1 oktober 2004 (fredag)

Tonårsgap
Ibland är jag lite fascinerad av tonåringar. Många av dem som finns idag verkar ha svårt för att bli sedda för vilka de är, av varandra. Det beror nog på att alla går och väntar på att de andra ska titta på dem - samtidigt som de själva varken tittar eller lyssnar på någon.

Inga tonåringar förväntar sig att behöva ta ansvar för att de är en del av vår gemensamma miljö. Tvärtom vill de gärna att den ska vara så hemsk som möjligt (och hjälper gärna till att slå sönder det som ännu är helt), så att de efteråt kan grotta ner sig ordentligt i skiten och tycka synd om sig själva. I förhoppning om att alla andra också ska se och tycka synd om dem.

Problemet är bara att alla tonåringar stöpta i den formen gör likadant - går omkring och tycker synd om sig själva utan att se sin egen roll i närmiljön, eller de många gemensamma möjligheterna till kreativa upplevelser.

Somliga går så långt att de försöker strypa sig själva på spårvagnen, mitt bland vuxna på väg hem från jobbet. Bara för att vara häftiga, liksom. Högljutt pratar några tjejer om hur de brukar falla ihop i svimningar, och hur en kille hållt den ena om halsen en gång så att hon legat medvetslös i flera minuter. Det är alltså några tonårstjejer som har som intresse att orsaka svimningar! Snacka om att ha strypt bort nödvändigt syre till hjärnan... Ho-ho?! Någon hemma?

Om man som vuxen och sittande mittemot tipsar om psykologhjälp, och konfronterar sådana tonåringar för att förhoppningsvis få dem att tänka till, åtminstone sedan de lämnat kompisarna på kvällen och kommit hem till sängen, kan man få höra några av deras attityder gentemot vuxna och samhället i stort. Föraktet och hatet mot vuxna som inte kommit så långt i karriären, eller som bor i "billiga förorter". De där tonåringarna är ju så mycket bättre än alla andra. Ändå måste de strypa sig själva...? Skulle de inte ha kunnat komma på något smartare att ägna sitt liv till i så fall?

Medan de andra vuxna sitter tysta och skrämda efter att ha stirrat på strypningsförsöket, kanske lite tårögda av den chockerande tanken att de egna barnen kanske har sin vardag i närheten av de här "missbildade tonåringarna", och kanske häpna över att en vuxen som jag öppnat käften inför detta sjuka, får hela spårvagnen veta att vi tror att alla tonåringar super och knarkar. Att inte alla tonåringar tycker om att ha sex, så varför är det rätt att tycka att sex är något bra om det inte är häftigt att strypa sig själv? Och att jag har en töntig beige kavaj, att vi inte ska lägga oss i vad ungdomarna gör osv.

Men de kan inte svara på frågan varför det skulle vara häftigt att strypa sig själv regelbundet. Varje gång jag upprepar frågan kommer motfrågor eller föraktfulla uttalanden som inte har med saken att göra. Sjukt, verkligen. Det har gått alldeles för långt, när de blivit så sjuka utan att ens inse att de har problem (med sig själva, inte med min beiga kavaj)!

Jag hoppas de snart har kommit en liten bit på väg mot självkännedom och sjukdomsinsikt i alla fall.

På spårvagnen idag kom ett gäng tonåringar in. Några av dem slog sig ner bredvid mig längst bak, medan resten stod i klunga. Det var ett jäkla gapande, nästan som om de försökte kommunicera med osynliga kompisar springande utanför vagnens stängda fönster.

Särskilt en tjej var otroligt högljudd, jag fick riktigt ont i örat. Hon sökte hela tiden uppmärksamhet. Antagligen är det väl sällan hon får gehör när hon pratar, och så tror hon det hjälper att skrika. Jobbigt! Det var flera i vagnen som häpet vände sig om och tittade på dem.

När jag skulle gå av måste killen som satt bredvid maka lite på sig, så jag skrek allt vad jag orkade: "URSÄKTA MIG!!!!!". Man säger det normalt nästan viskande när man sittande innerst ska gå av, men jag lät det höras över hela spårvagnen, alltså. Gissa om det blev helt knäpptyst. "Jag tänkte bara prata som ni gör", sa jag och flinade. Det var tyst ända tills jag gått av. Hihi! Det är det som är lite lustigt med tonåringar; att de tror sig kunna bete sig hur som helst, medan vuxna ska fixa så deras närmiljö känns trivsam. Men vi ingår ju i en och samma närmiljö.

---

29 september 2004 (onsdag)

Tornet
Den 3 augusti skrev jag längre ner här om Tornet, som jag dragit ur tarot-leken, och att jag undrade vad som skulle hända; "Det brukar inträffa inom max ett par månader. Hu!", skrev jag. Det tog mindre än två månader innan jag fick svaret - det rasade nämligen härom dagen. Tyvärr kan jag inte berätta vad det gällde, men jag är i full färd med att bygga upp något annat istället. Precis som man måste. Och visst lär man sig något på kuppen...

Tornets ras hade inget att göra med att både konferensen med övernattning på Stenungsbaden och G:s "bjudning" inträffade samma helg. Trött var jag visserligen, men det blev rätt lugnt för min del. Och det var väldigt vackert i trakterna när vi närmade oss Stenungsbaden på fredagsmorgonen, med dimslöjor över de spegelblanka vattenslingorna och landskapen däromkring. Blev sugen på att ta en semesterdag för att gå upp riktigt tidigt och åka på fotorunda.

Ayreon
Samlar inspiration och kraft genom att lyssna på intressant musik; Ayreons dubbel-CD "Human Equation". I den andra av dem lever en sprallig musikalisk frihet, där olika (ibland lite ovanliga) instrument och effekter får ta plats, samtidigt som där finns en historik med influenser av Pink Floyd, Dream Theater, Alan Parson Project och Rammstein - och en gnutta punk! En intressant lyssnarupplevelse, alltså! Jag gillar särskilt det spännande trumljudet i låt 15, som man hör lite av här, på Ayreons webbplats. Undrar hur den ser ut? Tre meter stor? Den första CD:n i paketet är lite mer traditionell på något vis, men sammanlagt får den godkänt betyg av mig.

---

20 september 2004 (måndag)

Katter och robotar
Saga

och

Isa
Får jag lov att presentera Saga och Isa i kattmormors knä? De hade vuxit sedan jag var där sist, men även denna gång somnade de små liven när de var som sötast, där jag satt så lagom bekvämt på golvet. ;=) Underbart härliga är de, och båda verkar pratiga av sig. Det är lite lättare att kommunicera med katter som snackar, på något sätt, även om de också har väldigt många andra uttryck att ta till. När man känner en katt väl, har den t.ex ett hundratal ansiktsuttryck (uppskattningsvis) som främmande människor aldrig uppfattar men som är tydliga för familjemedlemmarna.

I helgen hann jag, förutom besöket hos dottern med sambo och katter, även shoppa. Det blev t.ex en armbandsklocka som är så trevlig att jag till och med blir glad av att se den tidigt på morgonen! Köra MC och gå på bio hann jag också. Filmen jag såg var... ahem... "I, robot". Jo, jag hade ju bestämt mig för att inte se den, eftersom trailern ju var som den var. Men G sa att den ändå har en pussel-story och är både spännande och underhållande - att den liksom ger en lång och bra eftersmak och att jag nog skulle tycka om den.

Mitt sällskap sa inte nej till den, men jag gillade den bäst av oss trots att jag är den kräsnare. Hrm... kan det vara för att jag blev smått salig av den där ena roboten? Hihi! Den var så mysig, på något sätt. Men jag rös faktiskt av obehag av den övertydliga reklamen för huvudfigurens skor, som med jämna mellanrum klibbade sig fast i filmrutorna.

I det stora hela var filmen som drama-actions brukar vara (eller vad det nu är för en sorts film, jag har inte så bra koll på vad de kallas). Inte alltför starka skådespelarprestationer och en sedvanlig kamp mellan "gott och ont". Här kan man se vad den fått för betyg på olika håll. Ganska varierande.

---

13-16 september 2004 (måndag-torsdag)

Vid liv
... är jag visst. Jag funderar, reflekterar och frågar mig... hur funkar egentligen intuitionen? Snart kommer en ny avdelning att läggas upp här - det var den som gjorde att jag nästan glömde gå och lägga mig igår...

[SENARE: Nu ligger intuitionssidorna uppe, klockan 00:01 den 17/9. Kolla här om du är intresserad]

---

2 september 2004 (torsdag)

Skrivare
Idag hämtade jag laserskrivaren jag köpte via nätet i helgen. Posten fick den redan på tisdagen, och på onsdagen hade jag avin i brevlådan. Det var väl inte illa? Jag kunde få den hemskickad gratis, men ville inte låsa upp mig för mycket - jag tar helst dagarna som de kommer, timme efter timme.

Efter jobbet idag hade jag till exempel tänkt styrketräna, men bestämde mig i sista stund för att strunta i det. Åh, vad det är härligt med flexibilitet! Hihi! Nej, men jag var så duktig igår, så det jämnar ut sig. Då stack jag iväg på en väldigt rask skogspromenad på 65 minuter i kuperad terräng, och dagen före styrketränade jag dessutom. Egentligen ska man inte träna två dagar i rad, så det är bara nyttigt om jag latar mig ikväll.

Hrm... var det inte skrivaren jag skrev om? Nu höll jag på att springa ifrån ämnet (och springa skulle jag ju inte göra). Jo, den är nu installerad och funkar jättefint. Denna "Brother HL-1430" har en gammaldags bullig design, men det spelar ju ingen roll; den har varit bäst i flera deltester och är minst sagt prisvärd! Särskilt på "PCaction", där jag köpte min: bara 1495 kronor och gratis frakt. Jag tog risken och betalade i förväg, för att helt slippa avgifter. Jämför priserna här på Pricerunner.

Kattmormor
Åh, vad jag längtar efter att få träffa de båda kattungarna som kommer till sitt nya hem hos min dotter och hennes sambo nu på lördag! Här ser ni ett av charmtrollen.

Tänk vad de ska få det livat en tid! Hihi! Jag minns när jag skaffade våra (tidigare) två katter, när både de och dottern var små och jag var ensamstående en tid. Hur de levde loppan bakom bokhyllan eller drog ut varsin sticka åt sidorna när jag stickade på en tröja. Hur en av dem hux flux ramlade ner i toaletten, efter att en manlig gäst inte stängt locket, och otroligt nog FLÖG upp därifrån. Och alla gosiga stunder. Mmmm... det var både jobbigt, mysigt och roligt på en gång. De försökte faktiskt lyda när de ville - åtminstone när jag var i närheten. :=)

Det vore trevligt att träffa nyblivna husse och matte också! Kanske blir det en MC-tur med kompisen dit, mellan tjejträffen och tvättstugan i helgen...? Vi får väl se. Rapport kommer i så fall här om de små fyrbenta liven!

På tal om små liv, så berättade en kollega till mig att han trampade på en sparvunge igår! Han hade kommit gående på trottoaren när ett helt gäng småfågelungar flaxade in framför fötterna, och en av dem alltså kom in under skon, just som han trampade ner! Det kan väl inte vara så vanligt? Usch, vad sorgligt! Den blev liggande orörlig med bruten vinge och fick avlivas med en jättestor sten. Annars skulle den säkert hackats ihjäl av andra fåglar eller bara ligga och plågas ihjäl. Stackarn!

---

30 augusti 2004 (måndag)

Sexualitetsnorm
I DN:s nätversion läste jag att en professor i praktisk filosofi, Torbjörn Tännsjö, uppmanar dem som öppet erkänner homosexuella relationer som lika naturliga som heterosexuella, att förklara varför just homosexualiteten ska särbehandlas bland alla "icke-normativa läggningar". Han tycker att exempelvis moderatledaren Fredrik Reinfeldt och biskop Caroline Krook bör förklara sina uttalanden närmare.

I en lång debattartikel menar han att de bör säga vad de tycker om exempelvis sadism, tidelag och nekrofili, i de fall dessa böjelser inte leder till att någon kommer till skada.

Personligen tycker jag det är svagt av en professor i praktisk filosofi att inte se att deras ståndpunkt inte behöver klargöras närmare. Det är ganska självklart för de flesta varför sadism, tidelag och nekrofili inte ingår i samma gruppering som homosexualitet. Vad som tillhör det normativa, moraliskt sett, behöver alltså ingen förklaring och kräver inga långa filosofiska uttryck. Det kan nämligen beskrivas med några få ord:

Samtycke vuxna emellan.

Enligt mig, som också öppet erkänt homosexualitet som normalt här i Rullen, är alltså sexuella relationer naturliga om de sker i samtycke. Detta leder till att sex med döda, barn eller djur genast faller bort, eftersom de inte på egen hand kan fatta beslut om och samtycka till sexuella riter med vuxna människor.

I DN:s debattartikel nämnde Torbjörn Tännsjö även människor som njuter av andras lidande, i samband med beskrivningar av hedonismen som jag inte är insatt i. Trots min okunskap har jag ändå tankar kring detta. Citat:

"Också sadistisk njutning gör, från den rena hedonismens utgångspunkt, världen bättre. Och om en person njuter av ett lidande, som uppkommit oberoende av betraktarens njutning, så finns intet att invända. Denna njutning är inte mindre värd än någon annan.

Är den rena hedonismen en mycket speciell tanke, försvarad av endast ett fåtal kanske förvirrade filosofer, eller har den fått ett mera genomgående genomslag i vår kultur i vår tid? Är det från rent hedonistisk utgångspunkt som biskopar och moderatledare attackerar traditionalismen?"

Slut citat.
Vissa människor njuter av lidande utan att själva orsaka skada, men det kan väl inte anses vara sexuella övergrepp att bara tänka eller känna något i ensamhet. Däremot kan det inte ses som normativt att faktiskt skada andra, eller riskera detta genom övergrepp. Alltså måste den sexuella normativiteten bestå i vuxet samtycke.

Sedan ligger det förstås en svår problematik i psykisk sjukdom; när människor är destruktiva mot sig själva. Men det är ett annat och mycket krångligare ämne.

Här finns Torbjörn Tännsjös debattartikel.

---

28 augusti 2004 (lördag)

Brev
Vad kul! Nu har jag personliga brev från två avsändare att se fram emot, efter att ha återfått en gammal brevkompis! Sådant sätter (som ett brev på posten) förstås guldkant på tillvaron. Jag vill skriva så många brev som möjligt för hand, eftersom det är så rofyllt, men har ändå köpt en ny skrivare från en nätbutik. Det ska bli kul att leka lite med bilder som dekoration i "datorbrev" när sådana blir av, och att få ut andra texter på papper. Det kan ju ge extra inspiration till fler noveller.

Jag kom att tänka på sommarens resa (och att jag vill skriva rent årets foto-resedagbok snart) när ett knasigt brev hittades bakom skohyllan idag. Om ni vill tro på det, vill säga. ;=) Det kan ju vara en kopia av något jag postade iväg anonymt i mars, när jag var med i Brevkollektivet.

Hej.
Jag skriver nog i hopp om att nå någon likasinnad, eller kanske någon som vet mer än jag. Å andra sidan måste jag hålla mig anonym, då människor annars kan ta detta som ett hot. Så, jag kommer nog aldrig att bli fri på riktigt - det får bli en kamp för kommande generationer.

Det är inte alltid så kul att hänga här hemma, även om kvällarna går an, när axelremsväskan är här samtidigt. Men i långa perioder får jag hänga här i hallen alldeles ensam, för att hon föredragit just axelremsväskan framför mig. Jag som är så mjuk och följsam, och dessutom kan ta på mig mer av allt! Som ryggsäck har man alltså alltid en del sorg med sig i bagaget, särskilt om man som jag blivit liggande som en annan invalid i garderoben hur länge som helst!

Både igår och idag har jag åtminstone fått komma ut litegrann. Ha! Där fick axelremsväskan - jag duger till mer än man tror! Jag fylldes med musik av Steve Vai, Dream Theater, Steely Dan och några till, och bar även en liten bandspelare med franskalektioner.

Nänä, jag kunde ju inte lyssna på allt det där, jag vet, men jag hade det i alla fall inom mig.

Åka buss är rätt kul ibland, men min ägarinna låter mig aldrig stöta på snyggingar. "Folk gillar inte ryggsäckar i nacken då de sitter där", säger hon. Och så får jag hänga nere vid fötterna när hon slagit sig ner.

Idag fick jag åtminstone sitta på en stol under lunchen istället för att ligga på golvet, och kunde se hur hon spillde sås på de nytvättade byxorna.

Jag längtar till sommaren. Vi väskor får mycket större frihet då, eller hur? På stränderna ligger vi öppna och lapar sol, och får kex och böcker och solglasögon, och kanske lite smält choklad, istället för broddar, extrasockar, mössor och sådant trist. Fast min ägare är inte ofta på stränder. Hon är mer på resande fot, även om det bara är här i stan. Då passar jag på att spana lite, jag också.

Det är jätteroligt när jag är med på motorcykelresor och har hand om allt det viktiga, som pass och pengar och biljetter. Jag tål nästan hur mycket vind och regn som helst! Fast mest har jag råkat ut för djävulsk hetta, som räckt i veckor: 30-39 grader!

I Venedig var det så, och jag hade trott det skulle lukta gammal möglig koffert från avlopp kanalerna, men det var faktiskt inte så farligt. Inte så jag ryggade tillbaka där på ryggen åtminstone. Hihi!

Nu har jag sett ett papper där det står Ardennerna, Brugge, Paris, Seine, Province och andra saker på. Undrar om det är bra restauranger (med breda stolar)? Det blir spännande!

Ha det bra, hälsar en anonym ryggsäck!

Tja... resan blev ju av som ni vet, men inte exakt så som planen gjordes upp. Och ryggsäcken höll även denna säsong, trots att den varit med om en hel del vid det här laget. Nu ligger den inknödd i garderoben igen... idag fick den t.ex inte följa med till Nordiska Akvarellmuséet i Skärhamn, dit vi styrde motorcyklarna. Jag har kört väldigt lite i år, så nästa sommar hoppas jag kunna få körkortet och lättare komma ut på två hjul.

Besök gärna akvarellmuséet som just nu har en Zorn-utställning (mest med vackra naturmotiv; inte så många fylliga damer).

---

27 augusti 2004 (fredag)

Matlagning
Jag fick ett recept på bulgur-risotto av Tobbe för kanske 2-3 veckor sedan, efter att ha frågat i hans gästbok. Jag skrev tillbaka att jag ska prova rätten nästa gång jag lagar mat, och sedan berätta för honom vad jag tyckte om den - men att det kan dröja lite. Hrm... fortfarande har jag inte lagat någon mat, och hur normalt är det? Jag är nästan alltid på språng under helgerna, och på vardagarna käkar jag ute på lunchen. Den här veckan har det blivit väldigt mycket mat, tycker jag:

- I lördags var jag på heldagskurs, och åt lunch på restaurang.
- Efter kursen var jag på klassfest, där det bjöds restaurangmat.
(I söndags orkade jag inte laga mat trots att jag var hemma från tre på morgonen)
- I måndags hälsade jag på väninna L, som bjöd på god mat.
- I onsdags hälsade jag på väninna M, som bjöd på god mat.

Hemlagat är ju så himla gott! Hrm... ska jag ta och hälsa på någon ikväll, tro? ;=) Nej, men förvånande nog tycker jag om att laga mat när jag väl kommer igång, bara det inte blir under stress eller när jag är jättehungrig. Hur som helst så SKA jag prova bulgur-risotto! Kanske imorgon... mellan aktiviteterna?

Klassfest
Klassfesten blev väldigt lyckad! Det var grundskoleklassen som sågs igen, och de flesta hade jag inte pratat med på hela 25 år! Det var väldigt spännande att få se dem, försöka komma ihåg alla namn (jag misslyckades med Dennis, som retade mig halva kvällen) och ta in vilka personer de hade blivit. Alla var trevliga och jag kände mig väldigt välkommen. De flesta andra som var där hade träffats vart 5:e år, men jag var bara med en gång för 15 år sedan och då fastnade jag så länge med en person att jag knappt hann prata med resten. Nu vill jag gärna försöka vara med på träffarna framöver, så om fem år blir det antagligen av i Stockholm.

När jag gick i högstadiet hade jag en jättejobbig tid, eftersom jag kände mig så himla annorlunda. Jag verkade skilja mig ganska mycket från de de andra (fnittriga) tjejerna i klassen, som hade idoler, skvallrade och viskade om killar och främst tänkte på utseendet. De tittade sig i spegeln hela tiden, tyckte jag. Även jag var nyfiken på killar och skvallrade med mina kompisar (som främst gick i andra klasser), men inte på riktigt samma sätt. Jag hängde upp affisher hemma på rummet med ett par rockband, utan att lyckas bli kär i någon på bilderna. Jag kunde inte skapa mig några idoler, hur mycket jag än försökte.

Mina tankar kretsade istället kring psykologi, övernaturliga händelser, livet och döden, framtiden, yrkesval, kärleken, depressioner och andra tyngre grejor, och jag tyckte inte att skolan gav mig ett dugg. Jag såg det som fullkomligt meningslöst att lära mig antalet åror i vikingaskeppen. Drog mig inte för att säga det på lektionerna heller. Men, jag minns nästan ingenting från den tiden, eftersom den var så tung och jobbig. Det var som om jag blivit påtvingad att leva och att jag lika gärna kunde dö direkt. Tror det beror på att jag saknade inspirationskällor, förebilder och framtidstro. Jag kunde inte somna förrän tre-fyra om nätterna, efter att ha försökt i tre timmar, och det var förstås jobbigt med tre timmars sömn varje natt. Depressionerna kom också i vågor.

I perioder umgicks jag med en eller ett par tjejer i taget i min klass, men mest var jag med ett par tjejer från annat håll. På återföreningen nu fick jag höra av en tjej som jag knappt umgicks med alls, att hon och en annan tjej hade pratat lite om hur de sett tillbaka på alla klasskompisar, och att de var väldigt nyfikna på hur det hade gått för mig i livet. De hade nämligen insett hur enormt kompetent jag måste ha varit. "Så hur har det gått, Eva-Lena?" Frågan ställdes med vänlig och nyfiken blick, efter vad som nästan liknade en ursäkt. Hon sa att de liksom hade hånat min kompetens, i ungdomligt oförstånd. Lärarna kan inte heller ha fattat vad jag var kompetent till, de borde ha bemött mina argument och gjort något bra av diskussioner m.m.

Herregud, så man kan missuppfattas! Och var jag verkligen argumenterande redan på den tiden? ;=) Jag har för mig att jag bara kastade ur mig enstaka (främst negativa, ironiska eller satiriska) kommentarer. Men det är nog inte så konstigt egentligen, att man misstolkar tonåren så här i efterhand. Jag tror att det är svårt att se tillbaka till högstadiet och helt sätta sig in i hur det egentligen var. Jag tänker mycket på det när jag ser hur dumt många tonåringar beter sig; att jag också var likadan en gång, trots att jag delvis har svårt att förstå varför.

Man visste ju så himla lite om livet då, även om man trodde sig vara vis. Man tog inte heller ansvar för sitt eget liv. Det var som om man förväntade sig att allt skulle komma serverat till en av "samhället". Som om man själv och ens eget beteende inte var en del av precis samma samhälle (som ju såg så hemskt ut). Inte hade man en aning om att det man spred omkring sig gjorde ännu fulare ringar på vattnet, i samhället man tyckte så illa om. Så ser jag att tonåringarna resonerar/beter sig även idag.

Som vuxen är det svårt att se tillbaka till den där tiden på ett tydligt sätt, genom det ingrodda filtret med kloka insikter man skaffat sig. Det skymmer liksom sikten. Om man försöker så kan det säkert bli rätt, men lika gärna fel.

Hur som helst... man var ofta medveten om att man inte visste någonting om mycket - man tänkte att alla andra säkert kunde mer än en själv. Så tänkte åtminstone jag då, och gör fortfarande ibland. Det är nog lätt att höja upp andra, när man tänker tillbaka, likaväl som att det är lätt hänt att man förkastar somliga helt.

Jag blev ändå ganska chockad och förvånad över hur de hade sett mig, och tillbakavisade "smickret" som rena missuppfattningar. Jag var naturligtvis inte alls mer kompetent än någon annan. Men de hade rätt i att skolan borde ha kunnat ge oss en mer meningsfull utbildning, och lärarna bemöta mina vassa repliker om än det ena, än det andra i systemet.

Jaså, jag behövde knappt komma till skolan för att jag kunde allt ändå? Nä, jag var helt enkelt skoltrött!

Jag och en annan tjej gick i gruppen "särskild" matte, medan de andra gick "allmän" matte, blev jag påmind om. För att jag var så himla smart? Nädå! Matten var inte särskilt svår i min grupp; alla skulle faktiskt ha kunnat gå där, för matte var ett ämne som tillhörde mina sämsta (det var därför jag förvånade mig själv med att gå 4-årig elteknisk linje några år senare, där ALLT i stort sett var matte. Men det bevisar att ämnet inte är något annat än ett knippe logiska regler som man inte säkert måste förstå vidden av).

Nä, jag flöt som sagt inte alls ovanpå, som de hade fått för sig. Tvärtom. De var helt normala tonåringar, medan jag bara gjorde allting jobbigare för mig själv och andra. Så är det kanske fortfarande. Men jag trivs liksom med det - dum som jag är.

---

22 augusti 2004 (söndag)

Fokusering
Igår hade jag en heldag med "hemliga kursen", som jag skrivit om tidigare. Vi startade dagens övningar med en ledd meditation, då vi hamnade i en indianby i skogen. Vi kunde stå vid sidan av och betrakta livet där utan att någon av invånarna lade märke till oss. Alla var fullt sysselsatta med sitt, berättade den som ledde meditationen.

Jag tänkte spontant att det verkade lite ouppmärksamt. Ofta vill man försöka fånga helheten i sin omgivning, och indianfolket var väl mycket för att leva fullt ut - att känna av hela nuet? Men så lämnade jag tankarna bakom mig (detta var ju en meditation, och då ska det inte tänkas alls) och gick in i ett av tälten där det brann en liten eld. Nu fick var och en av oss egen tid att uppleva det vi behövde få till oss eller bara koppla av.

Jag såg inte hur indianen såg ut som satt på andra sidan brasan, men han uppmanade mig att titta in i elden och se dess fokusering på att sträva uppåt. Dess till synes kaotiska men ändå förutbestämda och fokuserade, energiska dans. Jag kände mig in i eldens element och försökte fokusera på att vara eld. Då såg jag även hur några indianer dansade en eldliknande dans i ring, stampande rytmiskt med fötterna i marken samtidigt som de rörde spjuten uppåt och nedåt. Det var en syn i eldens element.

Sedan fick jag till mig att varje element (jord, vatten, eld och luft) finns inom oss levande varelser, men att vi människor ofta splittrar upp oss i flera element på en gång. Vi borde fokusera på enbart ett i taget, beroende på vad vi gör eller i vilken situation vi är, och genom detta kunna få mer energi från det element som hör till. Vi skulle också kunna höja vår koncentration genom att känna in rätt element för stunden.

Då insåg jag att i mina meditationer kan jag vara antingen jord eller luft, men helst inte båda på en gång. Just den här dagen kände jag mig närmast jorden eftersom jag ville stilla mitt sinne för nya intryck - jorden är ju så fast och stilla till sin natur - och därför försökte jag känna mig som ett med jorden. Det var bra, tyckte jag. Elden är energisk och strävar uppåt, ungefär som när man brinner för ett projekt och vill få saker att leva upp. Jorden är stillhet, där finns ingen rörelse uppåt eller åt något annat håll.

Vatten däremot rör sig. Till skillnad från elden, som strävar uppåt, rör sig vattnet utmed jordens yta. När vi promenerar eller springer i skogen, utmed jordens yta, kan vi försöka känna flödet genom landskapet som om vi vore forsande vatten, och lämna stress och annat mindre trevligt bakom oss. Precis som vattnet låter sig renas på vägen; naturen fångar upp det som inte ska med hela färden.

När vi mediterar eller drömmer kan vi gärna låta oss leka som vinden - att röra oss i alla riktningar på en gång, och där en del av oss är så långt bort samtidigt som vi vet oss vara nära. Allt hänger ihop, men jobbar ändå åt olika håll på en och samma gång. Flyktigt och rörligt.

Det kändes helt rätt när jag insåg att vi borde använda de fyra elementen mer fokuserat istället för att blanda dem till en diffus gegga. När vi hamnat i en jobbig situation eller behöver koncentrera oss lite extra, kan vi ta hjälp av det element som hör till situationen och antingen lättare hamna i rätt "frekvens" eller dra kraft från elementet. Antagligen tar det ett bra tag att vänja sig vid detta sätt att fokusera, men jag tror det kan vara väldigt givande när man väl fått pli på sig.

När jag kom ut från tältet och hamnade bland byfolket igen, som fortfarande var så inne i sina sysslor att de knappt lade märke till mig, insåg jag att det inte alls var särskilt ouppmärksamt av dem. Barnen som sprang runt och lekte var vatten, kvinnorna som tvättade var jord, och männen som dansade i ring med sina spjut var eld. De som mediterade kanske var fullt rörliga inom sig, precis som luft. Jag lämnade dem och tackade för de nya insikterna. Men glömde gå tillbaka genom skogen som om jag vore rinnande vatten...

Alla de andra som var med under meditationen hade också fått till sig sådant som handlade om fokusering och/eller de fyra elementen. Det som var mest intressant var att det redan före kursdagen hade bestämts att den skulle handla om fokusering, men det fick vi inte veta förrän efter meditationen. Jag tyckte det var svårt att fokusera under dagens intuitionsövningar (jo, jag glömde hela tiden av att försöka känna kontakt med det element som behövdes (enligt min upplevelse i meditationen)), men tillslut kanske jag vänjer mig vid metoden. När jag gör nästa uppkörningsförsök på MC kan jag till exempel försöka vara "jordig" utan att köra omkull. ;=)

---

17 augusti 2004 (tisdag)

Identitet
Jag tror jag hakar på Seche och funderar lite kring begreppet identitet. Det är väldigt intressant, och jag har själv även tänkt mycket på det här med självbilder, självinsikt, självförtroende och självsäkerhet, till exempel, som hennes text också handlar om. Den finns direktlänkad här, så ni kan läsa den först.

I Rullen ska jag ikväll bara försöka klura ut svar på frågorna som ställs i början av hennes text, eftersom de är filosofiskt intressanta och tänkvärda. Men hon kan nog få lika många svar på dem som antalet personer hon frågar, för alla är vi ju olika. Dessutom är det verkligen inte lätt att hitta orden när man väl känner att man tror sig ha hittat kärnan. Allting går liksom inte att beskriva med bara ord.

- Vad är identitet?
Jag tror det är detsamma som vetskapen om, och kontakten med, ens eget inre "ego". Om man saknar dessa, har man inte någon känd identitet.

- Hur hittar man sin identitet i livet?
Förmodligen genom att försöka se sig själv både utifrån och inifrån. Först genom att reflektera kring nuet i de miljöer man befinner sig i för stunden, för att sedan smälta intrycken som då kan förvandlas till insikter, i ensamhet. Att försöka känna av vad man tycker känns rätt för en själv på djupet - var man tycks höra hemma rent naturligt, utan att blanda in känslor. Att kunna urskilja och sedan skilja sin identitet från yttre saker, såsom de egna (ofta varierande) rollerna i olika grupper, yrkesrollen, familjekonstellationer, sociala traditioner/spel och kulturer.

- Har identitet att göra med begreppet "vem är jag?" och "vilka värderingar står jag för?"
Ja, det tror jag. Åtminstone kan vi få svar på frågorna från vårt ego. Vi kan känna vilka vi är och vilka värderingar som är rätt för oss om vi hittat våra identiteter, även om vi kanske inte kan beskriva svaren på frågorna med ord.

- Är identitet lika med det rätta jaget; den man är eller?
Ja, det är väl dit jag vill komma. För mig är det i alla fall så, men för någon annan kan det nog vara något annat. Det vore intressant att få ta del av andra synvinklar.

- Vad är det rätta jaget?
Jag tror det är vad som finns med oss sedan födseln. En grund som kan liknas vid en stam, som sedan får olika grenar och stora bladverk. Tillslut ser många människor nästan bara löven och bryr sig inte heller om att gå in under grenarna för att känna på barken eller ana savens doft. Väldigt många jämför bara sina löv med andras, trots att de inte har ett dugg med stammen, identiteten, att göra.

- Hur kan man hjälpa andra att hitta sitt rätta jag?
Det allra första man kan börja med är att försöka förstå var och vad den där inre kärnan kan vara, som finns med oss alla sedan barndomen. I ensamhet kan man försöka känna den inom sig, utan att blanda in vare sig känslor eller tankar. Man kan sätta sig på en skön plats en dag med spännande eller vackra moln på himlen, för att i stillhet studera dem under 15 minuter. Eller man kan titta ut genom ett tåg- eller bilfönster under en resa, utan att tänka på någonting alls, och bara studera sin egen inre grund. Som om man var en baby i barnvagn, liggande på rygg medan vagnen rullade under trädkronor innan man visste vad träd är för något. En inre stilla identitet. En kärna - ett ego.

Personligen tror jag det är lättast om man sedan bestämmer sig för att försöka se mer och mer i sin omgivning med positiva ögon. Att försöka hitta något gott i alla människor kan vara en början, t.ex, liksom att verkligen SE och känna med alla sinnen på en gång hur skön naturen är.

Det kan ta flera år att komma bara en liten bit på vägen, men det är det värt. När man ser mer och mer positivt på sin omgivning, kan man börja se mer positivt även på sig själv. Det gör att man intresserar sig mer för sin egen utveckling, och att man hittar nya bitar ur det verkliga egot att ha glädje och nytta av.

Det har alltid sagts att man inte kan älska andra förrän man älskar sig själv, men det tror inte jag. Tvärtom. När man kan älska andra (människor, djur eller natur) kan man även börja vända sin kärlek inåt och börja älska sig själv. När detta har skett, börjar man automatiskt finna och uppskatta mer och mer av sin egen identitet. Det är då man även kan börja acceptera sådant som man tidigare inte tyckt om, och som man nu kanske till och med har fått nytta eller glädje av istället. Det gäller att se det unika som en tillgång. Vi är inte alls så lika som vi vill göra sken av där vi ses på stan. ;=)

Det viktigaste är nog att inte låtsas vara någon annan än den man tycker sig vara innerst inne, annars kommer man att förbli en ytlig (och tyvärr ointressant) mask hela livet. Man kommer aldrig underfund med varför man har levat och får inte ut något djupare av tillvaron än de fysiska aktiviteterna eller bekräftelsebehovets tillfredsställelse.

- Har identitet med trygghet och bekräftelse att göra?
Ja, man måste våga lita på sig själv. Ha tilltro till att man duger som man är, för att våga plocka fram sin identitet. Det är det som de allra flesta är för fega för, tror jag. De tror inte att de duger, och låtsas därför vara någon annan än de egentligen är. Tyvärr går det inte att hitta någon identitet i en ytlig roll, och det syns väldigt tydligt vilka människor som är identitetslösa. De kan t.ex hänga upp hela sin "inre" tillvaro på yttre saker som idoler, filmer, mobilsamtal utan innehåll, kläder, ytligt chattande, musik, smycken, kroppsbyggande och frisyrer, ett tillrättalagt sätt att prata på etc. Detta hör allra oftast tonåren till. Som vuxna blir många modigare och vågar kasta lite i taget av de där maskerna, men långt ifrån alla gör faktiskt det.

Tja... det var intressant att försöka svara så uppriktigt som möjligt på frågorna. Vet inte om de ger någon annan inspiration till att göra detsamma...? Eller om de gav något mer att tänka på för Seche? ;=)

---

12 augusti 2004 (torsdag)

Gymet
Idag har jag trappat upp och trappat ner i en trappmaskin. Jag tyckte det såg kul ut med den där texten i displayen för intervallträningen - men det är klart att man "trappar" i den! ;=) Bara tolv minuters uppvärmning har jag kört de senaste gångerna (vardera, alltså, inte totalt), men det räcker bra nu när man ändå blir så varm på väg till gymet. Helt genomsvettig hinner man bli redan efter sju minuter i de där konstgjorda trapporna.

Idag blev det mitt femte besök i lokalen, där det fanns en person till, men hittills har jag oftast varit ensam. Det är så avkopplande att jobba i ensamhet och med lagom tunga vikter. Jag gör det för att få igång cirkulationen, rensa hjärnan efter jobbet, bli smidigare, starkare och fastare - och för att undvika benskörhet som ligger i en del av släkten. Kul att ha hittat något som passar mig så bra! Så fort jag kört 13-15 gånger i en maskin för armarna, går jag över och gör lika många i en maskin för benen, för att sedan återgå till en arm-maskin, och så vidare med vila bara för halva kroppen i taget. Då tar det ju inte så lång tid heller. Jag tänker en tanke i taget, lyssnar på tjatig musik från "Lugna favorit-kanalen" på radion och räknar rörelser. Skönt!

Utom i en av maskinerna som man gör sit-ups i; den är rent fruktansvärd! Jag hittade en bild på nätet som liknar den, men jag vet inte om det faktiskt är en sådan; kolla här. När man sätter sig i den stoppar man in fötterna bakom en stång undertill. Så drar man ner två handtag över axlarna, i vilka hårda kuddar sitter fast, som hamnar framför axlarna. Man håller sedan i handtagen med kuddarna framför axlarna och trycker överkroppen framåt mot dem (fast händerna trycker liksom axlarna bakåt också, det är ju lustigt), samtidigt som man drar fram stången under stolen med hjälp av fötterna. Pust! Hela kroppen ska börja dra ihop sig till en boll, fast inte hela vägen utan bara en liten bit. Det är tyngder som håller emot både axlarna och fötterna. Herregud, vad den där maskinen är hemsk! Första gången jag provade på den visste jag inte att man är tvungen att hjälpa till med fötterna. Jag valde det allra lättaste motståndet och ändå kunde jag inte rubba axlarna en millimeter! Ändå har jag inte så svaga magmuskler. Pust! Idag frågade jag mannen som var där om han hade provat maskinen, men han sa att den såg så konstig ut att han inte hade vågat. Och han hade även hört andra säga att den är hemsk. Nåja... enveten som jag är kan jag ändå inte låta bli att prova den lite varje gång. Alla andra maskiner är ju desto behagligare. En vacker dag kanske jag kan öka motståndet från det näst lättaste som jag har nu, till ett tyngre. Då har man på något sätt besegrat det onda en aning! :=)

Duschen är lite speciell på det där stället. Det är en sådan där med knopp på blandaren som trycks in för att vattnet ska spola en bestämd tid (och sådana gillar jag inte, det är ett himla tryckande). Första gången man trycker på den här knoppen är trycket ganska lågt och tiden kort, men för varje gång man gör det blir trycket högre och tiden lite längre. Jag får inte ihop det rent logiskt: att trycket ökar beror ju på att det är en trögstartad pump, men tiden borde väl snarare bero på flödet? Nåväl... tillslut blir det i alla fall ett så högt tryck att man nästan får slåss med duschslangen, ungefär som om den levde och att den vill ta stryptag på en, eller som en högtrycksslang i action hos Brandkåren. Det är nästan så jag börjat oroa mig för om bröstvårtorna ska följa med ner i avloppet. Men bara nästan, som sagt, jag är ändå rätt nöjd med stället.

---

11 augusti 2004 (onsdag)

Åsikter
I dagens Metro fanns en artikel om att man får lov att säga vad man tycker i slutna sällskap. Det går däremot inte att basunera ut detsamma i öppna forum om det är "negativt tyckande eller propagerande" riktat mot en folkgrupp.

Pingstpastorn Åke Green dömdes till en månads fängelse i juni, efter att i en predikan 2003 ha uttalat att homosexualitet är en abnormitet och en cancersvulst. "Man måste få argumentera för sin åsikt, annars har vi ingen äkta yttrandefrihet", menar han i Metros artikel, och säger att han bara redovisat sin och Paulus (i Bibeln) syn på homosexuella, och att man måste ha rätt att diskutera homosexualitet.

Men vad är då en åsikt? Jag personligen anser att det är en uppfattning baserad på erfarenhet eller tro, och att den går att argumentera för med hjälp av logik eller bevis. Pastorn har sagt att han vill argumentera för sin åsikt, men frågan är om han med "argumentera" menar just argumentera - eller bara framföra åsikten i sig. Det är stor skillnad mellan att argumentera och att framföra.

Jag såg inga argument för pastorns "åsikter" i den aktuella artikeln, och därför förpassar jag dem tillsvidare till begreppet fördomar. För att kunna omvandla en fördom till en åsikt krävs i mina ögon att fördomens rötter visar sig korrekt uppfattade enligt någon sorts bevisning, och så har i detta exempel ännu inte skett.

Visserligen är det väldigt många som får cancer nu för tiden, men att svulsterna skulle vara förtäckta bögar är svårt att tro. Åtminstone för en enkel varelse som jag, som inte ens tror på en gubbe i himlen.

En ganska rolig detalj, när man tänker på dem som klassar homosexualitet som en abnormitet, och med tanke på den sexuella biten, tycker jag är att männen faktiskt har sin G-punkt i ändtarmen. Varför har de det? Och är det abnormt att ha G-punkten i ändtarmen när alla män HAR den där, helt naturligt? Det är ju ändå naturen (jodå, pastorn får gärna kalla naturen Gud om han vill rätta mig) som har skapat G-punkten.

Hos kvinnorna återfinns G-punkten i slidan. Om det vore så att både kvinnor och män hade den i ändtarmen, skulle pastorn kanske vilja påstå att den är till för att det som ska ut i avloppet kan göra det på ett bekvämare sätt; att punkten inte alls är till för sexuell njutning, men nu är det inte så att vi alla har G-punkten i ändtarmen. Åtminstone inte vad jag vet. Vi har den helt enkelt på det ställe där penetrering enligt våra köns utformningar kan tänkas ske.

Ovanstående är ett exempel på ett argument för att homosexualitet är något naturligt; något som naturen ordnat på ett naturligt sätt. Människan är enligt detta argument inte fullt så starkt bunden till heterosexualitet som många av oss hittills trott. Fler exempel på argument finns, om man vill diskutera och utnyttja yttrandefriheten.

Jag är av den fördomen (jag kan alltså inte argumentera för det som jag tänker komma med nu) att många kristna som predikar gör det för att försöka behålla ett konservativt samhälle, som passar deras egna personligheter. En högst egoistisk handling, alltså.

Dessutom har jag fördomen att tro att de blivit såpass religiösa därför att de under tonåren våndats av kraftiga funderingar över livet och döden, godhet och ondska - och skuld (för bland annat sexualitet).

Många icke-hetero har i tonåren våndats kraftigt och funderat fram och tillbaka över sina identiteter. De har lätt tappat fotfästet och har kanske försökt få kontakt med en gud för att få själsligt stöd, eftersom de inte hittat en naturlig plats i den sociala omgivningen. Många av dessa har antagligen blivit präster, och är samtidigt pedofiler. Ja, det måste vara jättejobbigt att som tonåring inse att man tänder på småbarn - det är ju inte alls accepterat i samhället, och dessutom helt onaturligt för barnen själva. De små kropparna är absolut inte gjorda för sex. Skuldkänslor och förvirring måste råda ordentligt hos de flesta av dessa ungdomar, som inte finner någon hjälp eller stöd i omgivningen. För dem återstår alltså bara herre Gud...

Vad jag vill säga med att skriva ut de här överdrivna fördomarna, är att det är lätt att på sådana grunder kasta ur sig att pastorer och präster är homosexuella och kanske till och med pedofiler. Att icke-heterosexuella har grubblat sig till ett prästerskap. Särskilt som man så gott som varje månad läser om just predikanter som begått övergrepp på barn! Men det är ingen åsikt. Det är fortfarande en lösryckt fördom. Jag kan inte säga rakt ut att pastorn Åke Green måste vara homosexuell pedofil, till exempel, bara för att jag är för yttrandefrihet och vill kunna "lufta mina åsikter med andra" - bara för att jag har fördomar utan att inse det själv.

Nej, fördomar går inte att använda på det sättet - de kan enbart bearbetas inom sig själv, på ena eller andra sättet. Fördomar har att göra med egna värderingar och attityder. De har ingenting alls med omgivningen att göra. Så länge det handlar om just fördomar och inte åsikter baserade på verkliga fakta, får vi försöka bredda våra vyer och se förbi guds långa skägg, som i de här fallen tydligen stoppats i brevlådan.

---

6 augusti 2004 (tvätt-fredag)

Lugnt
Ingenting konstigt har hänt sedan förra inlägget här. För säkerhets skull har jag valt att jobba med att rita in de många säkringarna i ställverkets säkerhetskretsar nu; får se om det hjälper. ;=) Nej, usch, vilket dåligt skämt! Men det är, allvarligt talat, faktiskt något som jag gjorde idag i alla fall.

Och så är jag lite extra glad, för igår såg jag lite mer tydligt att kvällskurserna lärt mig mycket. Fick fram en hel del under ett "experiment" med en duktig försökskanin. Hade nästan börjat tvivla på allting efter ett ganska långt uppehåll under sommaren, men det gick mycket bättre än jag trodde så nu är jag inspirerad på den fronten igen. Kul!

Jag läste
...en så rolig kolumn i dagens Metro, av den alltid så finurliga Maja Aase; "Tonårsflickor borde interneras". Hihi! Så rätt, så rätt! Läs den, om ni inte redan gjort det. En superviktig sak för tonårstjejer är att att synas, har jag märkt, samtidigt som de lustigt nog inte märker vilket intryck de faktiskt gör! Hihi! De tror att de gör det på ett annat sätt än de faktiskt gör - precis som blottarna (och många andra vuxna).

... om blottare
Jag läste en nyhetsnotis om en man som blottat sig för några barn. Hur tänker han för att bli upphetsad av att ses av barn? "Nu finns jag i all evighet i barnens hjärnor", eller något? Vad är det för upphetsande med det, om han ändå inte kan förstå hur de verkligen ser på bilden av den konstige mannen som de nu fått i huvudet? Eller kanske är det inte upphetsad han vill bli? Skulle han själv bli det av att se andra män gå med snorren slängandes i mataffären, till exempel (där de i och för sig kan få nytta av den som en temperaturavkännare, på mjölk- eller ostförpackningar)? Hrm... många mysterier finns det.

... om klottrare
Jag läste en oerhört löjlig insändare i samma tidning (fast det var nog inte samma dag som jag läste om blottaren, så hur det kan vara samma tidning är måhända ett annat mysterium?). Hur som helst. En kille skrev att han under natten hade klottrat ner en hel husfasad, för att nästa dag stå och se på när ett saneringsföretag tvättade bort skiten. Då blev han så ursinnig att han var tvungen att skriva insändaren - för att klaga på att de lät flera liter metylenkloroid rinna rakt ner i marken. Det är ju ett lösningsmedel, som naturligtvis är mycket skadligt för miljön, menade han i insändaren, som avslutades enligt följande:
"Hur kunde han vara så dum? Han borde ju åtminstone tänka på oss unga!"
Ja, ja...visst är det helfel att släppa ut sådan skit rakt ner i marken! Men hur vore det att försöka tänka efter själv också, då? Eller åtminstone GISSA VARFÖR de var där över huvud taget? En liten ledtråd: någon idiot hade klottrat på väggen! Om du slutar klottra, så behöver de inte skita ner med starka lösningsmedel! Som sagt... mysterierna duggar tätt!

... om DNA-analyser
Jag läste att ett amerikanskt företag slarvat rejält med DNA-prover som använts för att fria eller fälla brottslingar. Det är ju hur grymt som helst! Att man över huvud taget kan vara slarvig med sådant är ofattbart. Nästan i samma klass som att avsiktligt göra människor till invalider genom misshandel. Deras slarv har bland annat gjort att en person suttit fängslad i 17 år (medan den verklige brottslingen t.ex kunnat fortsätta skada andra, dessutom)! Några oskyldiga kan till och med ha blivit avrättade! Sedan är det även mycket konstigt, tycker jag, att sådana prov inte delats upp och skickats till flera olika labb, som alla måste komma fram till samma slutsatser för att de ska kunna räknas som tillförlitliga! Ja, detta kan man verkligen kalla skandal. Fy *%^#!

... i en bok
Jag läste vidare lite till i Leif GW Perssons roman "Mellan sommarens längtan och vinterns köld", och har försökt undvika alltför långa uppehåll så att jag äntligen ska komma in ordentligt i handlingen och minnas vilka som är vilka. Men det är svårt. De är så himla lika allihop. Nämligen ytliga karikatyrer; löjliga, äckliga och överdrivna poliser rakt igenom. Jag kan inte leva mig in i historien, som tycks skriven av en förvuxen tonårspojke som tror att vuxenvärlden verkligen är sådär. Hrm... kanske ÄR den faktiskt sådan för många män? Författaren kanske vet av egen erfarenhet...? Jag hittade stycket jag mindes att jag läst också, skriven av en kritisk recensent för en tid sedan. Det var som jag fruktade just denna bok varningen utfärdades för, med detta som typiskt exempel:

"Bäckström var liten, fet och primitiv medan Wiijnbladh var liten, smal och pimpinett och tillsammans kompletterade de varandra utmärkt". Snacka om att man blir gripen av de insiktsfulla personlighetsteckningarna. Hrm.... inte! Ett annat exempel är när en av huvudfigurerna, en polis alltså, försöker lirka sig in i en kvinnas liv för att kunna ligga med henne, och gärna också banka skiten ur henne, efter det att han tagit hand om hennes anmälan mot maken som misshandlat henne grovt:

"Ett snabbt förhör, lite hjärtevärmande rundsnack och sedan pang på lilla rödbetan. Så ska jag bjuda dig på en resa som du inte har gjort förut, tänkte Bäckström belåtet."
Suck! Fråga mig inte varför, men jag tänker nog ändå försöka läsa ut boken, i rent studiesyfte. Sedan kanske jag kommer att undra om många gubbar i 50-60-årsåldern verkligen är sådär äckliga, ointressanta och dumma. Somliga studier gör ju att man blir dummare än man var innan man började studera. ;=)

... om robotfilmen
Jag läste i biotidningen om filmen "I, Robot" och blev lite intresserad, men så såg jag en trailer på bio och tappade lusten. Där fick man tydligt se alla robotar i krig med människorna, och då har ju spänningen gått om intet - nu VET jag att robotarna går ihop för att slåss mot mänskligheten, så där behövs inget mentalt pusslande i biofåtöljen. Annat vore det om historien vore som en gåta, där logiska resonemang ihop med mystiska, spännande händelser, rättegångar m.m. fick avslöja en listig mördare, och dessutom en lucka i de där tre lagarna;

1. En robot får aldrig direkt eller indirekt genomföra handling som kan åsamka en människa skada.
Redan där hittar vi en logisk lucka. Ibland tvingas säkert roboten att välja vem den ska rädda i en krissituation - och hur den än gör kommer någon att skadas eller dö om det t.ex handlar om att bära ut en människa i taget från en kraftig brand. Den här lagen gör också att jag tappar lusten att se filmen annat än för de eventuellt häftiga effekternas skull (om den kommer på TV framöver).

2. En robot måste lyda order från en människa, så länge en sådan order ej strider mot den första lagen.
Roboten kan med hjälp av den 1:a lagen strunta i att lyda order enligt lag 2. Strunta i att rädda någon av de båda människorna som ger order om hjälp, eftersom den inser att den ena människan kommer att dö så fort den hjälper den andra. Men genom att strunta i att handla, för att undvika död, åsamkar den ändå skada eller död genom den indirekta handlingen, vilket ju också är förbjudet. Hrm... Ännu en anledning att inte se filmen - kriget mellan robotar och människor startar antagligen nästan genast, utan att det hinner bli det minsta spännande först. ;=)

3. En robot måste skydda sin egen existens, så länge detta ej strider med den första eller andra lagen.
Hrm... den här lagen ser ju OK ut. Den ska jag programmera in i min framtida robot, när den ska samla aggressiva dammråttor här hemma (när de självgående dammsugarna gått ner i pris och de självgående dammråttorna börjar hugga efter mig).

Förresten, en av mina allra första LP-skivor och bland de klara favoriterna på 70-talet var Alan Parsons Project:s "I Robot". Nu finns den sedan länge på CD, men jag har inte lyssnat på den sedan min gamla LP-skivspelare användes. Och DET var inte igår!

---

3 augusti 2004 (tisdag)

Tarot
Det är väldigt sällan jag drar tarot-kort för mig själv. Det händer att jag gör det lite då och då för dottern, när hon frågar hur det ska gå med jobb, bostad och kärlek, och då brukar det faktiskt stämma varje gång. Men för mig själv är det alltid svårare att se bortom de egna tankarna. Som om där finns en mjölkig hinna av (miss)tro, hopp, vilja, rädsla eller önskemål inför vad som skulle kunna hända. Jag brukar inte vilja veta hur det ska gå i förväg, men ibland kan det vara riktigt praktiskt.

Jag vet till exempel att när jag använder min Connolly-lek, betyder 10 mynt att man inte nått hela vägen fram utan behöver komplettera med något. Nästa år, inför uppkörningen för MC-kortet, kommer jag att lägga ner det om 10 mynt dyker upp (igen). Jag vet också att 3 svärd förbereder mig för en större sorg; kortet kommer upp när någon ska gå bort. Och får jag 5 stavar är det hemska tider som väntar på jobbfronten, medan 8 stavar betyder att man drunknar i stressigt arbete eller olika projekt. Ibland kan det alltså vara spännande att titta i korten.

Hrm... undrar om det händer något särskilt på jobbet framöver? Ja, frågan kändes aktuell så här en dryg vecka in i höstarbetet, strax innan jag kröp till kojs igår kväll. Med den i bakhuvudet drog jag några kort för första gången på evigheter. Nu ångrar jag nästan att jag var så nyfiken. Hihi! Hoppas jag inte drog rätt kort, men det kändes tyvärr riktigt starkt.

Tornet. Kortet som står för att någonting i tillvaron plötsligt och oväntat rasar ihop, utan att man kan göra något åt det. Man får helt enkelt bygga upp något annat istället, och vara glad åt att ha lärt sig något på kuppen. Det här kortet drog jag senast i samma veva som min förra arbetsgivare gick i konkurs och jag tappade 95% av allt hår efter många veckor med stress och tuff lunginflammation. Vad ska hända denna gång, tro? Det brukar inträffa inom max ett par månader. Hu! Men som tur är har jag alltid min välkända skepsism och det ständiga tvivlet i bakfickan, som gör att jag inte ger upp i förtid. ;=)

Man skulle nog kunna göra roliga serieteckningar om tarot-händelser. Nu när jag fått upp Tornet, skulle jag kunna lita så mycket på att det kommer att gå åt skogen att jag börjar göra konstiga saker på jobbet. Ta tre timmar långa lunchraster, lägga fällben på alla chefer och spilla ut kaffe i deras tangentbord. Skicka virus till kollegorna med mig som öppen avsändare, eller radera enstaka slumpmässigt utvalda filer så att det skulle vara för sent att hitta backuper när det väl upptäcks. Om jag nu var lagd åt det grymma, teatraliska hållet, skulle betydelsen av kortet snart förverkligas (förutom att det inte sker så oväntat, förstås), för naturligtvis skulle jag "plötsligt" bli arbetslös. Kanske räcker det med att jag bara gör mitt bästa - nu kommer de antagligen på att jag är en enda stor bluff. ;=)

Förra gången jag drog Tornet, fick jag ju klippa av mig det långa håret eftersom det blev så himla tunt. Men nu tror jag det mesta har kommit tillbaka, så det känns istället lite för tjockt att ha kortkort. Mellankort avskyr jag, så jag tror jag sparar det till långt igen. Men fy, vad jag avskyr när det börjat växa till stora klasar som hänger halvvägs över öronen, åker in i ögonen osv! Det tar väl evigheter innan det når axlarna! Får se om jag står ut, eller om jag klipper det kortkort igen för att jag inte orkar vänta. Det får hänga på håret - jag bryr mig inte om att kolla i korten hur det går.

---

30 juli 2004 (fredag)

"Butterfly effect"
Samtidigt som vardagen kom tillbaka för mig denna vecka, fick vi plötsligt sommarvärme i Göteborg. Eftertraktade MC-turer, skogspromenader, samtal på krogen, solvärme på ryggen eller en smältande glass kan fortfarande avnjutas, men bara på kvällar och helger. Först måste de långa dagarna ägnas åt stillasittande med en hel hög A3-pärmar med ritningar som täcker hela skrivbordet. Bara jag och en till av ca 50 personer på avdelningen jobbar, medan resten är lediga. Hrm... det tar sin lilla tid att rent psykiskt komma in i vardagen igen... tur att jag har bra musik i CD-spelaren, eller en sommarpratare att lyssna på. Men Lisa Nilsson tyckte jag inte var en så bra pratare. Hon var för mycket inne på att ge moraliska pekpinnar eller att försöka visa omgivningen vad hon hade varit med om. På slutet fick man en lång lista av minnesstunder hon hade, som inte sa oss okända lyssnare något annat än att hon faktiskt uttalade dem och därmed hade behov av det. Å andra sidan kanske jag lyssnade för slarvigt på programmet idag. Och hon sa faktiskt en del bra saker också.

Veckan har i alla fall bjudit på en MC-tur till Gottskär, och denna fredagkväll avrundades med solvärme, biobesök och samtal på krogen. Alltid något. Filmen som lockade var "Butterfly effect", som helt klart var underhållande trots logiska luckor. Ett exempel var att killen i huvudrollen började skriva dagbok i 7-årsåldern efter att ha ritat en hemsk teckning i skolan, utan att minnas att han gjorde det (under en blackout, alltså). Både läraren och mamman reagerade mycket starkt på den. För att bättre hålla reda på sitt minne (blackouterna kom regelbundet) rekommenderade en läkare att han alltså skulle börja skriva ner allt han gjorde om dagarna. När han som vuxen läste de där böckerna kastades han tillbaka i tiden för att hamna i samma händelser igen. En gång hände det när han läste en dagboksanteckning skriven den där dagen när läraren i skolan hade kallat dit mamman för att han ritat den hemska teckningen, som var anledningen till att han skulle börja skriva dagbok. Han hade alltså ännu inte börjat skriva dagbok dagen då läraren kallade dit mamman, som dagboksanteckningen påstod. Men det är i alla fall spännande med filmer som handlar om tidsresor, och eftersom historien var underhållande och de spelade bra ger jag filmen en 3:a i betyg.

---

29 juli 2004 (torsdag)

Träning
Mmmm, det är skönt med styrketräning; att träna sådär lagom mjukt att det känns som rena avkopplingen med 3 x 12-15 repetitioner. Jag köpte årskort på ett riktigt fyndställe härom dagen (som jag håller hemligt. He-he)! Efter jobbet idag var jag ensam där, och förra gången var det jag och en till. Kanske är det sommaren som lockar många därifrån, men det är i alla fall trevligt att träna för bara en tredjedel av andra gymlokalers priser! Nu har jag kommit igång med lite av varje, och hoppas det ska hålla i sig - och hålla mig vaken under stillasittande arbetsdagar vid skrivbordet: snabbpromenader, jogging, tennis, styrketräning och spinning. Jag lär inte hinna tröttna för att det känns enahanda. :=)

Joggat har jag aldrig gjort förut. Jag har lagt av redan efter fem minuter när jag vågat prova tidigare, så jag har liksom inte kommit in i det. Än. Men jag tror att det kan vara något som är möjligt att jobba sig in i, liksom, och då uppleva något slags underverk. För det är ju ett himla konstigt motionssätt. Ja, det tar emot något infernaliskt, som om det är extremt onaturligt att springa, springa och springa utan ett nära mål (som t.ex att ta emot en tennisboll). Ja, det är inte klokt så tungt det känns. I alla fall innan man fått upp ångan ordentligt.

Jag promenerar helst snabbt en halvtimme för att jogga först halvtimmen efter, annars blir det nästan outhärdligt. Det ska bli en intressant forksningsstudie att se om jag tillslut blir en sådan där typisk joggingmänniska som lätt springer utan uppehåll i 7 km och kanske till och med blir lite beroende av det, efter att ha varit en riktig anti-jogger. Hrm... tänk vilka underliga forskningstendenser jag haft liggande latent. Rätt som det var sprang (joggade) de ut och visade sig på detta sätt! Och på söndag ska jag jogga igen.

Böcker
Jag är verkligen konstig när det gäller böcker! Fattar inte själv hur jag är funtad, men det är bara till att försöka ändra mig till den jag tror mig vara - tillslut ska det väl lyckas! ;=)

Jo, det är så här att jag älskar böcker. Visst är jag oerhört kräsen, men ändå... jag har faktiskt svårt att hålla mig ifrån bokhandlarna utan dras dit hela tiden för att köpa något nytt. Vill helst läsa flera hundra böcker om året! Tänk så många spännande, intressanta eller gripande historier det finns mellan alla de där pärmarna!

Eftersom jag nu för tiden inte tar mig för att läsa böckerna jag älskar, måste jag ju erkänna att det verkar väldigt konstigt att ändå säga att jag älskar dem. Jag köper dem, men sedan blir de bara stående i bokhyllan. Ingenting känns riktigt rätt när jag är där och väl ska till att börja läsa. Hrm... kärlek på avstånd är i och för sig ett populärt litterärt fenomen, men riktigt så fiktiv känner jag mig inte - att jag liksom blivit ett med litteraturen. Nej... det hela handlar nog om ett slags informationsstress.

Jag har ju en brevvän att skriva snigelbrev till igen, efter flera års uppehåll. Genast när jag slagit mig ner vid det stora matbordet, efter att ha valt penna och papper efter humör och sedan börjat skriva det första brevet - så mycket långsammare än när jag knattrar fram texter vid tangentbordet - kände jag den. Ron. Och koncentrationen. Vilan i att fokusera på en sak och glömma allt annat.

Så blir det inte gärna vid Internet. Mail förblir obesvarade därför att det finns så många av dem och därför att det går så fort att skriva dem; de blir säkert skrivna snart ändå, utan att jag gör det just nu, tänker jag. Så förblir de alltså obesvarade...
Så många välskrivna eller personliga texter, intressanta artiklar och skrikande nyheter det finns. Flödet tar aldrig slut, och gräver sig in i ens inre tid. Allt ska gå så fort även inom en. Det man ser ska gärna ögnas igenom för att man inte ska hinna missa något annat under tiden. När jag ser något på TV (vilket dock är rätt sällan, i och för sig) ögnar jag t.ex ofta igenom tidningen samtidigt. Det är väl något ganska symptomatiskt för inre stress?

Om jag läser i en bok hinner jag kanske inte läsa tidningen, tänker jag ofta. Den måste jag ju bläddra igenom åtminstone. Så börjar jag med tidningen och "hinner" inte med boken för att jag hunnit bli för trött. Men att kolla av favoritsidorna på nätet går snabbt, förstås, så det hinner jag oftare. Det är bara det att det inte alls går så fort som jag tror. Böckerna förblir ju olästa!

Hrm... jag måste försöka komma ihåg något som jag glömt bort här: jag hinner ALLTID med det som jag vill hinna med på nätet (eller i en tidning), även om jag väntar med det till sist. Ja, så ska jag prioritera hädanefter. Det går ju så fort med allt på nätet att man gärna fastnar och läser mer än man behöver. Då går det ut över något annat, som man mycket hellre hade velat koppla av med. Likadant är det med tidningen - man behöver inte läsa den så himla noga som det gärna blir om man väljer tidningen först och det andra sedan.

Lika fort som det går att läsa de absoluta favoritsidorna på nätet eller ögna igenom en tidning, går det faktiskt att välja bort mycket i samma medier - på nätet eller i tidningen - som kan sparas till en annan dag.

Om jag alltid börjar med att läsa i en bok eller skriva ett brev för hand, kommer jag att få mycket mer kvalitativ avkoppling med sådant jag verkligen vill ta till mig, än om jag väntar med boken eller brevet till sist. Och samtidigt får jag mer ro. Det ska bli skönt!

Idag köpte jag två pocketböcker (igen), varav den ena är "The Da Vinci Code" av Dan Brown (604 sidor), som hela världen tycks läsa eller redan har läst. Den verkar spännande. Jag kände för att köpa den på originalspråket eftersom den redan finns i pocket (inbundna är för dyra), och för att översättningar ibland inte gör originaltexterna rättvisa. Det är väl bara när Mankells böcker översätts till utländska som det tvärtom går från oläsligt till läsbart, kan jag tänka mig. ;=) Men nu ska jag väl inte bli alltför uppriktig här...

Den andra boken jag köpte var en 575 sidor tjock kriminalhistoria, "Mellan sommarens längtan och vinterns köld". Jag glömde lustigt nog att titta efter vem författaren var (det borde jag ju ha gjort, eftersom jag som sagt har mina principer för vad som är läsbart eller ej). Tänk om det varit Mankell!!! Brrr! Men sådan otur hade jag inte. När jag började läsa de inledande sidorna på spårvagnen för att ta död på lite tid (jag hade redan en påbörjad bok hemma), kände jag direkt att här hade jag äntligen en roman som kommer att dra mig från min kärlek på distans till en fängslande relation. Det var då jag även fick syn på författarens namn: Leif GW Persson.

Oj, tänkte jag, om jag hade sett det i butiken hade jag inte ens petat på den. För mig är han totalt okänd när det gäller böckerna, men jag har för mig att jag läst någonstans att han är extremt övertydlig när han skriver. Som om han förväntar sig att läsarna är dumma i huvudet, och gärna vill skylta med vad han tycker mellan var och varannan rad. Bland annat talar han om vad romanfigurerna har för karaktärer genom att ge dem namn som Trotsig och liknande, som om det inte räckte med personteckningar.

Jag kände mig plötsligt lurad av mig själv där jag satt. Men så kom jag att tänka på härom dagen, när jag av en slump satte på radion och fick höra en sommarpratare på P1 som jag aldrig medvetet skulle planera att lyssna på - Leif GW Persson. Det var ett ganska underhållande program, förutom musiken och vetskapen om att han faktiskt tror på Gud som en gubbe i himlen. Men det är ju upp till honom. Jag gillade att höra snacket i alla fall. När jag nu av en slump satt med hans roman i handen bara ett par dagar efteråt, tänkte jag att det kanske fanns en mening med det i alla fall. Om än inte tecknad av en gubbe i himlen. ;=) Jag kanske gillar boken.

P.S.
Vad var det nu jag skulla komma ihåg? Jo, att läsa i böcker innan jag sätter mig vid Internet! Hrm... nu har det blivit för sent; dags att sova. Å andra sidan är min Rulle inte detsamma som Internet, så då är allt OK. Och jag älskar böcker ändå.
D.S.

---

[SÖK] [Välj Rulle] [Huvudsidan]
[Gästboken] [E-post] [Rulle 69-innehåll]