21 december 2008 (söndag)

Dammsugning
Något av det tråkigaste jag vet är att dammsuga! Fy, vad trist! Hellre diskar och stryker jag flera gånger om än jag dammsuger min lilla tvåa. Kanske beror det på att jag är rätt noggrann? Förutom golv och mattor dammsuger jag sofforna och kuddarna därpå, lister, karmar, element, stolsdynor, bakom och under grejor och mattor som jag flyttar undan. Och ibland även sängen och madrassen. Ungefär en timme tar det att gå igenom mina 53 kvadratmeter. Men - dammråttorna har levt loppan mer än jag - dammsugningen ska ju BLI AV också! Jag är alltså långt mycket sämre än de flesta andra på dammsugning.

Nu har jag äntligen hittat en liten robot i rimlig prisklass som kommer till mig i veckan - Urban är beställd! Ja, men visst ser den ut att heta Urban, denna "Roomba 560"?

För att Urban inte ska skära i motorn redan första gången har jag idag dammsugit hela lägenheten. Sedan hoppas jag att status quo ska råda, förutom att jag förstås måste torka av lister, element, möbler och hörn själv. Och dammsuga sängen manuellt.

Som pricket över i:et har jag klippt bort 1 dm av håret idag, som jag gör en gång i halvåret, så Urban får lite kortare hårstrån att brottas med. Men detta är faktiskt något som oroar mig lite... håret är ju en halvmeter långt. Jag får försöka fånga rymmare i flykten.

Undrar också hur Urban kommer att klara de värsta ställena i lägenheten... jag måste väl flytta undan saker som står i hörn så att han kommer åt där varannan gång eller så. Som bakom vasen framför hallspegeln.

Kommer han att fastna i kabelnäten under eller bredvid datorbordet? Det är rena kaoset där. Dessutom fastnar han kanske under tidningsstället eller sköldpaddan i sovrummet, så det ska bli intressant att se hur det funkar. Se bilder på kluriga ställen:

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

---

14 december 2008 (söndag)

Foto
Ramlade av en slump in på "Fotofeber" med diverse fotonyheter, och fick syn på ett inlägg om en digital bälgkamera, en "Techno Linhof". Visst är den jättesöt? Ibland önskar jag att jag vore proffsfotograf! ;=)

På tal om fotografering, så trivs jag jättebra med axelremsväskan som jag köpte för... var det 130 kronor?... i en "fågelskådningsbutik" på Öland. Den använder jag som fotoväska, och den är himla smidig att bära med sig. Inte så kantig och hård som fotoväskor brukar vara. Så har den ett par olika fack som passar min kamera, ett extraobjektiv, objektiv-solskydd, instruktionsbok och lite annat. I själva bärdelen finns plats för personliga tillhörigheter dessutom.



Tänkte lägga in en liten bildgåta för den som är hemma i mina trakter eller häromkring. Var är dessa båda bilder tagna (ja, jag är med på den ena), en kall dag i november?

[Uppdatering 20/12: Bilderna är tagna i Äskhults by i Kungsbacka kommun. Byn är ett kulturreservat i Förlanda, ca 5 mil söder om Göteborg. Under öppettiderna får man gå in i de gamla husen och kan ta en fika på caféet. Hönor strövar fritt och djur betar runt knuten i de vackra landskapen. En skön och avkopplande miljö.]

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

Mobbing-Metro
Har ni sett något i en offentlig tidning som liknar mobbing mer än den här intervjun med Dogge Doggelito i Metro den 6 december? Där ställdes negativa och nedlåtande frågor som Dogge besvarade med en positiv glädje över att trivas med livet, och han såg inte något pinsamt eller negativt med det.

Trots (eller kanske tack vare?) denna härligt naturliga, prestigelösa och positiva inställning hos Dogge fortsatte Johanna Engman på Metro att spraya honom med fler nedlåtande frågor, som om hon bara måste få fälla honom till golvet i djupa depressioner och självförakt. DET tyckte jag kändes pinsamt, om något!

Hur kunde en sådan intervju släppas igenom? Och varför, i så fall? Vad vill man åstadkomma på Metro, som läses av en stor grupp unga människor? Jag hoppas att Dogges inställning överröstade Metros negativitet och mobbing i deras ögon! Här är ett par exempel på frågor som ställdes:

- Är det inte lite pinsamt att vara tomte?
- Men kan en rappare verkligen vara tomte?
- Men har du ingen gräns för vad som skulle kunna vara förnedrande eller nedvärderande gentemot dig själv?

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

---

12 december 2008 (fredag)

Caipirinha
Nästan alla mina kollegor har varit i Brasilien eller i andra länder och druckit god Caipirinha. Det har väl nästan blivit som en tradition för dem att smaka Caipirinha varje gång de är ute på jobb, men själv har jag faktiskt aldrig provat denna drink. Jag började bli lite nyfiken på den när jag läste "Caipirinha med Döden" av Maria Ernestam (vars "Kleopatras kam" jag förresten läser nu), och influerad av kollegorna har jag förstås blivit ännu mer nyfiken.

Så var jag idag och handlade en 70 cl-flaska "Cachaça Ypióca Gold", pris 198 kronor, ett brasilianskt ljust rom som ska ingå som ingrediens. Det finns en dyrare variant om man hellre vill ha det, "Pitú Cachaça", för 246 kronor.

Man kan ju dricka Caipirinha på barer här i Sverige, men väldigt många bartenders gör visst felet att de klämmer till eller kanske till och med mosar limeskalet tillsammans med fruktköttet, vilket smakar lika äckligt som det fräna vita i apelsinskal. Det är alltså bara själva fruktköttet som ska mosas. På Wikipedia står det inget om detta, inte heller i min drinkbok. Där berättas däremot att det i Brasilien används en speciell limeliknande citron som vi inte har i Sverige.

Här är ett recept på Caipirinha (1 glas) som jag fått från en kollega. Det ska smaka lika gott som i Brasilien. Ikväll ska jag prova:

Du behöver:
1/2 stor lime (de större sorterna är oftast sötare än de mindre)
2 msk råsocker (=rörsocker)
5 - 7 cl Cachaça
krossad is

Gör så här:
Dela limehalvan i 4 klyftor.
Snitta klyftorna lite på tvären i fruktköttet och lägg dem i en shaker.
Häll på socker.
Stöt sönder limeköttet, men undvik att klämma på skalet då smaken i så fall blir besk.
Häll på krossad is i samma volym som glaset det ska serveras i.
Häll på Cachaça.
Skaka hårt och länge (sockret ska hinna lösas upp).
Häll upp och drick med sugrör.

Känns drinken för söt, tillför mer rom för en saltare smak.

[Uppdatering: Jag tyckte om drinken, men det gällde att inte göra den för stark. Bäst att börja med minsta mängden Cachaça, alltså, och gärna låta isen få smälta lite till innan man börjar sippa på den.]

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

3 filmer
Vi hade just slagit oss ner i biograffåtöljerna för att se "Maria Larssons eviga ögonblick" när JB viskade:
- Vad handlar den här filmen om egentligen?
- Hrm... jag kommer inte ihåg om jag har läst något om den, jag har inte hunnit. Men det var väl du som föreslog den?
- Nja... jag sa bara att den har fått bra recensioner, men visste inte vad den handlar om.
- Oj, jag trodde du hade kollat in den. Och den har ju fått bra recensioner.
- Nej, jag vet ingenting. Jag trodde att du hade kollat in den.
- Inte jag heller. Det här blir intressant!
- Ha-ha!

Och så började filmen. Som slutade med att vi båda gav den en fyra i betyg. En svag fyra, kanske, men ändå.

Detta är ett vackert om än vardagligt familjedrama som skildrar det fattiga stadslivet och samhället i början av 1900-talet, med en flerbarnsmamma i fokus. Hennes man är inte så lätt att leva med, vare sig för henne eller barnen, och tillvaron i stort är minst sagt obekväm. Men hon hittar inspiration genom kameralinsen, som för de flesta är en ovanlig lyx vid den här tiden. Och på något plan, om än inte där hon väntar sig, finns trots allt lite romantik.

I Göteborgs-Posten har "Maria Larssons eviga ögonblick" fått en 5:a i betyg.

En annan film som jag och JB var och såg och som båda tyckte om var "De ofrivilliga". Visst är det en ovanlig film som ibland kan kännas lite obekväm, eftersom den verkar dokumentär och oerhört trovärdig och man kanske därför undrar hur utsatta skådespelarna egentligen är. Ifall de lämnar ut sig för mycket och skadar sig själva utan att fatta det. Samtidigt som man kanske tänker att de tvärtom kan ha rejält med självdistans och helt enkelt är skickliga skådespelare. Ja, sådana tankar snurrade åtminstone i mitt huvud.

Filmen fascinerar även för att den på ett så klarsynt och smart sätt lyfter fram grupptryck. Den visar hur vi svenskar beter oss i olika sociala situationer och miljöer - en aning sjuka situationer och miljöer, närmare bestämt. Och den som i själva verket beter sig friskt kan ge intryck av att bete sig "sjukt" om grupptryck får råda i en sjuk situation.

I "De ofrivilliga" tar regissören och fotografen oss med i privata situationer där vi halvt tjuvtittande och tjuvlyssnande blir ofrivilliga deltagare i det som sker. Och det händer saker i fem olika situationer (scenarier eller vad man ska kalla dem) som varvas med varandra.

Detta är en smart film som man dock inte har velat knyta ihop säcken på, vilket kanske kan kännas lite snopet. Men det är i så fall för att man har traditionella förväntningar på hur en film ska vara.

I Göteborgs-Posten har "De ofrivilliga" fått en 4:a i betyg.

En tredje film som jag sett, denna ihop med väninna S som fått tag i biljetter till en förhandsvisning, är den franska "Mellan väggarna" som utspelar sig på lektionstid i en högstadieklass. Vi får följa en termins utveckling mellan en franskalärare och en av hans klasser, och även mellan dessa elever själva.

Allt börjar röra sig långsamt men säkert i en nedåtgående spiral när den duktige läraren råkar begå ett litet misstag. Han som hade kämpat så länge och lyckats hålla klassen någorlunda engagerad; hur ska detta nu sluta?

Jag tyckte det var gripande på något sätt att följa klassens spontana flöde, som trots skådespelandet kändes fullkomligt dokumentär. Och det var glädjande att se lärarens ambitioner och skicklighet. Men samtidigt kände jag mig alldeles urlakad efter bara någon halvtimme i det där klassrummet - det svällde ut från bioduken och drog in publiken i en slags närgångenhet. Några lämnade biografen efter ungefär en halvtimme och jag hörde även någon bakom mig säga att den här filmen säkert kommer på tv om något år.

Det var inte så lyckat att se "Mellan väggarna" efter en stressig arbetsdag, eftersom det var som att själv jobba och kämpa där med klassen. Men jag kanske bara engagerade mig för mycket...? Jag har annars ungefär samma åsikt som Nils Karlén, som skrivit recensionen på MovieZine som jag länkar till. Det finns ingen recension på Göteborgs-Posten att jämföra med de andra båda filmernas.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

---

10 december 2008 (onsdag)

Spänning
Den senaste tiden har jag läst två spänningsromaner med två olika slags spänning. Två olika atmosfärer och två olika intryck av kvalitet, där den mest raffinerande historien faktiskt inte lyckas vinna i jämförelse.

Den ena är Håkan Nessers (raffinerande) "En helt annan historia" som fick utmärkelsen "Årets bästa svenska kriminalroman" 2007. Om detta nu är sant hoppas jag att jag inte råkat köpa fler kriminalromaner från det året.

Nesser är i mina ögon lite ojämn när det gäller förmågan att skriva trovärdigt. Han har skapat några riktiga guldkorn och kan locka till ordentliga skratt ibland, men i den här historien har han målat ganska taffliga personporträtt. Kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, till exempel, som ska föreställa 47 år gammal, känns som en gubbe över åttio. Här är några citat:

"En suck av välbehag undslapp honom. Sådana skola suckarna vara, insåg han plötsligt. Man skall icke behöva dra dem, de skola bara undslippas en. Borde stå i Predikaren det också."

"Vänta nu, sa Barbarotti. Var hon inte 56 år och ensamstående? Varför skulle hon behöva en hemlig... - - - Intressant, sa han. Tänk att folk lever så intressanta liv, det skulle man inte tro... jag menar så långt upp i åldrarna."

"Jag är fyrtiosju, tror du jag vill ha fyra fruar till att dras med på gamla dar?"

"Hur kommer det sig att jag har hamnat i det här sällskapet just den här söndagen i mitt fyrtioåttonde år?"

Ja, det var några exempel, och det finns fler. Vad mossigt! Och vilken åldersfixering!

Dessutom togs ägglossning upp flera gånger, till exempel i dialoger, som om det vore något som alla pratar om under varje telefonsamtal bara sådär apropå ingenting. Hrm...

Historien i sig är lite småspännande att läsa eftersom den som sagt är ganska raffinerande. Men den är av samma anledning lite väl overklig; mördarens brevskrivande och motiv känns alldeles för konstruerade så det är inte lätt att leva sig in i historien. Gunnar Barbarotti och hans miljöer är och förblir bara något ytligt och påhittat. Tyckte i alla fall jag.

Något annat som jag skulle önska att Håkan Nesser utvecklade lite mer är den språkliga sidan av människors personligheter. Det finns väl inga andra här i landet som använder ordet "således" i var och varannan slutsats, så som Nesser gör. Han sätter det dessutom ofta i ensamhet, som ett ord i en ensam utandning. Och det låter han alla sina romanfigurer också göra, så personligheterna känns med åren som icke-personer, tydligt skapade på samma skrivbord. Tyvärr.

Uttrycket "fan och hans mormor", hur många använder det? 2310 träffar på Google jämfört med 9850 träffar för "fan och hans moster" säger en hel del. Så varför måste nästan alla Nessers romanfigurer säga "fan och hans mormor"? ;=)

Den andra spänningsromanen jag nyligen avslutade är Thomas H. Cooks "Där tvivlet gror", som utnämnts till vinnare av Svenska Deckarakademiens pris till bästa utländska kriminalroman. Den översattes till svenska av P-O Nilsson.

Jag tyckte mycket om att läsa den här historien även om den i sig är mycket enklare än Nessers. Personporträtten är intressanta och huvudpersonen känns levande i sin personlighet och i tankarna som hela tiden hålls i ett flöde i utveckling allteftersom handlingen fortskrider. Det här handlar om en familjefar som anser sig vara trygg och sympatisk och lycklig, men som under en kort period får tänka om kring hela sitt liv. Plötsligt är ingenting som han trott, och hur väl känner han sin fru och sin son?

Sonen har en sen kväll suttit barnvakt för en grannflicka, som morgonen efter anmäls försvunnen. Ingenstans går hon att hitta, och pressen hårdnar ju längre tiden går. Är hans son en mördare? Detta är en kriminalhistoria men även ett gripande familjedrama som jag varmt rekommenderar.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

---

26 november 2008 (onsdag)

Konstigheter
Bara en liten tanke; är inte öppningen på bilden för trång för en hel rullstol? Och ska gubben också med in?

Jag undrar varför vi inte kan slänga förpackningar genom en lägre öppning, allihop, varför har vi fått en på låg respektive en på hög nivå? Hrm...

Det är nästan så jag säger "hrm" när jag på Boplats Göteborg väljer att klicka fram kartor över var bostäder jag är nyfiken på ligger också. Där länkar de till Eniros kartor samtidigt som de lägger med sökordet "fastighetsmäklare". Vad ska man med mäklare till om man letar hyresrätt? Här är ett exempel: Risåsgatan 14.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

---

25 november 2008 (tisdag)

Otur
En olycka kommer sällan ensam, heter det ju. Och idag kändes det nästan som om jag hamnade i en orgie i otur, det blev faktiskt så skrattretande tillslut att jag aldrig hann bli irriterad.

För flera veckor sedan kontaktade tandläkarmottagningen i Partille mig för den årliga undersökningen. Efter mycket om och men hittade vi dagens datum då jag kunde komma halv fem, den mest eftertraktade tiden för dagen. Tandläkaren har inga större hål i kalendern.

På jobbet var det som vanligt mycket att göra, och det kändes lite stressande att behöva ta Västtrafiks pendeltåg från centralen 15:46 för att i god tid kunna hoppa av i Partille. Men jag hann bli klar med några brådskande filer innan jag drog iväg.

Tåget fylldes snabbt med folk på varje säte och tillslut skulle vi lämna stationen. Dock hände ingenting. Och ingenting. Tillslut ropades det ut att det var fel på dörrarna och att man måste få ordning på dem. Detta ropades ut ett par gånger till.

När man efter kanske tio minuter fått ordning på dörrarna hade trafiksituationen på stationen och linjen ändrat sig så det var svårt att hitta en lucka för vårt tåg. Vi fick vänta ytterligare på en möjlig lucka. Och vänta lite till. Tillslut ropades det ut att nu var tåget så försenat att det inte var någon idé att köra iväg - det tåg som vi satt på skulle ställas in, hade man bestämt. Men den som ville kunde invänta nästa tur.

Vi fick inte veta när nästa tur skulle bli av, så jag frågade en tjej bland passagerarna om hon visste något. Jo, det var om en kvart. Jag bestämde mig för att åka med nästa tur eftersom det hade blivit för sent att leta upp en buss.

Jag vände blad i Håkan Nessers "En helt annan historia" (som jag får berätta om en annan gång, det är en helt annan historia) och närmade mig alltjämt upplösningen i kriminalhistorien. Efter en stunds läsande, när de flesta andra hoppat av tåget, kom samma tjej fram och berättade att nästa avgång gällde ett tåg på spåret intill; jag kunde inte sitta kvar här om jag ville med på den turen. Det hade man inte heller informerat om.

Tacksam över hennes vänlighet reste jag mig för att byta tåg samtidigt som henne, men dörrarna gick inte att öppna. Vi kunde alltså inte gå av tåget eftersom de spärrat dörrarna efter bara ett par minuter. Vi såg fler instängda passagerare i nästa vagn.

Efter att vi hoppat ut genom lokdörren fick jag en av de sista platserna i tåget intill, som skulle gå om ungefär tio minuter. Slog upp boken igen och började läsa. Det var trots allt skönt att koppla av lite innan tandläkarbesöket och jag skulle hinna i tid om jag småsprang från stationen väl framme i Partille.

Efter en stund informerade en röst i högtalarna om att vi inte kunde komma iväg som det var tänkt. Ett X2000-tåg framför oss hade företräde, och det var dessutom ett "signalfel" ute på linjen så det skulle bli tvunget att köra mot rött. Vi också, efter en tids väntan. Och en stunds väntan till.

Tillslut kom vi i alla fall iväg, några minuter innan jag skulle vara hos tandläkaren. Och någon gång i början av den 10 minuter långa färden ringde jag tandläkarmottagningen för att berätta att jag skulle bli 10-15 minuter sen trots att jag hoppat på tåget 50 minuter tidigare. :=)

Svaret blev inte riktigt som jag tänkt mig...
- Vad heter du, sa du? Du har ingen tid hos oss idag. Jag kan faktiskt inte hitta dig alls, har du varit här förut?

Den mänskliga faktorn. Min tid hos tandläkaren existerade bara i min kalender, hålet i deras var fyllt av en annan patient. De bad om ursäkt. Tja, sådant är det ju ingen idé att reta upp sig på... jag fick shoppa lite istället. Gräva lite hål i plånboken. Och se till att den nya tandläkartiden i januari blev ordentligt ifylld, på plats.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

---

17 november 2008 (måndag)

Egot
För ett par år sedan började jag experimentera med att försöka befria mig från min personlighet, för att kunna leva mer genom min andliga existens.

Det är lite svårt att beskriva, men jag tyckte det började kännas mer rätt att uppleva livet utifrån ett bredare seende än min personlighet där tankar och känslor styr.

Under ett samtal med en person då vi diskuterade personlig utveckling, berättade jag att jag försökte frigöra mig från min personlighet. Jag möttes av en förvånad lång blick och fick känslan av att personen tyckte jag var lite "ko-ko". :=) Det kanske är sant. Hur som helst förstod jag att det inte är något som är lätt att prata med vem som helst om. Och kanske var jag helt ute och cyklade...? Jag visste varken ut eller in då, men brydde mig inte så mycket.

Jag har ju varit intresserad av personlig utveckling sedan jag började med det på egen hand i 20-årsåldern. Men jag har helst inte velat läsa böcker i stil med "Så gör du för att..." och liknande utan vill utvecklas genom egna erfarenheter. Men jag gick i alla fall utbildningar i medial utveckling, och av dem fick jag ut mycket även om det inte innebar en direkt personlig utveckling. Jag såg nu mycket bredare på hur stort livet faktiskt är och jag satte upp flera nya mål att jobba mot.

Nu har jag gått med i en grupp som läser böcker med andlig inriktning för att diskutera dem någon gång i månaden, men det var med viss tvekan. Att läsa böcker kan ge förutfattade åsikter om olika saker och jag har velat hålla mig fri från sådana. Man kan inte få insikter av att läsa andras insikter, man måste leva sig fram till dem. Men att diskutera tycker jag är kul, så jag kunde inte låta bli att gå med.

Vi har hunnit med en första träff för att diskutera boken vi börjat läsa, och jag får säga att den har gjort mig positivt överraskad. På två sätt. ;=)

För det första är boken väldigt saklig och logisk, vilket jag tycker om. Författaren har bevisat att det visst inte behöver vara svårt att prata om personlig utveckling på det sätt som jag tidigare trevat mig fram på. Här finns även en klarsynthet och frihet från tro på religioner. Andlighet har för mig ingenting med religion att göra.

För det andra handlar boken om upplysning, vilket jag bara haft en vag uppfattning om tidigare. Jag har trott att man bara kan bli upplyst genom ett mycket speciellt leverne, men här visar det sig att det är något vi alla kan bli. Nu vet jag att upplysning främst handlar om att bli fullkomligt medveten om sitt ego, vilket är detsamma som att frigöra sig från sitt ego - sin personlighet, sin identitet!

Utan att veta om det hade jag alltså redan påbörjat vägen mot upplysning, men den hade varit mycket kurvigare framöver om jag valt att inte läsa den här boken. Visst har jag lång väg kvar till fullbordad upplysning, men det är roligt att ha en lite mer distinkt uppfattning om vilka verktyg som är enkla att använda.

Den här boken är väldigt lättläst - ärligt talat lite väl pedagogisk - och ger exempel på hur egot verkar. Den föreslår verktyg för att hitta ut ur egots grepp, ut mot medvetenheten. Boken passar vem som helst som är nyfiken på att växa som människa. Tänk om alla ville ta sig tid att läsa boken, det vore häftigt! :=)

Egot/personligheten är det som gör att vi identifierar oss med våra yrkesroller, utbildningar, klasser, föräldra/barnroller, ägande, inkomst, kläder, utseende, kunskaper, talanger, tankar, analyser, åsikter, värderingar, intelligens etc. Vi tror att vi ÄR dessa saker. Eller att ägodelar är förlängningar av oss själva.

Egot gör även att vi värderar andra och oss själva. Egot kan känna förakt för andra människor - eller för sig självt i en roll som offer. Egot kan också hålla oss fast i minnen från det förflutna för att det har behov av att identifiera sig med känslorna när något hände, som gör att vi inte kommer vidare på grund av depressioner eller återupplevda händelser.

Vad är då detta för en bok? Jo, "En ny jord, ditt inre syfte" av Eckhart Tolle, som finns att köpa för 39 kronor på Adlibris.

Läs om vad Eckhart Tolle säger om att leva i nuet (angående en tidigare bok han gett ut) i Svenska Dagbladet. Eller besök Eckhart Tolles hemsida

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

---

3 november 2008 (måndag)

Ljus i Alingsås
Skrivklådan lyser med sin frånvaro. Och mc-säsongen är slut trots att jag knappt har hunnit köra något. Inte heller har jag fotograferat så mycket som jag tänkt med min nya kamera. Hrm... det är ett underligt år. Ändå är det ganska naturligt när jag tänker på hur jag brukar fokusera på några få saker i taget. Det är lättare att inte ha för mycket bollar i luften om jag vill se mönstren i sammanhangen, och på något vis har 2008 inneburit mycket av personlig utveckling istället för praktiska aktiviteter.

JB har cyklat mycket och kan även hålla balansen på en enhjuling. Han har däremot aldrig kört motorcykel. Efter en stunds övervägande kom jag fram till att han kanske skulle ha bättre balans än jag har redan nu på min mc, så han fick lov att prova krypkörning på inhängnat område med min hoj i helgen. För att känna hur det är. Och ja, visst gick det bra. Det blev ett par garagevändningar - om än vingliga - och inte välte han heller. Fast det var svårare än han tänkt sig eftersom det är mer tyngd och går långsammare att kompensera rörelserna på mc än på cykel. Vi får väl se hur det blir framöver; om han börjar köra mc och jag börjar bygga och renovera gamla bilar. ;=) Jag överlåter det på framtiden; den rullar väl fram tids nog och allt klarnar på något vis.

Himlen var förresten klar och blå i helgen. Särskilt kvällarna var kyliga och jag tror inte att det blir mer än kanske någon enstaka tur på mc:n innan jag plockar ur batteriet inför vintern. Fast då får jag kanske mer inspiration för innesittargrejor som skrivande och sortering av fotografier från semesterresan.

Ibland blir en och annan bild tagen i alla fall, som nu i helgen under "Ljus i Alingsås" som jag besökte med mc-kompisen. Mina kalla fingrar kändes klumpiga i handskarna som jag inte ville ta av mig och jag såg inte riktigt i mörkret vilka kameraknappar jag använde, så det blev lite "hastigt och lustigt" ibland. Utan stativ dessutom, med rörelseoskärpa. Men det var kul i alla fall.

Tyvärr är ljusinstallationerna i Alingås slut för i år, men nästa år kanske det är dags för en omgång till? De har blivit lite av en tradition och installationerna under åren som gått finns presenterade på deras hemsida. Min favorit var nog Afzeliiskolan 2004.

Jag hade inte med mig stativet nu när jag var i Alingsås, så det blev lite luddiga bilder. Men det gör inget, jag var mest där för att koppla av och njuta av ljussättningarna. Jag gillar ljusdesign. Ljus gör väldigt mycket av stämningen i en miljö.

Den första bilden här tog jag av misstag när jag egentligen bara tryckte ner knappen för att mäta avståndet och sedan rörde kameran - medan den fortfarande var öppen för ljus och faktiskt fotograferade. Resultatet blev rätt fräckt, tycker jag.

Andra bilden visar Stampens kvarn:

Tredje bilden är tagen på en gata med originell fasadbelysning:

Fjärde bilden - detta är centralstationen:

Femte bilden visar nedre delen av ett parkeringsdäck som även var roligt ljusdekorerat på övre däck:

När jag ändå är igång med bilder... undrar om ni känner för en bildgåta. Ser ni vad bilden under föreställer?

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

---

14 oktober 2008 (tisdag)

Strömmar
Läste i Ny Teknik att man i U.S.A nu prövar att sätta upp sändare och mottagare på en hel massa trädstammar, som med hjälp av trädens energiströmmar skall kunna ta emot och skicka vidare information utan batterisupport. Man ska använda dem till att agera väderstationer.

Det är surhetsgraden i trädstammarna som bildar spänningspotentialer gentemot marken de står i, och detta leder till svaga elektriska strömmar som kan räcka till för de här sändarna. Hoppas träden gillar att strömmarna nu börjar "förbrukas". ;=)

Det här fick mig att tänka på elallergiker; att det kanske är så att de har problem med syra-bas-balansen i kroppen. Kanske går det för mycket småströmmar där det egentligen inte ska pågå sådana aktiviteter?

Vi har olika höga resistanser i kroppen, dessutom, och mest resistant är tydligen huden. Jag har skrivit om detta tidigare, men jag tycker det är intressant. Vi som har relativt låg resistans verkar kunna hitta elektriska kablar i marken med hjälp av slagrutepinnar mycket lättare än de som har hög kroppsresistans. Nu är det inget vetenskapligt för jag har bara jämfört ett 20-tal personer med ohm-meter vid ett tillfälle då jag gick en kurs på Banverket. Där skulle vi under en lektion lära oss använda både metalldetektorer och kopparstavar.

Vi upptäckte att kopparstavarna gav mer detaljerade utslag än de avancerade metalldetektorerna. Samma slutsatser har många rallare redan dragit och därför används ofta bådadera inför grävningsarbeten. Men de som har hög kroppsresistans verkar inte alls vara känsliga för sådana energier (inducerade elektriska strömmar).

De som är elallergiker kanske både har låg kroppsresistans och problem med syra-bas-balansen? Undrar om det är någon som har undersökt detta.

Jag hörde igår berättas om ett tv-program där man vetenskapligt skulle undersöka om slagrutor fungerar. Som om det inte redan används på många håll utan att det är något konstigt med det. Hur som helst... döm om min förvåning när jag fick höra att "det vetenskapliga teamet" lät personer med slagrutor söka efter nedgrävda hinkar med stillastående vatten! Hur skulle det kunna alstras elektriska strömmar därifrån?

Rinnande vatten som rör sig över ett längre område alstrar inducerade elektriska strömmar. Elektrisk ström skapas när det finns en potentialskillnad, men i en hink med vatten har allting samma potential. Genom experimentet drog det "vetenskapliga teamet" slutsatsen att slagrutor inte alls fungerar och att de som försökte hitta vattenhinkarna med hjälp av slagrutor måste vara bluffmakare. Och vilka tror allmänheten mest på?

Så funderar jag också lite på om låg kroppsresistans kanske underlättar vid mediala kontakter. Att man då är känsligare även för sådana kanaler. Men jag har inte försökt jämföra kroppsresistansen hos mediala och icke-mediala personer än.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

Om mediala kanaler II
Här kommer ett tillägg till min text "Bloggstafetten - om mediala kanaler" nedan:

Jag fick ett mail med tips om att kirlianfotografering kan ses som att man faktiskt har lyckats hitta och illustrera kroppens energier på bild.

Jo, visserligen har man lyckats fånga något där. Men vid kirlianfotografering utsätter man helt enkelt föremål eller levande organismer för ett elektromagnetiskt fält genom att placera dem mot ett strömsatt underlag. Och det anser inte jag vara detsamma som intelligent andlig/medial kommunikation utan bara en rent fysisk och ensidig reaktion på det omgivande magnetfältet.

Kroppens energifält dras väl iväg mot det där magnetfältet och på så vis kan man fotografera hur utbredda kroppens yttre energilager är på olika områden och hur statusen verkar vara där i största allmänhet. Det är kanske ett praktiskt sätt att hitta luckor i energierna på, men inget som har med kommunikation att göra.

Jag tror det är svårare än så att hitta och tolka medial intelligent kommunikation, men att det kanske inte är omöjligt.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

---

29 september 2008 (måndag)

Bloggstafetten - om mediala kanaler
Det har blivit min tur att överta pinnen i Bloggstafetten, och ämnet jag fick av AlterEgo är:

"Eva-Lena har mediala gåvor, ett ämne som intresserar mig mycket. Jag skulle vilja höra hennes teori om huruvida alla ‘ettor och nollor’ som florerar i atmosfären genom allt användande av internet, mobiler, faxar osv påverkar, inte bara globala miljön utan även möjligheten att kommunicera med själar genom de högre frekvenserna, även de kanalerna borde ha en störningsfrekvens. Hur ser du på och tänker kring de frågorna?"

Oj, det var inget lätt ämne! Vad jag vet finns det ännu ingen som arbetar med att undersöka vilka frekvensband vi använder när vi kommunicerar medialt eller telepatiskt, så jag vet inte om det bildas några interferenser med de mer offentligt erkända frekvenserna i etern. Har inte heller "hört efter" om de andliga kommunikatörerna brukar ha större problem med kontakterna nu för tiden jämfört med förr.

Själv har jag bara varit medveten om mina mediala kommunikationer sedan år 2000 ungefär, och redan då var vi ju ganska flitiga med mobiltelefoner och tv-sändningar. Så jag har ingen aning om ifall det blivit mer problematiskt att kommunicera medialt i och med ökningen av mobiltelefoni och trådlösa nätverk mm. Men ibland undrar jag också om det kanske inte är lite galet att vi omger oss med så mycket signaler. Och hela tiden försöker vi pressa in allt fler frekvensband. Det känns inte bra rent mentalt, men jag hör inte till dem som är överkänsliga.

I omgångar har jag ärligt talat varit ganska överkänslig mot andra personers mobiltelefoner (jag ville inte använda någon själv den tiden), både flera sekunder innan de skulle till att ringa och under själva samtalen. Men det har bara varit under olika mediala utvecklingsskeden som jag har varit överkänslig.

Efter varje sådan överkänslig fas, som innebar överkänslighet för olika slags energier varje gång, har jag har kunnat "dra tillbaka" min känslighet igen. Jag vet inte om jag samtidigt "dragit tillbaka" kommunikationsfrekvenser som skulle ha varit viktiga för mig att behålla för den andliga kommunikationens skull, men jag tror att det skulle ha blivit olidligt att behålla överkänsligheten under en längre tid.

Det har inte spelat någon roll hur svaga energierna har varit eller vilken form de har tagit när jag varit överkänslig. Allt handlade om någon slags intoning, tror jag, för att jag skulle hamna på ett arbetsfrekensområde som passar just mig. Omedvetet tränade jag mig förmodligen på alla känslighetsnivåer innan jag bestämde vilken jag skulle ligga på.

Under något halvårs tid var jag t.ex överkänslig mot nästan alla andra människors sysslor och känslor, så jag visste knappt hur jag skulle sortera ut det som var relevant för mig själv. Jag visste vad folk skulle göra innan jag ens hade hört eller sett dem, och fem minuter innan några skulle börja gräla eller ha sex med varandra kunde jag känna det på minst hundra meters håll (alltså även genom väggar).

Sådana allmänna, öppna energier samsas alltså med alla andra energier omkring oss. Allt från mobiltelefoni, radio- och tv-signaler till medvetna mediala kommunikationer själar emellan. ALLT vi gör, känner och tänker ger eko på energiplanet. Vi tycks alla ha ett gemensamt medvetande, som jag uppfattar det, men där jobbar vi inte på samma frekvens som våra fysiska hjärnor. Våra hjärnor hämtar in dessa signaler och konverterar innehållet till den normala hjärnfrekvensen för att kunna tolka det. Först i detta skede medvetandegörs vi om innehållet och då kan vi börja tänka logiskt kring ämnet.

Om det krävs, kan man tona in sig på en högre känslighet och hitta det man behöver hitta, hur svag signalen än må vara. Nålen i höstacken är lika smal som hö-stråna, men har sin speciella karaktär. Den är lätt att hitta om man vet att det är karaktären man söker och man inte bara letar blint.

På något vis har vi en inbyggd antenn som kan tona in sig på karaktärerna i varje energi och signal. Energin i sig har en karaktär, och signalen som energin avger har i sin tur en egen karaktär. Vilket möjliggör komplex kommunikation. Men hur allt detta funkar - egentligen - är fortfarande en gåta även för mig.

Jag skulle vilja börja forska kring det fysiska i fenomenet medial kommunikation, för jag är verkligen intresserad av hur det går till. Hur sållar vi ut alla energier och signaler som omger oss? Jag är mycket fascinerad av att detta fungerar så ypperligt bra! En del undrar varför jag bryr mig så mycket om hur saker fungerar, men det hör till min personlighet att vilja se allting utifrån olika perspektiv och försöka förstå sammanhang. Vem som har rätt eller fel spelar mig ingen roll, jag är bara nyfiken på möjligheterna och på de olika svar som kan finnas.

Kanske har någon annan mer givande svar på de här frågorna. Jag hoppas det! :=)

Med detta lämnar jag över stafettpinnen till Underbart.vardagsliv med ämnet:

Vilken känd svensk person skulle du samåka med till jobbet en morgon, om du vann ett pris där du fick välja sådant resesällskap? Och hur tror du att resan och samtalet skulle utveckla sig?

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

---

21 september 2008 (söndag)

Animation
Nu har jag hittat vem som gjort animationen jag skrev om efter att ha varit på Konstmuséet senaste gången! Den är gjord av Lars Arrhenius och kallas "The Street". Nu finns den utlagd på YouTube, fast i sämre kvalitet, förstås. Där kan du se vad som händer under ett dygn - klockan sitter uppe till höger.
(Besök gärna källan på YouTube).

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

Moral
Ämnet moral blev ju lite invävt i mitt förra ämne när jag skrev om psykisk störning den 6 september. Det är intressant med moral, tycker jag, även om jag har svårt att sätta fingret på vad moral egentligen innebär eftersom det är så subjektivt. Det är säkert inte heller lätt att på ett juridiskt sätt dra en linje mellan rätt och fel.

Somliga människor blir "kränkta" av småsaker och anmäler vardagliga händelser till ombudsmän, medan andra ser det som att de har hamnat i olika omständigheter där olika människor halkar in på olika banor. Eller vad det nu kan handla om.

Moral är ju ofta bundet till om någon inblandad känner sig illa behandlad. Men ska man göra den moraliska bedömningen utifrån denna persons känslor/upplevelser eller utifrån om den som handlat har gjort det i visshet om att personen kommer att känna obehag? De flesta försöker säkert handla så att allt ska kännas bra för de inblandade, men alla har ju inte tänkt sig in ordentligt i hur följderna kan komma att se ut.

Sedan har vi en annan slags moral - anständigheten. Det finns de som anser att man inte ska ha sexuellt umgänge med sin partner förrän man har gift sig; att ha det tyder på dålig moral - en tydlig oanständighet. Men de flesta ogifta som har sex med sin partner har inte en tanke på att de skulle kunna tas för omoraliska. Det är för dem bara naturligt att leva ut sin kärlek. Så... vem har den rätta moralen?

Förmodligen utgår man från någon form av samhällelig anda, en "allmän uppfattning" inom den egna kulturen och tidsandan.

Den "allmäna uppfattningen" ändrar sig hela tiden. Hur uppdaterar man äldre fall som fortgår, så att de hamnar på samma moraliska straffnivå som straffen för brott som utförs idag? Ser man allvarligare på brott som skedde medan den "allmänna uppfattningen" var strängare, än på brott som sker idag när vi har blivit lite mer blasé?

Jag undrar också hur det egentligen gått till kring Annika Östberg som suttit fängslad under 27 år i USA utan att få straffet tidsbestämt trots påstötningar utifrån. Hur ser hennes straff ut jämfört med dem som straffats i modern tid? Och hur mycket påverkar känslorna hos ett fåtal personer straffet? Vem avgör vems känslor som har de rätta proportionerna och de rätta inriktningarna?

Nej, moral är ingen enkel sak... det liknar nog mest filosofi. Vilket får mig att undra om man anlitar filosofer i rättsliga frågor.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

---

6 september 2008 (lördag)

Psykisk störning
Jag läste i gårdagens "Metro" att gränsdragningen mellan psykisk störning och allvarlig psykisk störning baseras på om brottslingen kan hejda sina tvångstankar och skilja rätt från fel eller ej. Det är första gången jag läst en sådan tydlig och logisk förklaring till hur man skiljer ut vilka som bör dömas till fängelse respektive vård.

I teorin verkar det alltså ganska klart, men hur gör man egentligen i praktiken? Jag undrar till exempel om alla med allvarlig psykisk störning har klart definierade tvångstankar. Om de inte har det, vad finns då att hindra?

Jag undrar också om rättspsykiatrikerna räknar med att personer som t.ex. har tvångstankar kan vara intelligenta. En psykisk störning är väl inte kopplad till låg intelligens, så där finns stora möjligheter för den sjuke att låta bli att visa upp sin eventuellt förekommande moral som säger att det är fel att mörda men att han/hon ändå tagit steget och gjort det.

Den som räknas som tillräckligt frisk för att få fängelse har utfört något som han/hon egentligen hade kunnat förhindra, medan den som räknas som för sjuk för fängelse inte har kunnat sansa sig (vilket får mig att tänka på våldtäktsmän, som dock sällan verkar dömas till rättspsykiatrisk vård).

Men hur vet man att den som räknas som tillräckligt frisk faktiskt hade kunnat sansa sig och stoppa sina handlingar? Om vi nu pratar mördare så har ju mordet faktiskt utförts. Det skedde inget som hindrade mordet - så vem säger att det inte var tvångsmässigt om än på ett annat sätt än genom tvångstankar? Hrm... det verkar inte så lätt i praktiken!

Intelligens har heller ingen koppling till moral. Var och en har sin egen moral, som kan tyckas vara hög i skenet av hur den förklaras. Vi kan vrida perspektiven ett helt varv för att våra handlingar skall tyckas vara rena. Även en högintelligent person kan begå grymma handlingar och ändå anse det vara moraliskt riktigt.

Om nu en allvarligt psykiskt störd men intelligent person har mördat och vet att det är fel, skulle låtsas att han/hon inte förstått att det är moraliskt fel och inte har kunnat hejda sig eftersom han/hon bara säger sig ha följt sin naturliga moral... hur upptäcks det? Genom att forska i hur humant han eller hon har betett sig tidigare i livet, för att se om där finns en medveten god moral eller ej? Det känns nästan som om det är enda sättet att upptäcka sanningen, men det är väl samtidigt en utopi.

Jag läste i samma tidning att 95 % av dem som genomgår en stor rättspsykiatrisk undersökning får diagnosen psykisk sjukdom eller störning. Undrar hur sanningen ser ut.

På nätet kan man förresten läsa om en nyhet som rör moral, och bara i den här enkla frågan kan man hitta olika perspektiv; Lynne Spears avslöjar allt om sin dotter Britney i en bok, enligt GT/Expressen. Många tycker det är ovanligt omoraliskt att utlämna sitt kändisbarn genom en bok där privata detaljer avslöjas som inte redan framkommit genom barnets egna mediekontakter.

På nätet i allmänhet kan man också läsa okända föräldrars bloggar om hur deras barn växer upp, vecka för vecka. Där finns beskrivet hur barnen utvecklar olika personlighetsdrag, skaffar sociala talanger eller hanterar problem. När de blir tonåringar eller vuxna kommer de att inse hur mycket av deras liv som har lagts ut till allmän beskådan med text och kanske bilder. Hur kan de slå sig fria från alla dessa år av dolda blickar från främmande människor, ifall de känner obehag när den tiden kommer?

De allra flesta föräldrar verkar inte ha några betänkligheter kring detta utan ser det som moraliskt naturligt att berätta om sina barn för allmänheten. De delar helt enkelt med sig av en charmig sida av livet i stort, enligt deras egna perspektiv. Men det kanske Lynne Spears också tycker att hon gör? Vems moral är den rätta? Och vem har vridit mest på perspektivet?

Svaren på dessa frågor består av ytterligare subjektivt vridna perspektiv på sanningen. Ja, sådan är ju människans moral; subjektiv om inget annat.

En summering, då...
Antingen väljer människor att vrida på perspektiven utan att själva vara medvetna om det, samtidigt som de tycker att de handlar moraliskt rätt (får de vård om de följer sin moral?). Eller så har människor tänkt igenom möjliga perspektiv och dess följder och handlar därefter genom medvetna moraliska steg (får de fängelse om de begår ett fel? Och beror det i så fall på om de har missbedömt något trots att de använt sin goda vilja för att hitta rätt perspektiv och förstå alla följder, om än på ett subjektivt sätt? Ja, vem avgör hur medveten eller hur omoraliskt utförd en skadlig handling är?).

Är det så man ska ställa frågorna, rent juridiskt? Dessa frågor verkar i alla fall föda fler frågor än svar. Och det måste vara väldigt svårt att bevisa juridiskt, genom att bara höra den agerande parten, att han eller hon har tänkt igenom perspektiven och förstått följderna men ändå har gjort moraliskt fel, om brottslingen inte aktivt berättar om de här tankarna.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

---

[SÖK] [Välj Rulle] [Huvudsidan]
[Gästboken] [E-post] [Rulle 94-innehåll]