. Men i långa loppet måste ändock miljön förbättras, då summan av energierna i sådana omgivningar aldrig annars kan nå upp till de nivåer där de borde ligga.

Energierna på olika platser påverkas mycket av hur arkitektur och natur ser ut. Mycket betong och lite natur leder till att människan formas från sitt naturliga inspirerade och kreativa tillstånd till att bli kyligt avståndstagande, rädd och otrygg, så länge hon inte vågar släppa viljan att identifiera eller avidentifiera sig med sin omgivning.

Långt ifrån alla vill eller klarar av att vara individualister; särskilt inte i kyliga betongmiljöer eller där ytligheten har fått grepp om människans psyke så att kläder och prylar upptar större delen av hennes medvetande och styr hennes beteende och bildar grunden till hennes egenskapade identitet.

Därför är det viktigt att bostadsområden byggs upp på ett uppmuntrande sätt, där människan både kan dra sig undan och få vara ifred men även kan umgås utan rädsla. Där det från början är ljust och trevligt, så att det första intrycket ger människan en positiv bild av området och hon vill stanna för att utvecklas och umgås på ett postivit sätt. Detta lyfter i sin tur energierna ytterligare, vilket gör att kommande inflyttningar också påverkas än mer positivt.

Det finns dock miljömässigt skadade människor som inte kan glädjas åt positiva energier i arkitektur eller natur som de tillfälligt besöker eller kommer som nyanlända till, så bostadsområdena måste därför också ha möjlighet att förändras och växa med hjälp av de boende - de måste få sätta egen positiv prägel. Såsom egna plantager eller aktiviteter i möteslokaler dit alla kan söka sig. Genom mänskliga kontakter och kreativt arbete kan energimässigt skadade nyanlända hitta tillbaka till sig själva igen.

Har människan "fastnat" i en kylig miljö, kan hon på egen hand lyfta sig och må bättre energimässigt genom att vistas mycket i naturen och göra sådant som hon får ro och inspiration av, där hon kommer in i ett positivt flöde och går helt upp i livets innersta glädje.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

5 januari 2010 (tisdag)

*****************************
Musik
Ibland önskar jag att jag kunde spela något instrument, jag tror att jag hade skapat musik då. I morse hände det igen att jag vaknade av att jag "hörde" musik spelas. Jag upptäckte snart att det inte var något utanför mig själv som spelade, och försökte lyssna noga på tonerna och melodierna innan de tonade bort helt. Varje ton var klockren och tydlig, men samtidigt så mjuk och följsam att den kittlade hammaren i mitt öra.

Det var ändå väldigt svårt att fånga upp allting och stänga in det i en säck för minnet. Den vackra musiken, nästan som en instrumental blandning mellan Nick Drake och Mats Klingström, kanske, återgick sakta men säkert till mitt undermedvetna och försvann ur minnet.

Det jag hörde var fyra, fem akustiska gitarrer som alla fingerfärdigt spelades med plektrum, mjukt och följsamt, i fyra, fem melodier samtidigt. De spelade alltså omlott eller parallellt och samsades kring en gemensam melodi som gick i vågor. Varje ton hade sitt eget utrymme trots att det var väldigt tight med toner. Jag tyckte att det var fantastiskt komplext och vackert, och kunde lyssna antingen på ett par melodier i taget eller allihop som en helhet men ändå medveten om singulariteterna.

Att fånga alla fem melodislingor på några sekunder eller kanske en minut för att sedan skriva ner varje enskild not (gissa mig till dem) var förstås omöjligt, jag håller ju inte på med musik även om jag är extremt tonsäker när det gäller att lyssna. Vet liksom bara hur det låter om C, D, E, F, G, A och H, men i mina melodier fanns det även någon form av halvtoner.

Jag plockade ändå fram mobilen, aktiverade inspelningsfunktionen och försökte nynna ner en liten snutt av varje melodi, som det kanske går att bygga vidare på. Det jag hörde har som sagt återgått till det undermedventa, men det vore ju lite spännande att försöka göra något liknande! Jag kunde ta hjälp av en gitarrist som kan spela in en av de olika snuttarna i taget i harmoni med varandra, och addera dessa fem kanaler (fyra melodier och en bas) till en färdig komposition att njuta av. Eller...? Jag fantiserar vidare...

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

3 januari 2010 (söndag)

*****************************
Hjärtdjur
Nu har jag läst klart "Hjärtdjur" av Herta Müller, men kan jag sammanfatta hur jag upplevde den ens i en enkel recension? Jag vet inte, det känns nästan oöverstigligt. Och faktiskt var det även lite med den känslan jag läste boken... jag trodde inte jag skulle orka hela vägen ut när jag befann mig halvvägs insnärjd bland beskrivningar - men ändå inte beskrivningar - av frisörer och gräsväxt, avklippta fingrar och en sjungande mormor.

Men på slutet kändes det lite mer som att jo, Müller kan nog binda ihop säcken till ett slags historia med tid och rum trots allt, jag kan nog insupa hela atmosfären och förstå vad hjärtdjuret är. Utan att egentligen kunna förstå hennes hjärtdjur. Någonsin.

Men jag förstår att det bara är så här som det som Müller har i hjärtat kan beskrivas. För det måste ha varit fullkomligt outhärdligt i Ceausescus Rumänien. De fyra studenter som romanen handlar om tillhörde en tysktalande schwabisk minoritet. Därmed var de automatiskt misstänkta. Säkerhetstjänsten bevakade varje steg de tog och försökte släcka varje liten livsgnista och relation genom "hjälp till självdestruktion". Livsfarliga flyktförsök ut ur landet var alternativet till självmord.

Precis som Åsa skriver tycker jag också att "Hjärtdjur" är svår att rekommendera till någon. Den måste upptäckas och locka till läsning på egen hand och själv tala till den som kanske kan ta den till sig. För den är verkligen speciell.

Blommande poesi i verklighetens krassa ickepoesi. Eller jag vet inte vad... kanske kan den beskrivas som konstnärligt berättad historia (eventuellt självupplevd) utan sentimentaliteter, där det känslomässiga beskrivs genom barndoms-surrealistiska studier av vuxna - och vuxnas upplevelser av alltför närgången kontakt med utsatta vänner. Oerhört träffande på ett vackert men obehagligt sätt.

Det här är inget som man ska läsa som deprimerad eller om man vill bli på gott humör. Men det är nyttiga tänkvärdheter och ger nya perspektiv på hur en historia kan berättas, samt ge en gnutta insikt i begreppet levande död. Utan ramar eller begränsningar. En fritt flygande frihet mitt i diktaturen.

Jag tror inte att jag orkar läsa något mer i liknande stil av Herta Müller, även om jag är glad att jag fick uppleva "Hjärtdjur", men jag har inte sett hur hennes övriga romaner ser ut. Har hon skrivit ljusare historier kanske jag blir nyfiken även på någon av dem.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

[SÖK] [Välj Rulle] [Huvudsidan]
[Gästboken] [E-post] [Rulle 98-innehåll]