Kropp och själ
Förlåtelse
Fåraktigt
Miljöbilar
Andligt
Ytligt
"Försoning"
Jobbet
MC:n
Böcker
Integritet
Rullande anteckningar
[SÖK] [Välj Rulle] [Huvudsidan] [Gästboken] [E-post]
Tanketrådar
© Eva-Lena B
Kropp och själ
Förlåtelse
Fåraktigt
Miljöbilar
Andligt
Ytligt
"Försoning"
Jobbet
MC:n
Böcker
Integritet
Kropp och själ
Hade jag inte haft mina egna erfarenheter av kommunikation på distans (på ett själsligt plan) skulle jag kanske ha tänkt
mig våra kroppar så som Ctail beskriver dem i sitt inlägg "Kroppen, själen, rummet". Det
är rent logiska funderingar, vilket tilltalar mig, men de är också oavslutade.
Ren logik som inte avslutas i någon form av bevis är bara teori. Lite mer logisk teori än religion, men det är lika ovetenskapligt att påstå att vi inte har någon själ utan bara består av kroppslig biologi, som det är att säga att Jesus (som kanske fanns en gång i tiden) ska komma tillbaka.
En del av bevisföringen skulle kanske kunna hänga på varför människans olika slags tankar (*) uppkommer, vid sidan av studier av uppfattningsförmågor oavsett fysiska avstånd, men det är svårt att hitta var skapandet av tankar sker eftersom vi bara kan se hur de fortplantas i hjärnan.
(*) Jag personligen tror att vi har minst ett par olika slags tankar; en sort som uppkommer genom kemiska reaktioner, t.ex varningstecken som skrämmer oss i utsatta situationer och som leder till att vi tänker i gamla minnen kring vad vi har hört talas om kan hända i vissa kvarter, eller i minnen kring en viss typ av kontakt med andra människor. Och en annan sorts tankar som har sitt ursprung i den själsliga energin.
Forskarna har ännu inte lyckats finna var tankar kan uppkomma eller om det bara kan ske på ett fysiskt plan, och därför kan de egentligen inte säga "så här är det - människan har bara en kropp, för vi har bevisat att det inte finns någon själ". Men de brukar ju vara snabba med att berätta för oss andra om hur länge människan har funnits på jorden osv, även om det snart visar sig vara fel på några miljoner år. :=) Det är lite charmigt, det också.
Tankar fortplantas hur som helst i hjärnan och lever vidare genom kemiska reaktioner. Eller tvärtom, startas genom att kemisk, fysisk eller elektrisk stimulans ger reaktioner i kroppens automatiska system, däribland hjärnan, som kör igång med verksamheter på olika plan.
Känslomässigt kan vi reagera starkt beroende på minnen som har satt sig i det fysiska systemet och triggas igång av fysisk beröring. Hormoner eller ämnen vi har ätit eller druckit får oss att göra saker som vi egentligen "inte vill". Triggningarna kan också vara att stimulans har skett av områden i hjärnan som har hand om specifika sinnen eller känslor (på samma sätt som själsenergin styr hjärnan, fast då genom medveten intelligens och inte med kemiska eller elektriska metoder).
Ja, vi påverkar hjärnan på olika sätt och därmed kan tankar uppkomma. Men hur - egentligen? Jag tror inte det är så enkelt, men det känns väl tryggt för många att tänka sig att de helt enkelt skapas i hjärnan, punkt slut.
Har man bara tillgång till det fysiska medvetandet och inte det själsliga, kan man ju inte göra annat än att spegla sig i det fysiska som man redan ser. Ungefär som att ha en liten spegel på väggen att titta i och tro att man ser allt. Man "vet" ju att det inte finns mer än så, det "ser" man ju i spegeln.
Men de båda medvetandena finns där att skåda om man vågar släppa lite på hjärnans kontrollbehov, som binder de flesta så hårt till just det fysiska medvetandet. Det funkar kanske så för överlevnads skull - en instinkt styrd av kroppen självt.
Jag hörde förresten om en vetenskaplig undersökning som presenterades i ett tv-program för en tid sedan, där människor fick se slumpvis utvalda bilder i ett bildspel, medan en dator loggade tidpunkterna för var och en av dem. Man loggade samtidigt reaktionerna i hjärnan hos åskådarna. INNAN en glad bild visades, noterades glada reaktioner i hjärnan hos åskådarna. Och INNAN sorgliga bilder visades, skedde en sorglig sinnesförändring hos desamma. Detta har skett genom undersökningar med vetenskapliga bevis (tyvärr såg jag inte programmet där detta experiment visades. Någon läsare här som såg det?). Bevisar detta att medvetandet enbart finns i fysisk form? Det anser inte jag. Tvärtom.
Som jag ser det, styr vi själsligen kroppen som en halvautomatisk finjusterad maskin - en jättesmart uppfinning och ett bra verktyg för att kunna ta oss fram här på jorden! :=)
Direktlänk
Förlåtelse
Jag har inte haft något särskilt på hjärtat som jag velat skriva om, men blev inspirerad att kommentera Åsas beskrivning
av boken hon läst, "Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar", av Ann Heberlein.
Frågan som ställdes var om det verkligen är så viktigt som det brukar sägas, att man kan ge förlåtelse. Att flickan i exemplet kan ge tjejerna som har mobbat henne förlåtelse, nu när hon har fått nya vänner och mobbningen inte längre biter på henne - och de där tjejerna ber om förlåtelse.
Jo, jag tror att det är viktigt att kunna ge förlåtelse, därför att det betyder att man har gått - eller vill gå - vidare. Jag tror att många förlåter den som har sårat dem för att kunna lämna det jobbiga bakom sig, inte för att de vill ge den andra personen en lättnadskänsla.
Det är många gånger så att man själv behöver vända blad och gå vidare genom att förstå varför personen gjorde som den gjorde, utan att lägga någon personlig värdering i agerandet. Förståelse är en del i förlåtandet, även om man inte moraliskt eller etiskt accepterar handlingen.
När man vänder blad på riktigt, när man kan förstå den andra personen på något vis utan att värdera, men också utan att förtränga det som har hänt, tappar man automatiskt de jobbiga känslorna. Och då kostar det inget att ge förlåtelse.
Likaså tror jag att det kan fungera omvänt, att om man förlåter någon på riktigt, genom att vilja ge personen som sårat en sinnesfrid, hittar man själv vägen ut ur de jobbiga känslorna. Det kan också vara så att man själv får en lättnadskänsla av att kunna ha gett en annan människa lättnadskänslor. Men man måste vara mogen för att göra det just då. Ibland kan man ju behöva bearbeta det under en längre period. Särskilt om det har hänt liknande jobbiga saker tidigare som man inte har kunnat lämna bakom sig helt och hållet.
Därför tror jag inte att flickan i exemplet har lagt det jobbiga bakom sig, även om hon har fått nya vänner och inte längre reagerar på mobbningen. Och därför blir det viktigt för henne att ge dem som mobbat henne förlåtelse - om hon vill kunna lägga de jobbiga känslorna bakom sig. Tillsvidare är de bara förträngda bakom glädjen i att ha nya vänner. Det hänger liksom ihop, att kunna förlåta och att kunna gå vidare.
Men det är väl ingen brådska för flickan i exemplet, hon kan ju gå vidare senare istället. När hon är redo. Jag tror att mobbning är något av det svåraste man kan förlåta, för det är ju ofta något långvarigt och systematiskt som andra har gjort bara för att skada en själv. Det är säkert väldigt svårt att ställa sig utanför sådant, att inte värdera det på ett personligt plan.
Direktlänk
Fåraktigt
Det är väl dags att avslöja bildgåtan nu.
Jag har bara fått ett svar genom gästboken och ett par på annat sätt, och inget var rätt. Men alla var väldigt nära.
Det är inte mer fåraktigt än att bilden var ganska lurig - en fårnäsa är det ju inte många som har i huvudet, precis. ;=)
Annat fåraktigt jag tänker på idag är...
Läste om en kvinna som på vägen från jobbet stannade vid en frisörsalong för att köpa hårband innan hon åkte vidare hemåt, när hon råkade ut för en krock. Därför får hon inte ut någon livränta för skadorna från Försäkringskassan. Det nämndes också att hon stannat "en timma för länge" på jobbet.
Hrm... det är ett par frågor som slår mig här. För det första; vad är "en timma för länge"? Om det nu är fel att stanna en timma längre än vanligt på jobbet ifall man inte har flextid, så stannade hon väl knappast kvar där för att invänta en fara i så fall? Så, vad är det för en risk hon antas ha utsatt sig för genom att sluta en timme senare? Det måste väl vara så man resonerar ändå, att där finns ett slags riskbeteende i att stanna längre på jobbet? Hrm... det verkar minst sagt fåraktigt, tycker jag! Hon har väl inte skrivit på ett avtal om att hon måste gå från jobbet en viss tid därför att det är större risk att hon krockar annars?
Att kvinnan handlade på vägen hem och därför körde en längre väg tycker jag inte heller ska vara en anledning till indragen livränta. Ingen av oss kan ändå bevisa att vi varit på väg direkt hem från jobbet om olyckan inträffat på vägen. Kanske hade vi planerat att svänga av åt ett annat håll lite längre fram, för att hälsa på en granne eller vad som helst. Risken ökar inte för olyckor på det sättet. Var är isfläckarna man kan halka på? Var är de farliga trafiksituationerna? Det känns lite orättvist och konstigt med bedömningsfrågan kring vem som åker raka vägen hem eller ej och vilken omväg som ska godtas.
Kanske skulle det införas rejäla försäkringsrabatter för dem som handlar på väg hem, om försäkringen ändå inte gäller. För hur många är det inte som handlar på vägen hem? Och hur funkar det om man är särbo och ofta "bor" hos varandra?
Mer fåraktigt...
I dagens Göteborgs-Posten kunde man läsa att Saab 9-3 Bio Power förmodligen inte kommer att klara kraven för den nya miljöbilsdefinitionen som är på gång för statlig upphandling, med åtföljande premie på 10 000 kronor. Bilmodellen har inte tillräckligt bra "fotgängarskydd" på grund av materialval och stötfångare.
Anna Petre, ansvarig för myndighetskontakterna på Saab i Trollhättan, ska uppvakta regeringen med synpunkter.
Hon sa till G-P:
"Saab är redan en säker bil och vi kommer att jobba på att göra den ännu säkrare, men det måste få ta den tid som
krävs för att bibehålla krocksäkerheten".
Jag bara undrar... vad är det för synpunkter de ska framföra till regeringen? Saab 9-3 Bio Power har helt enkelt inte den kvalitet som krävs för definitionen, och då får de väl låta det ta den tid som krävs för att jobba sig dit - precis som hon själv uttrycker det. Flera andra bilar är redan där - andra är det inte.
En sista fåraktighet...
För någon vecka sedan kunde man läsa om en bedragare som låtsades kunna spå människor. Den här kvinnan lurade till sig tiotusentals kronor genom lögner, konstiga varningar och hutlösa priser. På grund av henne ska frågan nu prövas i domstol om det överlag ska bli olagligt att mot betalning erbjuda sig att tillkalla andar eller se in i framtiden.
Även om man har förmågan att göra det seriöst, kan det alltså komma att bli olagligt.
Det lär bli spännande att se vad det ska bli av våra kyrkor, bönehus och präster. Bingohallar och bingoutropare med extra kardinala stämmor, kanske?
Jag funderar även på om det kanske är dags att förbjuda läkarvård mot betalning. Man vet ju aldrig om man blir värre skadad än innan man fick "vård", så många felbehandlingar som sker varje dag på vårdcentraler och sjukhus. Det är ungefär som att försöka välja rätt spåkvinna när man söker vård, om man nu ska jämföra över gränserna.
Men är det verkligen rätt väg att gå - att förbjuda dem som kan göra gott för att några i branschen gör ont?
Direktlänk
Miljöbilar
Visst är det bra med bidrag och förmåner för dem med miljöbil. Men, det senaste påfundet tycker jag faktiskt
inte är någon bra idé.
Sedan den 1 mars får man i Göteborg parkera på tvären med de mindre miljöbilarna, om de inte får plats på längden, eftersom de är så korta. Bara de inte blockerar en utfart ska de inte beläggas med böter, heter det.
Men är det ingen som tänker på de gående? Jag har retat mig en del på detta under de senaste veckorna, så nu är jag ganska irriterad.
Här, till exempel, tog jag en bild på en sådan bil vid Esperantoplatsen, som parkerat på tvären och tagit upp hela trottoaren. När jag kom gående bortifrån var jag tvungen att gå ut i gatan för att komma runt bilen. Samtidigt kom en annan bil körande ganska snabbt uppifrån Kungsgatan som jag fick hoppa undan för.
Jag vet att jag kan vara ganska kritiserande ibland, men det är inte alla som är mogna att ta ansvar för den frihet eller förmån som de fått, tycker jag. Därför hoppas jag att den här nya förmånen ska dras in igen. Vad tycker ni?
Direktlänk
Andligt
Ingen på mitt nya jobb vet att jag medvetet kommunicerar med andevärlden. Något som jag vet att vi alla gör omedvetet
eller ej, men som de flesta trots detta anser är suspekt. Det finns inget mer naturligt, men jag vill inte vara den
som alla kräver ska bevisa existensen av våra andliga plan, bara för att de som har bestämt sig för att tro att det
inte är så ska upptäcka hur mycket större allt är än det tycks vara vid en fysisk titt.
Därför hoppas jag det så förblir, att ingen på mitt nya jobb får reda på min medialitet. Jag är ingen missionär. Jag har inget behov av att andra ska tro på mig, personligen. Jag är inte troende. Jag är inte religiös.
Det jag gärna skulle vilja är att människor någon gång kunde reflektera över varför de har bestämt sig för en tro åt ena eller andra hållet, istället för att lämna alla möjligheter öppna. Har man väl bestämt sig för att tro på något, är man väldigt begränsad som receptor. Man skärmar av sig från "det som inte finns" och ser bara det man har bestämt sig för att se.
Varför vill jag då att människor ska ha en mer öppen attityd, utan att tro? Tja... kanske för att världen skulle se så annorlunda ut om vi kom en bit på den öppna vägen. Mer ödmjuk inför sammanhang.
Det är kanske svårt att bevisa att vi existerar på en andlig nivå och inte bara på en fysisk, och inte många skulle vilja försöka göra det offentligt. Det dränerar en på energi att vara så motarbetad. Men det i sig är inget bevis för att vi INTE existerar på en andlig nivå, vilket många verkar tycka - det vore ju bekvämt! Det går inte att bevisa att det INTE finns en andevärld, men ändå anser många att det är normen (Du kan inte bevisa att det finns en ost i min kyl, alltså finns där ingen?).
Alla accepterar att telefonsamtal och radiosändningar fungerar, de flesta utan att fatta hur. Och INGEN vet ännu på tvåtusentalet hur elektricitet fungerar på djupet. Men alla förstår att det finns en slags energiöverföring eftersom vi kan lyssna på radio och höra varandra i telefonerna som andra konstruerat. Vi ser följderna av energierna genom att ta vara på verktygen och använda oss av dem. Vi kommunicerar i förlängningen med energierna som verktyg.
Det är precis vad jag gör i andevärlden. Jag kan inte förklara dess existens eller hur den fungerar, men jag kommunicerar genom den. Precis som alla andra, fast på ett medvetet plan så som mediala gör.
Så... om jag nu kommunicerar med andra människor på ett andligt plan - då vet jag att andevärlden finns, precis som jag vet att radiosändningar och telefonsamtal fungerar. Jag upplever ju effekterna, så att säga. Jag tror inte - jag vet. Jag gillar inte att tro. Innan jag upplevde de här gemensamma andliga nivåerna tänkte jag att det får vara som det är med andevärlden, hur det än är.
Hemma hos en kompis för några år sedan kände jag spontant att någon ville säga mig något genom andevärlden, så jag spetsade mina sinnen. Det visade sig vara en släkting till min kompis - en man som gillar Skottland och t.ex skotskrutigt mönster. Kläderna som han visade mig att han bar var klassiskt gammaldags; knästrumpor och strumpeband - inte så vanligt numera. Han berättade även att han är medlem i en orden.
Min kompis hade aldrig berättat om den här släktingen, så när jag återberättade det jag fått till mig för henne såg hon förvånat på mig; det var ju hennes farbror!
Nu berättade hennes farbror för mig att hans fru var sjuk. Men trots att kompisen kände igen sin farbror på beskrivningen tänkte hon inte ringa och höra hur det var med dem. Andevärlden finns ju inte. ;=)
Någon vecka senare berättade hon att farbrodern två dagar senare ringt hennes föräldrar och berättat att hans fru var sjuk.
Många menar att vi läser av varandra rent psykologiskt. Men min kompis visste inte att farbroderns fru var sjuk, så informationen kom inte ur hennes sätt att prata (humör, tonläge, samtalsämnen etc). Det här är ett av hundratals exempel jag skulle kunna ta upp. Vi hänger ihop, alla människor har energimässigt starka bindningar. Men vi blir oftast inte medvetna om kontakterna förrän vi dör.
Min kompis blev lite mindre skeptisk till andevärlden efter det där samtalet, men bara under en period. Hon återgick till den tidigare tron att när man dör så försvinner man. Det är ju tryggt med en tankemodell av hur livet hänger ihop.
De som byggt upp förnekelsen som en sanning behöver inte bevisa något. De klassas inte som suspekta. "Bevisa att det finns ett liv efter döden", säger de. Men varför ska jag det? Hur många miljoner gånger ska jag i så fall behöva göra det? Det gör ingen skillnad... jag kan bara skapa tro hos andra, inte väcka insikter.
Man kan tyvärr inte skänka sina insikter till andra. Och man kan inte få "gratis" insikter genom att läsa sig till vad andra har lärt sig. Var och en måste ensamma UPPLEVA sig till insikter. Så jag vill inte försöka bevisa något eller "omvända" någon till en tro. Jag bryr mig inte om vad människor har för tro, om de nu måste tro. Men jag skulle önska lite mer öppenhet och mindre tro, om tron ändå är destruktiv och inte skänker glädje i livet.
Jag är inte unik. Andevärlden är fullkomligt naturlig och vi alla finns där hela tiden. Jag skiter i om andra inte ser den. Men det är inte kul att hela tiden bli ifrågasatt. Att bli betraktad som suspekt i första hand och som människa i andra hand. Varför ska just vi mediala behöva bevisa och försvara våra upplevelser? Tröttande...
Direktlänk
Ytligt
I brist på inspiration kring något att skriva om i Rullen kommer en liten bildgåta. Kanske är den alltför
lätt? Jag tror inte det, men får se vad ni gissar i gästboken. :=)
Det här med att inspireras till att skriva på nätet...
Många unga som inte reflekterar över livet i sina bloggar brukar visa upp vilka kläder de har på sig.
Jag undrar ibland hur intressant det kan vara för dem som inte känner personerna, men det verkar faktiskt vara
modebloggarna som är populärast bland de yngre.
Ytan blir viktigare för många, det är nästan som om fler och fler identifierar sig med kläderna. Som om där inte behöver finnas något längre in, utan bara yta, och att de därför tycker sig må bra om de har snygga kläder. Men, men... så har det väl alltid varit för många, kan man tänka, det är väl ingen större skillnad nu? Men jag tycker ändå det känns som om trenden går mot en allt större ytlighet.
För en del år sedan verkade många tycka att de hade hög "status" om de kunde visa upp fina saker, som t.ex dyra bilar, mobiler eller klockor. Man kunde också berätta om flashiga bjudningar eller spännande resor. Som om de där inköpen skulle visa på någon slags "personlighet" att värdera högt.
Nu för tiden verkar de som känner sådär vara i 40-årsåldern, medan de yngre hellre visar upp kläder, smink och tatueringar. Men jag vet inte om det faktiskt förhåller sig så, eller om det bara är ett intryck jag fått på nätet. Båda varianterna visar ju på en ytlighet, fast kanske på olika sätt... det gammaldags där prylägande ska föreställa hög status, och det moderna där kläderna betyder allt. Om man nu vill förenkla det hela. Men det är ju kul med både kläder och prylar, förutom att de kan fylla ut bekräftelsebehov för många.
Nu ska jag göra båda sakerna själv: visa upp ett klädesplagg och berätta om en pryl. :=)
Under promenaden idag blev det ett impulsköp av bomullskoftan på bilden, som jag tycker är mysig och skön. Den är höftkort och har trekvartslånga ärmar. Jag är lite tveksam till de mörkblå rosetterna på fickorna. Visst, det är inne med rosetter, men ändå... jag får se om jag sprättar bort dem.
Nu längtar jag efter våren, så jag kan promenera i kofta istället för i jacka och vantar. Men innan det är möjligt hinner jag säkert rensa ur garderoben från gamla plagg som aldrig används. Det är svårt att slänga "utifall att" man kommer att använda plagget "någon annan gång", tycker jag. ;=)
Just som jag trodde att våren hade kommit - förra helgen när det var så soligt och härligt i luften - hämtade jag hem motorcykeln från kompisens garage. Dagen efter kom snön och kylan! Det var ju inte så lite deprimerande... i påsk har det varit som allra kallast i vinter, och snön vägrar att ge med sig. Det kom nya friska flingor idag.
Prylen jag skrev om kommer jag nog att köpa under veckan, och det är en digital systemkamera; närmare bestämt en Olympus E-410. Tror jag i alla fall. Jag har inte bestämt mig till hundra procent, men till nittionio. Jag har saknat min gamla hederliga Olympus OM1:a med riktiga objektiv vid sidan av min lilla digitalkamera, men har ingen lust att återgå till vanliga filmrullar. Därför har jag funderat på en digital systemkamera i några år, och nu får det vara dags. Olympus E-410:an är väldigt prisvärd nu när dess efterträdare ska ut på marknaden.
Ser fram emot årets fotoutflykter i kofta eller mc-ställ!
Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)
"Försoning"
Jag förstår inte hur "Försoning"
kan ha fått en 4 i betyg av Göteborgs-Postens recensent! Visst, den började med snyggt foto, bra skådespel och fin regi.
Men när den både verkade som roligast, som mest sensuell och även dramatiskt spännande en bit in - jag minns inte efter
hur lång tid, men det var ganska tidigt i handlingen - så var den också det; den blev alltså bara sämre och sämre efter denna stund.
Efter kanske fyrtio minuter började jag undra om filmen inte skulle sluta snart, för jag kände mig lite uttråkad och mitt sällskap hamnade nog i en liten mikrosömn just då. Hihi! Sååå lång tid visade man sedan hur mannen i huvudrollen gick omkring på ett område där inget särskilt hände - var det en halvtimme, tro? Det kändes i alla fall helt otroligt segt, och det är konstigt att man inte klippte bort en större del av de där avsnitten! Av mig får den en 2:a i betyg om de inte klipper ner den. Inte i småbitar, men...
Direktlänk
Jobbet
Oj, var det så längesedan jag skrev något här? Tiden går så himla fort! Och det märks tydligt att något har hänt
sedan sist - våren är på ingång; morgnar och kvällar är mycket ljusare nu, och krokusen blommar även på öppna platser.
Min favoritårstid växer fram! :=)
Sedan jag skrev senast har jag blivit fast heltidsanställd hos kunden som jag jobbade som konsult för sedan i slutet av oktober, och det känns bra! Fast det är lite luriga saker jag håller på att lära mig just nu; jag har kommit till kapitlet om hur man ner i minsta detalj och på bästa sätt drar igång det stora kraftvärmeverket i form av en "Bubbling Fluidized Bed" Bio-Hybex-panna som jag jobbar med nu.
Ni kan läsa lite om ett sådant pågående bygge för Mölndal Energi, genom att klicka på "Riskulla KVV" i vänsterkolumnen på deras hemsida.
Jag håller på att lära mig vilka ventiler i anläggningen som ska öppnas eller stängas i logiska sektioner beroende på tryck, flöde och temperatur. Om hur regulatorerna justeras in, och om när, var och hur ångan ska kondenseras (alternativen är flera). Osv, osv...
Det är lite tröttande för hjärncellen ibland, men samtidigt väldigt intressant. Tillslut hoppas jag bli ett riktigt proffs på detta! ;=) Alla inblandade ingenjörer är experter på delar av anläggningen, eftersom de jobbar med detaljer inom olika grenar, och mycket av deras teknik och kunskaper samlas i säkerhets-, drift- och underhållsinstruktionerna som jag sätter ihop, genom deras medverkan. Men det finns förstås jättestora mängder teknik som jag inte kommer i kontakt med alls - det är ju enorma anläggningar det handlar om. Hur som helst, så tycker jag det är kul att hela tiden ha något nytt att lära mig.
Direktlänk
MC:n
Sedan jag skrev sist har jag även fått en parkeringsplats i garage för motorcykeln! Det är en gammal dam som inte längre
kör bil, men som ändå betalar för en plats genom lägenhetshyran. Jag får inte hyra den så billigt, tyvärr, men jag hoppas
kunna hitta en annan motorcyklist att dela den med. Eller så kanske det dyker upp något annat att byta till istället.
Läget är i alla fall det bästa! :=) Och snart kan man börja köra utan att frysa fingrarna av sig!
Hade tankar på att göra rent förgasarna under vintern eftersom det varit svårt att få igång hojen när den stått ett par veckor det senaste året. Men jag kom aldrig igång med det. MC-kompisen har min hoj i sitt garage under vintern, och han började försöka lossa förgasarna - men de satt som berget. Minst sagt! Vi kunde inte få loss dem även om vi tog i för fullt båda två, och eftersom hela vintern ändå hade passerat vid det här laget kände jag att jag hellre vill vänta med förgasarjobbet till sent i höst, när jag ställer in den nästa gång. Man vet ju aldrig ifall något krånglar till sig ordentligt när man väl får loss förgasarna och jag vill ju inte ha den stående i delar i vår!
Återstår att försöka hitta en lösning till problemet med den intermittent fungerande hastighetsvajern/mätaren innan besiktningen i maj. :=(
Direktlänk
Böcker
Jag tycker Karin Alvtegen skriver spännande och medryckande böcker om helt vanliga, vänligt sinnade människor som
av en tillfällighet dras med i mordhistorier. Åtminstone är det en gemensam röd tråd i de två böcker som jag hittills
läst av författarinnnan. I förra rullen berättade jag om "Skuld", och nu har jag även läst "Saknad".
Den sistnämnda handlar om en kvinnlig hemlös i Stockholm, som råkar in i snårigheter när omgivningen tror att hon har mördat en man som korsat hennes väg. För att inte tala om hennes uppväxt. Jag tror inte det är tillräckligt sällsynt att föräldrar beter sig så som hennes mor gjorde. Jag blev väldigt illa berörd av uppväxtbeskrivningen, eftersom den kändes så autentisk. Modern, med sitt styrande av dottern med hjälp av martyrskap och kyla, fördärvade dotterns självkänsla och därmed även hennes liv. Som vuxen är hon också nu hjälplös. Utanför samhället har hon inget försvar att sätta in när hon i alla medier utmålas som galen mördare. Eller...?
Ja, det är en både spännande och tänkvärd historia. Men här kan man även fundera lite kring integritetsfrågorna. Jag undrar hur verklighetstrogen just den biten i handlingen är...
Efter "Saknad" har jag kommit cirka 80 sidor in i "Den vidunderliga kärlekens historia" av Carl-Johan Vallgren, som vann
Augustpriset som bästa svenska roman 2002. Den hade stått länge i min bokhylla innan det kändes som rätt tillfälle att
sätta tänderna ögonen i den - vet inte riktigt varför, men så är det med de flesta böcker för mig.
Det är liksom humörsberoende vilken jag väljer.
Språket i den här romanen är hur som helst ett helt annat än Alvtegens. Mer målande och poetiskt beskrivande. Klassiskt konstnärligt och gammaldags, både bild- och miljömässigt. Historien utspelar sig under 1800-talet, så det passar bra. Den handlar om en fasansfullt vanställd man, från det att han föddes på ett glädjehus och genom livet som döv och tankeläsare. Det sistnämnda gör människorna i hans omgivning om möjligt ännu mer skrämda än hans utseende.
Direktlänk
Integritet (igen)
Åsa kommenterade i gästboken mitt förra
inlägg om integritet i Rulle 91 med att
tycka:
"Samtidigt som det är viktigt att barn lär sig försiktighet med vad de lämnar ut om sig själva, så är det ok att vuxna (föräldrar,mor/farföräldrar) lämnar ut foton och delar av barnens liv. Jag tycker det är en motsättning."
Visst finns det motsättningar där. Jag har t.ex berättat litegrann om mitt barnbarn ett par gånger, eftersom hon ännu är så liten och saknar den medvetna integriteten om sådant. Jag skriver så gott som aldrig om familj, vänner eller pojkvän på det sättet, men jag har som sagt gjort undantag med det lilla barnbarnet.
Mitt barnbarn kan ju komma att tycka det känns genant längre fram i livet, att jag har skrivit om henne som baby. Vem är jag att avgöra att det bara är gulligt och naturligt ledsamt med en liten tjej som är rädd för läsglasögon, en rädsla som hon delar med tusentals andra små barn?
Vi människor har ett naturligt behov av att uttrycka oss om vår vardag, även om behovet skiftar väldigt mycket i styrka oss emellan. Det hör till livet att ventilera tankar och upplevelser med varandra, och kommunikationen med våra närmaste är något av det bästa vi har i livet.
Eftersom Internet har blivit så vanligt numera, kan man tycka att det också har börjat höra till livet! Väldigt många människor uttrycker sig helt öppet om sina vardagsliv på nätet och inte bara med sina närmaste. Några (färre?) håller sig tillbaka och kommunicerar fortfarande bara om sådant med sina närmaste.
De som berättar fritt om sina barn och barnbarn på nätet känner nog inget behov av att hålla sig själva tillbaka (ingen integritet av det slaget) och då tänker de sig kanske att även barnen tycker det är helt naturligt att bli omnämnda. Förhoppningsvis får barnen godkänna texterna innan de publiceras för allmän läsning.
Så tror i alla fall jag att det kan vara. Men jag vet förstås inte. Det lustiga är i alla fall att många fortfarande tänker sig att vuxna helt självklart är goda förebilder för barn vad gäller integritet på nätet.
En annan sida av det här med att berätta öppet på nätet om personliga, vardagliga saker som vår nära omgivning gör, är att vi kommer närmare varandra som människor. Vi förstår mycket bättre vad andra kan uppleva och känna i olika situationer, om vi läser deras personliga berättelser ur livet. Vi kan lära oss hur olika vi ser på saker men att vi ändå kan förstå och lära oss respektera varandras olikheter. Och det är ju något bra som kan komma till nytta även för deras barn.
Det svåra är väl att balansera mellan respekten för andras integritet och viljan att utvecklas tillsammans. Alla har vi ju olika grader av integritet och olika viljor att finnas med i andras sammanhang. ;=) Det är inte lätt att försöka vara en bra människa.
Direktlänk[SÖK]
[Välj Rulle] [Huvudsidan]
[Gästboken] [E-post]
[Rulle 92-innehåll]