Hypnotisören (avslut)
Gulligt
Hypnotisören (igen)
Shopping
Surdegsbröd
Deckarförfattare
Hypnotisören
Lista
Saabar
Vardagslyx
Piratpartiet
Kultur
Golf
Personlig utveckling
Maj
Specialare
Ful konst
Rullande anteckningar
[SÖK] [Välj Rulle] [Huvudsidan] [Gästboken] [E-post]
Fria rum?
© Eva-Lena B
Hypnotisören (avslut)
Gulligt
Hypnotisören (igen)
Shopping
Surdegsbröd
Deckarförfattare
Hypnotisören
Lista
Saabar
Vardagslyx
Piratpartiet
Kultur
Golf
Personlig utveckling
Maj
Specialare
Ful konst
"Hypnotisören" (igen)
Nu har jag läst ut "Hypnotisören", som jag skrivit om här i Rullen ett par gånger tidigare. För varje gång har jag varit lite mer negativ, tyvärr,
och detsamma gäller nu... historiens avslut är nämligen inget att lovorda. Där finns flera oavslutade konflikter och sidohistorier samt många olika
sammanträffanden. Vägar som korsas utan att det känns logiskt eller ges någon vidare mening eller förklaringar.
Det enklaste sättet att beskriva mitt intryck av hela boken är att jag enbart skulle kunna rekommendera den till någon som är mellan 18 och 25 år. Läsaren bör inte heller ha genomlevt något traumatiskt eller ha fått barn / haft relationer till barn, om hon/han överhuvudtaget ska kunna uppfatta huvudpersonernas tankar, reaktioner och beteende som trovärdiga.
Vem är t.ex sugen på att ha sex när det precis har hänt en närstående något vidrigt? Räck upp handen, någon...? Hur inspirerad känner man sig då, hur strålande är den lustfyllda livskraften? I "Hypnotisören" händer det inte bara en gång.
Även om ordval och grammatik känns bra i en del avsnitt är istället bilden som målas upp ofta underlig. Som här, t.ex, i en beskrivning av vad en person som sitter i framsätet i en bil och tittar ut genom vindrutan ser:
"Vägen med den bruna slasksträngen i mitten susar bort och undan."
(Hur är det möjligt? De backar ju inte!)
Några andra exempel på konstiga fraser:
På parkeringen hittar man ingen p-plats för det är överfullt. Hur då, står det bilar på varandra? Nja, de menar nog att det inte finns några lediga platser (vilket hade blivit en snyggare text).
"Det hade brunnit i källaren", sa en person som just kommit upp från källaren. Det låter som en konstig replik uttalad i nuet. Säger man inte "Det har brunnit i källaren"?
"När han reser sig upp är hans handflator våta av svett och svetten rinner utefter sidorna på kroppen."
(Håller han handflatorna i armhålorna, eller? Syftningsfel.)
"Klockan är fem på eftermiddagen och solen har gått ned två timmar tidigare."
(Klockan är fem på eftermiddagen och solen gick ned för två timmar sedan)
"Han hade förklarat att han hette XX"
(Om han i skrivande stund fortfarande lever och fortfarande heter XX, skriver man istället "Han hade förklarat att han heter XX")
"När hon andas mot fönsterrutan, ser hon ett kort ögonblick avtrycket av någons ansikte i imman. Någon annan har stått precis där och lutat sig
mot glaset."
(Hur ser ett ansiktsavtryck ut mot en plan ruta? Det måste verkligen ha varit ett extremt platt ansikte!)
Omständligt stavas inte "omständigt".
Den engelska grammatiken fortsatte irritera mig hela boken ut. Å andra sidan gör den det även i många tidningsartiklar och i textremsor till utländska filmer. Alla tycks överge svenskans mycket enklare grammatik till förmån för engelskans klumpigare, när någon eller något har blivit utsatt för något. T.ex gripits, avslöjats, öppnats, lästs, skadats, träffats, setts. De här böjningarna av svenska ord existerar snart inte längre. De byts väldigt ofta ut mot engelskans "have/had been XX". Se efter nästa gång du läser en tidning eller textremsa på TV.
Exempel på engelsk grammatik som används i onödan - kontra svensk:
"När hon förstod att hon blivit avslöjad" - "När hon förstod att hon avslöjats"
"XX blev gripen för att ha..." - "XX greps för att ha..."
"Trots att han har blivit skadad" - "Trots att han skadats"
"Nästan alla människor kan bli hypnotiserade" - "Nästan alla människor kan hypnotiseras"
"Den döde blir identifierad" - "Den döde identifieras".
"Som blev dödad" - "Som dödades"
Gulligt
Måste bara visa de gulliga sköldpaddorna man kan mata genom att klicka med musen omkring dem! Himla imponerande och kul gjort, tycker jag!
Det finns fler figurer att välja på hos aBowman.com, till exempel en groda som
fångar kryp som du ger den med sin långa tunga, eller en spindel som jagar din markör. Brrr!
"Hypnotisören" (igen)
Nyligen har det avslöjats att författarparet Alexander och
Alexandra Ahndoril ligger bakom pseudonymen Lars Kepler och har skrivit "Hypnotisören" som jag håller på att läsa. Jag har inte läst några av deras
böcker tidigare, så jag vet inte om de skriver på samma sätt som de brukar. Men jag har märkt att just den här historien har de haft mer och mer
bråttom med under skrivandets gång.
I början var jag ganska nöjd med språket, som jag skrev den 3 augusti. Men efter sidan 260 förändrades skrivsättet och karaktärerna blev mer trögtänkta. Hur kan exempelvis en hypnotisör och expert på traumabehandling vara helt främmande för vanlig enkel psykologi? När jag förväntade mig att han skulle tänka på det han hade framför sig eftersom det uppkom tydliga konflikter, tänkte han på något helt annat. Det intressanta och viktiga gick honom helt förbi. Det kändes konstigt att läsa många av hypnosavsnitten, som om författarna inte fångat upp det som en ihopfantiserad levande romanfigur skulle ha haft i fokus medan han upplevde något, utan istället lagt in sidotankar eller rutinuppgifter.
Jag började störa mig mer och mer på språket i sig också, liksom att tystnadsplikt inte verkar gälla på sjukhus eller inom psykiatrin. Men det kanske är verkligheten jag ska störa mig på när det gäller det sista åtminstone...?
Ännu har jag inte läst ut boken, jag är på sidan 448 av 572. Fast jag tänker läsa ut den, förstås. :=) Det är inte alltid fel med enkel litteratur. Men, som Åsa skrev - och jag håller med henne - den skulle ha lanserats som strandläsning om de hade velat göra den mer rättvisa. "Hypnotisören" är skriven ungefär som de flesta andra kriminalhistorier, men har haussats upp med hjälp av Bonniers marknadsföring och hemligheten kring pseudonymen. Detta har gjort folk nyfikna i största allmänhet och har väckt diskussioner och gissningar. Och det är ju kul i sig.
I och med att det så länge var hemligt vem som har skrivit boken tyckte jag det var roligt att göra några noteringar om språket lite då och då. För att se om jag kunde komma på om det var någon författare som jag hade läst något av tidigare. Det visade sig i alla fall vara max två personer och de är i 40-årsåldern, precis som jag gissade. Här kommer några av de språkligt störande fraserna som jag noterade:
"En man i fyrtiofemårsåldern, klädd i jeans och svart kavaj står och knackar på höljet till kaffeautomaten"
(Ett kommatecken saknas)
"Nästan alla människor kan bli hypnotiserade",
"Ambulansen kommer till platsen, den döde blir identifierad"
(Engelsk grammatik)
"Vårt bord stod öde med sin lapp med våra namn i ett glas"
(Med "sin" lapp...?)
"Små runda snöflingor, nästan som hagel, men inte av is, utan av snö, virvlar runt i luften",
(Oj, vad bra att vi fick sådana övertydliga och dubblerade förklaringar om att snöflingor inte är is utan snö)
En person frågar om någon bor kvar på ett ställe just nu:
"- Bodde hon kvar?"
(Bor hon kvar, ska det vara)
"En kvinna kommer gående runt det väldiga huset släpande en svart sopsäck efter sig"
(Om hon nu släpar på säcken, så har hon den säkert inte före sig i alla fall).
Tja, det var några av de lite konstiga fraserna som kom tätare och tätare för varje kapitel. Men jag har ändå behållning av historien som en spännande avkoppling. Och jag kommer även att skriva en avslutande kommentar när jag har läst ut den helt. Tills dess; ha det gott med läsning i sensommar!
Direktlänk
Shopping
Har varit ute och gått en runda, och som vanligt kom jag hem med något nytt!
Det är inte bra med semester, det finns alldeles för många öppna butiker!
Den här veckan har det bland annat blivit en fotpall/sittpuff, som jag tittat längtansfullt på genom ett skyltfönster jag vet inte hur många gånger. Den fanns i en italiensk möbelbutik som ska slå igen, vid Chapmans torg.
Men... jag har inte något bra ställe att ha den på, den är aningen för stor för entrén i hallen där jag egentligen hade velat ha den. Vi får väl se
om den passar bättre någonstans längre fram i livet. Hehe... jag gillar i alla fall de klatchiga färgerna. :=)
Vid Masthuggstorget, på 2:a Långgatan 46, finns en liten butik och syateljé som designar och syr upp spetsunderkläder, toppar,
klänningar och annat; "Plesir".
Därifrån kommer de sköna plaggen på bilden.
Mmmm, nu svalkar jag mig med iskaffe från Nescafé efter promenaden, det är så himla gott!
Man blandar en dos av deras kaffepulver med mjölk och isbitar, och vips har man fått något alldeles oemotståndligt! :=)
Om man inte har tillgång till Champagne, förstås... inget slår ju Champagne!
Men, som sagt... nu har jag verkligen shoppat färdigt för den här månaden! Det får bli surdegsmackor och rött te snart istället för champagne.
Och ska jag vara ärlig så funkar det lika bra. :=)
Surdegsbröd
Varför har vi så mesigt och tråkigt bröd i Sverige? Och varför har butiker med egna ugnar alltid samma slags bröd dag ut och dag in, istället
för att variera sig?
Min bästa kompis mamma brukade på 70-talet baka ett supergott finskt surdegsbröd, som jag älskade över allt annat. Jag skäms än idag över hur jag kastade mig över de skivor som jag bjöds på hemma hos dem. Om de hade lämnat mig ensam kanske hela limpor hade gått åt på bara en kvart. ;=)
Sedan dess har jag hittat någorlunda liknande bröd i Tyskland, men inget har ens kommit i närheten här i Sverige. När butiksbakade bröd började bli vanligt i Göteborg tänkte jag att nu... nu skulle vi äntligen få riktigt gott bröd, vi också! Men vad blev det av detta?
Varje butik kör exakt lika tråkigt bröd dag ut och dag in, utan variationer och utan att våga ha i några större mängder surdeg. Inte ens grovt bröd som är fyllt med fibrer och råg är särskilt grovt här i landet, allt är mittemellan-tråkigt. Och ifall det mot all förmodan finns surdegsbröd i butikerna, är det antingen torrt, tråkigt och färdigskivat eller som en kompromiss mellan surdegsbröd och 70-talets Sötlimpa/Kärnmjölkslimpa. Någon som minns? ;=)
Men efter 30 års sökande hittade jag idag äntligen ett liknande, riktigt gott och icke-mesigt surdegsbröd i ett bageri - fast de kallar sig en ekologisk bakverstad - "Cum Pane" på Mariagatan 17 bortanför Mariaplan här i Göteborg. Jag tror att det är det som kallas "Svedje-rågen" på deras sida med brödbeskrivningar; ett 600 g tungt stenmalt fullkornsmjöl av svedjeråg, vatten, rågsurdeg, stenmalt fullkornsmjöl av vete, oraffinerat havssalt. Det bakas på onsdagar men håller sig färskt och fint i många dagar. Dessutom är det ju ekologiskt - och ganska nära mig! :=) Vad glad jag blev!
Cum Pane bakar även annat jättegott bröd, som t.ex. brödbullarna på bilden, men surdegsbrödet/"Smedje-rågen" som jag längtat efter så länge är
förstås nästan magiskt gott! Prova själva om ni kan! :=)
Fler ekologiska ställen i och kring Göteborg som kanske har gott surdegsbröd kan man spana efter på
godsak.se.
Deckarförfattare
Aftonbladet har en omröstning om vem som är Sveriges bästa
deckarförfattare. Jag tänker inte rösta eftersom jag inte har läst tillräckligt många av dem - jag är ju den kräsna typen som låter orden långsamt
smälta på tungan, för att känna melodierna i texter jag läser.
Jag har nog även varit lite kräsen och valt bort många svenska namn omedvetet för att svensk film är så tafflig. På något vis förväntar jag mig väl att de flesta svenskar även skriver dåliga romaner. Men så är det kanske inte överlag...? Eller?
De listade och enligt dem viktigaste deckarförfattarna på Aftonbladet är:
Sjöwall & Wahlöö, Anna Jansson, Håkan Nesser, Mari Jungstedt, Mons Kallentoft, Åke Edwardson, Viveca Sten, Åsa Nilsonne, Henning Mankell, Karin Wahlberg,
Åsa Larsson, Stieg Larsson, Arne Dahl, Liza Marklund, Karin Alvtegen, Leif GW Persson, Roslund & Hellström, Björn Hellberg, Johan Theorin och
Camilla Läckberg.
Jag är nog den enda i hela landet som ännu inte läst något av den till synes omåttligt beundrade Arne Dahl...? Sedan många år tillbaka har jag bara hört en massa gott om hans böcker, blivit nyfiken och tänkt läsa någon av dem - men det har fortfarande inte blivit av! Vilka är hans bästa böcker? Jag ska nog beställa ett par snart. Eller... nog? Jag SKA beställa ett par av hans bästa!
Däremot har jag genom åren läst mycket av Håkan Nesser och den sista tiden även Karin Alvtegen. De är bra på att bygga upp suggestiva stämningar och psykologiskt intressanta personligheter och/eller relationer.
Karin Wahlberg, Henning Mankell eller Leif GW Persson tänker jag dock inte köpa något mer av efter att ha provat en bok av vardera författare; språk och innehåll var inte alls i min smak utan alldeles för... ja, inte i min smak, helt enkelt. Jag kanske är för snabb med att döma, men jag vill helst inte läsa böcker med ett alltför simpelt språk eller simpel/föraktfull utstrålning.
Inte heller är jag lockad att läsa något mer av Liza Marklund efter den enda bok som jag provat, "Sprängaren". Hennes skriftspråk är inte imponerande och innehållet tråkade ut mig mellan de lite mer spännande avsnitten. Den offentliga personlighet som hon utstrålar och hur hon behandlar omgivningen får mig också att hålla mig på avstånd.
Stieg Larssons trilogi har jag ännu inte avslutat, men jag tycker den är skaplig bra. "Flickan som lekte med elden" gillade jag starkt, medan de andra två känns svagare i karaktären. Fast jag har inte kommit så jättelångt i den sista, "Luftslottet som sprängdes".
De flesta svenska kvinnliga deckarförfattarna verkar dock inte locka mig. Varför? Avskräcktes jag så starkt av "Sprängaren"? Fast jag är nyfiken på Åsa Nilsonne som person, och därför kommer jag nog att läsa något av henne framöver.
Hur som helst ska jag inte rösta på sveriges bästa deckarförfattare på Aftonbladet. Men om jag skulle tvingas göra det, skulle det nog bli en hård kamp mellan Håkan Nesser och Karin Alvtegen.
Direktlänk
"Hypnotisören"
Tänk att jag helt missade försnacket kring "Hypnotisören" av Lars Kepler (pseudonym), innan den nyligen gavs ut av Bonniers! Jag upptäckte romanen,
som presenteras som en världssuccé innan den verkar ha kommit ut på flera språk eftersom den snabbt har sålts till flera länder, genom att läsa hos
Åsa. Man kan läsa mer om den på exempelvis
Göteborgs-Posten.
Bestämde mig för att åtminstone läsa baksidestexten på Adlibris, där jag brukar köpa böcker. Detta gjorde mig ännu mer nyfiken, så jag beställde förstås genast ett exemplar! :=) Nu har jag läst 242 av 572 sidor, och det har inte precis varit en händelsefattig upplevelse. För mig är det riktigt bra spänningsunderhållning än så länge, men jag vet att en del andra läsare är kritiska; är historien tillräckligt trovärdig eller ej?
Jag tycker inte att en kriminalhistoria ska likna en dokumentär för att vara bra och stör mig inte på att personerna i historien tillåts lägga näsan i blöt både här och där, t.ex, även om jag reagerat på hur lätt en del av dem hittills i handlingen har haft tillgång till miljöer eller information som borde ha blockerats för dem. Huvudsaken är att språket är väl godkänt, att jag dras med i spänningen och att allt hänger ihop - som den påhittade story en skönlitterär roman ju är.
När författare likt Lars Kepler vill ge lite extra syre åt språket gottar jag mig lite extra. Som med den här meningen, som jag gärna låter smälta på tungan:
"Koltrastar rör sig i dunklet kring träden med frasande vingar".
Även om den grammatiskt borde ha formulerats:
"Koltrastar rör sig med frasande vingar i dunklet kring träden".
Sorry, jag vet att jag är en riktig språkpolis. ;=)
Det som kan störa mig i "Hypnotisören" är istället den bristfälliga kommunikationen mellan hypnotisören och hans fru. De uttrycker sig liksom bara halvvägs, för att författaren ska kunna bygga upp missförstånd och risker i handlingen kring detta. Annars tycker jag att språket är bra för det mesta och att dialogerna funkar skapligt. Men, ofta tycks flera av personerna liksom vara idioter stöpta i en och samma form, när någon frågar dem något. De uttrycker sig upprepande gånger i stil med detta:
- Träffade du henne igår?
- Ja, en liten stund.
- Vad sa hon till dig då?
- Vem då?
Något annat som stör mig är att det inte känns som om ett par i boken, vars barn just har kidnappats, känner trovärdiga känslor eller tänker trovärdiga tankar kring vad deras barn kan vara med om under tiden. Deras reaktioner är alldeles för blockerade på något sätt; ungefär som att de vore utomstående som får höra talas om vad som har hänt en okänd familj. Jag kan i och för sig tänka mig att man tvingas stänga av sina känslor efter en tid eftersom man förmodligen inte orkar leva med dem, men att man till en början måste befinna sig i ett rent helvete av skräck och oro.
Här finns också det konstiga faktum att ett gift par, som en främling har gått in med nyckel hos, inte tycks oroa sig för att inkräktaren ska komma tillbaka. Om jag hade haft ett sådant intrång skulle jag genast ringa en låssmed, men i boken låser de helt enkelt bara dörren för att känna sig trygga. Vad hjälper det, när de ändå vet att någon har nyckel dit? Hrm...
Jag får se vad jag kommer att tycka och tänka längre fram i läsningen. Just nu överväger i alla fall den spännande läsupplevelsen. Och lite roligt är det också att nästan ingen verkar veta vem Lars Kepler egentligen är. Jag tror inte att jag har läst något av den här författaren tidigare, men kan inte avgöra om det är en kvinna eller man, eller om den är skriven av en eller två personer. Jag tror i alla fall inte att det är fler än två personer som samverkat i så fall. Hoppas vi får veta vem det är. :=)
Jag gissar att författaren är en person på cirka 40 år - någon som har fått med sig en bit engelsk grammatik in i det svenska språket när han(?) skriver en viss typ av "satser". Inte för att jag vet exakt vilka åldersgrupper som lättast har påverkats aktivt språkmässigt sedan invandringen började öka från 70-talet och vi acklimatiserade oss mer och mer till människor med olika språk som började använda svenskan på nya sätt - med engelsk grammatik. Men min grova gissning ligger alltså på en person som inte är äldre än 40, men inte heller är så mycket yngre eftersom det språkliga uttrycket känns rätt så moget överlag.
Det är förresten många tidningsskribenter som använder samma engelska grammatik i just den typ av "sats" som jag tänker på när det gäller Keplers sätt att skriva, men jag har ingen aning om hur gamla de aktuella skribenterna är.
Än så länge rekommenderar jag, som ni förstår, gärna "Hypnotisören" till den som gillar spänningsromaner. Nu ska jag läsa lite till. :=)
UPPDATERING 4/8:
Direkt efter att jag rekommenderat boken ovan, läste jag typiskt nog vidare i en hel del sidor som kraftigt förstärkte min känsla av att föräldrarna
till det kidnappade barnet inte alls reagerar verklighetstroget. Jag ångrade nästan att jag rekommenderat boken. :=( Ni som redan har läst den, vad
tycker ni om trovärdigheten i pappans tankar i mitten på sidan 260 och mammans reaktioner i nästan hela kapitel 31; båda väldigt snart efter det att
barnet kidnappats?
Lista
För en tid sedan lade Åsa upp svaren på en frågelista i sin blogg.
Hon undrade om jag också skulle nappa på den, men jag tror jag provar med en egen lista. Kopiera den gärna och berätta var den finns. :=)
Två goda viner?
Det får bli två röda, jag föredrar rött:
Les Remparts des Ceps Dorés, 2007 (Cotes du Rhone), nr 2825 på Systemet.
Campo Viejo Crianza, nr 2786 på Systemet.
Dasslitteratur?
En Kalle Anka-pocket köpt på megaloppisen här i Majorna, och en bok som visar bilder på olika lappar, "Den som inte tar bort luddet ska dö",
av David Batra. Den sista rekommenderas. :=)
Senaste inköpet?
Idag: ett halssmycke och en vas som inte är en vas:
Hade kunnat vara bättre senaste veckan?
Mina golfchippar.
Vad har du varit glad över senaste veckan?
Trevligt umgänge.
Senast sedda biofilm - hur var den?
Åh, nu var det så längesedan att jag inte ens minns vilken film det var! Och jag missade "Coraline och spegelns hemlighet" som jag hade velat se. :=(
Ofräscht på stan?
Den som snyter sig i handen.
Irriterande på stan?
Cyklister som inte visar hänsyn till gående.
Område i din stad där du trivs extra bra?
Majorna. Och i grönområdena.
Nyligen hittat en blogg som verkar intressant?
Kanske Ulrika Goods blogg "As good as it gets"...?
Bättre & sämre lunchrestaurang?
Bättre: "Picadeli" på Lindholmen i Göteborg. Fräscht, mycket och nyttigt.
Sämre: "Pasta ETC" på Mölndalsvägen i Göteborg. Åtminstone veckans fullkornspasta.
Favoriten på Liseberg?
"SpinRock", tror jag. Fast egentligen är den lite
för läskig för mig. :=)
Vad läser du för bok och hur är den?
"Luftslottet som sprängdes" av Stieg Larsson. Har kommit till sidan 146 av 704 men vet inte riktigt vad jag tycker om den än. Och har snart
läst halva "Fly" av Cilla Naumann, som känns väldigt tung... egentligen gillar jag den nog inte alls, men jag fortsätter ändå att läsa. För mycket
beskrivningar, tror jag, blandat med den "tunga" men lustigt nog händelselösa handlingen - än så länge.
Om du fick en gratis utbildning och samtidigt lön, vad skulle du välja?
Någon psykoterapeut-utbildning, tror jag.
Drömjobbet?
Författare med huvudet fullt av historier som lekfullt och kreativt snirklar sig ut.
Ditt motto i livet just nu?
Att se igenom egot.
Saabar
Ja, varför inte skriva om Saabar istället för ingenting alls? ;=) Igår var jag och JB för att titta på gamla Saabar i Trollhättan. Det är just Saabar
av äldre modeller som JB renoverar och bygger om på fritiden. Han försöker få mig att minnas vilka modeller som heter vad och under vilka perioder de
tillverkades, för jag vill verkligen lära mig vilka som har delad fram- eller bakruta, blinkers eller ej, hur grillen ser ut på den ena eller andra
och vilka som har emblemet i eller över grillen och när de framhängda dörrarna kom osv. Men jag blandar fortfarande ihop nästan allting; årtal
och beteckningar blir som en Saab-soppa i skallen. Hrm... saablar, vilket dåligt minne jag har!
Saabens dagar, som pågår i helgen, arrangeras av Svenska Saabklubben, Sonettklubben och Saab Turbo Club of Sweden, så det är både gamla och nya modeller som presenteras inne i Saab-museet och av privatpersoner på planerna däromkring. Så har det bl.a körts olika racinglopp och idag är det bakluckemarknad. Men, än så länge är jag fullt nöjd med att ha deltagit en hel dag bland Saabar, så marknaden får klara sig utan mig. Jag har dessutom inte det största behovet av grenrör, förgasare eller växellådor t.ex.
Spännande var det att i verkligheten få se den i skogen upphittade och helt skrangliga men nu renoverade gamla husbilen, som de kallar "Storebror". Den bygger på Saabs första bilmodell, 92:an. I risigt skick kan man se den först i ledet på välkomstbilden på Föreningen Saab 92h:s hemsida (klicka på bilden där för att läsa mer). Desto fräschare var ju "Lillebror" som kom körandes strax efter på samma bild. Den är är lite nyare och baserad på modell 95 (en kombi). Jag tycker de ser lustiga ut från sidan, eftersom de ser ungefär likadana ut både fram och bak. Hur räddningen av "Storebror" startade kan man förresten se en lustig film om här.
Jag tog ett par bilder på den färdigrenoverade "Storebror" igår, som alldeles nyligen har godkänts i en besiktning. Här kör den in på planen utanför Saab-museet i Trollhättan, följd av "Lillebror" som varit fin länge men som nyligen lackats om i originalfärg:
Men, det är nog inte särskilt bekvämt att köra "Storebror" några längre sträckor:
Om jag fick välja två favoriter bland alla Saab-modeller jag såg igår, skulle det helt klart bli en svart 93:a som den här:
Men det finns ju ganska mycket charm både här och där... närmast ser vi en 92:a med delad framruta. Jag tycker den är jättefin, även den, förutom
att den har en sur mun till grill. Efter 92:an har vi min favorit 93:an, följd av 96:an som jag också tycker är fin. De senare Saab-modellerna känner jag
inget särskilt för, om jag nu ska vara väldigt snäll i min bedömning. ;=)
Men, den här konceptbilen skulle jag förstås inte tacka nej till:
Bland privatpersonernas bilar fanns denna med en barnbilstol med ratt i baksätet (bilden är tagen genom glasrutan):
Ibland undrar jag om inte människan är ganska sen i utvecklingen när det gäller intelligensen. Men det har kanske även det sin charm. Eller...?
Hrm... hur var det nu igen, kom Saab 93:an som jag gillar år 1960?...
Vardagslyx
Igår var det en ledig torsdag och jag fick tillfälle att umgås med dottern, blivande svärsonen och barnbarnet. Det är vardagslyx! :=) Dessutom strålade
solen från en mestadels blå himmel, så vi var utomhus nästan hela dagen.
Vi åt lunch på Aludden, en vacker plats alldeles vid sjön Aspen i Lerum, med café/restaurang/bageri, och lekte i den nära belägna lekparken för att sedan mysa i familjens trädgård där vi blåste såpbubblor och åt hemlagad indisk mat och naan-bröd. :=) Här på bilden gungar jag lite med barnbarnet, som är drygt 2,5 år gammalt:
En annan slags vardagslyx är spikmattan, som jag fick hem för någon vecka sedan från
Rehab-Shop, för 580 kr inklusive frakt:
Jag brukar lägga den på golvet, men ha en kudde under huvudet så att piggarna når en bit upp på axlarna och inte bara själva ryggen.
När jag först lägger mig på spikmattan känns det förstås "aj, aj", men efter bara några sekunder vänjer sig huden mer och mer och 5 minuter senare är det
värsta över.
Ett par vågor av smärta sköljer över huden, varvade med skön värme som också kommer och går, men tillslut finns bara en varm och mjuk avslappnad känsla kvar - piggarna känns inte alls. Det tar kanske 10 - 15 minuter att komma dit.
På bilden syns min rygg efter 20 minuter på spikmattan.
Jag ligger på mattan med bar hud med en filt över mig, men är man rädd kan man ju börja med ett tunt linne eller ha ett lakan emellan.
Mmmm... spikmattan rekommenderas varmt! Tror jag ska unna mig 20 - 30 minuter på mattan strax, denna klämdag till fredag. Vilken vardagslyx! :=)
Piratpartiet
Ursäkta mig, men har jag fattat det rätt...? Vill medlemmarna i Piratpartiet legalisera stöld av produkter som yrkesgrupperna författare,
filmmakare och musikartister skapar?
Jag har inte orkat läsa om de här tvisterna så noga, men om det nu stämmer så kan tydligen människor än idag, på 2000-talet, vika undan sin moral nästan helt och hållet om bara tillräckligt många andra har gjort det före dem.
Det har ju hänt förut... vissa grupper av människor har även tidigare tryckts ned och förödmjukats eller till och med mördats - ja, det kan gå hur långt som helst när människor känner gemenskap under grupptryck. Vi har judarna under andra världskriget som exempel på det, eller vandrande folkslag som skuffats undan och hindrats utrymme för att andra med pengar velat muta in sig på ett specifikt område.
Om man legaliserar stöld av musik och film, t.ex, så kan man väl lika gärna legalisera stöld av allt som har med växter att göra? Jorden är allas vårt hem och vi mår inte bra av att inte omges av växter. Varför ska de som jobbar i blomsterbutikerna ha betalt när man kan gå in och sno vad de har helt gratis? Vi blir glada av växter, växter är kultur! Låt oss få hämta växter och vackra blommor som vi vill i butikerna, de behöver inte ens låsa dörrarna. Men jobba ska de förstås göra, så att vi alltid har fräscha växter att hämta. ;=)
Eller kaffe - vem vill inte ha kaffe gratis? Eller kläder, alla måste vi väl alla få tillgång till gratis kläder? Det blir ju ändå pengar över i butikerna om vi stjäl bara några få plagg var i månaden. Eller...?
Nej, jag fattar inte alls den här rörelsen. Om jag nu inte bara har missförstått att de inte vill betala för de produkter som de trots allt vill ha och lyssnar eller tittar på.
Tänk, många av dem som har musik som levebröd tvingas kanske göra något som de är mycket sämre på och mår dåligt av för att kunna betala hyran och köpa mat, eftersom så många vill stjäla deras produkter. Människor runtomkring demonstrerar och startar partier för att musiker ska tillåta andra att stjäla det de gör. Fast de kanske borde söka socialbidrag istället? Det finns kanske så mycket pengar över att alla borde höja skatten för att avlöna musiker m.fl? Hrm...
Direktlänk
Kultur
Teater:
Jag såg uppsättningen av "I väntan på Godot" av Samuel Beckett med Sven Wollter och Iwar Wiklander på Stadsteatern förra veckan.
Det är en klok historia om att aldrig börja leva på grund av rädsla för att missa livet. Jag hade dubbla känslor där jag satt; den ena sa mig att mitt
liv förslösades av att sitta där och titta, samtidigt som jag ändå tyckte pjäsen var värd det eftersom den handlade om något så klokt.
Det är en lite seg och tung historia, men ändå riktigt humoristisk. Dock nådde andemeningen liksom inte hela vägen fram på något vis, det var väl därför det kändes så dubbelt - något verkade saknas men jag kan inte säga vad (förutom Godot. Hihi!). Hrm... som om där fanns en slags klarhet utan glans. Nej... det är för svårt att försöka beskriva min upplevelse av den här pjäsen. Bäst att länka till en riktig recension istället: här är Svenska Dagbladets.
Pjäsen var drygt två och en halv timme lång - konstigt att tiden gick så fort som den ändå gjorde. Den måste ha fångat mig på något vis, fångat mig mitt i livet.
Konsert:
En specialare arrangerad av JB gav mig som överraskning att vi gick på Jean Michel Jarres konsert på Scandinavium - och det var häftigt!
Jag gillade LP:n "Oxygene" hur mycket som helst i slutet av 70-talet, och nu spelade Jarre några av dessa favoriter plus många andra suggestiva och maffiga låtar med laserljuseffekter till. Det var snyggt från håll, där vi satt på rad 26.
Göteborgs-Postens recension; läs gärna även Tyck till-kommentarerna där, de stämmer nog bättre med min upplevelse :=).
Fotoutställning:
Elin Berges fotoutställning om kvinnor som flyttat från Thailand
till Sverige för att leva med en svensk man är aktuell på Hasselblad Center i Göteborg. Värd att ses. Jag hade en känsla av lätt melankoli när jag
gick därifrån, utan att kunna peka på exakt vad det var som gjorde detta. Eller ja, bilderna visade egentligen att man faktiskt aldrig kan veta hur
kvinnorna trivs med sina nya män, liv eller miljöer, oavsett hur det ser ut på ytan. Det är därför bilderna känns lite sorgliga; det är ju inte på
ytan vi hittar svaren och det enda bilderna levererar är just yta. Men ändå... något osynligt under den där ytan fick mig ändå att känna melankoli.
Vad det nu var. En blick, en stelnad rörelse i riktning bort...
Golf
Idag var jag, och två tjejer till som inte kan spela golf, med väninna D på en öppen golfdag på S:t Jörgen Park Golf dit hon bjudit med oss. Vi fick bland annat testa att slå ut från driving range, pitcha och putta, och sedan
spelade vi på de första två hålen på banan (illustrationer
av hål 1). Mitt utslag på första hålet ledde bollen till cirka 10 meter från hålet, en liten bit utanför greenen, så jag hade kunnat spela på par.
Men sedan klantade jag mig när jag skulle pitcha bollen till hålet. Istället åkte den raka vägen över till andra sidan greenen istället. Hihi! Att
pitcha var det svåraste med allt vi provade, tyckte jag.
Efter flera års funderande i bakhuvudet bestämde jag mig nu för att gå en nybörjarkurs hos dem, för att få "grönt kort" som det hette förr. Det ska bli jättekul! För några år sedan provade jag att spela på korthålsbanan på mc-kompisens golfklubb ett par gånger, och även driving range. Idag trodde jag att jag helt glömt bort hur man gör, när de första bollarna från driving range gled iväg över gräset. Men så tipsade väninna D mig; håll höfterna stilla och vrid bara överkroppen.
Jag tänkte på det hon sagt och på att försöka gå tillbaka samma väg med klubban när det var dags att träffa bollen, vilket var det enda jag kom ihåg från spelet med mc-kompisen - och plötsligt fick jag iväg jättemånga bra slag! :=) Vet inte om de var på cirka 100 meter, jag kollade inte några flaggor eller tavlor. Men det var ju kul att det gick bra igen!
Desto fler slag gick dock jättelågt och snett, så det ska bli spännande att försöka bli mer jämn och bra. Det sägs ta flera år innan man kommer till att känna sig hemma med och är jämn i sin stil. Många som testade golf idag slog hela tiden rullande bollar, och en del säger att de slog sådana bollar ett helt år i början, innan de lyckades få dem att lyfta. Så man ska inte ge upp även om det verkar hopplöst, det finns utvecklingsmöjligheter på alla nivåer. Det är kul att helt enkelt försöka bli bättre och bättre. Och så det här med mental träning betyder säkert en hel del, vilken nivå man än befinner sig på.
Direktlänk
Personlig utveckling
En helg för några år sedan var jag och några några andra personer på en kurs för personlig utveckling på en gård. Där umgicks vi, hade övningar ihop,
åt god mat och övernattade. Det var väldigt trevligt och mysigt. Och skönt ute i naturen.
Men en av övningarna tyckte jag var omöjlig att genomföra. Vi skulle sitta mittemot varandra två och två och hela tiden titta varandra i ögonen medan vi skulle säga "Jag är....", och fortsätta med vad vi nu tyckte att vi var. Vi skulle säga så mycket som möjligt om oss själva, men det skulle komma spontant, vi skulle låta det flöda ut.
Hur jag än försökte kunde jag inte säga något mer än just "Jag är...". Efter dessa två ord blev jag tyst och tänkte att det inte går att fylla i något enda adjektiv. Jag "bara är", helt enkelt, det kändes helt fel att säga något mer än detta.
Eftersom jag inte ville hitta på något som inte var sant, började jag istället säga "Jag tycker..." eller "Jag brukar..." och fylla på med olika saker som hade med den yttre personligheten att göra.
Nu när jag läser Eckhart Tolles bok om andlig upplysning, "En ny jord, ditt inre syfte", inser jag varför jag hade så svårt att lägga något mer till frasen "Jag är...". Ett par citat:
"Det du ser, hör, smakar, rör vid och luktar är naturligtvis sinnesobjekt. De är vad du upplever. Men vem är subjektet, vem är det som upplever?
Om du nu till exempel säger: "Jamen det är ju jag, Jane Smith, revisor, fyrtiofem år gammal, skild, mamma till två barn, amerikanska, som är subjektet,
den som upplever", så misstar du dig. Jane Smith och allt det andra som förknippas med det mentala begreppet Jane Smith är alla upplevelseobjekt,
inte det upplevande subjektet."
- - -
"Det främsta hindret för att upptäcka den inre rymden, det främsta hindret för att finna den som upplever, är att bli så uppslukad av upplevelsen
att du förlorar dig själv i den."
Jag tycker om att läsa den här boken. Långsamt.
Direktlänk
Maj
Maj har kommit och det har blivit allt grönare i naturen. Vackert överallt! Då blir jag alltid gladare inombords också.
I torsdags fyllde jag år, men jag hade förstås inte avslöjat något om det på jobbet; jag brukar inte fira födelsedagar. Men ibland hittar jag ändå på något som jag inte brukar göra annars, för att ha det trevligt i allmänhet, och denna helg hade jag en enkel fest hemma.
På kontoret stack en projektledare in huvudet i mitt rum, på min födelsedag, och utbrast glatt: "Grattis"!
"Tankarna började snurra i huvudet på mig; Va, hur har han fått reda på att jag fyller år? Vad konstigt! Min chef kan inte ha sagt något om det, han har ju varit på andra sidan jordklotet fram tills härom dagen och har nog ingen koll alls. Mystiskt... bäst att försöka lirka fram vad han menar..."
"Vad menar du?", frågade jag alltså, antagligen med en något rynkad panna och fikabröd som hastigt måste inköpas, i tankarna.
"Jo, grattis till ett jättebra utbildningsmaterial, alla var väldigt nöjda!".
Jaha, då förstod jag! Vilken present att få höra något sådant på sin födelsedag! :=) Även en processingenjör kom och berömde mig efter en stund.
Inte ofta jag fått sådan feedback på jobbet genom tiderna! För hur många bryr sig om att ge positiv feedback, egentligen? Det ska ju bara vara bra,
det man gör på jobbet, alla tar det för självklart, men det är ändå roligt att få höra att andra är nöjda med det man gör.
Så har jag varit och tittat på ett back-race för första gången. Löjligt, tänkte jag först när jag hörde talas om det, men det var faktiskt ganska spännande. Gamla ombyggda bilar tävlar en gång om året i olika klasser om att komma först upp för den cirka 550 meter långa, kurviga grusbacken.
Första bilden är tagen uppifrån, kanske där en tredjedel av backen är avklarad:
Här vrålar en tuffing till Saab uppför resten av backen:
Över till några betydligt lugnare vårmotiv; jag tog några bilder vid Klippan i Majorna denna lite grå och svala söndag.
Det här är en så vacker gammal gård med imponerande blommande träd och hyreshus som allmännyttan förvaltar:
Och ett par motiv vid Röda Sten:
Så har vi då kommit till bildgåtan... var finns detta motiv, tror ni? (bilden är tagen av min "mc-kompis", inte av mig)
JB och jag brukar planera något som vi kallar "specialare" för varandra. Det kan vara precis vilka aktiviteter som helst som man tror att den andra kan tycka är kul eller intressant att vara med på, även sådant som man själv aldrig provat.
Den som planerar specialaren försöker hålla det vi ska göra hemligt så länge som möjligt, den andra får i stort sett bara veta vilken sorts kläder vi ska ha på oss och när specialaren ska börja. Det är lika kul att planera specialare som att följa med på dem.
Den sista tiden har jag hängt med på specialare som ishockey, bäversafari i Jonsered utanför Göteborg och att spåra lin- och tågbanornas sträckning vid Johanneberg under Göteborgs Jubileumsutställning 1923.
Och nu igår hamnade jag plötsligt i mitt livs första orienteringstävling i Jonsered, i den näst svåraste öppna klassen Ö7. Det var trevligt i 20 graders solig vårvärme, och kul att se hur en tävling kan gå till! Fast vi promenerade bara, vi fotograferade eller njöt av utsikten i lugn och ro - det var alldeles för kuperat för att vi skulle orka springa. Två timmar tog själva orienteringen och vid det laget var jag helt slut i benen efter alla branta avsnitt. Och så tillkom ganska långa promenader både till och från start och mål.
Själv har jag bland annat arrangerat ett fiktivt detektivuppdrag, besök på operan (operetten "Läderlappen"), besök på utställningar eller filmvisning. Och i fredags var vi och såg Chalmersspexet "Newton" - jag hade vunnit två biljetter på jobbet. :=)
Specialare kan vem som helst ha roligt med, tror jag. Man kan testa olika sporter eller gå på kurs eller utställningar som det aldrig annars blir av att man planerar. Eller visa varandra vad man har för favoritplatser. Ha picknick, fiska eller vad som helst. Låt fantasin flöda! :=)
Ett par bilder från de tre senaste specialarna:
Orienteringen: Jag stämplar i min första orienteringskontroll:
Tar en paus uppe på toppen och spanar in utsikten:
På bäversafari, dock utan att se bävrarna live. Här har de satt tänderna i ett stort träd:
Stammen är inte så liten, precis...
Chalmersspexet "Newton" är värt att ses! Fler föreställningar ges.
Ful konst
Här får ni se något fult; tavlan på mitt rum på jobbet.
Men vad är det egentligen som säger att den är ful? Smaken är ju som baken, någon kanske tycker den är fin? Jag har en känsla av att rätt många äldre tyckte om sådana här tavlor på 70-talet. Eller låtsades de kanske bara?
Var de här motiven moderna på den tiden och därför omtyckta, eller ville man ha de förenklade naturmålningarna för att bostäderna blev mer och mer
förenklade i sin struktur? Hrm... ingen aning, men det är i alla fall ganska kul att fundera lite kring konsten och livet kring den.
Jag skulle ju ha en bildgåta denna gång, skrev jag sist, men det blev så mycket andra bilder så gåtan får vänta tills nästa uppdatering.
Direktlänk[SÖK]
[Välj Rulle] [Huvudsidan]
[Gästboken] [E-post]
[Rulle 96-innehåll]