Rullen, Rubrik

Välj Rulle
Rullande anteckningar

[SÖK] [Välj Rulle] [Huvudsidan] [Gästboken] [E-post]

Rullen 
Göteborg:
Rulle 98
Förra Rullen
Eva-Lena
Nyligen.se
Tjejblog
Bokcirkel för alla
Dagbok på nätet
Eva-Lena Twittrar
Tweets by @Babbla

Bild: www.millan.net

Uppe i det blå?

© Eva-Lena B

På tapeten:

The Work
Undantaget
Kafferosteri
Tusen strålande solar
Personlig utveckling
Svensk pizza
Mord.net
Göteborgshjulet
Kristendom
Föräldrarollen
Flyga drake II
Flyga drake
Slaskjobbet
Stickning
Kaffe
Filmfestival
Skitiga Västtrafik
RSS-flöde
Let's Dance
Borta bäst
Människan
Musik
Hjärtdjur

Prenumerera på Rullen

Några blogglänkar

Aide Mémoire

Andas in, andas ut

As good as it gets

Barbro

Bokcirkel för alla

Bokhora

Eva

Fashionhaggan

Flärdskrivaren

Fröken P:s leverne

Lisa

Lyrans Noblesser

Majorna.nu

May contain language

Not Perfect

Not your mother's crazy

Ord av Jerry

Pain de Martin

Sandbarnet

Åsas anteckningar

Haha! Jag har lagt till knappar för översättning till engelska och franska via Google Translation, men så lustig engelska det blir. Säkert blir franskan också konstig!

13 maj 2010 (torsdag)

*****************************
"The Work"
Under en diskussionskväll med några väninnor tittade vi på dvd:n "Loss of a loved one", som visar sessioner som Byron Katie håller med personer som förlorat en nära anhörig. En av dem oroade sig så mycket för sin syster, som inte varit sig själv sedan hennes lilla dotter dött. Han tyckte att hon inte levde sitt liv fullt ut, att hon bara gick omkring och var bitter och deprimerad och inte uppskattade de barn hon fortfarande hade kvar.

Byron Katie har kommit underfund med hur människor ofta låter sig styras av sina tankar; att de bygger känslolivet på sin tro/uppfattning om hur andra människor är och gör sig olyckliga, arga, besvikna, frustrerade eller oroliga helt i onödan.

Hon vill visa att människor helt enkelt bryr sig för mycket om sina fantasier kring hur andra människor tycker och tänker, och att de ofta missbedömer det egna ansvaret i situationen. Och det framkommer väldigt tydligt i den här inspelningen.

Efter några minuters samtal var mannen som oroat sig så för sin syster helt på det klara med att detta var något som bara fanns i hans huvud. Han hade projicerat en bild av sin syster på henne och kunde därför inte se vem hon faktiskt var. Nu när Byron Katie öppnat hans ögon kunde han se hur levande systern levde sitt liv med de kvarvarande barnen och vänner. Däremot hade mannen själv gått och oroat sig så mycket för sin syster att han glömt bort att leva. Han hade blivit bitter och deprimerad och kunde inte uppskatta sina övriga syskonbarn. Precis det som han tänkt om sin syster.

Det var med stor skicklighet som Byron Katie guidade de sörjande genom tankarna om och känslorna kring relationerna med sina bortgångna anhöriga. Dottern som undrade om pappan verkligen hade uppskattat henne. Sonen som trodde att pappan bara ville se honom lida. En väldigt intressant film som tydligt visar att det som de flesta av oss tänker om andra är egenskaper som vi själva har problem med. Och att det alltid finns två sidor av döden; den sorgliga och den vackra.

Byron Katie har utarbetat ett formulär där man jobbar med sådant som man tycker är störande. Det är detta som är "The Work", som är en hjälp till självhjälp och alltså handlar om att ta sig ur projiceringar och hitta sin egen lycka. Den som är nyfiken kan läsa mer om detta här (en svensk sida varifrån man kan klicka sig vidare). Här är en direktlänk till några filmklipp.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

8 maj 2010 (lördag)

*****************************
"Undantaget"
I min text om personlig utveckling längre ner, nämnde jag den psykologiska thrillern "Undantaget" av Christian Jungersen. Nu har jag läst ut den, och måste säga att det var mycket givande 573 finstilta sidor om människans psyke när det gäller hur svag hon är för påverkan utifrån och hur lätt hon faller för att försöka lösa inre och yttre konflikter med hjälp av "ondska".

Som jag berättade tidigare handlar boken bland annat om fyra kvinnor som jobbar på "Danskt centrum för information om folkmord" i Köpenhamn. De informerar om folkmord och reflekterar över ondskans psykologi, samtidigt som de själva dras in i ett psykologiskt spel på arbetsplatsen med misstänksamhet, mobbning och andra konflikter. Som om detta inte vore nog, hotas de till livet genom ett anonymt mail. Är det en livsfarlig krigsförbrytare som inte gillar vad de skrivit om?

Det är väldigt intressant hur vuxenmobbningen osentimentalt beskrivs ur de inblandades synvinkel, och hur detta fullt naturligt varvas med artiklar om avrättningen av judar under andra världskriget och andra, flera gånger större, folkmord.

Parallellerna är tydliga - att mobba någon beror på nästan samma faktorer som att utföra avrättningar på oskyldiga människor under grupptryck. Personporträtten är realistiska och täta, alla känns personliga och hudnära. Det är som att vara med själv, och ända in i det sista är spänningen hög. Jag tyckte nästan det var lite svårt att andas när det var som hemskast. Vilken psykologisk rysare! Briljant skrivet och översatt till felfri svenska av Helena Sjöstrand och Gösta Svenn.

Det här är en bok jag skulle vilja rekommendera alla att läsa jämte "En ny jord, ditt inre syfte" av Eckhart Tolle. Båda handlar om människans psykologi, även om Tolle betonar viktigheten i att upptäcka hur lätt man styrs av sitt ego om man inte uppmärksammar det, medan Jungersen lever sig in i blindheten hos de omedvetna, när alla handlingar kommer ur rädsla för att förlora ansiktet.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

7 maj 2010 (fredag)

*****************************
Kafferosteri
Det finns en butik som säljer kaffemaskiner på Odinsplatsen i Göteborg, där de har återkommande temakvällar med kaffesmakning och presentationer av sina maskiner etc. Det är "Caricon", där de är väldigt servicemedvetna och intresserade av branschen i största allmänhet.

På tal om yrkesstolthet... jag tycker det är roligt varje gång jag träffar människor med yrkesstolthet, sådana som vill göra det bästa möjliga oavsett om det gäller en storkund eller ej. Som kund känner man sig omhändertagen och kan hoppas på att säljaren har en god vilja att hitta rätt för just detta behov, och att man inte bara är ett störande moment under arbetsdagen.

Som yrkesmänniska är det alltid mest inspirerande att göra så gott man kan, när man ändå måste göra det man är satt till att göra. Har ni tänkt på det? Särskilt om man själv har sökt sig till platsen borde det ju vara naturligt att man gjorde sitt bästa. Eller hur? Men så verkar det faktiskt inte alls vara på många arbetsplatser. Oavsett om det handlar om säljare, tillverkare, service, kundtjänst eller reparatörer.

Säljarna kan många gånger mycket mindre än kunderna om produkterna, och de bryr sig ännu mindre. Somliga står och skvallrar med varandra istället för att engagera sig för att kunderna ska bli nöjda och de själva glada för att de har lyckats med något bra.

Tänk er in i att göra något halvdant... det kan väl inte bli annat än halvtråkigt eller jättetråkigt? Men om man går in för att det ska bli bra, oavsett hur rolig eller trist uppgiften är, kan det bli någorlunda roligt eller jättekul. Så vad har man att förlora? Det är egentligen ingen idé att göra något dåligt bara för att man egentligen inte vill, när man ändå är där man är.

Men, nu skulle jag berätta om studiebesöket som "Caricon" arrangerade i går. Jag var med på utflykten, som gick till Bergstrands kafferosteri på Ringön här i stan, i de splitter nya lokalerna med nordens mest moderna processutrustning. Där är de också engagerade och kunniga. I de nya lokalerna (tyvärr är anledningen en storbrand) måste det vara inspirerande att gå baristautbildningar! Blev nästan sugen själv, men jag ska ju inte börja i cafébranschen...

Bergstrands provkök

Rostmästare Claes Göran stannade kvar efter arbetsdagen för att vi skulle få vara med om en rostning, och säljaren Mattias höll i intressanta föredrag, rundvisning, koppning och mjölkskumningslektion. Det var spännande! Alla är välkomna att besöka Bergstrands kaffe (där de förresten rostar en av mina favoritkaffesorter, "Bergstrands Creme"), och jag tänkte dela med mig av några fotografier från kvällen.

kafferostare

På bilden ovan ser vi en större kafferost där råbönorna slungas runt och rostas jämnt och fint tills de kommer ut och får svalna under omrörning för att därefter ledas ut till en förvaringssilo inför paketeringen.

kafferostare

Här ovanför ser vi hur kaffet kommer ut ur rosten, gott doftande och väldigt varmt.

paketeringsavdelning

Bilden ovan visar paketeringsavdelningen.

koppning

Här ovanför har vi till vänster några skålar med råkaffe i olika behandlingsstadier. På snurrbordet har olika provsatser med rostat kaffe från olika delar av världen hällts upp för koppning (när bilden togs hade vattnet ännu inte hällts på bönorna). Det innebär att man provsmakar dem ungefär som man provar vin, vilket vi också fick prova på. Han som jobbar med provsmakningen hade gått för dagen, men Mattias demonstrerade. Det var också mycket att tänka på innan allt var optimerat för smaklökarna.

Ett par av sorterna här duger inte för produktionen och ska refuseras. En sort hade monsunerats, alltså legat ute i en monsun för att få en speciell jordig smak. Jag hade nästan förväntat mig något mögelaktigt, men det var inte så farligt som det lät. Jag provade väldigt snabbt och glömde smakerna mellan varje prov, men det skulle nog också vara rätt kul och passa mig att jobba med detta om jag fått ta mig tid och göra så gott jag kunde. Som sagt, allt är intressant om man bara engagerar sig. Men så är ju kaffe intressant per automatik - om görs med omsorg. Åtminstone för mig.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

1 maj 2010 (lördag)

*****************************
"Tusen strålande solar"
Jag har läst ut "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini, som jag hade lite blandade känslor för. Å ena sidan är den väldigt sötsliskig, medan man å andra sidan kastas rakt in i grymma livsöden i fascinerande men skrämmande kulturella och politiska sammanhang.

Jag var inte alls insatt i hur livet kan te sig i Afghanistan innan jag läste "Flyga drake" och "Tusen strålande solar", så det var väldigt nyttigt för mig.

Boken läste vi under april i "Bokcirkel för alla", och här svarar jag på Karins frågor om vad vi tyckte om den:

1) Har du läst en bok av Khaled Hosseini innan?
- Ja, jag läste "Flyga drake" och tyckte mycket om den.

2) Vad är gemensamt mellan tusen strålande solar och Flyga Drake? Finns det någon gemensam nämnare?
- Kanske hur människan är fångad av kultur och seder, så att hon inte fullt ut kan visa vem hon är eller blomma ut? Och, förstås, författarens kärlek till Afghanistan och till människor som bara vill leva sina liv i frid och harmoni medan det så många gånger blir helt annorlunda. Det är också tydligt att han vill belysa kvinnans situation genom tiderna i Afghanistan. Mycket nyttig läsning samtidigt som de gripande livsödena är spännande men även skrämmande att följa.

3) Vad handlar boken om och vill författaren peka på något speciellt?
- Boken handlar om svåra kvinnoöden i relation till männens makt i Afghanistan, samtidigt som männen förstås också är offer för religion, kultur och politik. Det är en historia om två kvinnor med olika uppväxtmiljöer och uppfostran som möts i olika svårigheter och som visar att det inte är så lätt att behålla sin framtidstro i krig eller ockupationer. Vilka möjligheter man än har kan allt vändas till något helt annat.

4) personerna i boken, hur ser du på dem och vad känner du för dem?
- Svår fråga. De är ganska trovärdiga, även om en av männen är lite väl "hm-hm" (jag vill inte avslöja för mycket för dem som inte har läst boken än), antagligen för att handlingen ska bli så gripande som möjligt.

5) vad tycker du om boken? vilket betyg ger du den och varför.
- Å ena sidan sötsliskig och å andra sidan överdrivet äcklig, på så vis att otrevliga människor beskrivs med överdrivna liknelser när det gällde utseendet, t.ex. Det känns som en bok för ungdomar. Jag hade svårt att komma in i den sötsliskiga stämningen efter att ha lämnat Christian Jungersens "Undantaget" för en paus i läsandet av den, som är mera vuxet skriven rent formmässigt.

"Flyga drake" har också det här lite sötsliskiga draget, men inte lika tydligt som här. Det känns som en lite udda krydda till de så svårt traumatiska händelseförloppen och den allvarliga andemeningen. Men den här boken är helt klart något som alla borde läsa för att bättre förstå hur det kan vara i andra kulturer än vår - och påminna om vad krig och fanatiker ställer till med.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

29 april 2010 (torsdag)

*****************************
Personlig utveckling
På väg mot färjan som skulle ta mig hem från jobbet, funderade jag på vad som kan komma att bli min nästa personliga utveckling. Om jag ber om att få utvecklas ett steg till, vad är det då jag ber om, tänkte jag vidare. För jag vet ju att det alltid är jobbigt att utvecklas, även om summan brukar vara på den positiva sidan när det väl är genomlevt.

Det slog mig att om man vill utvecklas, måste man ge upp. Jag vet inte om det täcker alla fall av personlig utveckling hos alla människor, ni får gärna komma med feedback om motsatsen, men som det känns för min del kan man inte komma vidare till nya utvecklingsnivåer om man inte faller utanför de vanliga ramarna och ger upp. I stort eller smått.

Man kan tänka sig att man utvecklas till mognare nivåer av att se någon närstående råka illa ut, oavsett om han eller hon klarar sig med livet i behåll eller ej. Men däri ligger ju rädslan för att slutet faktiskt kan infinna sig när som helst - den närstående kan försvinna för alltid. Man ger upp hoppet, man ger upp tron på att allt bara kommer att rulla på som det brukar. I små eller stora doser inser man i sådana situationer att man är maktlös - och ger som sagt upp. Innan den svåra situationen kanske vänder har man på något sätt blivit en ny människa.

Personlig utveckling verkar alltså vara att släppa den egna konstruerade tanke/föreställningsmodellen om hur saker ligger till, inom det område som man utvecklas just då. Kan det vara så?

Så kom färjan, jag slog mig ner på ett säte och slog upp boken "Undantaget" av Christian Jungersen som jag läst till hälften, närmare bestämt till sidan 327. Det är en väldigt bra psykologisk thriller som handlar om fyra kvinnor anställda på "Danskt centrum för information om folkmord" i Köpenhamn. De informerar och skriver mycket insiktsfullt om folkmord och internationellt intressanta psykologiska experiment kring människans natur och benägenhet att begå onda handlingar. Samtidigt pågår ett psykologiskt spel på arbetsplatsen som ökar i intensitet och där varje litet övertramp på något vis är inledningen till ytterligare övertramp. Det handlar om vuxenmobbning, helt enkelt.

Det är väldigt intressant hur vuxenmobbningen osentimentalt beskrivs ur de inblandades synvinkel, och hur detta fullt naturligt varvas med artiklar om avrättningen av judar under andra världskriget och andra, flera gånger större, folkmord. Parallellerna är tydliga - det känns ungefär som samma sak att mobba någon som att vara någon som utför avrättningar på oskyldiga människor, när man tänker på det rent psykologiska.

Ett citat: "Slutsatsen är: Handlingar som i sig själva till synes bara vållar begränsad skada leder till psykologiska förändringar. Dessa förändringar möjliggör större och mer destruktiva handlingar".

När vi utför sådant som vi egentligen inte vill utföra men som vi gör för att andra inte ska behöva göra det (av hänsyn till medmänniskorna) eller för att vi är svaga för grupptryck och inte vill bli betraktade som just svaga (vilken paradox), så känner vi av den psykologiska obalansen mellan det vi gör och det vi känner att vi egentligen hade velat göra. För att lindra obehaget förändrar många människor sitt sätt att tänka, så att det stämmer med det de gör, istället för att göra det som de tycker känns rätt för dem själva.

Jag har skrivit om attitydförändringar flera gånger här i Rullen, men jag tycker det är så intressant och det genomsyrar så mycket i våra liv. Vi förvränger våra psyken på detta sätt inom flera områden. Hela jorden skulle ha sett annorlunda ut ifall vi inte betett oss så här.

När vi har genomfört attitydförändringarna för att tänka gott om det vi själva gör och för att se att det finns en vinst med det vi gör - så att vi inte känner oss dumma eller lurade (av oss själva eller andra) - bär vi med oss de nya tankesätten långt efter att vi slutat göra det vi inte tyckte om att göra. Vi bär alltså omkring på de här konstruerade personligheterna, som kan ställa till stort lidande för oss själva och för andra, i tron att det är sådana vi faktiskt är.

Ofta handlar det om våld (mot oss själva eller andra) och destruktivitet, eller om rollspel i olika slags relationer. Det kan även handla om något så enkelt som att vi förväxlar våra identiteter med våra yrkesroller; jag har sett det själv på alla mina arbetsplatser; den naturliga människan och syftet med arbetet sveps bort av ett rollspel som leder till något helt annat. Och till ett slags omedveten vilsenhet.

För att hitta tillbaka till de mer harmoniska värderingarna krävs det att vi gör något som tvingar oss att återigen skifta agerande till något som vi inte tycker är rätt för oss; till exempel att säga ifrån när en kompis misshandlar någon trots att vi har vant oss vid ett sådant destruktivt handlande en gång och därefter intalat oss att det vi gör är helt naturligt medan vi är med i det kriminella gänget, mobbningsgruppen eller vad det nu handlar om.

På något sätt hänger detta ihop, tycker jag, personlig utveckling och att kunna släppa de här konstruerade tankarna, känslorna och attityderna. De som vi byggt upp antingen i modern tid eller i barndomen. Mentala spärrar, rädslor, psykologiska låsningar. Det handlar om att ge upp, inse att livet är större än en själv och nollställa sig för att hitta vad som egentligen är den egna själens harmoni. Den verkliga, inre identiteten verkar växa fram allt starkare ju fler gånger vi tappar hoppet - om vi bara vågar leva snart därefter igen utan att samtidigt konstruera hämndbegär, hat, rädslor, bitterhet eller en ständigt pessimistisk läggning.

Det är på något sätt "enklast" att lyckas med att släppa maskerna och utvecklas personligen genom att leva sig igenom svåra situationer och samtidigt låta bli att konstruera destruktiva attityder. Men det är väl dumt att använda uttrycket "enkelt", när det handlar om något så jobbigt och svårt.

Man kan även medvetet göra det "svårt" för sig och utvecklas via positiva tankar, om man under långa perioder lyckas slippa att dras med in i svåra kriser. Det går, det också. Om man nu inte har intalat sig att det är omöjligt - det är ju också en attityd som biter sig fast hos många.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

28 april 2010 (onsdag)

*****************************
Svensk pizza
Jag är inte precis överaktiv i köket, men ibland händer det att jag bökar lite i recepthyllorna. Av någon anledning gillar jag skarpt att titta i både kok- och bakböcker.

Hur som helst, jag tänkte ge de tunna recepthäftena en chans denna gång, de som oftast får stå åt sidan för de "mer frekvent" använda receptböckerna (starkt överdrivet uttryckt, men det finns inga svenska ord för detta begrepp; Eva-Lena i köket) . Jag skulle baka något att frysa in och sedan ta med till jobbet nu på fredag, när det är min tur att bjuda på fika.

Det var jättelängesedan jag tittade bland de här tunna recepthäftena, och när jag öppnade "Bröd och bullar och annat hembakt" från Hembakningsrådet i Järna, som jag inte har en aning om varifrån det kommer, för att kolla in om där fanns något lättbakat men frestande, såg det ut som något jag fått med mig från barndomen. Troligen från 60- eller möjligtvis 70-talet.

Med ett leende på läpparna avnjöt jag fraser som "Brödet kan också läggas in i kall ugn med termostaten på 175º" eller "Tillsätt det kalla vattnet och kör 4 - 5 sekunder tills massan börjar flocka sig till deg" eller "Använder du en mekanisk visp så lägg en fuktig duk under burken. Då står den stadigare".

Det visade sig - förvånande nog - att recepthäftet är tryckt så sent som 1994! Gissa om jag kände mig gammal när jag fick syn på det! Fast det är nog så att det är ovanligt gammaldags. Hoppas jag i alla fall.

Häftet innehåller trevligt nog flera mumsiga recept, bland annat på karlsbaderbröd och skurna pepparkakor som jag älskar! Måste jag prova att baka snart! Något som dock låter väldigt äckligt är deras recept på "svensk pizza" under avdelningen "Invandrat". Överhuvud taget verkar det äckligt med pizza a´la denna gammaldags tidsålder (recepten måste vara gamla).

Grundreceptet bygger på en deg som man fyller med tomatskivor som man saltar och pepprar. Över detta strör man även oregano eller basilika och eventuellt lite vitlök över. Sedan är pizzan klar för gräddning!

Man kan använda burktomater istället för färska tomatskivor, står det, men man ska låta spadet rinna av först. Eventuellt(!) kan man välja extra fyllning som också fördelas över pizzan, och förslag ges för Pizza Romana, Pizza Capricciosa och Svensk pizza.

Fyllning på den svenska pizzan
- 200 g falukorv i stavar
- 1 burk skivade champinjoner i vatten (fräs gärna svampen i lite margarin)

Mmmm... vem blir inte pizzasugen av att läsa detta?

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

28 april 2010 (onsdag)

*****************************
Mord.net
I mars läste jag "Mord.net" av Dan Buthler och Dag Öhrlund, inspirerad av kommentarer på nätet. Boken var en av dem som kunde läsas och kommenteras gemensamt i "Bokcirkel för alla" den månaden, så jag passade på att beställa den. I bokcirkeln finns som vanligt några frågor kring hur vi upplevde boken, och här är mina svar på dem:

1. vad tyckte du om boken?
- Det är en historia om organiserad brottslighet där Internet används som verktyg för klassiska brott, vilket för mig känns ganska trovärdigt. Idén är bra. Däremot lyckades den inte fånga mig riktigt. Personporträtten är trots allt ganska ytliga och halva boken består av ideliga upprepningar - som om författarna tänkte sig läsarna som trögtänkta eller som om de ville fylla ut en tunn story.

Eftersom upprepningarna handlar om olika personer i korta avsnitt kommer man dem inte nära, vilket i förlängningen betyder att man inte så lätt kan leva sig in i deras liv och personligheter etc. Det hade räckt med bara ett par upprepningar.

2. fick du funderingar runt, just internet som ett vapen (som den rysska maffian i boken) Och vad som skulle kunna hända om någon gjorde så här på riktigt. Går det att göra på riktigt?
- Det är redan känt att mycket av det som händer i boken händer även i verkligheten, alltså med hjälp av Internet. Jag tror det är jättesvårt att spåra och hindra Internetkriminalitet, men att man kanske hittar nya lösningar i framtiden. Fast det är väl alltid så att brottet kommer först och lösningen mycket senare...

3. Skulle du kunna tänka dig att läsa fler böcker av detta författarpar?
- Nej, jag tycker språket är taffligt. Det störde mig ganska mycket. Då får det vara en ruggigt bra handling för att täcka upp det fattiga språket med felskrivningar, felstavningar, syftningsfel och annat. Så kräsen är jag... tyvärr.

En detalj i boken som jag av någon anledning började fundera kring (och som egentligen ligger helt utanför det jag brukar bry mig om) var: en kvinna sitter i en bil och väntar på att en man ska komma ut ur ett hus i närheten, men hon vill inte bli upptäckt. Nu kommer han! Kan du se det här framför dig - hur går egentligen mannen?

Citat: Han gick med ryggen mot henne mot sin bil. Hon slängde sig ner så att han inte skulle se henne när han rundade bilen för att öppna dörren.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

16 april 2010 (fredag)

*****************************
Göteborgshjulet
Den här veckan har det nya Göteborgshjulet innanför Operan fått sina gondoler monterade. Jag gillar hjulet, det är ett trevligt inslag även om det känns bra att det bara står där tillfälligt. Och när det kör igång vill jag förstås ta mig en åktur!

Jag hade gärna varit med och namngett hjulet. I så fall skulle det kunna få heta... hrm... varför inte Sittringen? Hehe! Fräscht, va? Eller är det bara typiskt göteborgskt, kanske? Vad sägs om OriGo:, då? Göteborg har ju fått en ny logga med Go:teborg, så det skulle väl passa bra? Eller Kulringen, vi som har SKF (Svenska Kullagerfabriken) i stan?

Men det verkar redan ha bestämts att Göteborgshjulet är namnet som gäller, även om Sture Allén har uttryckt i Göteborgs-Posten att vi borde kalla hjulet för Hjulet. Men så originellt! Göteborgarna lär nog kalla den för något mer personligt. Vi har till exempel Vattenståndet inte så långt därifrån (som de flesta nog kallar för Läppstiftet).

Borde Allén förresten få ha något mer inflytande när det gäller namngivande av sådant som kommer att stå kvar i stan? Det var han som gav namnet "Gamla Ullevi" åt fotbollsarenan som invigdes i april 2009. På samma plats låg den tidigare arenan med samma namn, den som byggdes 1916 och revs 2007. Redan då fanns det ju en modernare arena med namnet "Nya Ullevi", så det var ju inte så smart att döpa den allra nyaste arenan till "Gamla Ullevi" medan den äldre arenan fick behålla sitt namn. Det innebär att ingen kan kommunicera om dem. Ingen vet om man pratar om det gamla nya Ullevi eller det nya gamla Ullevi. Eller hur man nu ska uttrycka det. Ja, som ni märker blir det fel hur man än säger, det är ju inte klokt. Så dumt. Fast han var ju inte ensam om beslutet, Allén. Inte så typiskt göteborgskt, faktiskt, vi börjar nog bli en tråkig stad. Trots det roliga hjulet.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

5 mars 2010 (fredag)

*****************************
Kristendom
Idag lyssnade jag på ett program som heter "Människor och tro" i P1. Christer Sturmark (Humanisternas förbundsordförande) och Alf Svensson (förre KD-ledaren och numera Europaparlamentariker) debatterade kristendomens vara eller icke vara som ämne i grundskolan. Det går att lyssna på programmet i efterhand på hemsidan jag länkar till.

Sturmark frågade Svensson om han verkligen tycker det är rätt att ge kristendomen en särställning genom att låta den ingå som ett ämne i skolan. Det finns ju många andra kulturer och religioner i Sverige, liksom vanlig humanism, som de flesta enligt statistiska undersökningar tycker passar dem bättre.

Svensson svarade inte på denna fråga. Men han kanske trodde att han gjorde det? Han sa nämligen att det är inskränkt att tro att vetenskapen har svar på alla frågor. Att det är inskränkt att tro att endast det som fysiskt går att ta på existerar.

Som om kristendom är det enda som räknas som andlighet. Som om kristendom vore det enda alternativet till att vara strikt materiell.

Som om det inte finns fler religioner med förespråkare som också menar att just deras gud är den rätta guden.

Själv pratar jag med andevärlden ganska ofta genom min medialitet, så även om jag inte är kristen är jag inte heller inskränkt - jag tror naturligtvis inte att det enda som existerar är det vi kan vidröra fysiskt. Jag är i hög grad andlig, men min andlighet har inte med religion att göra. Det beror på att jag inte har sett några tecken på att det finns en fristående och styrande gud. Det enda jag får ständiga bevis för är att vi kan kommunicera med varandra efter den fysiska döden och att det går att röra sig över tid och rum samt att det finns högre intelligenser och frekvenser än dem vi människor brukar vistas med eller i.

Det ligger inte för mig att tro, men var och en av oss har ändå den mänskliga rätten att göra det. Våra hjärnor är nämligen inte så komplexa att sinnena kan uppfatta precis allting omkring oss, och därför bildar vi oss tankemodeller av mycket här i världen. Ibland fler än vi behöver. Och ibland behöver en del av oss ett slags tröst och skapar sig en tro på en högre makt. Det är helt okej för min del. Det är ett vanligt och rätt humant tänkande att föreställa sig en gud om man nu har behov av det.

Däremot tycker jag inte att just den specifika tron kristendom ska ingå som ett självklart grundskoleämne. Det är intolerant mot alla som inte redan är inne på samma bana och ser det som det enda rätta.

Skolan ska enligt min personliga åsikt lära barnen om samhälle, relationer, teknik och hälsa/friskvård/sjukvård. Det är vad vi alla behöver. Resten borde med ödmjuk respekt lämnas åt det privata.

Det bästa vore om eleverna kunde informeras om att det finns olika religoner och i stora drag få dem beskrivna för sig. Om de vill kan de sedan söka sig till den religion som eventuellt verkar kännas mest naturlig för dem. Eller ha friheten att välja bort religion. Därmed inte sagt att de för den sakens skull väljer bort sunt förnuft, medmänsklig kärlek eller helt vanlig humanism.

Det viktiga är att vi inte gör den ena religionen viktigare än den andra. Alla religioner är lika viktiga eftersom de ger de troende det som de behöver. Ungefär som att vi alla behöver umgås med olika människor för att må bra; alla trivs inte lika bra ihop men vi måste ändå respektera att det är bra som det är för dem som umgås med andra än dem vi själva träffar. Vi kan inte säga att bara våra egna vänner är de enda som man ska ha - att andras vänner är fel.

Kanske handlar Alf Svensson i god tro. ;=) Han kanske är så ohyggligt trångsynt, intolerant och inskränkt att han inte märker det själv. Jag har sett de här dragen i hans utlåtanden tidigare. När en del människor låser sig vid en tro blir de tunnelseende och inser inte att det som de har byggt upp är något privat. De har byggt upp en världsbild för sitt inre och känner det som att detta måste kännas lika verkligt även för andra. De inser inte att många andra precis som dem har gjort likadant - fast kring en helt annan religion.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

26 februari 2010 (fredag)

*****************************
Föräldrarollen
En del gör det svårt för sig i föräldrarollen genom att helt enkelt inte ta på sig rollen alls. Även om de kanske inte inser det själva eller tycker det känns enkelt att inte leda sina barn, så tror jag tyvärr att det skapar mångåriga problem som är mycket svårare att hantera än en en sund föräldraroll.

Åtminstone så tycker jag personligen att det väldigt tidigt går att se vilka föräldrar som väntar mångåriga problem redan när deras barn är i treårsåldern, eller kanske ännu tidigare.

Medan jag stod i kassakön i matbutiken kom det in ett sällskap bestående av en flicka i fyraårsåldern, pappan till henne (som såg ut att vara i 35-årsåldern) och hans mamma som verkade vara kring 65. De fastnade vid hyllorna med butiksbakade bröd och bullar sedan de lagt vad de skulle ha i en brödpåse, eftersom flickan stod kvar och inte brydde sig om att pappan med len röst sa "kom, nu går vi".

Flickan dammade donutsen med en rosa dammvippa och hostade in mot kanelbullarna. Farmodern försökte lite försiktigt att hålla undan dammvippan, och tillslut hade hon trollat den ur flickans hand och höll den själv medan flickan hade fokus på att undra varför de skulle lämna hyllorna. Hon sa inget särskilt, mumlade lite och tittade på sitt sällskap, men verkade allmänt neutral. Varken glad, ledsen eller arg.

Tänk er situationen att ett barn en solig sommardag frågar sin förälder om de kan åka och bada. Se barnets hoppfulla och samtidigt bedjande min kommen ur ovisshet. Hör den vänliga, lena röst som det använder för att ställa frågan och den stillhet som kroppen vilar i inför svaret. Det där viktiga svaret som betyder allt; porten till himmelriket - att få åka och bada!

Om barnet inte får svar direkt eller om föräldern tvekar, försvinner hoppet mer och mer ur barnets blick och det vrider lite på sig. Frågar igen, tar ett par steg, frågar i lite mindre len ton om de inte kan åka och bada. Kanske plockar det fram en badring för att visa att det verkligen är inställt på att bada. Det är föräldern som bestämmer vad de ska göra, även om barnet får komma med förslag som de kan diskutera. Det märks i kommunikationen.

I butiken vid brödhyllorna var rollerna omvända. Flickan verkade inte ha en aning om att pappan eller farmodern kan leda henne rätt i vilken situation som helst. Hon kanske trodde att hon själv måste fatta alla beslut här i livet, trots att hon bara kunnat använda sina ben i kanske tre år och ännu inte utvecklat språket eller synen eller hunnit skaffa sig tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att klara sig på egen hand. Det måste kännas otryggt.

"Kom nu, så går vi", sa pappan lent igen, och blicken liksom kroppsspråket visade att där fanns 30% hopp om att flickan skulle ge honom det han ville ha. Porten till himmelriket; en bekväm runda i affären. Men flickan stod bara stilla och tittade lugnt på honom. Han närmade sig och ställde sig alldeles bredvid, petade henne mjukt på överarmen; "kom, ska vi gå?". Farmodern såg sig vilset omkring som om hon befann sig vid en flodhäst som gått ner sig i kvicksand och som hon inte visste hur hon skulle kunna hjälpa. Fanns det ingen runtomkring som kunde hjälpa till?

Pappan gick ett par steg längre in i butiken. "Kom, så går vi", sa han lamt igen. Han stod stilla. Farmodern stod stilla någon meter från barnet, hon hade inte rört sig på hela tiden. Nu upprepade hon sin sons ord med samma lama ton, innehållande 5% förhoppning; "kom så går vi". Men hon visade inga kroppsliga tecken på att gå eller visade att hon förväntade sig att barnet skulle röra på sig. Det var som om de pratade med en sten fastän de visste att de inte skulle få några reaktioner.

"Vi ska betala först", lade farmodern till, eftersom hon inte var förmögen att använda kroppsspråket för att visa barnet rätt eller ta barnet i handen. Någonting nytt måste hon ju hitta på. Barnet stod fortfarande stilla, neutralt väntande på vad som skulle komma.

Pappan såg sig vilset omkring som om han också undrade vem som skulle hjälpa till att rädda den stora flodhästen som gått ner sig i kvicksanden. Han stod still och visade tydlig oro; vad skulle hända nu? Skulle de stå här hela kvällen? Snälla flicka, kunde hon inte bara komma? Han ville gå vidare men det gick ju inte. Kanske måste de till och med övernatta? Nåväl, allt är ju möjligt. En övernattning är väl inte hela världen. Såg det ut som om han tänkte.

Så småningom gick pappan de få stegen tillbaka till sin dotter. Nu ville han visa henne att hon hade något att vinna på att komma med. Ungefär som barnet som visar upp badringen när det vill åka och bada, visade han att han minsann var ärlig i sitt uppsåt att gå längre in i butiken. Varsamt öppnade han nämligen påsen de hade fyllt från brödhyllorna, hela tiden djupt bugande så att allting skulle befinna sig i ansiktshöjd för flickan.

"Titta här", sa han och höll påsöppningen framför flickans näsa. "Vi måste betala dem först", upprepade farmodern. Nu såg det ut som om flickan började tröttna på att stå där och hon var ju ändå ganska nöjd med uppmärksamheten. Tyst gav hon sitt sällskap tillåtelse att gå in i butiken. Hon började röra på sig och de släntrade alla tre vidare i sakta mak. Tveksamheten verkade vara den största känslan hos pappan och farmodern; hur långt in i butiken skulle barnet vilja gå innan de beordrades att fastna någonstans igen?

Tänk, varje sekund, varje minut, varje timme, varje vecka, månad och år... och så kommer flickan i tonåren. Det blir inte lätt!

Hur svårt kan det vara att leda ett barn, när man väl har börjat visa barnet att man faktiskt gör det? Jämfört med de växande problem som den här pappan förmodligen kommer att få med att hantera sin dotter? Och varför vill han inte leda henne? Hur ska flickan kunna känna sig omhändertagen av de vuxna som borde "veta och kunna allting"? Hur kul och tryggt är det att vara förälder till sina föräldrar när man är fyra år? Och hur sätter man sina egna gränser när man växer upp utan stöd - utifrån vilka referenser och premisser? Det går ju bara inte!

Eller? Vad tycker ni? Nu var ju det här ett lite väl enkelt exempel, men när problematiken blir så tydlig även i sådana här normalt lättlösta situationer funkar det nog bra som allmän beskrivning av själva fenomenet.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

19 februari 2010 (fredag)

*****************************
"Flyga drake II"
Så har även jag läst färdigt Khaled Hosseinis omtyckta "Flyga drake". Jag är väldigt glad över att det blev av, för det var en behaglig upplevelse mitt i spänningen och de dramatiska vändningarna i de afghanska familjernas liv.

Eftersom detta är en bok som "alla" läst dämpades min lust att göra detsamma - jag brukar ju inte gilla familjeprogram eller klämkäcka komedier, och jag hade misstankar om att den här historien kanske var något av en litterär motsvarighet (bred och/eller ointressant). Men den fanns redan i min bokhylla efter att jag deltagit i ett kedjebrev(!) för pocketböcker, så varför inte ge den en chans?

Som ni kanske läste här senast (se längre ner på sidan), så var jag väldigt inne i den och gillade den mycket efter att ha kommit igenom den första halvan. Den andra halvan är minst lika "finstämt dramatisk" - om man nu kan uttrycka sig så - och jag rekommenderar den till alla som via ett sympatiskt berättarsätt vill ta emot lite afghansk nutidahistoria, vid sidan av de målande personliga relationerna och kulturen som huvudpersonerna lever med och har mer eller mindre förståelse för eller känner inlevelse i.

Några andra som är med i "Bokcirkel för alla" har också läst eller läser "Flyga drake" nu i februari när vi diskuterar boken. Jag tänkte svara på cirkel-Karins frågor som hon ställt kring den;

1. Har du läst någon bok om Afghanistan tidigare?
Nej, faktiskt aldrig.

2. Vad tycker du om personporträtten (papporna och sönerna) vad är lika, vad är olika?
Jag gillade skildringarna, de kändes realistiska och tillför historien trovärdighet och djup.

Jag tror att de här skildrade afghanska familjerna ganska tydligt visar en generationsskillnad som jag tycker mig se här i Sverige, när det gäller hur mycket av den egna personen eller det allmänmänskliga som fäder vågar stå för inför sina barn - eller för all del inför andra människor överhuvudtaget.

De fäder som är födda på 60-talet eller senare verkar mer naturliga och medmänskliga med sina barn, även om jag förstås inser att det inte går att dra alla över en kam och det dessutom är svårt att få insyn i hur det egentligen funkar i olika familjer. Men överlag känns det som om vuxna förstår sina barn bättre nu för tiden medan de förr såg dem mer som ytliga varelser som leker. Eller vad tycker ni?

I "Flyga drake" tycker jag det är svårt att jämföra fäderna och sönerna på andra sätt. De är i olika situationer och handlar efter sina personliga övertygelser eller rädslor. Men att de alla påverkar varandra är ju tydligt även om de inte alltid vågar utvecklas i sina relationer.

3. Kan du tänka dig att läsa fler böcker av Khaled Hosseini?
Ja, absolut. Om inte annat så finns även "Tusen strålande solar" i min bokhylla, som jag också fått av någon. ;=)

4. Vad tyckte Du om Flyga Drake?
Den är varmt medmänsklig och sympatiskt skriven om en pojkes uppväxt med drömmen om pappans kärlek och bekräftelse. En pojke som med tiden växer upp och ser hur allting hänger ihop i ett nät av sanning och lögner - och den hos människan ständigt närvarande rädslan. Samtidigt är boken skrämmande realistisk i skildringen av sociopati - totalt oförstående till villkorslös kärlek som kan växa fram ur den vanligare icke kravlösa kärleken som tycks finnas i de flesta släktband. Kan man älska familjen kan man även älska främlingar - om man bara vågar mötas. Men det är inte alla som kan eller vågar ens någotdera...

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

9 februari 2010 (tisdag)

*****************************
"Flyga drake"
Jag kanske är bland de sista i landet som läser "Flyga drake" av Khaled Hosseini? Efter halva boken är i alla fall ett säkert; jag gillar verkligen hur berättelsen växer fram med den afghanska pojken i centrum - som också växer med handlingen. Att få ta del av den så annorlunda miljön och bjudas på några av det afghanska folkets vardagsritualer känns också som en personligt presenterad gåva.

Mycket av läsvärdet ligger nog i hur pojkens personlighet blottas med svagheter och brister, utan värderingar, så att man känner med honom och gärna vill försöka slinka in bland sidorna för att hjälpa till.

Nej, tänker jag ibland, om du kämpar så hårt för att utåt sett försöka vara någon annan, bara för att du vill bli omtyckt av alla, tappar du bort dig själv på vägen. Hur ska då andra kunna acceptera dig för den du är, när de inte vet vart du tagit vägen? Var finns du? Vem är du? Hur känner och tänker du och vad drömmer du om? Vad gör dig rädd?

Allt slutar med att du ändå inte kan bli omtyckt för den du är; precis det som du kämpar så hårt för att bli. Det är en paradox. Ju mer du kämpar för att bli omtyckt, desto mindre chans har du. Det enda synliga hos dig som återstår att tycka om är ditt kämpande. Om du inte döljer även det, för att inte verka så angelägen...

På något sätt tycker jag faktiskt att nästan alla vuxna i Sverige lever i en sådan självskapad paradox i hopp om att bli omtyckta av alla och även väldigt svaga för grupptryck.

Men, nu är det troligen inte detta som "Flyga drake" handlar om. Istället är det en historia om en afghansk pojke som växer upp med sin tjänare som allra bästa vän, fast han till en början inte förstår det själv. De är vänner, Amir och Hassan, de lever på sätt och vis som bröder trots att Amir är rikemansson och Hassan fattig. Men mycket händer på vägen mot vuxenlivet, och väl framme inser man förstås att man trots allt inte är framme...

"Flyga drake" känns helt enkelt realistisk och verkar skriven genom ett sympatiskt hjärta. Å andra sidan har jag halva historien kvar, och man vet aldrig hur detta ska sluta. Inget är förutsägbart här, vilket jag också gillar. :=)

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************
"Slaskjobbet"
Jag kan inte säga att jag hade en skön känsla inom mig när jag läste "Slaskjobbet" av Christina Larsson, bok nummer två av tre som jag köpte på senaste Bokmässan. Den första heter "5:e Moseboken", och jag skrev om den här. Den gången förstod jag hela huvudpoängen i kriminalgåtan 120 sidor innan det var tänkt att man skulle göra det, och därför blev den aldrig spännande för mig.

Denna gång var det inte lika självklart vem som var skyldig eller hur grundproblemet såg ut på ett tidigt plan, tyckte jag, men ändå blev det ingen spännande upplevelse. De ständiga mötena och avrapporteringarna i polishuset kändes som en faktisk rapport även till mig som läsare. Knastertorrt. Och dumt. Poliserna är verkligen trögfattade i Larssons kriminalhistoier, de fokuserar mycket på konstiga saker bara för att man inte ska hamna direkt i upplösningen utan någon mittendel med handling och engagemang som läsaren kan leva sig in i. Ja, det känns ärligt talat som om Larsson egentligen bara vill ha en början och ett slut och att hon försöker motivera poliserna till konstigheter så gott det går bara hon får trycka in ett slut som hon tänkt ut. Det blir helt enkelt för dumt för att kännas trovärdigt. Energierna i historien är döda, på något sätt, det saknas själ. Detta trots att huvudpersonen nu hade getts större känslomässiga situationer vid sidan av sitt jobb som kriminalkommissarie än i "5:e Moseboken".

Jag är lite imponerad över att jag faktiskt läste ut hela boken. Nu har jag den tredje boken om kommissarie Ingrid Bergman kvar i bokhyllan att plocka fram när lusten faller på. Ja, även om jag inte är tvungen att läsa den så känns det som om jag trots allt kommer att göra det. Varför? Hur mår jag egentligen? ;=) Jag kommer förmodligen att se det som en sport. Eller som en undersökning av ifall Larsson insett sina svagheter i det tredje försöket. Det är ju inte jättetråkiga böcker helt igenom, men... döda. Som att läsa Metro, kanske man skulle kunna säga. Eller är det att häda? I så fall, åt vilket håll? ;=)

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

8 februari 2010 (måndag)

*****************************
Stickning

Jag har kommit in en period då jag gillar att sticka. Jag är nyfiken på dominostickning efter att ha sett en fin pläd gjord i den tekniken i garnbutiken. Det finns en bok som verkar bra, Domino knitting av Vivian Höxbro, men tyvärr är den på engelska och jag vet inte om jag känner för att träna mig på engelska sticktermer...? Men på Youtube hittade jag en hemmavideo gjord av en amerikanska, som det verkar, och det ser ju enkelt ut när hon visar hur hon gör en dominoruta.

De fula grönmönstrade strumporna på bilden ovan är nu färdigstickade, och jag har några andra småsaker på gång (är inte sugen på större plagg just nu) för garnen på bilden nedan. Först ska det bli en mössa i vit ull, sedan tunna pulsvärmare av ekologisk bomull och efter det ett par rödmönstrade fula strumpor.



Jo, ganska roligt var det att sticka de där fula grönmönstrade strumporna, så det blir ett par likadana i rött. Men det var inte helt lätt när jag kom till hälen eftersom beskrivningen är helkonstig. Tyvärr är det inte ovanligt, jag har kanske använt 60% felaktiga stick- och virkbeskrivningar de senaste åren. Några har varit ganska komplicerade, så en nybörjare hade nog inte fattat vad som var fel utan bara råkat få en stor röra i famnen. Borde man inte korrekturläsa stick- och virkbeskrivningar? Och är handarbetande människor för snälla för att klaga? ;=)

Beskrivningen som jag fick till strumporna är från Coatscrafts och består av en textmassa med onödiga upprepningar förutom normala beskrivningar, samt några bilder som man tror är upplysande.

När man kommer till ett av de där ställena där beskrivningen fallerar och man noga spanar in bilden som hör till, får man se att den mittersta stickan har 6 maskor kvar medan det enligt beskrivningen och tabeller borde vara antingen 10, 11 eller 12 maskor kvar beroende på strumpans storlek, om det står rätt i beskrivningen, eller 0 maskor kvar om beskrivningen är felaktig. Åtminstone är det dessa varianter som jag tror gäller. Men nu är det alltså 6 maskor på bilden. Hrm...

Jag kanske är trögfattad, men även en pappskalle ska kunna följa en stickbeskrivning av en strumpa och därför tycker jag att de kunde skriva bättre. Som tur var hade tjejen i min lokala garnbutik stickat sådana strumpor massor av gånger och ville gärna hjälpa till. Hur hon gjorde första gången vet jag inte, men nu hade hon i alla fall glömt bort beskrivningen och stickade enbart efter minnet - vilket vad jag kunde se inte var enligt beskrivningen.

"Alla har olika problem med den här strumpan eftersom de läser beskrivningen på sitt eget sätt", sa tjejen i garnbutiken. Jaha. Så egentligen är den ännu värre än jag trodde? Det fick bli en semla till henne som tack för hjälpen. Tur att hon gillar att sticka strumpor. :=)

Nu kollade jag lite på nätet och hittade en beskrivning till strumporna i pdf-format. Jag har bara kollat som hastigast och vet inte om de konstiga partierna är förbättrade, men sett att den åtminstone är omskriven som helhet och verkar vända sig till nybörjare. Vad bra! Då kanske handarbetande människor inte varit för snälla, trots allt? ;=)

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

6 februari 2010 (lördag)

*****************************
Kaffe
En av mina favoritkaffebönor just nu, trots att jag tror att det enbart innehåller Arabica, är "Fransk kontinental" från Johan och Nyström. På etiketten som jag fotograferat kan man läsa;

"En blandning för alla som älskar riktigt mörkrostat kaffe, med eller utan mjölk. Smaken är bittersöt, nästan lite rökig, och med en kraftig eftersmak. Drick den som vanlig brygg eller som espresso."

På Johan och Nyströms hemsida kan man läsa att kaffet är rostat så hårt att bönornas naturliga oljor har trängt upp på ytan och gör bönorna vackert glänsande. Japp, de är vackert svarta och glänsande, och det malda kaffet blir liksom fett i konsistensen.

Jag maler bönorna och pressar dem i min Bodumkanna. Ännu har jag inte provat dem i en modern espressomaskin, men är väldigt nyfiken på hur de skulle smaka i en krämig espresso. Mmmm... fantasin är det inget fel på! Min gamla espressomaskin från 90-talet är däremot inte tillräckligt bra för att göra kaffet rättvisa, tyvärr, jag går och väntar på en lottvinst för att utan samvetskval kunna köpa mig en dröm för gommen. Men samvetet till trots, så är kaffe viktigt. Det är en lika bra lisa för själen som en bra film under en förkylning eller ett fluffigt täcke en iskall vinternatt. Om man nu inte har lurviga ben att värma sig mot. :=)

Hur som helst, ville jag bara tipsa om detta goda mörkrostade kaffe som nu ligger på topp i min favoritlista tillsammans med "Creme" från Bergstrands, som också är mörkrostat och kraftigt, med en liten friskhet från Kenyakaffe och med en ordentlig "body", en beskrivning hämtad från Bergstrands.

Däremot kan jag inte precis rekommendera det koffeinfria "Kaffe Mauro" på bilden här intill. Det ramlade jag över på "Magasin 11", en rolig butik på Magasinsgatan 11 i Göteborg.

"Kaffe Mauro" innehåller hela 75% Robusta, så jag blev förstås lyrisk och slog till direkt. Men, jag blev minst sagt besviken på smaken. Efter att ha älskat Nespressos mustiga och goda koffeinfria kaffe, som jag alltid drack på kvällarna medan jag hade kvar min Nespressomaskin, känns "Kaffe Mauro" vattnigt om jag inte överdoserar det ganska rejält.

Å andra sidan är det inte heller meningen att det ska vara kraftfullt eftersom det är medelrostat. Och det är praktiskt att ha ett koffeinfritt kaffe att överdosera när man inte vill pigga upp sig för sent på kvällen.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

2 februari 2010 (tisdag)

*****************************
Filmfestival
Det är filmfestival i Göteborg, och jag vann ett 11-dagarspass i en tävling på Kulturkalasets hemsida. Passet ger i mån av plats fri entré till filmer som börjar senast klockan 15, men det är som sagt drop-in som gäller - det går inte att boka biljetter. Alla som har samma pass kan dyka upp spontant precis som man själv, så även om man kollar på nätet om det finns platser kvar är det inte säkert att det gör det när man väl kommer dit, och en del filmer säljer förstås slut nästan direkt.

Jag skulle nog bara vilja betala för ett sådant här 11-dagarspass (det kostar cirka 350 kr) om jag var ledig hela dagarna, även om det betalar sig efter bara några filmer. Men det är ju trevligt att möjligheten finns i alla fall.

I helgen ville jag se två filmer; "Should I really do it?" 12:30 och "Bellamy" 15:00, eller ett par andra inte alltför dokumentärt deprimerande historier. Tyvärr fick jag ingen plats på någon eftermiddagsfilm som jag kände för, men "Should I really do it?" var ganska sevärd och annorlunda. Den kändes som en dokumentär men verkade ändå vara en spelfilm...? Manusförfattaren och regissören kom för att prata om den efteråt, vilket hade varit intressant att lyssna på, men då letade jag plats på en eftermiddagsfilm.

Jag greppade inte riktigt vad som egentligen var tanken bakom "Should I really do it?" utan försökte bara leva mig in i huvudpersonens liv. Filmen handlade om en medelålders tyska som helst levde och jobbade med mode i Istanbul. Men hennes tvillingsyster hade blivit dödligt cancersjuk hemma i Tyskland, så hon måste se till henne under hennes sista tid. Därför kunde hon inte leva det liv hon egentligen kände var naturligt för henne. Samtidigt var det förstås viktigt för henne att få vara med sin döende syster.

Kvinnan i huvudrollen gick i samtalsterapi hos en man iklädd kvinnokläder ibland och herrkläder ibland. Samt olika peruker efter humör. Men han hade alltid en tight svart gummimask över hela huvudet med hål för ögon och mun.

Det framkom att den här terapeuten hade ett ganska expressivt uttryckssätt (dock alltid iklädd gummimasken) och använde droger på privata fester med tyskan, så det var tvära kast mellan det terapeutiska samtalet där det inte kändes som om de kände till varandras privata sidor och sedan då motsatsen. Men ändå inte. Där fanns hela tiden en distans. Jag hade valt filmen för att jag tycker det är intressant med olika slags relationer, men blev inte riktigt klok på om det egentligen var en relation eller bara något slags saklighet. Hrm...

Igår kväll såg jag fyra novellfilmer á 30 minuter i ett programpaket presenterat av SVT och Svenska Filminstitutet kallat "Novellfilm 1". Det var verkligen värt 70 kr (biljettpriset för en festivalfilm på kvällen). Helt underbara svenska kortfilmer även om någon hade problem med att lägga på musik i lämplig ljudnivå. Det var väldigt bra för att vara svenskt - jag brukar ju inte tycka att de klarar av ljud, ljussättning eller klädval annars. ;=) Sorry! Men här var det mesta väldigt bra. :=) Om jag måste välja någon av dem som den bästa av dessa fyra så skulle det nog bli "Fired" eftersom den väckte starkast känslor; det var ömsom skratt och ömsom ledsam medkänsla i publiken - en effektfullt regisserad film med visuella överraskningar och bra skådespel i huvudrollen (Lotta Tejle).

Den här veckan hade jag planerat att flexa iväg för att se några eftermiddagsfilmer, men vips hade jag lika spontant kallats till en flerdagarskurs i reglerteknik (automatiska styrsystem med hjälp av regulatorer) på jobbet! Hrm... så det kan bli! Men det finns ju kvällsbiljetter och helgdagar också... varje ledig timme kan förvandlas till en biotimme för en filmfantast! :=) Fast någon sådan är jag ju inte.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

18 januari 2010 (måndag)

*****************************
Skitiga Västtrafik

För ett antal år sedan började Västtrafik köpa in nya spårvagnar och bussar där sätena är placerade på ett annat sätt än i de tidigare fordonen. Förr satt man alltid i dubbla rader i färdriktningen, förutom på ett par platser där det på grund av utrymmesskäl krävdes att sätena var vridna åt sidan. Det tyckte jag var helt okej.

Det bästa var att det alltid fanns någonting att hålla sig i när man inte fick sittplats - vilket händer nästan varje gång. Antingen höll man sig i rygghandtaget på närmsta sätet, eller i den närmsta stången mellan golv och tak.

En annan bra grej var att man kunde sitta i lugn och ro och titta vart man ville på ett avkopplande sätt. Om man inte hade en bra bok att läsa, förstås.

Nu, med de nya inredningarna, är säkert hälften av sätena vända mot varandra i grupper om fyra eller sex. I gruppen om sex är sätena vridna inåt gången mot varandra, tre mot tre, så att de som sitter har sina fötter mitt i gången där folk går. Förutom att man måste skutta över tre par fötter när man ska förbi de här platserna, finns där inte något att hålla sig i om man skulle behöva stå där på grund av platsbrist. Och hur smart är det?

Inte heller kan man hålla sig i något vid grupperna med två framlängesplatser mittemot två baklängesplatser.

Eftersom det inte finns något att hålla sig i vid grupp-platserna, är golvytorna där tomma även vid rusningstrafik - det går alltså inte in lika många resenärer som det hade gjort om hela golvytan hade kunnat utnyttjas.

Dessutom är det trängre just vid dörrarna nu för tiden. Kanske för att folk har vant sig vid att inte hitta något att hålla sig i och därför inte ids gå längre in? Å andra sidan har de nog alltid tyckt om att försöka göra varandra ofriviligt gravida, som det nästan är frågan om vid dörrarna ibland... Hrm...

Ja, jag tror att de flesta föredrar att sitta i de äldre vagnarna, för de allra flesta åker inte i grupp utan ensamma eller högst två stycken tillsammans.

I de äldre vagnarna kan man blicka ut genom fönstret även när det är mörkt ute, eller titta ut över dem som sitter längre fram. När man sitter på en "samlingsplats för grupp" i de nyare fordonen måste man ju tänka på de andras integritet. Oftast är vi enskilda främmande individer som åker ihop, men det finns nästan inte någonstans att titta utan att man känner att någon kan ta illa vid sig - och då flyttar den personen mycket riktigt sin egen blick för att man själv inte ska ta illa vid sig. Är det mörkt utanför kan man inte ens titta ut, för då stirrar man in i spegelbilden på den som sitter mittemot.

På vissa platser över hjulen på bussen där man sitter två mot två, är det så trångt för fötterna att man vrider dem ur led. Man sitter omlott med den/dem som sitter mittemot. Eller så turas man om att sitta tätt med fötterna eller bredbent som någon med grava hemmorojder. Om man har mindre skostorlek än 42, vill säga - annars kan man inte sitta där överhuvudtaget.

Om ungdomarna kommer i grupp sitter de ofta och har det trevligt på grupp-platserna, men lika ofta kommer de ensamma eller i par och slänger upp skorna på sätet framför. Det är inte möjligt i de äldre fordonen, men här är det nästan en självklarhet hos många! Jag tycker det är skitäckligt med deras skitiga skor, så oftast undviker jag att sitta på ett "grupp-säte" även om det är ledigt. Idag såg det ut som på bilden, efter att "alla" har pressat sina saltindränkta skosulor mot sätena.

Undrar hur de tänkte när de köpte in sådana här fordon. Fattade de inte att folk är skitäckliga i Göteborg...?

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

10 januari 2010 (söndag)

*****************************
RSS-flöde
I går pysslade jag med att försöka få ihop ett RSS-flöde manuellt, så att man kan se mina senaste Rulle-rubriker i en RSS-läsare trots att Rullen inte skrivs på någon bloggserver med automatiska funktioner. Ungefär som man kan se mina Twitter-texter i rutan till höger.

Det var ganska kul, men lurigt att få in alla koder som behövs för att det ska funka i de flesta RSS-läsarna. Jag lade t.ex in dubbla länkar till respektive inlägg; en så kallad "link"-tagg och en "guid"-tagg, för att vissa servrar tydligen kollar om uppdateringarna är unika (nya) med hjälp av guid-taggarna. Jag vet inte om det går att skippa link-taggarna om man har guid-taggar, så jag sparar dem också för säkerhets skull...

Resultatet ser ni om ni väljer att prenumerera på Rulle-uppdateringarna genom länken till höger, under Twitter-rutan, eller om ni kollar hur det ser ut i den lilla rutan (en widget som läser RSS-flödet) på en annan av mina sidor. Den där widgeten är en rolig grej att kunna lägga där man tycker att den passar, tycker jag. Man kan göra sådana på Yourminis.com, och det går att få dem jättesmå. Där finns många fina mallar att utgå från.

För den som liksom jag "bloggar" utan andra verktyg än Notepad eller liknande, tänkte jag tipsa om hur man kan komma igång med att presentera rubrikerna i ett RSS-flöde. Men det finns säkert hundra andra sätt att göra detta på och jag har verkligen inte fattat allting av hur det går till ännu.

Jag började med att göra en RSS-fil med de poster som jag ville ha med i flödet från starten, och så kommer jag att fortsätta fylla på manuellt med nya poster efterhand som jag skriver inlägg i Rullen. RSS-filen skapar man lätt i ett anteckningsprogram som exempelvis Notepad, döper till vad_du_vill.xml och lägger på ett passande ställe på webbhotellets server.

Så här ser i princip min RSS-fil ut, som jag döpt till rullefeed.xml, men kom gärna med synpunkter om något verkar konstigt. Jag får säkert ändra mer i den för att allt ska blir optimalt:

========

Information om var RSS-filen och Rullen ligger:
<?xml version="1.0" encoding="ISO-8859-1" ?>
<rss version="2.0" xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom">
<channel> <atom:link href="http://www.min_webbdomän.com/rullefeed.xml" rel="self" type="application/rss+xml" />
<title>Rullen</title>
<link>http://www.minuskel.com/rullen.htm</link>
<description>Anteckningar som rullar på</description>


Rubrik, publiceringsdatum, kategori och den inledande meningen i det senaste "blogg"-inlägget skrivs in här (senare blogginlägg läggs här ovanför):
<item>
<title>Let's Dance</title>
<pubDate>Sat, 09 Jan 2010 11:49:00 +0100</pubDate>
<guid>http://www.minuskel.com/rulle98.htm#LetsDance</guid>
<link>http://www.minuskel.com/rulle98.htm#LetsDance</link>
<category>TV-program</category>
<description>
I går såg jag TV4:s "Let's Dance" för första gången. Jag har inte sett familjeprogram sedan någon gång på 90-talet, då Gunde Svahn och Agneta Sjödin började som programledare och med gälla röster skrek i mikrofonerna. (Läs mer i Rullen)
</description>
</item>


<item>
<title>Här är ett äldre inlägg</title>
Samma koder som för inlägget ovan. Osv...


Här kommer avslutningen på filen:
</channel></rss>
========

w3schools.com har de många bra XML-exempel att ha nytta av till RSS-filen. Det finns även mycket matnyttigt på en webbtjänst med information om standarden för ARPA Internet Text Messages. Där finns detaljerade beskrivningar för olika taggar och värden.

feedvalidator.org kan man skriva in URL:en till sin RSS-fil och få den validerad. Det vill säga, där markeras felaktigheter med gult, och så får man tips på lösningar på problemen.

När jag väl hade gjort min RSS-fil, skapade jag ett konto på feedburner.google.com där jag guidades för att få till en RSS-feeder utifrån min RSS-fil, som det ska gå att prenumerera på. I deras system skrev jag in var jag har min RSS-fil på min egen webbdomän, och fick en adress för min nya RSS-feeder hos dem; http://feeds.feedburner.com/Rullen. Det är den adressen som används för avläsning av flödet. Där är "motorn" som gör flödet i min xml-fil på min egen webbdomän synligt i olika RSS-läsare.

Nu får jag se om jag måste pinga uppdateringarna manuellt på feedburner.google.com eller om det sker automatiskt när jag uppdaterar och laddar upp RSS-filen på nytt. Det blir mitt första test nu när jag skrivit klart detta inlägg. Det känns lite pirrigt, för jag har ändrat även i RSS-filen utan att kolla om det funkar först - den såg tidigare lite annorlunda ut än ovan. Så håll tummarna. :=)

Lite senare: Jo, det funkade faktiskt automatiskt med de inställningar som jag hade gjort på feedburner.google.com. Vad bra! :=) Däremot syns inte datumen i feedern. De har jag lagt in nu på slutet. Varför? Någon som vet?

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

9 januari 2010 (lördag)

*****************************
Let's Dance
Igår såg jag TV4:s "Let's Dance" för första gången. Jag har inte sett familjeprogram sedan någon gång på 90-talet, då Gunde Svahn och Agneta Sjödin började som programledare och med gälla röster skrek i mikrofonerna istället för att ljudteknikerna ställde om nivån i dem. Fortfarande är jag helt avskräckt från sådant och de gånger jag råkat bläddra förbi en sådan kanal har jag hört samma gälla skrikande. Därför kollar jag heller aldrig på galor, tv-festivaler etc. Men ärligt talat så är själva innehållet inte intressant för mig ändå, min grej är thrillers/kriminalhistorier eller andra spännande mysterier.

Hur som helst, igår tänkte jag som sagt ge "Let's Dance" en chans. Så kom då den kvinnliga programledaren in i bild. Jag hann se att det inte var Agneta Sjödin, och tänkte att då blir det kanske mer än 5 minuters tittande - om inte även denna kvinna är den skrikand typen. Och det gick bra. Jag vet inte vad hon heter eller ens hur hon egentligen såg ut i ansiktet, för min blick fastnade hela tiden på det hon hade på magen.

Ja... vad sjutton var det som hängde där under bysten? Det var omöjligt att se, men jag skulle kunna beskriva det som två uppblåsta och sammanbundna svarta gummihandskar som pekade åt varsitt håll. Fast egentligen såg det kanske mer ut som två hårdplastmodeller av människohjärtan med de yttre delarna kompakta, stulna från en skolsal och sprayade med svart lack. Andra tittare skrev in till programmet och frågade om det var en BH som hon hade hängt utanpå kläderna, men den manliga programledaren sa att det var mode. Vad det nu är för en pryl. :=)

Nu har jag kollat på nätet och sett att den kvinnliga programledaren heter Jessica Almenäs. Hon hade lite svårt för timing när hon kommunicerade med dansarna, men för det mesta tänkte jag inte på vad hon gjorde eftersom jag bara spanade in de där gummihandskarna på magen. Den manliga programledaren heter David Hellenius och verkar vara med för att spela ett stort barn.

Det var ganska roligt att se hur de olika paren hade tränat ihop sig för att dansa och hur allt gick under den första sändningen, men om jag ska se något mer avsnitt blir det i alla fall inte live. En timmes dansprogram och en timmes(?) reklamavbrott titt som tätt kändes ganska hjärndött. Bäst att spela in och snabbspola i så fall.

En del av tävlingsdeltagarna behövde nästan inte göra någonting under dansen, medan andra fick göra ganska avancerade grejor. Själv skulle jag inte klara av ens det enklaste, jag skulle få ettor i betyg och röra mig ungefär som Willy Björkman, en framtung och stel man som helt saknar danstalang och som låtsades vara någon annan stans. Men det var tufft av honom att vilja prova trots att han inte alls var intresserad - som han åtminstone sa. Jag tror också att det vore jättekul att få chansen att försöka lära sig lite, och se om det kanske trots allt vore något att våga göra. Att dansa ibland, alltså. Jag har funderat lite på privatlektioner.

Jag tyckte Agneta Sjödin dansade väldigt mjukt och bra; och det var ju skönt att hon bytte bort programledarrollen som hon tydligen hade innan, så att jag kunde se henne och de andra dansa istället för att stänga av direkt. Det var nämligen ganska fnissigt att se Peter Wahlbeck försöka se morgondagens väder högt, högt uppe i skyn. Även när han inte tittade rakt upp var han väldigt stel i nackpartiet. Hoppas han lyckas slappna av lite framöver.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************
Semla

Jag tycker semlor är vackra. Det här är min allra första semla år 2010, innan den försvann. Kanske ska jag nämna att den inte är hembakad? Mycket god var den i alla fall, men jag tog ju bort lite av grädden för att inte må illa av allt fett. ;=) Allra godast är nog ändå mandelmassan.

*****************************
Borta bäst
Nu har jag läst ut Sara Kadefors "Borta bäst", och jag gillade den. Handlingen flyter på bra, och som läsare får man lära känna den relativt nyblivna hemlösa kvinnan Sylvia allteftersom hon gör sitt bästa för att tillgodose sina behov och anpassa sig till sin situation. Det är helt enkelt en lättläst bok som tydliggör att vem som helst kan dölja sig under ytan hos människor i olika sociala miljöer.

Boken berör också hur det kan vara när man precis börjat reflektera över och delvis acceptera den man är under ytan, och kanske börjar förstå varför man har varit den man varit och agerat som man gjort.

Jag tyckte historien kändes ganska trovärdig, även om den sista fjärdedelen utstrålar "typisk svensk film" (som jag inte brukar tycka om). Men, ett undantag - något som jag inte alls tyckte verkade trovärdigt - var något som Sylvia gjorde mitt i boken. Det passade inte in i hennes övriga beteende eller tankegångar kring den egna personen och situationen. Om denna händelse ska kunna behållas på ett trovärdigt sätt krävs det att hennes tankar och känslor tilldelas annorlunda bottnar. Det kan inte som nu bara hända utan relevans.

Där höll jag alltså på att bli riktigt besviken, men jag lät det passera och gav historien en fortsatt chans. Vilket jag inte behövde ångra, för allting funkade bra därefter. Sara Kadefors har dessutom ett korrekt och trevligt språk som hon använder på ett enkelt sätt, vilket jag tycker är en fördel. Att hon inte krånglar till det, alltså. Det passar i alla fall den här historien.

Jag fick "Borta bäst" från "Bokcirkel för alla", som har en diskussionssida om boken där jag svarat på några frågor. De tänker jag ta upp även här:

1. Hur ser du på Sylvia, vilken slags person är hon i dina ögon?
- Jag ser henne som en person med väldigt stort bekräftelsebehov, som hela tiden försöker hitta nya områden för acceptans av andra människor när hon inte kan få det på de områden hon redan bevistat. Hon provocerar även genom att snatta på ett övertydligt sätt för att få uppmärksamhet.

2. Vad tror du bilen står för?
- Jag uppfattar den som symbolen för möjligheter. Med bilen kan hon lämna det hon har och hitta nya miljöer och människor. Även när hon inte gör det, har hon möjligheterna kvar. Men den är även hennes fasta punkt i en miljö där hon kan förlika sig med omgivningarna.

3. Är status viktigt för dig? Så viktig att du skulle kunna göra något liknande som Sylvia?
- Nej, status är för mig inget sådant alls - status finns liksom inte, jag vet inte om jag känner till något tillstånd som skulle kunna liknas vid "status" förutom att ett föremål har god status när det fungerar.

4. Gör Sylvia rätt val? Eller är det livets gång som ställer till det för henne? Skulle hon kunna påverka sitt eget liv mycket mer?
- Sylvia gör det hon är mogen att göra i varje fas i sitt liv. Det finns inget hon kan göra fel, hon låter bara sin egen utveckling växa fram och det går bara att göra på ett naturligt sätt, vilket hon verkar följa med i.

Men frågan är om hon gör några val alls till att börja med, då hon mest förtränger sitt eget beteende och flyr andra människor som ser detta. Men allt det där ingår ju också i utvecklingsbilden, den som gör att hon blir den hon tillslut blir i framtiden.

Vi får inte veta om Sylvia kommer att kunna frigöra sig från sitt stora bekräftelsebehov. Däremot har hon upptäckt att hon inte behöver binda sig till en specifik typ av människa för att få sin bekräftelse tillgodosedd. Hon befriar sig också från en del fördomar och ser sin egen otillräcklighet. Och det är ju en bra bit på vägen i alla fall.

[Tillägg i efterhand: jag glömde skriva om en konstighet, dock: allting som händer Sylvia och som har hänt i hennes historia sker under en orimligt kort tid, det går inte ihop kronologiskt. Och det är ju synd att läsaren funderar kring tidsperspektivet istället för att fullt ut leva sig in i handlingen.]

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

8 januari 2010 (fredag)

*****************************
Människan
Det slog mig, när jag såg "Avatar", att många kanske ser filmens planet Pandora som något magiskt och sagolikt - och alltså påhittat utan referenser - när det gäller energibalansen och samspelet, den ömsesidiga respekten och förståelsen mellan alla levande varelser och växtligheten där.

Jag vet inte om manusförfattarna själva var medvetna om det, men samma företeelser existerar även på jorden, vilket vi blivit helt blinda för. Precis som kaptenen som ledde striderna mot Pandoras energisystem och befolkning i "Avatar", strider vi mot vår egen planet. Och nu avser jag inte de så populära klimatfrågorna.

Vi kan börja med att se det stora i det lilla...

Varthän människan än hamnar, börjar hon scanna av omgivningen för att kunna väva ihop den med sin bild av den egna identiteten.

Ska hon stanna länge på platsen påbörjas ett arbete där hon försöker anpassa sig till den nya miljön, både när det gäller människorna och de energier som rör sig där. Dels för att accepteras och få bekräftelse av omgivningen, vilket de flesta har ett mycket stort behov av, och dels för att hon själv ska känna att hennes identitet växer ut och förenas med de områden som hon vistas i, så att hon känner sig större. Som en del i ett sammanhang.

I och med viljan till anpassning ställer människan om sina vanor och attityder. När hon efter lång tid har bott i en modern lägenhet eller lyxig villa med alla förnödenheter, upplever hon det som fullständigt främmande att bo i en hydda med jordstampat golv i Afrika. Hon tycker till och med synd om dessa fattiga människor som vare sig har rinnande vatten, inredning, dator eller kläder på kroppen - ja, där tanken på klädmode rentav är skrattretande.

Om vi bortser från svält, sjukdomar och brist på utbildning - varför skulle det vara synd om dem som bor i en hydda i Afrika? Skulle det kännas mindre lyckligt att bo där än här?

Nej. Det är vår föreställning om vår identitet som lurar oss.

Människans projicering av sig själv i sin omgivning har gjort att hon tror att är en del av omgivningen. Hon tror att hon är naturligt född till att ha kaffebryggaren och tvättmaskinen inom bekvämt räckhåll, och att det är hennes naturliga liv att gå shoppingrundor. Hon tror att hon mår bra av att ha just dessa inslag i sin tillvaro och att nästan allt annat vore att offra sig.

Om nu våra själar, som gick ner i oss inför födelsen, istället hade gått ner i barn på väg att födas i hyddor med jordstampat golv i Afrika, hade vi då gått omkring och lidit över att inte ha tillgång till dator, kaffebryggare, märkesjeans, tvättmaskin eller shoppingrundor?

Knappast. Där skulle vi ha haft helt andra upplevelser av vardagen och livet i stort. Ett liv i en liten by i Afrika uppmuntrar till andra saker att knyta an till och projicera sin identitet på. Där sker också en inscanning av miljön för att människan vill anpassa sig och bli accepterad. Där vill hon också växa och känna sig som en del av omgivningen.

Människan vill helt enkelt smälta ihop med omgivningen. Åtminstone de flesta av oss - jag vet att många även är individualister, vilket även det är lite av ett sidospår i samma ämne.

Det jag vill komma fram till är att miljön på olika plan är oerhört viktig för människans fortsatta utveckling och välmående, just av den anledningen att hon "blir" sin miljö.

Det är viktigt att människan inte stannar för länge i en miljö som från början känns destruktiv för henne, eftersom hon förr eller senare kommer att formas av de negativa energierna och efter detta inte kunna se sin egen situation eller sin egen "hjärntvätt".

Hon kan välja att acceptera energierna i omgivningen som energier som tillhör den egna identiteten; som något hon har förenat sig med för att bli den hon tycker sig vara relativt den miljö hon befinner sig i. Hennes identitet blir därmed en del av det negativa i miljön.

Hon kan också välja att se omgivningen som något hon måste bekämpa för att hon har andra ideologier, eller för att hon befinner sig på ett annat energiplan långt ifrån de energier som vuxit till sig och dominerar området. Men, som många av oss vet är det destruktivt att kriga och bekämpa det som anses felaktigt, eftersom det oftast leder till starkare strider och ännu större svårigheter. Särskilt om den som motarbetas ligger på en lägre utvecklad energinivå och därför höjer sin stridsvilja för att skydda sin tänkta identitet - för att känna sig säker och trygg i det hon vill vara. Strider leder till en sänkning av energinivån som helhet.

Därför är det viktigt för människan att vistas i miljöer där hon från början känner att hon kan få ro och växa på ett positivt sätt. Där hon slipper anpassa sig för mycket på ett konstlat vis, och där hon slipper "tvinga ner sig" till en energinivå som på grund av blockeringar är mindre mogen än hon själv. Sådana blockeringar kan ge symptom som destruktivitet, självömkande, avståndstagande, aggressivitet och pessimism.

Människans egna medvetna försök att hålla en positiv attityd till omgivningen är oerhört viktiga om hon tvingas att vistas i en sämre miljö. Då kan hon genom sin inre föreställning om sig själv och om de delar av miljön som kan användas av henne på ett positivt sätt, hålla henne någorlunda positiv och energimässigt frisk. Hon kan i sin tur lyfta andra människor som har "gått ner sig" i de negativa energierna. Dessa positiva personer måste få någonstans att mötas och där de kan hittas av andra. Men i långa loppet måste ändock miljön förbättras, då summan av energierna i sådana omgivningar aldrig annars kan nå upp till de nivåer där de borde ligga.

Energierna på olika platser påverkas mycket av hur arkitektur och natur ser ut. Mycket betong och lite natur leder till att människan formas från sitt naturliga inspirerade och kreativa tillstånd till att bli kyligt avståndstagande, rädd och otrygg, så länge hon inte vågar släppa viljan att identifiera eller avidentifiera sig med sin omgivning.

Långt ifrån alla vill eller klarar av att vara individualister; särskilt inte i kyliga betongmiljöer eller där ytligheten har fått grepp om människans psyke så att kläder och prylar upptar större delen av hennes medvetande och styr hennes beteende och bildar grunden till hennes egenskapade identitet.

Därför är det viktigt att bostadsområden byggs upp på ett uppmuntrande sätt, där människan både kan dra sig undan och få vara ifred men även kan umgås utan rädsla. Där det från början är ljust och trevligt, så att det första intrycket ger människan en positiv bild av området och hon vill stanna för att utvecklas och umgås på ett postivit sätt. Detta lyfter i sin tur energierna ytterligare, vilket gör att kommande inflyttningar också påverkas än mer positivt.

Det finns dock miljömässigt skadade människor som inte kan glädjas åt positiva energier i arkitektur eller natur som de tillfälligt besöker eller kommer som nyanlända till, så bostadsområdena måste därför också ha möjlighet att förändras och växa med hjälp av de boende - de måste få sätta egen positiv prägel. Såsom egna plantager eller aktiviteter i möteslokaler dit alla kan söka sig. Genom mänskliga kontakter och kreativt arbete kan energimässigt skadade nyanlända hitta tillbaka till sig själva igen.

Har människan "fastnat" i en kylig miljö, kan hon på egen hand lyfta sig och må bättre energimässigt genom att vistas mycket i naturen och göra sådant som hon får ro och inspiration av, där hon kommer in i ett positivt flöde och går helt upp i livets innersta glädje.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

5 januari 2010 (tisdag)

*****************************
Musik
Ibland önskar jag att jag kunde spela något instrument, jag tror att jag hade skapat musik då. I morse hände det igen att jag vaknade av att jag "hörde" musik spelas. Jag upptäckte snart att det inte var något utanför mig själv som spelade, och försökte lyssna noga på tonerna och melodierna innan de tonade bort helt. Varje ton var klockren och tydlig, men samtidigt så mjuk och följsam att den kittlade hammaren i mitt öra.

Det var ändå väldigt svårt att fånga upp allting och stänga in det i en säck för minnet. Den vackra musiken, nästan som en instrumental blandning mellan Nick Drake och Mats Klingström, kanske, återgick sakta men säkert till mitt undermedvetna och försvann ur minnet.

Det jag hörde var fyra, fem akustiska gitarrer som alla fingerfärdigt spelades med plektrum, mjukt och följsamt, i fyra, fem melodier samtidigt. De spelade alltså omlott eller parallellt och samsades kring en gemensam melodi som gick i vågor. Varje ton hade sitt eget utrymme trots att det var väldigt tight med toner. Jag tyckte att det var fantastiskt komplext och vackert, och kunde lyssna antingen på ett par melodier i taget eller allihop som en helhet men ändå medveten om singulariteterna.

Att fånga alla fem melodislingor på några sekunder eller kanske en minut för att sedan skriva ner varje enskild not (gissa mig till dem) var förstås omöjligt, jag håller ju inte på med musik även om jag är extremt tonsäker när det gäller att lyssna. Vet liksom bara hur det låter om C, D, E, F, G, A och H, men i mina melodier fanns det även någon form av halvtoner.

Jag plockade ändå fram mobilen, aktiverade inspelningsfunktionen och försökte nynna ner en liten snutt av varje melodi, som det kanske går att bygga vidare på. Det jag hörde har som sagt återgått till det undermedventa, men det vore ju lite spännande att försöka göra något liknande! Jag kunde ta hjälp av en gitarrist som kan spela in en av de olika snuttarna i taget i harmoni med varandra, och addera dessa fem kanaler (fyra melodier och en bas) till en färdig komposition att njuta av. Eller...? Jag fantiserar vidare...

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

3 januari 2010 (söndag)

*****************************
Hjärtdjur
Nu har jag läst klart "Hjärtdjur" av Herta Müller, men kan jag sammanfatta hur jag upplevde den ens i en enkel recension? Jag vet inte, det känns nästan oöverstigligt. Och faktiskt var det även lite med den känslan jag läste boken... jag trodde inte jag skulle orka hela vägen ut när jag befann mig halvvägs insnärjd bland beskrivningar - men ändå inte beskrivningar - av frisörer och gräsväxt, avklippta fingrar och en sjungande mormor.

Men på slutet kändes det lite mer som att jo, Müller kan nog binda ihop säcken till ett slags historia med tid och rum trots allt, jag kan nog insupa hela atmosfären och förstå vad hjärtdjuret är. Utan att egentligen kunna förstå hennes hjärtdjur. Någonsin.

Men jag förstår att det bara är så här som det som Müller har i hjärtat kan beskrivas. För det måste ha varit fullkomligt outhärdligt i Ceausescus Rumänien. De fyra studenter som romanen handlar om tillhörde en tysktalande schwabisk minoritet. Därmed var de automatiskt misstänkta. Säkerhetstjänsten bevakade varje steg de tog och försökte släcka varje liten livsgnista och relation genom "hjälp till självdestruktion". Livsfarliga flyktförsök ut ur landet var alternativet till självmord.

Precis som Åsa skriver tycker jag också att "Hjärtdjur" är svår att rekommendera till någon. Den måste upptäckas och locka till läsning på egen hand och själv tala till den som kanske kan ta den till sig. För den är verkligen speciell.

Blommande poesi i verklighetens krassa ickepoesi. Eller jag vet inte vad... kanske kan den beskrivas som konstnärligt berättad historia (eventuellt självupplevd) utan sentimentaliteter, där det känslomässiga beskrivs genom barndoms-surrealistiska studier av vuxna - och vuxnas upplevelser av alltför närgången kontakt med utsatta vänner. Oerhört träffande på ett vackert men obehagligt sätt.

Det här är inget som man ska läsa som deprimerad eller om man vill bli på gott humör. Men det är nyttiga tänkvärdheter och ger nya perspektiv på hur en historia kan berättas, samt ge en gnutta insikt i begreppet levande död. Utan ramar eller begränsningar. En fritt flygande frihet mitt i diktaturen.

Jag tror inte att jag orkar läsa något mer i liknande stil av Herta Müller, även om jag är glad att jag fick uppleva "Hjärtdjur", men jag har inte sett hur hennes övriga romaner ser ut. Har hon skrivit ljusare historier kanske jag blir nyfiken även på någon av dem.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

[SÖK] [Välj Rulle] [Huvudsidan]
[Gästboken] [E-post] [Rulle 98-innehåll]