28 april 2003 (måndag)

Thai
När jag ska välja thai-mat från ett litet "hämtställe" i närheten, brukar jag alltid välja nummer 10, fast vegetarisk. Rätten är egentligen nudlar med kyckling, så de gör den helt enkelt utan kyckling åt mig (fast de brukar vara snåla med att fylla på med annat istället). Det finns ett par färdiga vegetariska alternativ, men de är med ris och inte lika roliga, tycker jag. Sambon brukar nästan alltid vilja ha nummer 10 som den är; med kyckling, så nu har de vant sig vid oss. Men i början var det inte så lätt att ringa och beställa.

- Ja, hej, jag skulle vilja beställa en nummer tio.
- Nummer tio, ja? Bra så?
- Så vill jag ha en nummer tio utan kyckling, en vegetarisk.
- Jaså, vegetarisk.
- Ja, alltså... två stycken nummer tio, fast den ena utan kyckling.
- Nummer tio är med kyckling, ja. Två stycken?
- Nja, en med kyckling, och en utan. Den ena ska alltså vara vegetarisk.
- OK, nummer tio. Bra så?

Man kunde inte lita på att de förstått vad man sagt, för thailändskan verkar totalt olikt svenskan. Det vore intressant att få en inblick i hur det funkar. Idag kom jag att tänka på det igen, när jag ringde en thailändsk restaurang. Det är väl bara att vänta och se... ;=)

- Hej, jag skulle vilja boka ett bord för sju personer den XX, halv åtta. Nitton och trettio, alltså. Går det bra?
- Ett ögonblick... ja, två personer, sa du?
- Nej. Sju.
- ...?
- SJU personer.
- Aha. Sju personer klockan nio.
- Nej, halv åtta.
- Aha, nitton och femtio. OK. Det går bra.
- Nej, inte nitton och femtio. Nitton och TRETTIO. Halv åtta, alltså.
- Nitton och femton, OK. Vad har du för telefonnummer?
- Nej, inte nitton och femton. Halv åtta. Nitton och trettio.
- Ja, det går bra. Vilket telefonnummer har du?

---

26 april 2003 (lördag)

Otroligt
Man ser kanske vad man förväntar sig att se? Som att en viss glödlampa på IKEA liknar en använd kondom... fast det hade jag förstås inte väntat mig. Hrm... det är inte allt som faller mig i smaken på det där varuhuset, men jag köpte i alla fall ett trevligt set med matbestick, som bara såg ut som just bestick. ;=)

Inte heller var jag beredd på att "Nordea medger innehav av kärnvapen", som jag felaktigt läste i gårdagens Metro, när jag i all hast bläddrade igenom den. Om det inte var mitt undermedvetnas missnöje med banken som visade sig på detta sätt. Det handlade förstås om Nordkorea.

Ständigt upplever jag hur som helst förvåning över sådant jag ser, att det lika gärna kunde vara något helt annat utan att det skulle göra mig mer förvånad. I samma tidning kunde jag till exempel läsa om en ettårig flicka, som hittats övergiven i en bil, inlindad i en jacka med narkotika och sprutor. Barnets mamma kunde efter några timmar spåras av de sociala myndigheterna, och hon överlämnades till henne. Det var ju skönt att få veta att den lilla flickan "kom till rätta". Hrm...

På krogen igår fick jag inne på toaletten, liksom på avstånd, höra vad som visade sig vara en killes tjat på en tjej. Fast jag trodde det var några killar som höll på att råka i slagsmål någonstans; jag lyssnade aldrig på orden. På väg ut därifrån råkade jag drämma dörren i armen på en ensam kille, som inneslöt en tjej mellan sina armar, med händerna mot väggen bakom henne. Han bad henne nyss om en kram - det hade jag i alla fall hört. Med ett snabbt ögonkast på killen (som såg nykter ut) ursäktade jag knuffen med dörren, och han bad mig i sin tur om ursäkt för att han stått ivägen.

L skulle också besöka toaletterna. När hon kom tillbaka berättade hon att en kille som sett hotfull ut hade stått med en tjej där utanför. Samma kille som jag sett, antagligen, fast jag hade inte uppfattat det som hotfullt. Nu hörde jag inget annat än musiken medan L var borta, men efter en stund hade den där tjejen tydligen kommit in på toaletterna alldeles blodig i ansiktet medan L var där, och det hade även droppat blod på golvet. Killen måste ha gett henne minst en rejäl snyting alldeles efter det att jag passerat.

Tänk om jag bara hade flyttat blicken en liten bit bakom dörren, och kanske sett om hon varit rädd. Om jag kanske kunnat hjälpa till på något vis. Det var svårt att somna när jag kommit hem. Hon hade visst en kompis som tog hand om henne direkt efteråt, men tänk om det hade kunnat undvikas helt. Man förstår bara inte hur en del killar är funtade. Hur kan t.ex den här killen vara så dum (förutom grym, då), att han tror att han kan vinna något alls på att slå?

Det tror jag i och för sig inte att han gör... nej, det måste istället ligga en enorm frustration i botten - ett kontrollbehov som spårat ur, eftersom man ju inte kan ha total kontroll över andras liv och rörelser. Varför söker han inte hjälp? Varför springer han inte ifrån tjejen när han börjar tappa kontrollen? Hon skulle säkert lämna honom ifred en stund, tills han lugnat ner sig. Om han verkligen hade brytt sig om henne, så hade han sökt hjälp istället för att slå henne blodig. Sådana som han bryr sig bara om att befria sin egen överskottsenergi, på bekostnad av andras liv. Kanske genom att bjuda andra på hjärnskador. Det är för jävligt.

Usch, ja... nu blev det lite tungt här. Över till en mycket behagligare och enklare form av "obalans" och överraskning...

När jag slappade på hotellrummet i Ängelholm för ett par veckor sedan, visade kanal 5 en serie kallad "Bachelor", där en amerikansk, rik ungkarl i 30-årsåldern fått välja ut ett tjugotal vackra kvinnor i ett tidigare avsnitt, som tillsammans med honom, antingen i grupp eller på tu man hand, hittar på olika saker medan de sållas ut. Några kvinnor måste alltså lämna programmet för varje avsnitt, och nu var det tio stycken när jag tittade.

Nästan samtliga kvinnor hade fallit pladask för den här mannen, och ville desperat ha honom, medan de också ville behålla vänskapen kvinnorna emellan. Det måste vara en psykopat som skrivit manuset, för de stackarna plågades verkligen svårt. En av dem hade haft otur i förra avsnittet, och gett mannen helt fel intryck, tyckte hon, så han undvek henne lite försiktigt nu. Hon höll på att dö av frustration. Hur mycket hon än försökte förklara för honom, gjorde hon inget annat än kom längre och längre ifrån den fina kontakt de tydligen haft avsnittet före. De få tillfällen hon fick med honom hann hon inte med att ha trevligt och därigenom visa att de kanske passade för varandra, bara för att hon tvingades försöka få honom att förstå att hon inte alls var ett nervvrak som det kunde tyckas förra gången. Hon närmade sig liksom ett sammanbrott. I slutet av programavsnittet delade mannen ut varsin ros till de kvinnor han ville behålla, och senare ska han sålla ut fler av dem för att förhoppningsvis ha kvar "den rätta" i sista avsnittet, att gifta sig med.

I ett slags förlamning av det otäcka i att utsätta kvinnorna för detta, kunde jag inte låta bli att se varenda minut av programmet, för att när det var slut undra hur det skulle gå för dem som lyckats hålla sig kvar till nästa avsnitt. Jag led med den frustrerade kvinnan som aldrig fick någon ros... och bad lite genant en kompis att spela in fortsättningen åt mig. Hrm... visst är jag knäpp? Men det knäppaste var att man i kanalen efterlyste dem som vill vara med i en svensk version av serien! Va!? Tänker man göra detta fler gånger, med facit på hand? Förnedra och plåga kvinnor så, och det i ett land som sägs jobba för jämställdhet? Jag är som sagt förvånad. Inte minst över mitt eget intresse för att se hur det går för de stackars kvinnorna, förstås, men mest över att man alltså inte lär av sina misstag, som väl måste vara tydliga. Eller...?

---

20 april 2003 (söndag)

Påsk?
Nej, det är inget jag firar, även om ägg är gott - får väl skylla på att jag är både torrboll och ateist. Men trevligt är det ju alltid med ledighet, förstås! :=D Hoppas du som läser här har en riktigt skön påskhelg! Jag måste nog jobba ett par-tre timmar imorgon, annars har det hittills varit tre härliga dagar, då solen visat sig från sin allra bästa sida (tillsammans med lite väl mycket blåst, i och för sig - särskilt en bit inåt landet). Cirka 32 mil har avverkats på motorcykeln, fördelat på två turer. Mmmm! Idag gick färden mot Marks kommun, med paus i Horred. Fast jag såg inte till det där linneväveriet jag nyligen skrev om.

Åt ena hållet bak kaffemuggen sågs hojarna stå och vänta


... och åt andra hållet en fin kyrka. Från nacken, där markerna hade friare lekytor, blåste det ganska kallt, men det var ändå en skön dagsutflykt med många smala, vackra och kurviga vägar. Ska försöka tipsa om dem på MC-avdelningen snart.

Närmare två timmars motionspromenerande med ett begynnande skoskav har det blivit i Skatåsområdet, liksom golfträning från driving range. Oj, jag hade ju glömt nästan allt jag lärde mig i fjol; så många bollar som inte lyfte mer än en meter över marken! Hrm... och städning, inte att förglömma... måste strax fortsätta med det sistnämnda. :=(

Dottern
Tror jag ska ringa ett par samtal först. Bland annat för att höra hur det går med dotterns reporteruppdrag på "Radio City" i Karlstad. Två-tre reportage om dagen gör hon nu, efter att först ha jobbat med kvälls- resp morgonpassen en tid. Det är en bra praktikplats, verkar det som. Hon får göra minst lika mycket som de fast anställda, och får därmed rutin på lite av varje. Jag är väldigt stolt över henne, som är så duktig. Det verkar som om hon tycker lika mycket om allting som har med radiojobbet att göra; tekniken i studion, att skriva programmanus och intervjuer, vara ute och intervjua folk, sålla nyheter och prata i direktsändning. Det bådar ju gott. Och hon har alltid mycket att berätta. En allvarlig sak var det nyligen, som handlade om en till henne jämnårigs inställning till sitt och andras utseende. Det var så att jag tappade hakan! Hoppas verkligen inte att hon är ett vanligt exempel på unga tjejer av idag - så konservativt trög! Om jag någon gång ska kunna ta upp det här, måste jag fila rejält på texten för att ingen ska kunna känna igen sig. Så lågt är det, alltså.

---

17 april 2003 (torsdag)

Rowena-konst
... ska man tydligen inte läsa in något i. Till skillnad från annan konst, alltså. De blonda, storbröstade kvinnorna som interagerar med lika blonda och muskulösa karlar, liksom ormar, monster och piskor, är naturligtvis(?) totalt intetsägande. Var det därför hon målade dem; för att visa upp en yta utan vare sig baktanke eller djup? Det där tror jag inte ett dugg på.

Konst är ju till för att begrundas av mottagare. Och varje mottagare är unik. Varken konstnärer eller författare kan bestämma vad som kommer att röra sig i huvudet på den som läser av ett verk. Och ingen konstnär med egen hjärna kan väl säga att det inte går att läsa av ett verk, om man inte är sjuk i skallen!? Särskilt inte vid så torftigt tydliga motiv. Tillåt mig småle litegrann.

Konstnärinnan har intervjuats och visats upp i både Metro och kvällstidningar (och hur töntiga är inte också de, med sina "hemma-hos-monstret-reportage"?). Rowena Morrill har i rejäla artiklar (tänk vad publicitet hon får) uttryckt stark avsky för att hennes gamla fantasymålningar hittats i Saddam Husseins domäner, bland annat i lokaler där han hyst älskarinnor prostituerade. Citat från Aftonbladet (inklusive skrivfelet):

"I sina sjuka hjärna läste han säkert in någonting i dem, säger Rowena Morril, 58, till Daily News"

Hur kan tidningarna skriva något så dumt? Journalisten hyser medlidande med henne, som måste be den kommande regeringen i Irak om att få tillbaka tavlorna (som hon en gång fick 200 000 kronor för, så de är inte ens hennes längre).

Undrar just hur sjuk min egen hjärna är - jag läser nämligen också in något i de där fula bilderna. Men jag läser in ännu mer i hennes egna kommentarer. Det är ungefär, kan jag tänka mig, som när vissa tjejer går i kortkorta kjolar och inget annat önskar än att killar ska dregla över dem ute på stan. Men bara om det är killar som passar dem själva - annars är de naturligtvis riktigt äckliga snuskhumrar.

---

16 april 2003 (onsdag)

Prata
Det vore intressant att få svar på en fråga om prat...
Om du är dödstrött och inte alls har lust att umgås eller prata i telefon med någon, eftersom du inte orkar bjuda på dig under samtalet och dessutom inte är på särskilt gott humör, ringer du ändå - bara för att någon vill att du hör av dig? Även om det är allmänt babbel under 30-60 minuter som förväntas?
[Senare fick jag några svar, men de har inte precis stormat in:]
Ja: 0, Nej: 5, Ibland: 2.

Jag har fått lite kritik för att jag hellre väntar tills jag känner mig engagerad och pigg nog. Undrar om jag verkligen är ovanligt elak av mig? Eftersom jag vägrar spela teater, känns det oansvarigt att ringa någon utan att jag liksom orkar med det. Jag tycker alltså att det innebär att visa hänsyn, förutom att jag får vara bekväm själv. Samtalet skulle inte bli en höjdare om jag tvingade mig till det. Men jag förstår ju att somliga kan tro att jag inte bryr mig om dem. Att jag i så fall skulle ha hört av mig för deras skull, även om jag inte orkar. Fast jag bryr mig ju. Jag vill helt enkelt bara vara ifred ibland, som den ensamvarg jag är.

Nu tycker kanske någon att det inte ska vara med en känsla av artighet jag ringer som dödstrött, om jag faktiskt bryr mig. Men vilken känsla skulle det annars kunna vara, när man nästan håller på att somna? Man kan ju inte bjuda på något när man väl har ringt upp. Och hur hänsynsfull är egentligen den som självklart tycker att man ska ringa, trots att man egentligen inte orkar? Jag tror att den som förväntar sig sådant bara vill ha bekräftelse. Den bryr sig inte om mig, som säger att jag i min tur inte bryr mig. Så kan man trassla till det! ;=)

Det handlar även om att jag vill vara engagerad när jag umgås. Det är trist att prata och diskutera en halv eller hel timme om man känner sig helt slut en kväll, t.ex, även om man bryr sig. Eller - vad tycker du? Skriv som sagt gärna och berätta.

Saker
När jag förra gången inledde en textvandring här i Rullen mot det materiella, kan jag lika gärna fortsätta lite till - med ett illustrerat inlägg.

Under fritiden i Ängelholm, där jag var på kurs under ett par soliga dagar, strövade jag både i naturen och på shoppinggatorna. Jag gillar bådadera: där finns fina skogar med bra stigar, varierande natur och ett centrum bestående av en fin blandning av harmonierande nytt och gammalt. Och så fanns ängeln i "Änglaboden", förstås, för 20 kronor på rea (den gulliga kaninen kunde jag inte heller motstå). Charmiga, va?


I en hantverksbutik sålde de massor med dukar, handdukar m.m. från Linneväveriet Ekelund i Horred. Jag har ett par julkökshanddukar därifrån (julklapp från arbetsgivaren), som jag tycker är mysiga. Den som är nyfiken kan se "Gingerbread" i mitten till vänster här och "Bullfinches"i mitten längst ned här.

Jag kunde inte låta bli att köpa en svartvit kökshandduk med roliga får (95 kronor) till min kommande lägenhet. Det finns visst en pläd i samma mönster också, som jag måste spana in nästa gång jag ser något från samma väveri! För visst ser de härliga ut?

ATC
<KALLA FAKTA>
Kursen jag gick var delvis repetition och delvis ny information för mig, om ATC1 (som jag lärde mig i början av 90-talet) och ATC2 (som kom lite senare och som jag tidigare inte gått kurs i) för ingenjörer.

ATC betyder Automatic Train Control, och innebär mycket förenklat: De flesta lok låter ständigt sända ut en signal från en ATC-dator, ner i spåret via en antenn. I spåret ligger fullt med så kallade baliser, gula plattor med olika strappade kodproppar och kretskort, som är fast kodade eller under ständig uppdatering på olika sätt, beroende på signalbilder, växellägen, ställda tågvägar, hastighetsförändringar, kurvor, bromssträckor osv. De innehåller alltså information som skickas till loket med hjälp av den energi som ursprungssignalen ger. När lokets dator sedan tolkat informationen den fått, kommer en del upp i lokförarens indikerings- och manöverpanel. Vilka besked som kommer upp beror även på vad det är för slags tåg, liksom längd och bromsförmåga.

Om inte lokföraren gör som ATC-systemet vill, och vilket i sin tur beror på hur baliserna är kodade och på hur läget är ute på banan, eller om lokföraren inte kvitterar en del händelser på panelen som det är tänkt, kan tåget komma att styras av datorn, och nödbromsas om så behövs.

Vi gick igenom nyheterna i ATC2, och principer för olika kodningsmetoder. Sista timmen tittade vi på och provade en förarplats-simulator, som är uppbyggd av numera gammaldags men ändå funktionella grejor. Det är där vem som helst lätt inser hur stressande det ibland måste vara att jobba som lokförare.

På bilden här under finns ATC-värden och varningslampor i den svartgrå listen, överst på panelen med tryckmätaren för bromssystemet och sådant. Där gör lokföraren också vissa programmeringar. Mitt på bordet vid sittplatsen finns gasspaken som trycks uppåt-framåt för att accelerera, och till vänster bromsreglaget att dra till sig för att stanna. TV-skärmen visar fakta om vad som händer och väntar (det hade varit lättare med filmer från lokfönster). De svarta korten till höger ingår i ATC-datorn men sitter normalt inte framme vid lokföraren.

Den som eventuellt blivit nyfiken kan läsa mer om ATC på denna sida, som jag just hittade (killen som har den jobbar på Banverket Produktion som signaltekniker, medan jag hade varit på Projektering där jag i så fall skulle ha projekterat, om jag varit kvar på Banverket. Vi gör alltså inte samma saker, men kommer i kontakt med samma tekniker).
</KALLA FAKTA>

---

13 april 2003 (söndag)

Möbler
En känsla av vördnad och respekt kom över mig när jag slog mig ner vid matbordet i massiv (och troligen oljad) ek. Var för sig vägde de sex stolarna, i samma material, kanske tio-femton kilo. De rena och harmonierande linjerna i bordets yta lät mig nästan resa tillbaka i tiden. Det hade en gedigen men vacker design, och de fyrkantiga bordsbenen var decimetertjocka. En svag trädoft omgav mig där jag satt, medan någonting av det levande trädets själ dröjde kvar i ådrorna som sträckte sig igenom möbeln.

Jag bara måste ha det! Jag behöver det verkligen inte - kan lika gärna köpa ett mindre och vanligare köksbord - men hur många gånger i mitt liv har jag kunnat unna mig en möbel jag känner så mycket för? Aldrig. Och snart bor jag dessutom i lägenhet med matrum skilt från köket, där en matsalsmöbel skulle passa bra. Så... när jag nu förhoppningsvis får in en större summa pengar än vanligt, kan jag väl få lägga en del av dem på inredning; för chansen att trivas sådär jättebra med själva möblemanget? Det jag skaffar nu blir antagligen kvar resten av livet, istället för att jag väljer något billigare som jag kanske tröttnar på inom några år. Måste skynda mig tillbaka till butiken för att köpa matsalsmöbeln, för den är av utgående modell, men tror inte jag hinner den kommande veckan...! Måtte den finnas kvar nästa helg! Längtar efter att få klappa bordet lite mer. ;=)

Har förresten nästan säkert bestämt mig för en skinngrupp till soffa, som inte heller är jättebillig, precis... men sååå skön att sitta i! Och snygg. Vår gamla soffgrupp är färdig för tippen, så något nytt skulle det i alla fall ha blivit. Hrm... vad svårt det är att bestämma färg - tänk om det ser konstigt ut med den där ljusgrå tonen jag funderar på? Jättekul är det ändå, att för ovanlighetens skull kunna unna sig det bästa. Att samvetet tynger mina axlar genom denna extrema frossa och materialistiska ytlighet, får jag väl försöka vifta bort...

---

11 april 2003 (fredag)

Djurrätt
Idag ska jag bara skriva ett kort citat, taget ur Metro, som nästan fick mig tårögd. Det handlar om djurrätt:

"En hjord med elva elefanter har befriat en antilophjord som hölls i en inhägnad i Sydafrika. [- - -] ...elefanternas ledarhona Nana öppnade alla hasparna till inhägnaden med snabeln medan de andra elefanterna omringade inhägnaden".

Tänk om alla djur hade sådana förutsättningar som elefanterna, med sina snablar. Jag menar - kroppens utformning ger oss många eller få chanser till frihet. Tänk om djuren kunde tala, så att alla dumma människor förstod att de har både samvete, moral och medkänsla - samt ett högt utvecklat medvetande. Ofta verkar djur ligga på en mycket högre nivå än människan, angående de första tre nämnda egenskaperna. Ständigt förväntar de sig tålmodigt att människan ska bete sig på samma hyfsade sätt, och vänder andra kinden till när de blir illa behandlade, men tyvärr lär det dröja länge till. Eftersom djuren inte kan tala med stämband som vi, tror många att de är mindre vetande. Som om sådant satt i två skinnbitar i halsen...?

---

10 april 2003 (torsdag)

Ottan
...gillar jag inte alls att gå upp i. Det är knappt att jag orkar kliva ur sängen 06:25 i veckorna, så titt som tätt ligger jag kvar till 07:15 - trots att jag då fortfarande är lika trött, och hade behövt sova ännu ett par timmar. Tyvärr är jag så dum att jag dessutom sitter uppe lite för länge om kvällarna. Och om jag kommer hem sent, som 23:15 efter kursen härom kvällen, unnar jag mig ändå en eller flera timmars fritid innan jag går och lägger mig, därför att jag är van vid att göra det när jag åker hem direkt efter jobbet. Hrm... det märks i flera dagar efteråt, och idag fick jag pallra mig hemåt tidigare än jag tänkt därför att hjärnan stängt av. Kunde inte förmå mig att läsa igenom aktuella föreskrifter eller tänka ut lämpliga reläkretsar. Ibland undrar jag om jag verkligen passar för komplicerade arbeten. Jag borde kanske prova ut sängar eller liknande. ;=)

Nästa vecka ska jag vara i Ängelholm några dagar för en kurs, och dit passar tågtiderna mig inte alls: avgången blir nämligen redan 06:10! Först måste jag dessutom ta mig till tåget, och det är glest mellan bussturerna vid den tiden på dygnet. Antingen åker jag från min hållplats 05:19, och kommer fram till stationen mer än en halvtimme innan tåget ska gå, eller så åker jag hemifrån 05:48, och riskerar starkt att missa tåget. Av dessa båda alternativ finns alltså bara ett realistiskt. 05:14 lämnar jag huset, så redan 04:10 måste jag kliva upp ur sängen för att hinna vakna och duscha (i omvänd ordning) och äta. Det som irriterar mig mest är att jag kommer fram till Ängelholm långt tidigare än jag behöver, därför att biljetterna är slut till tåg som jag hellre hade åkt med. Grrr! Om jag vore förmögen, skulle jag nog ta taxi hela vägen. ;=)

Vet inte om jag kommer att kunna läsa, eller ens hålla ögonen halvöppna, men ifall att det ändå funkar på tåget (kanske på hemvägen?) tar jag med en pocketbok. Med spänning har jag plockat Joy Fieldings "När skymningen faller" ur bokhyllan.

Seans
Ikväll har jag faktiskt upplevt en seans, något jag aldrig varit på tidigare. Fast sådant brukar man väl inte säga högt? ;=) Vem som helst var välkommen till tillställningen, och vi var kanske femton stycken som lyssnade. Några av oss (dock inte jag) fick ta emot budskap som tydligen behövdes för att trösta eller föra positiva händelseförlopp vidare. Tjejen som agerade medium frågade lite för mycket för att jag skulle tycka det var helt proffsigt, och gav budskap även till ett par som inte kunde känna igen vem "anden" var, men det var ändå intressant att se ungefär hur det kan gå till. Och hon fick in ett par fullträffar, trots allt. De som jag var i sällskap med var också nöjda, och förstod vem hon avsåg när en av dem fick ett budskap.

Jag ska gå på en sådan kväll till i vår, där ett medium jag förstått är väldigt duktig, håller i seansen. Det är skönt att blanda vilt mellan logik, teknik och regler å ena sidan, och intuition och det okända å den andra. Det kallar jag balans. ;=)

Bredband
...får jag välja ny leverantör för när jag ska flytta till lägenheten. Där finns redan Comhem med sina TV-kanaler, så jag funderar på detsamma för Internet - om det inte blir Telia. Oj, vad det är svårt att bestämma sig! Det sägs tydligen att Comhem blir bättre och bättre, och att Telia ska införa trafikavgift...? För hur tung trafik sätts i så fall gränsen för en sådan avgift, tro? Har inte hittat något om det på deras webbplats. Mitt kommande bostadsbolag ger rabatt på Telia-abonnemang, så det lutar än så länge ditåt, men... Någon som har synpunkter eller tips? Jag är inte så beroende av extremt snabb trafik, men jobbiga inloggningar, höga trafikavgifter eller -stockningar är ju inte kul.

---

6 april 2003 (söndag)

Armsvett
Angående den lätta diskussionen i Åsas gästbok om kroppsbehåring... jag läste nyligen om en undersökning som gjorts (har för mig att det var bland unga människor, men jag är inte säker), och flera hade då främst uttryckt avsky för kvinnor som inte rakar armhålorna. Det anses tydligen som en aktiv politisk handling att gå orakad under armarna - som någonting väldigt modigt gjort, eftersom det är såpass icke-fåfängt.

Somliga av dem som var med i undersökningen fick kräkkänslor av att se bilder på detta; så långt från verkligheten har man alltså kommit. Jag tycker det är skrämmande. Varifrån tror de att vi kommer? Kanske från en leksaksfrabrik, där det tillverkas två människomodeller i plast? Är vi ett slags Legofigurer? Hrm...

Ett argument var visst att det är jätteäckligt att det samlas svett i en hårtofs under armen. Då skulle jag vilja fråga om det är fräschare att ha svetten som en pöl på huden, eller som en fläck i kläderna. Svett är ju alltid ofräscht - men anledningen är väl inte att man har hår? Vågar de inte fokusera på att man måste vara hygienisk för att inte lukta svett, istället för att låtsas som om håret i sig producerar svett? För så mycket hår har väl ingen under armarna att de svettas mer än om de rakar av sig det? Antagligen vill ungdomarna sprida ut sin svettlukt över stora delar av kroppen (kanske i byxlinningen?) så att det inte ska märkas så noga att de inte duschar tillräckligt ofta. ;=) Rätta mig gärna om jag har fel.

Personligen tycker jag inte det är jättevackert med hår under armarna, men känslomässigt är jag lika neutral till det som till rakat. När jag ser en människa som rakat sig, vet jag att det ligger onödig fåfänga bakom, och då blir det genast mindre tilldragande. Därför hamnar de båda - den håriga och den rakade - på samma skönhetsmässiga nivå för min del. Den orakade är vacker för att hon förstår och lever livet bättre (fast jag kanske inte ens upptäcker att hon inte rakat sig - jag tänker inte så mycket på sådant, förrän det ser alltför konstgjort ut). Hon är lite luddigare utanpå, men är levande vacker inuti. Den rakade är vacker för att hon ser lite fräschare ut på ytan, om man bortser från svettränderna i sidan, medan man vet att hon är desto luddigare (mindre vacker) inuti. ;=) Nej, skämt åsido; hygien är det som är viktigt för mig, och sedan får folk ha håret som de vill.

---

4 april 2003 (fredag)

Hyresgäst?
Det kom ett brev från "Förvaltnings AB Framtiden", och faktiskt agerar de som om vi redan befann oss i framtiden. Vad menar jag med det, kanske någon undrar? OK, ni ska få läsa några rader ur brevet.

"Hur vill du bo? Är du nöjd med Din bostad och Ditt bostadsområde?
---
Sedan 1997 undersöks hur de boende hos Göteborgs kommunala bostadsbolag upplever sitt boende och med dessa uppgifter som utgångspunkt har bolagen skapat miljöer med allt nöjdare hyresgäster. I år har undersökningen utökats till att omfatta hela hyresrättsmarknaden i Göteborg."

Bara en liten kommentar... personligen skulle jag anlita ett annat företag i den riktiga framtiden, om jag fanns på "Förvaltnings AB Framtiden". Här kommer ett par citerade avsnitt till:

"Enkäten som Du får med det här brevet ingår som en viktig del i arbetet med att utveckla hyresrätten i Göteborg. Undersökningen genomförs av "Temaplan AB". Enkäten skickas ut till cirka 48 000 slumpvis utvalda hyresgäster i hela Göteborg.
Du kan inte ersättas av någon annan! Din medverkan är viktig för att resultaten skall bli rättvisande."

Sorry, men jag har inte varit hyresgäst i Göteborg sedan 1987, och sedan 1989 äger jag och sambon huset vi bor i. Ni har inte alls skickat ut de 48 000 enkäterna till dem ni tror. Undersökningen är alltså detsamma som att kasta pengarna i sjön. "Förvaltnings AB Framtiden", som ägs av Göteborgs stad - ni borde känna er en aning lurade.

Hrm... jag får väl göra mitt bästa att svara på några av frågorna här i Rullen, för att väga upp tråkigheterna en aning. Jag är ju en relativt god urinvånare. ;=)

Fråga: Vilken är Din uppfattning om reparationer och underhåll i din lägenhet ditt hus?
- Jag har försökt trycka på sambon lite mer - han är ju i alla fall snickare i grunden - men han har ofta haft annat i tankarna när han inte varit på jobbet. Och så har tiden liksom bara rullat fram. Jag hade gärna tapetserat om både här och där, t.ex.

Fråga: Hur värdesätter du Ditt hus och de gemensamma utrymmena?
* Städning av entré och trapphus?
- Äsch, vinden blåser bort det mesta i trappen utanför dörren. Men i hallen brukar vi hjälpas åt att städa undan grus och slask.
* Hur rent och snyggt det är i hissen?
- Nej, så gamla är vi inte än, även om sambon just fyllt 40. Fast det är för trångt för att vi ska kunna åka på ledstängerna.

Fråga: Är du nöjd med...
* Möjligheten att få kontakt med felanmälan sambon?
- Ibland har sambon glömt sätta på mobilen när han handlar mat på hemvägen och jag kanske vill berätta att det saknas tandkräm hemma, men för det mesta har han upptäckt sådant före mig.
* Bemötandet från personalen sambon vid felanmälan?
- Jodå, helt OK. Fast ibland kanske jag också hade kunnat rensa avloppet. ;=)

Fråga: Hur motsvarar Din hyresvärd sambo Dina förväntningar?
- Till fullo. Men - jag blir trots detta snart både hyresgäst och singel. Återkom en annan gång, i en annan undersökning, så svarar jag i enkäten. Fast då har man väl redan byggt om i Göteborg enligt de svar man får i den aktuella undersökningen, och då kanske det inte längre existerar några kommunala hyresrätter.

---

[SÖK] [Välj Rulle] [Huvudsidan]
[Gästboken] [E-post] [Rulle 62-innehåll]