Kombinationer
Dadlar II
Avkoppling
Sött
Dadlar
Slapp
TvättOmat
Livshistorier
Äcklig pastor
Samspel II
Samspel
Resor
Svordomar
Kurser II
Bridge
Kurser
Viktigheter
Sångare
Hej
Rullande anteckningar
[SÖK] [Välj Rulle] [Huvudsidan] [Gästboken] [E-post]
Vågor
© Eva-Lena B
Kombinationer
Dadlar II
Avkoppling
Sött
Dadlar
Slapp
TvättOmat
Livshistorier
Äcklig pastor
Samspel II
Samspel
Resor
Svordomar
Kurser II
Bridge
Kurser
Viktigheter
Sångare
Hej
Kombinationer
Vissa kombinationer är väl inte de allra bästa för en god natts sömn. Till exempel de jag hade igår kväll, strax efter
att jag skrivit klart texten om dadelberoende. Och nej, det handlar inte om dadlar till gin & tonic eller något sådant. ;=)
Först öppnade jag ytterdörren, för någon ringde bryskt på och jag kände att det var viktigt när jag kollade efter. Upptäckte att där stod en brandman som samtalade med en annan i komradio.
Det luktade bränt i trapphuset, men de hade inte hittat orsaken. Brandmannen undrade om det kanske var i min lägenhet som något hade bränts vid. Under kvällen hörde jag sedan hur folk sprang upp och ner i trapphuset i jakten på eldsvådan. Kunde den kanske vara på vinden? I källaren?
Det kändes inte så trevligt att bo i just det här huset igår kväll. Vi var några grannar som stack ut huvudena i trapphuset i samma takt ett par enstaka gånger, men jag tänkte att någon ringer väl på igen om vi måste utrymma.
Samtidigt, till långt efter midnatt, tittade jag i ensamhet på den verklighetsbaserade filmen "The Exorcism of Emily Rose" (den svenska titeln är "Besatt"), på amerikansk dvd. Hin håle kom som en demon till dem som jobbade med exorcismen i filmen, och då vaknade de av att det luktade bränt. ;=)
Här kan man läsa om den verkliga flickans, Anneliese Michels, historia, och här har jag hittat en uttömmande beskrivning och recension (på engelska).
Filmen är hyggligt bra och lite läskig, faktiskt, jag rös till ordentligt ett par gånger. Men efteråt vaknade jag inte klockan tre på natten. Det gjorde de inblandade i filmen - och många av dem som har sett den. Orkade i alla fall inte kolla vad klockan var när jag vaknade för att vända på mig. ;=) Jag orkade inte ens undra om det brann någonstans i huset... jag sov faktiskt som en stock. Är jag tuff eller är jag tuff? Hihi!
Ikväll har vi istället kombinationen ymnigt snöfall och blåst tillsammans med ett tre timmar och 15 minuter långt biobesök; ska se "King Kong". Det skulle kunna leda till problem med att ta sig hem efteråt, ifall det kommer väldigt mycket mer snö under filmen.
I skrivande stund ser det inte farligt ut, även om bussarna har svårt att ta sig uppför de brantaste backarna. I centrum brukar de ha saltat så mycket att snön knappt märks, om det inte blir för slaskigt.
Jag berättar hur det går med allt ikväll. Nu ska jag snart stoppa ner ett gäng dadlar i en liten påse att ha med mig.
[Senare:]
Ja, nu är den långa biokvällen slut. Det känns alltid lite mastigt i tanken när en så lång film just ska till att
börja, tycker jag, men tiden gick rätt fort. Det var gott med dadlar som biogodis (åt bara tre vanliga godisbitar - men
jag får väl erkänna att resten åker ner just nu) och det var inga problem med snön.
Desto tråkigare var det för den stackars gorillan i filmen, som aldrig fick komma hem. Usch, jag har så svårt att stå ut när djur plågas, även om jag vet att det är fejk. Trots att jag tyckte gorillan liknade Arne Weisse ibland. :=)
Filmen hade kunnat kortas ner med åtminstone några minuter, men den var sevärd och äventyrlig med bra effekter - och med rätt underhållande scener; äckliga jättestora köttätande insekter och dinosaurier. Jag ger den en fyra i betyg.
Direktlänk
Dadlar II
Hej, jag heter Eva-Lena och jag är dadelberoende. Eh... finns det kanske en stödförening för sådana som jag? ;=)
Häromdagen när jag kom hem från en liten shoppingvända i stan, hoppade jag av en hållplats efter min vanliga, för att lätt kunna handla en liter mjölk och ett paket dadlar i den mindre butiken, där det brukar vara lagom mycket kunder. Mjölk hittade jag förstås, men dadlarna var slut, så jag gick över till den mer orientorienterade lilla butiken för att köpa sådana. Men där såg jag faktiskt inte skymten av några - inte heller i godisbutiken i närheten.
Det var väl sjutton också! Finns inte dadlar överallt? Jag har ju aldrig tidigare i mitt liv, före denna speciella höst, ägnat dadlar en tanke, men nog hade jag väl sett lite konstiga paket både här och där? Detta var ju nästan värre än att vara nikotinberoende!
Jag gick hem med de kassar jag hade, för att slippa bära så mycket, och stack direkt ut igen för att besöka en större orientbutik åt andra hållet. Där bara måste de väl ha dadlar? Jo, visst hade de dadlar, men bara färska sådana i kylen och hur de smakar har jag ingen aning om.
Hrm... efter några sekunders betänketid bestämde jag mig för att gå upp till det större torget och den större, lite otrevliga butiken med de längre köerna, för där hade de åtminstone dadlar sist. Och yes, äntligen, där var de! Mmmm! Nu när jag tillslut hittat dessa värdefulla guldkorn, passade jag på att köpa hela tre paket på raken.
Någon dag senare insåg jag att jag var fast ordentligt, för ett halvt paket verkar gå åt per kväll. Lika bra att köpa ett par paket till snart, om jag ändå går förbi en dadelhylla, tänkte jag.
Idag, när MC-kompisen och jag varit iväg och motionerat, bastat och ätit gott, kom han att tänka på att det har öppnat en ny, stor orientbutik på vägen hem. Kanske skulle han också ta och testa sådana där torkade dadlar, han hade glömt av hur de smakar. Sagt och gjort, vi svängde in och handlade lite där. Men tyvärr hade de bara en massa sorter av färska dadlar; inga torkade. Väl hemma i mina trakter passade vi på att ta svängen om det större torget och den större, lite otrevliga butiken med de längre köerna. ;=)
Och vet ni vad? De säljer ut dadlarna för halva priset, trots att de är märkta med "Bäst före juni 2006"! Jag var ju bara tvungen... först hade jag tänkt köpa fyra paket, men eftersom det var halva priset, så... ja, det blev istället åtta paket!!! Rullbandet i kassan blev helt täckt av alla paket med dadlar, och MC-kompisen höll sig på anonymt avstånd. Men vad är en kompis mot åtta paket dadlar? Hehe! ;=)
Direktlänk
Avkoppling
Det känns skönt med juldagen, som jag gärna fyller med avkoppling; mycket vila och något spontant ryck
(som även det känns som avkoppling). På förmiddagen, efter valet av ny litteratur i bokhyllan och den långsamma
frukosten, satt jag först vid datorn en stund med en kopp kaffe, och gav mig sedan ut i skogen för en dryg timmes motionspromenad på en av mina favoritrundor. Det var jätteskönt ute, och underlaget var härligt i sin blandning av
stunsigt och mjukt, med halvfrostiga barr. Sedan blev det både dusch och bad; väldigt avkopplande.
Nu sitter jag här om kvällen med ett glas äpplecider och en marsipangris och gottar mig. ;=) Det får nog bli skogsmotion imorgon också. Och nästa morgon. Och nästa... men det är skönt att få röra på sig, faktiskt. Att slippa sitta fjättrad vid ett skrivbord hela dagarna - det är mycket bättre vid datorn hemma. Hehe!
På bilden ser ni en duk jag fått av mamma, som sytt den i hardangersöm. Visst är den fin? Hon har gjort många
olika vackra dukar. Själv tycker jag det verkar väldigt pilligt att klippa ut och sy ihop i väven, men det är nog roligt
samtidigt.
Jag saknar det där med handarbete. Förr hade jag alltid något på gång medan jag såg på TV.
I och för sig ser jag väldigt sällan på TV numera, men ändå... att bara sitta och titta på film, typ som en zombie, känns en aning enformigt. Men nu i julledigheten hade det varit bra att se ikapp lite av videobanden jag fyllt med "Kvalster", "Örnen" och olika filmer jag trott ska vara bra.
Och vet ni vad? Jag har fått en dvd med tre "Wallace & Gromit"-filmer! Mina absoluta favoriter i lera! Var och såg den senaste om varulvskaninen på bio för några veckor sedan, och den var också både välgjord och rolig! Men deras allra bästa film är nog den med pingvinen och robotbyxorna. Tala om att kunna förmedla subtil kommunikation med fin mimik, i lera!
Direktlänk
Sött
Den senaste förpackningen med dadlar är slut och jag har istället börjat gräva i burken med knäck, som kokades på en
julbaks-tjejträff. Då bidde det även ett gäng goda pepparkakor och lussekatter, och jag smakade hemmagjord varm
äggtoddy för första gången (sött men gott). Knäcken är också god, men fastnar i tänderna...
Något annat sött är de här bilderna, eller vad säger ni? Jag har lagt den här hunden som skrivbordsbild. Nuuuuni, vad söt!
Jag önskar jag hade bättre framförhållning och bakat något lyxigt att bjuda på. Chokladtryffel med smak av saffran och chili låter väl riktigt gott? Jag tror jag ska försöka göra dem till nyår.
Önskar alla en riktigt god jul!
Jag borde väl lägga in en julbild, men det flödar ju över av sådana vart man än tittar. Jag blir lite trotsig och väljer istället en bild från i somras, som jag tycker känns skön. I juletid borde alla få njuta av lugn och ro, tycker jag. :=)
Porten på bilden finns i den italienska småstaden Borgomanero, och ska förhoppningsvis trigga mig till att renskriva årets
fotoresedagbok.
Kanske skulle det vara kul med en liten bildgåta? Det var
ju ett tag sedan nu.
Priset lottas ut till någon av dem som sänder mig rätt svar i ett mail före den 1/1: en begagnad pocketbok; "Hembiträdet" av Marie Hermanson. Lyxigt, va? ;=)
OK, då ska vi se vad jag hittar för bild i gömmorna...
Jo, jag tror det blir en ren "kunskapsfråga" den här gången (ett undantag). Vilken stad är bilden tagen i?
Dadlar
Jag hann precis bli klar innan gästerna kom på eftermiddagen, och vi fick några trevliga timmar med enkel mat och
samtal. Måste försöka ha sådana här tjejträffar lite oftare, för det är så kul att bara sitta och babbla om allt möjligt.
Tiden går alltid för fort och direkt efteråt längtar jag till nästa gång.
Som vanligt blev det en del ätbart över. Förutom resterna från bordet och snacks som inte gått åt, hade gästerna elakt nog med sig kalorifarliga presenter; en stor Aladdinkartong, en ask dadlar, en stor bit marzipan, en flaska rött vin, rött te med julkryddor och ett jättestort stearinljus. Fast téet och ljuset var ju snälla gåvor. :=)
På tal om dadlar... (uttalar ni förresten dadel med a:et som i brasa eller som i vatten?) undrar jag om jag inte börjat bli gammal på riktigt nu.
Förra julen smakade jag ett par dadlar av min pappa, och då började jag inse att det faktiskt kunde vara ganska gott. Fast konsistensen kändes lite lurig fortfarande. Tidigare år har jag tyckt att de varit halvläskiga både i smak och konsistens, men nu var det liksom annorlunda. Jag hade plötsligt godkänt dem som tänkbar föda.
Under hösten har jag sedan ätit dadlar flera gånger, och för varje gång har jag tyckt mer och mer om dem. Nu i vinter undrar jag till och med: vad sjutton var så konstigt med konsistensen förr? Hrm... har dadlarna eller jag genomgått en evolution? Jag är helt enkelt galen i dadlar och äter dem som om jag föddes med en dadel i munnen; som om de vore godis - och får jag välja äter jag hellre dadlar än choklad! Helt otroligt!
Men det kanske är så enkelt som att kroppen känner hur mycket vitaminer och mineraler dadlar innehåller?
Lika beroende som jag blivit av dadlar är jag av salta lotusbilar, som jag nyligen hittat i godishyllorna. Men bara för att jag börjat med dadlar och salta lotusbilar har jag inte lämnat chokladen åt sitt öde, den är ju fortfarande lika god. Pust! Jag måste sluta äta så här mycket godsaker! Det är kanske tur att tjejträffarna åtminstone inte blir av så ofta.
Hur som helst, så har jag tänkt lite på det här med dadlar och åldrar. Är det nästan bara mogna människor som gillar dem? Jag har märkt att fler än jag fått nära-dadel-upplevelser efter att de fyllt fyrtio. Hoppas de inte ersätts av nära-döden-upplevelser (på grund av överkonsumtion) alltför tidigt...
Direktlänk
Slapp
Ikväll har jag tvättstugan igen, det börjar nästan bli en vana på fredagarna. Och så har jag just tvättat
badrumsporslinet med det eminenta rengöringsmedlet Jif (före detta Vim, helt outstanding), men det räcker verkligen
inte. Varför ska jag alltid skjuta den där horribelt trista dammsugningen framför mig?
Klockan är snart tio och ögonlocken börjar kännas tunga. Är det inte bra mycket tidigare än vanligt? Hrm... jag misstänker att ögonen inte vill se något damm. Och slapp som jag är så fort jag kommer innanför tröskeln, sitter jag här och skriver istället för att göra nytta. Låtsas som om allt bara finns i orden och inte som riktiga dammråttor. Men imorgon ska jag ha några tjejer på besök, och risken att de ska debutera med allergichock är överhängande. Jag måste damma ikväll (urk 1) och dammsuga (urk 2) direkt efter frukosten imorgon.
Jag tycker att jag stressat som sjutton de senaste veckorna, ändå har jag inte gjort någon nytta här hemma. I eftermiddags kom jag plötsligt på att det var sista dagen för julkort med julporto, men jag har inte ens köpt några än. Varken kort eller frimärken. Efter en stund bestämde jag mig för att helt enkelt skita i julkorten i år.
Strax efter att jag bestämt mig satte jag nyckeln i dörrlåset och klev in, hemkommen från jobbet. På dörrmattan låg ett vackert grått kvalitetskuvert, med omsorgsfullt textad adressat. Jag plockade försiktigt ut innehållet: ett handmålat julkort i akvarell!
Det är klart att man ska skicka julkort! Hur slapp får man egentligen bli?
Nej, nu måste jag damma. Fast... nu är det visst dags att hämta upp tvätten.
Direktlänk
TvättOmat
Ikväll har jag tvättid. Lurviga Ludvig har inte synts till med något av sina åtta ben på ett tag, men istället har en
lång, halvböjlig krälande insekt tagit över tvättstugan. Den rör sig ganska mycket och fullkomligt slumpmässigt - och jag
undrar om den plötsligt ska hinna in i min ena sandal och kanske till och med in i strumpan ibland när jag stått still
i flera sekunder - men om den varit för länge i torkrummet går den mest runt, runt... (urk)
Visste ni att det finns en blogg helt inriktad på tvättande? Eftersom ämnet är så smalt men ändå vardagligt är jag lite nyfiken på hur mycket de kan komma på att skriva om; hur länge de kan hålla sin Tvättid nytvättad. Men de är förstås några stycken som sköljer igenom ämnet, så det kanske blir ett tag i alla fall. Innan de förmodligen känner att det bara går runt och runt...
Vardagen är ju lite sådär, att den går runt på något sätt. På jobbet brukar vi försöka gå till pizzerian för att äta lunch max en gång i veckan, och oftast blir det på fredagen. Men ibland är vi pizzasugna redan på måndagen.
Så var fallet härom veckan, när jag liksom lurade dit dem på måndagen. Fredagen före hade jag ärenden i centrum och passade på att luncha där på egen hand, medan mina kollegor gick till pizzerian. Måndagen efter kunde de inte säga nej när jag undrade om vi skulle dit.
På väg därifrån hade vi lite bråttom eftersom ett möte väntade, så vi gick i rask takt. Efter några hundra meter utbrast den ena i sällskapet: "Det här är ju motionstakt! Vad bra, då kanske vi kan ta en pizza på fredag också!"
Direktlänk
Livshistorier
Jag tycker det är intressant att lyssna på nyfikna och öppna människors livshistorier. En del tycks leva hur många liv
som helst i ett enda, äventyren avlöser varandra och de får den ena insikten efter den andra genom helt otroliga
upplevelser. Jag fattar inte hur de hinner med allting eller hur de lyckas locka till sig alla guldkorn.
Som tur är hittar man lärdomar och större mening i alla slags erfarenheter, även de mer vardagliga. Den som tar hand om sin gamla mor istället för att resa jorden runt, till exempel, lär sig också att hantera en hel del svårigheter precis som den äventyrliga - utöver det där med långvariga relationer och ansvar.
Alla får vi till oss lärdomar, även om vi går helt skilda vägar. Ja, så får jag tänka när jag ibland känner att jag inte har använt mitt liv till något särskilt. När jag inser hur mycket jag egentligen hade kunnat ha med i bagaget om jag inte vore en sådan trist och bekväm fegis.
Och så kan man aktivt välja att vara glad över det lilla man har. Vilket jag uppriktigt sagt är. Varje kväll när jag går och lägger mig tänker jag att det är fantastiskt att ha en säng att krypa ner i, i ett land i fred. Och jag är glad över att vara frisk.
Någon som lidit svåra plågor är Leah, som höll ett ganska gripande, spännande och intressant föredrag i Göteborg (hennes hemstad) igår. Hon gick några steg längre än att bara ta till sig de lärdomar hon fick på sin naturliga väg; det var en särskild väg hon ville gå för att kunna lösa livets rebus. Inte den religiösa, men väl den andliga.
Om ni ser att hon ska hålla föredrag framöver, passa på att gå och lyssna om ni kan! Hon har arbetat väldigt hårt med personlig utveckling, både för att bli av med sina grava smärtor och sjukdomar och av ren nyfikenhet, och på vägen fick hon uppleva en hel del ovanliga saker. Somliga kände jag igen, andra hoppas jag så smått kunna få uppleva en vacker dag. Vi får väl se. ;=) Hur som helst var det ett personligt och medryckande föredrag om människans egentliga natur.
Leah har skrivit en bok med reflektioner och kåserier, men jag har inte köpt den. Har inte bestämt mig än. På hennes hemsida kan man läsa ett par avsnitt ur den.
Direktlänk
Äcklig pastor
Per Nygren på Göteborgs-Posten skrev om Högsta Domstolens friande dom mot pastor Åke Green, som han menar är
ett underkännande av lagen om hets mot folkgrupp. Det håller jag verkligen med om.
Oskarshamns-Tidningen skrev också en analyserande artikel om domen. Ett citat från Green, som citerades där:
"Nu vill jag understryka att alla homosexuella är inte pedofiler. Och alla homosexuella är inte perversa. Men man öppnar ändå porten till förbjudna områden och låter synden få fäste i tankelivet."
Jag frågar mig hur HD kunde döma enbart på spekulationer om hur Europadomstolen kan tänkas döma i frågan - det verkar lamt. Och det verkar även som om HD (på samma grunder?) friat i fler liknande fall.
Jag har skrivit tidigare om Åke Greens kränkande uttalanden, utifrån perspektivet att han sade sig vilja argumentera för sina åsikter. Jag menade då att det knappast kunde röra sig om åsikter utan fördomar, och att han dessutom inte ämnade komma med några argument för dem. Två fel i ett, kan man säga.
Nu är Åke Green så glad över sin dom att han vågar säga vad han egentligen är ute efter: "Nu kan vi känna oss friare när vi förkunnar Guds ord", uttryckte han i Metro. Han vill alltså må bra när han inför sin Pingstkyrkoförsamling - och inför allmänheten, med mediernas hjälp - på ett bekvämt sätt försöker nå ut med påståendet att homosexuella är som äckliga cancerbölder.
Nu vill jag understryka att inte alla pastorer är pedofiler. Och alla pastorer är inte perversa heller. Men de öppnar ändå porten till förbjudna områden och låter synden få fäste i tankelivet. För att använda pastor Greens egna uttryck. Jag vill bara tydliggöra hur sjukt det hela är med sekter eller enskilda människor som ser sig som förmer än andra utan att veta bättre. Vi människor är ju ofta ganska små av oss, men som pastor... borde man inte ha en ödmjukare attityd ändå? Lite pinsamt är det allt!
Är det förresten inte hög tid att sålla bort destruktivt inriktade och mentalt eller andligt lågt utvecklade personer från offentliga yrken, då de motverkar dess syften - såsom vissa pastorer?
Empati och medmänsklighet borde vara en naturlig sida hos den som kallar sig religiös och som tror att Gud vill att vi ska vara goda mot varandra. Men det är i och för sig inte alltid så lätt att vara människa. Alla kan vi missförstå även den enklaste sak ibland... eller välja helt fel yrke.
Men, borde inte de flesta redan ha insett att man inte kan bokstavstolka något ur bibeln, eftersom där står en ohygglig massa konstigheter? Hrm...
Direktlänk
Samspel II
Åsa skrev ett
eget inlägg om socialt samspel efter att ha läst mitt förra
inlägg här, och då frågade hon sig:
"Jag kan uppleva samma sak med människor som är mycket positiva, det ges mycket komplimanger, många snällheter sägs. Ändå känner jag att jag nästan kryper undan. Det saknas något. Känns inlärt på något sätt. Går det att lära sig ett korrekt socialt samspel?"
Som jag ser det så börjar vi lära oss ett socialt samspel i samma ögonblick vi föds. Det är därför det skiljer sig mellan kulturerna; det som är "korrekt" på en plats kan vara "fel" på en annan, och allt lär vi oss genom långsiktig träning i sociala sammanhang.
Inom varje kultur hittar man väl sociala specialiteter, men varje människa har säkert ändå möjlighet att agera inom de ramar som passar den egna personligheten och som därför känns naturligt. Ett personligt socialt beteende som ändå passar i kulturen där hon eller han lever.
Det är därför man vill krypa undan när någon går utanför de egna ramarna för att försöka göra ett gott intryck. Om en inbiten pessimist exempelvis slänger sig med klämkäcka floskler för att vara trevlig, blir det istället en obehaglig upplevelse för den som pessimisten försöker samspela med. Den naturliga - den äkta - kommunikationen är ju helt kvävd i en sådan situation och möjligheterna att verkligen mötas är så gott som obefintliga.
Den som drar sig undan andra människor blir inte lika naturlig i sitt samspel som den som alltid och gärna har umgåtts i grupp och haft gott om tillfällen att lära sig "spelets regler".
Det sociala samspelet kan tyckas vara en nackdel när det gäller att lära känna varandra - och det är det säkert också. Jag skulle önska att man gick mindre på spelregler och mer på känsla och intuition, för att hitta det som är mer äkta hos varandra och mötas på ett djupare plan. Men, samtidigt undrar jag hur det står till med just känslan och intuitionen hos gemene man. Kanske är det brist på detta (och alltså en brist på empatisk förmåga) som gör att vi en gång tvingades upprätta sociala spelregler?
Det låter ju logiskt, men antagligen var det inte så. Jag gissar att de som ansåg sig stå högt i rang i samhället och som tyckte sig ha bättre smak och stil ville visa sig lite finare än andra genom att bete sig på ett bestämt sätt. Etikett. Något påklistrat för att framhäva den egna betydelsen...
Direktlänk
Samspel
Jag har alltid funnit det intressant att studera människors sociala samspel, eller bristen på detsamma. Det går liksom
automatiskt att jag zoomar omkring mig med min sociala antenn, jag tänker egentligen inte på att jag gör det. Min
starka intuition lever sig in i andra människors upplevelser av samma situationer som jag befinner mig i eller i närheten
av, och jag märker att vi alla kan ha rätt olika intryck av dem - och att dessa intryck påverkar oss med olika styrka.
En människa kan t.ex tycka sig vara medkännande, tolerant och vidsynt, medan jag istället uppfattar denna som ganska krävande och inskränkt i sina tankegångar kring andra människors känsloliv, liksom disträ i sitt sätt att försöka erhålla någon form av fokus för andra (om de inte motsvarar de exakta förväntningarna eller kraven).
En annan människa kan av en vän uppfattas som oerhört kärleksfull mot alla i sin omgivning eftersom hon hela tiden utropar hur mycket hon tycker vänner och bekanta, eller till och med flyktigt förbipasserande, är värda. Medan hon i andras ögon mest kan verka vara ute efter egen bekräftelse i samband med att hon syns, och även vill ha uppskattning för att hon beter sig som hon gör.
Det är inte så att jag tycker illa om dessa människor. Tvärtom förgyller de min vardag. Alla nyanser i människans sätt att vara, tänka, reagera, göra och känna gör att det blir en intressant mix av egenskaper och liv. Utan detta vore tillvaron kanske platt. Men det är också lite av en utmaning att vi har så mycket kvar att utveckla, trots att människan funnits i bra många år nu och hela tiden faktiskt försökt lära av varandra.
Något som jag studerat i många år och som förvånar mig lite, är hur utbrett det är att i små grupper om max sex personer bara vända sig till en av de andra och inleda en längre diskussion om något privat. De övriga får snällt vänta under tiden, och de båda diskuterande verkar inte märka otåligheten och den uttråkade stämningen. Oftast vill de andra inte börja prata med varandra, eftersom de inte vill vara lika oartiga. Man har ju samlats för gemenskapens skull, om det så är ett privat eller yrkesmässigt möte. Det privata mellan fyra ögon kan man ju ta när det passar, när de andra inte är med.
En av mina favoritförfattare är Marie Hermanson. Hon är en sådan som fångar och skickligt beskriver sociala och psykologiska intryck av människors samspel, inre konflikter eller upplevelser. Romanerna har ofta ett mycket enkelt och vardagligt grundtema och en eller ett par enkla historier, men tyngden ligger alltid på ett ökande tryck i det sociala eller psykologiska samspelet mellan människor, och i hur de medverkande hanterar och reagerar på dem.
Det är en fängslande resa att läsa någon av hennes romaner, eftersom de väcker upp så intressanta och spännande
fantasier kring människors inre eller gemensamma vardag. Hennes romanfigurers studier av hur de de själva liksom de
andra romanfigurerna beter sig stimulerar mitt stora intresse för människor.
Och det där ökande trycket i den rent psykologiska handlingen som hon alltid väver in är skickligt och raffinerande uppbyggt. Just nu befinner jag mig 3/4 in i "Hembiträdet".
Jag tror jag ska citera ett par stycken ur boken, som jag tycker är småroligt skrivna. De handlar om hur ett föredrag uppfattas av kvinnan själv, som i romanen håller i det. Stämningen är så finurligt skildrad, eller vad tycker ni?
"'Ett seminarium i Tidens tecken' var titeln och, som om hon kastat ett osynligt, men mycket starkt nät över alla de olika föredragshållarna, lyckades hon infoga dem alla i detta tema och smidigt länka dem till varandra, så att de efteråt var förvånade och imponerade av sig själva och varandra.
Även publiken imponerades och hade en känsla av att urskilja ett mönster, en karta i sin kaotiska tillvaro, och att det var deras egna hjärnor som upptäckt detta mönster. Samtliga lämnade seminariet med den euroriska känslan av plötslig, skyhög intellektuell förmåga och med en diffus, nästan religiös aning om att vara något på spåren."
Direktlänk
Resor
Tänk att det alltid ska ta så lång tid innan jag skriver rent resedagböckerna från MC-semestrarna! När jag väl
börjat vet jag ju att det går snabbt och lätt. Det som känns jobbigt och enformigt är nog att formatera bilderna.
Men samtidigt är det kul att i minnet återuppleva dagarna och miljöerna från sommaren.
Kanske är det just därför jag dröjt lite med det; nu på vintern kan det vara värmande att tänka tillbaka. Ja, jag tror minsann att jag snart ska börja välja bland årets bilder.
Jag har många, många fler jordiska platser att utforska. :=) De länder jag redan har besökt är rödmarkerade på kartan
(jag har väl inte glömt något litet ställe?), men jag har verkligen inte varit i alla områden inom länderna som det
ser ut här. Finland har jag t.ex bara nosat lite på en gång för väldigt längesedan, och i USA har jag bara varit i
Florida. Undrar vart jag reser nästa gång. Jag har lite funderingar på Malta, men jag får väl se... och det kanske
dröjer länge tills det blir något överhuvudtaget.
(Skapa din
egen karta över besökta länder)
Har ni förresten sett att man kan ladda ner ett program, "Earth", från Google och via dem "flyga" över områden? Det kan ju vara ett ganska kul sätt att minnas eller planera kurviga MC-turer i Alperna eller så. ;=) Jag har inte provat det själv än - vet inte om det kräver för mycket av min dator som ju har några år på nacken. Eller om det knölar till det bland filerna med en massa spywares och sådant. Jag är nog överdrivet försiktig med gratisgrejor...
Direktlänk
Svordomar
Pappan till en liten son berättade att hans pojk hade snappat upp ett ord på ett ungefär, men inte fullt ut förstått
betydelsen. Ordet var jäklar (eller jävlar), och nu hade han frågat vad det betyder.
Sonen hade inte kopplat att det egentligen är ett "fult" ord, men som sagt ändå märkt att det förekommit i specifika situationer. Och pappan kom på att jäklar, det säger han ofta när han glömt något (vilket han ärligt talat verkar göra rätt ofta), så han kunde förklara att det är just vad ordet betyder. ;=)
Så kom vi på att det verkar som om man använder olika svordomar i olika situationer (om man nu inte lyckas undvika dem helt).
Är det inte så att...
Jävlar / jäklar = man har glömt något
Helvete = något har gått sönder
Fanimej = något är trots allt på något sätt som man först inte trott
Skit = man missade bussen
Fan = man gjorde inte det man kunde i sista minuten för att förhindra något...?
Kurser II
Jag feltolkade hypnosterapikurserna lite sist, det är bara totalt tre praktikomgångar istället för sex som jag
hade fått för mig, så det kommer att kosta 23 500 istället för närmare 40 000 kronor. Plus kostnaderna för logi, då.
En ganska markant skillnad i min värld, om man säger så, även om det verkligen inte är billigt. Jag ska fundera några
dagar till innan jag bestämmer mig, men något åt det hållet blir det i alla fall. Kul! Jag gillar som sagt att lära
mig saker!
Bridge
Något annat jag ska lära mig är att spela bridge. Först hade jag tänkt gå en nybörjarkurs med min vän GA, som spelade en
del för ett antal år sedan och tyckte det var skitkul, men det finns inget på tider som passar. Så nu ska han lära mig
budgivningen på egen hand och sedan får vi börja spela och se hur det funkar. Det blir ju intressant! Hihi!
Jag kan nämligen precis ingenting om bridge! Då är det kanske tur att det finns ett
handikappsystem...?
Man spelar i par, och just det tyckte jag var så himla kul med fyrmannawhist förr. Men enligt det lilla jag hört verkar det också ganska svårt, så jag undrar om jag kommer att kunna lära mig alla regler. "Jamen du är ju både logisk och intuitiv, så det kommer att gå jättebra" får jag höra då. Så jag ger det en chans trots att jag ärligt talat tycker budgivningen verkar allt annat än logisk. ;=)
Även om det mest är pensionärer som går igång på bridge, verkar det vara ganska många unga också. De kanske gör det i smyg? Och det är väl aldrig fel att börja motionera hjärncellen även på fritiden och före pensionsåldern? Eller är detta ett säkert tecken på att jag redan borde pensioneras? Hrm... det finns ju ett stort antal förtidspensionärer i landet...
Oj, kolla vad jag hittade här! En bok on-line om hur man lär sig spela bridge på fem minuter! Jag kanske ska smygläsa där och sedan låtsas vara oerhört smart när jag får den första lektionen av GA? Hihi! Nää, jag bara skojar lite.
Direktlänk
Kurser
Vad svårt jag har att boka in mig på kurser som jag vill gå, när jag ser att de kommer att kosta mig närmare 40 000 kronor.
Även om de sträcker sig under minst ett par års tid och jag vet att de är av hög kvalitet. Jag har ju MC-kortet att
lägga pengar på (får jag det någonsin???), fler kurser och förhoppningsvis någon liten resa nästa sommar. Fast
utbildning är aldrig fel, jag har alltid något på gång på den fronten.
Fördelen med just de här kurserna är att man läser dem i sin egen takt, så man kan ta dem pö om pö. Jag har hört från flera håll att det här kan vara något för mig, samtidigt som jag själv har funderat på det i flera år och det känns precis rätt. Ändå tvekar jag lite på grund av kostnaderna.
Äsch, man ska göra det man känner för! Jag får väl sluta äta godis och fika så mycket på café, så sparar jag lätt in ett antal tusenlappar! ;=) Jag ska ta och anmäla mig, det blir väldigt intressant! Imorgon, kanske...
Direktlänk
Viktigheter
På Förbundet Två Världar var jag
och lyssnade på Graham
Bishop, spirituellt medium från England men nu boende i Danmark, som ni kanske sett på TV i "Andarnas Makt".
Han brukar låta den tyske gamla (bortgångna) doktor Karl komma igenom när han går i trance.
På Två Världar hade han nyligen ett par kombinerade föredrag och seanser som var väldigt bra. Och roliga. Han berättade så kul om sin historia inom det mediala.
Varje gång han berättar om sin mediala bakgrund drar han visst nya anekdoter, för han har varit med om så otroligt mycket. Underliga saker dessutom, för han krävde fysiska bevis på andevärldens existens innan han gick med på att jobba med dem.
Från början var han en icke-spirituell programmerare som inte trodde på sådana konstigheter - att det skulle gå att kommunicera med andevärlden - tills de nästan tvingade in honom i ett nära samarbete, efter att han fått det ena fysiska beviset efter det andra och inte heller kunde värja sig för alla mediala sinnesintryck som överväldigade honom. Han kom att bli en av de mest framgångsrika inom trancehealing och trancemediumskap.
När Graham gick i trance för att släppa fram doktor Karl så pratade han även denna gång om saker han tycker är viktiga. Jag tänkte att fler skulle kunna ta del av dem, så jag ska försöka mig på en sammanfattning.
Positiva energier
Mycket av kommunikationen mellan människor handlar om utbyte av energier. De innehåller en hel massa subtil information
som vi många gånger inte uppfattar medvetet men helt klart tar till oss på andra plan. Vi kan göra mycket för att göra
energinivån mellan oss ljusare. Till exempel bemöta negativitet med positivitet, så att det negativa tillslut
byter riktning och övergår i positiv energi. Det kan vi om vi bland annat skiljer på person och handling; om vi
fördömer handlingar men inte hämnas personerna som utfört dem. I annat fall är det så lätt att istället hamna i en
nedåtgående spiral.
Medlidande för andra människor skänker bara mer tyngd i bördor. Det finns ingen positiv energi i medlidande. Det är positivt med medkännande, empati, men att ömka andra är att trycka ner.
Illusioner
Den fysiska tillvaron tycks orubbligt fast för oss människor eftersom vi själva befinner oss i den, men egentligen
kan även vi se den som den illusion den egentligen är. Men... illusion kanske inte är rätt ord egentligen, eftersom vi
redan har en definition av vad en sådan är. Tillvaron är i alla fall inte så fast som vi har låst oss vid att
tro. Detta ville doktor Karl ge oss exempel på.
Två frivilliga fick gå upp på scenen för att ta pulsen på Graham Bishop, som doktor Karl använde som sitt verktyg att tala genom. Ett par kvinnor ställde upp och fick hålla om varsin handled på Graham och säga "beep" varje gång de kände en puls. Efter några sekunder då de hade "beepat" i takt med varandra, stannade Grahams hjärta under sisådär tjugo sekunder. Sedan kom ett antal pulsslag enbart i den ena handleden - och efter det några bara i den andra! Doktor Karl lekte med Grahams hjärta som egentligen bara är en illusion i energier, och det var ju smått intressant.
En tredje försöksperson fick komma upp på scenen, och med den kvinnan gjordes samma experiment. Dessutom sattes ett extra hjärta in efteråt, som blev kvar under 10-15 minuter. Doktor Karl menade att det inte är svårt att skapa fysiskt material eftersom allt bara är en form av illusioner. En av de första försökspersonerna fick lägga örat mot den tredje kvinnans bröst för att lyssna på hennes båda hjärtan som låg på varsin sida. Det ena slog snabbare än det andra.
Skogen
Doktor Karl talade om jordens skogar. Han berättade att i andevärlden är de inte fullt så oroliga över våra föroreningar
som vi människor är, eftersom de från början räknat med att de följer på människans tekniska intresse och utveckling.
Vi har fått skogen som ett väl fungerande reningsfilter för de giftiga utsläppen.
Det som andevärlden däremot inte räknade med var vår ofantliga dumhet. De trodde aldrig att vi skulle börja hugga ner våra livsviktiga skogar på det sätt som nu sker! 37 fotbollsplaner tropikskog skövlas till exempel varje minut och under de senaste hundra åren har hälften försvunnit! Vi måste börja göra något åt denna skogsförintelse.
Om vi inte slutar skövla kan år 2012 bli den tidpunkt när det inte längre finns någon återvändo. Om det går så illa kan vi inte ta oss tillbaka till den dag vi fortfarande hade en chans, hur mycket vi än försöker, eftersom skogen tar sin goda tid på sig att återhämta sig. Har vi skövlat på tok för mycket så har vi - då återstår bara människans undergång. Det går snabbt utför när vi väl faller över gränsen. Vi har alltså mycket kort tid kvar om vi inte slutar skövla nästan genast.
Visst kan andevärlden förbättra vår situation och utföra rent fysiska förändringar för att rädda oss, men vi har gjort detta av fri vilja. Och vår fria vilja är inget de går emot även om vi gräver vår egen grav. Doktor Karl och de andra som har större översikt över framtiden än vad vi människor har, hoppas att vi ska ta vårt förnuft till fånga.
Vi som känner oss maktlösa när det gäller skövlandet kan bland annat gå med i organisationer som jobbar för skogarnas bevarande, konsumera mer sansat och ekologiskt, och plantera mörkgröna storbladiga växter utan blommor som kan ingå i det naturliga men alltmer krympande reningsfiltret.
SNF:s information om
tropikskog
WWF:s skogsprojekt i tropikerna
Nätverket Skydda skogen
En bra artikel om den omöjliga tillväxten
Sångare
Sitter och lyssnar på en för mig ny musikalisk bekantskap, nämligen Hefner, som gett ut massor med plattor, fast de har lagt av nu. Jag
gillar kanske hälften av det lilla jag hört hittills, det är ganska glatt - men inte platt - och liknar inte det jag
oftast brukar lyssna på (även om jag har en rätt bred musiksmak). Som James Labries "
Mullmuzzler 2" som jag haft i mp3-spelaren flera veckor i sträck bara för att jag
inte velat vara utan hans underbara stämma och de fina melodierna. Mmmm...
Darren Haymans röst (han som sjunger i Hefner) bryts av en falsk ton här och där och ibland kan det nästan bli charmigt komiskt, men det är ändå sköna toner. Just nu ljuder låten "The Librarian" ur högtalarna, från CD:n " Breaking God's Heart".
De allra lugnaste av Hefners låtar är väldigt vackra; texterna är personliga och det är som om sången kommer direkt från hjärtat. Det märks liksom att det är äkta känslor och inte bara musik som kommer ur bröstet. Likadant är det med James LaBrie, håren reser sig på armarna när jag lyssnar på en del av hans sång. Man kan nästan röra vid hans själ, känns det som.
Men är det verkligen så? Hur mycket av hjärtat hör man egentligen? Vad är det som gör att man dras med av en sångare medan en annan går en förbi som tekniskt skicklig men med oberört hjärta? Kan man verkligen lyssna mellan orden utan att veta något om sångaren, ungefär som man tror sig kunna läsa mellan raderna när en okänd skribent försöker dölja en känsla? Är det kanske inte bara så att somliga har en röst som verkar mer passionerad, därför att de vågar ta ut den mer än de flesta andra?
Och varför sjunger i så fall en del med underbar röst utan att lägga ner ett uns av känsla i den? Jag har fått för mig att om man har en bra röst så gillar man extra mycket att sjunga, och det är väl medfött hos alla? Även om vi falskröstade försöker ta hänsyn till omgivningen. ;=)
Direktlänk
Hej
Jag får nog börja skriva lite trevande, som om jag inte riktigt vet hur det är. Typ Rullen, vad är det, liksom. Hihi!
På något vis känns det lite för abrupt att genast börja driva på om det ena och det andra (om jag nu hade haft något
att rulla in, alltså). Så det får bara bli ett litet "hej" till att börja med, medan jag försöker landa i hur
fortsättningen kan tänkas bli.
Vet inte om någon tittar in här längre eftersom det varit mer än dött en längre tid, men jag brukar ju skriva bara för att det är en så trevlig avkoppling. Och det tänker jag fortsätta med; bara för min egen skull. Det känns som om jag redan skrivit färdigt om allt jag haft på hjärtat som passar i Rullen. Sådant som jag läser om hos andra numera har jag redan haft tankar om i Rullen genom åren, och jag har liksom inget mer att tillägga. Det är lite trist, tycker jag. Men kanske dyker det upp lite nya saker att reflektera över här så småningom, vi får väl se. Om det inte funkar så får jag skriva i annan form istället för att reflektera på nätet.
De senaste månaderna har jag ägnat kvällarna åt två kurser och en och annan helgkurs, liksom ett par föredrag, meditationer m.m. Det har varit väldigt mycket på jobbet, men min rygg och nacke klarar inte längre övertidsarbete vid skrivbordet så jag har skolkat från sådant. Måste vara mer rörlig en del av dygnet, annars blir det bara värre och värre. Om jag jobbar för mycket måste jag sjukskriva mig och då får jag ju ännu svårare att hinna med jobbet. Därför blir det som sagt normal heltid nu för tiden, och som tur är har jag förstående kollegor.
Hur det är möjligt vet jag inte, men jag har umgåtts med en man mest på tider som inte finns. Typ fika som börjar 22:30 och flera timmar framåt på vardagskvällar när jag haft både jobb och kurs dagen efter. ;=) Snacka om att ha kommit isäng sent (eller tidigt om morgnarna)! Som tur är gör meditationerna att jag inte behöver lika mycket sömn för att överleva, men jag anar att kraftig förälskelse uppe i det blå alstrar en hel del energi också. Annars skulle jag nog ha varit död nu. ;=)
Ja, det är alltså Kärleken jag stött på! Jag som var säker på att det inte fanns någon för mig.
Min före detta sambo var helt rätt för mig de flesta år vi levde ihop, men så växte vi ifrån varandra. Innan jag träffade honom trodde jag inte att sådana som han fanns, men där bedrog jag mig rejält.
Efteråt, när jag istället trivdes jättebra med singellivet, trodde jag verkligen inte att jag skulle stöta på någon som är helt rätt för mig där jag står i livet just nu, ganska annorlunda jämfört med för bara några år sedan. Aldrig att det vore möjligt! Jag sörjde det inte heller - konstaterade bara att jag antagligen är för kräsen, för "annorlunda" och därför för ointresserad. Och själv ointressant för nästan alla män, förstås. Hehe!
Nu bedrog jag mig en gång till, för jag föll pladask för Kärleken, som är PRECIS som jag inte vågat drömma om. Vet inte hur längesedan jag var så här löjligt förälskad. :=) Nu är jag helt säker på att hjärnan kan tänka på två saker samtidigt, han finns där precis hela tiden och jag tror i alla fall att jag tänker på annat också. Hrm... fast nu ska jag inte låta det övergå i en kvantfysikalisk reflektion... har nog sovit för lite för att våga mig på sådana grejor.
Hur som helst, jag hoppas komma igång med lite babbel här emellanåt igen, för det är ju en så bra avkoppling. Vi får väl se.
Direktlänk[SÖK]
[Välj Rulle] [Huvudsidan]
[Gästboken] [E-post]
[Rulle 78-innehåll]