20 februari 2003 (torsdag)

Skadestånd II
Efter önskemål i gästboken har jag på Debatt försökt förklara lite tydligare vad jag menade med min förra text här under, om skadestånd till misstänkta mördare. Jag tycker frågan är mer komplex än de flesta, kanske. Men jag säger ändå inte att om man gjorde som jag tycker så skulle det bli bra. Det finns nog ingen perfekt lösning på problemet, eftersom vi inte är tankeläsare.

Kort sagt, så var det detta jag menade: skadestånd brukar delas ut till brottsoffer som bevisats vara offer - annars får de inget skadestånd. Jag vill absolut inte att oskyldiga ska kunna dömas till fängelsestraff, som man visst kunde tro efter det förra (antagligen otydliga) inlägget här.

Vi kan gärna betrakta en människa som inte är bevisat skyldig, som oskyldig. Men vad han eller hon egentligen ÄR vet ingen annan. Betraktelsen ligger endast i vår föreställningsvärld, och är så att säga kvantfysikalisk för alla utom den som vet sanningen. Om nya bevis framkommer framöver, kan personen komma att ses som
a)skyldig
b)oskyldig
Men, fram tills dess har den misstänkta människan värdet "a eller b", oavsett vad vi andra vill eller kan föreställa oss.

Enligt lag och "moralstandard" ska vi se misstänkta och ej ännu dömda människor som oskyldiga, och jag tycker inte det är något fel i det. Tvärtom. Men att därifrån ta steget till att utdela belöningar på ofta miljontals kronor utan att ha något bevis för att det är brottsoffer det handlar om, är stort. Jag anser det vara två vitt skilda händelser som måste utredas var och en för sig, i varje unikt fall.

Ingen oskyldig människa bör häktas, kan man anse. Tja... istället för att hålla misstänkta häktade, kunde man kanske låta dem ha fotboja eller bevakare, så att de kan arbeta under tiden utredningen pågår? Då behöver inte heller skadestånd betalas ut. Tyvärr brukar många utredningar fördärvas av att de misstänkta kokar ihop lögner, som fördärvar bevisningen. Till exempel att de ska skylla på varandra. Det är antagligen därför man måste hålla så kallade oskyldiga häktade, förutom att många av dem (de som vet med sig är skyldiga men inte har ertappats eller överbevisats) tenderar att skada andra (om det handlar om våldsbrott).

Jag tycker personligen inte det är så farligt att man förhör oskyldiga i häkte, eftersom det som sagt kan vara svårt att utreda annars. Däremot måste man förstås se till att få ut dem så fort som möjligt om det inte är ett solklart fall, och fortsätta senare när man fått mer kött på benen. De misstänkta kan ju faktiskt mycket väl vara oskyldiga. Tja... med denna utläggning (som jag kan tänka mig nästan ser ut som en torr utredning hos polisen) får jag hoppas mitt förra inlägg blev lite tydligare. Även om jag fortfarande inte har något konstruktivt att komma med.

På tal om misstänksamheter, så har jag haft en urriven tidningsnotis liggande här vid datorn en tid. Artikeln var nämligen så konstigt skriven, men jag minns inte vad jag tänkte ha den till. Kan lika gärna citera en rad här:

"En yngre kvinna från Falun utsattes natten till i går för en misstänkt våldtäkt"

Hrm... var den inte inne, tro - misstänkte hon bara att den kunde vara det (hade mannen kanske en ovanligt liten snopp)?

Hon utsattes i alla fall för något - det är helt klart, med den formuleringen. Men skribenten kan egentligen ha menat att omgivningen misstänker att kvinnan utsattes för en riktig våldtäkt, men att inget ännu är bevisat. Mycket går att förvränga genom att kasta om några ord.

---

18 februari 2003 (tisdag)

Frågan
... om krig eller ej mot Irak för att försöka stoppa terrorister, som jag har på index-sidan, får ni gärna besvara. Jag lade upp den igår (eller var det i förrgår?), istället för den gamla frågan om vad man tycker om jeep-liknande bilar. Alla tidigare undersökningar kan man förresten se här. Det hittills minst smarta svaret på krigsfrågan är den fria kommentaren "Oj, vad många som röstat här, då!". Ja, det är bara sju som kryssat för något än så länge, men allt har sin början och själv tycker jag inte det är konstigt att det går från 1 och uppåt. ;=) Mitt svarsalternativ på frågan "Hjälper krig mot terrorism?" var "Nej, det förvärrar hatet". Men man kan ju resonera på olika sätt, och långt ifrån alla frågor har svar som är 100% rätt. Det återstår att se hur den utåtriktade amerikanske presidenten resonerar, och om han bryr sig om att bara 1/4 tycks vara för ett krig mot Irak.

Skadestånd
I Expressen kan man idag läsa att föräldraparet som åtalades misstänkta för att ha giftmördat sin baby, tillsammans får 300 000 kronor i skadestånd, för att de suttit häktade under drygt tre månader. Hela artikeln finns här.

Detta med skadestånd till människor som inte har bevisats oskyldiga tycker jag ska ses över - det kan väl inte ses som moraliskt riktigt? Då man måste bevisas skyldig för att få ett straff, tycker jag man även måste bevisas vara den rätta att få skadestånd. Särskilt när det gäller "lidande" på grund av en mordutredning, som ju är nödvändig för att möjliggöra att sanningen kommer fram. Visst kan man ge ersättning för förlorad inkomst (med avdrag för matkostnader och arbetsresor man inte behövt i häktet), men några extrasummor för "lidande" ser jag som något sjukt om det inte gäller en bevisat oskyldig person, och som inte ens behandlats illa eller orättvist.

I det här fallet gäller det ett mördat spädbarn, och det står klart att minst en av föräldrarna är skyldig. Man vet bara inte vem. Men justitiekanslern tänker se till att det betalas ut 150 000 kronor var, till en eller två mördare.

Om det hade varit mitt barn som mördats av dess far (och jag inte visste något om vad som hände eller hade haft en chans att rädda barnet), skulle jag fullt ut ha accepterat att man undersökte mina förehavanden och höll mig häktad under tiden för förhör. För naturligtvis måste ju sanningen fram - juristerna kan inte tillåtas få gissa hej vilt på vem av oss som utförde mordet. Det är ju så man måste jobba för att få reda på sanningen. Är det inte rätt? Och om något är rätt - var kommer då ett skadestånd in?

Så, varför ska folk som inte ens är friade från misstankar få skadestånd, bara för att de ingått i en undersökning? Varje människa med rent samvete borde väl tycka det är bra att det grova brottet undersöks ordentligt, så att sanningen kommer fram. Det vore ju hemskt om allt avgjordes med hjälp av mutor, bara för att oskyldiga ska slippa sitta häktade. Eller hur har de som kräver skadestånd annars tänkt sig att det ska gå till?

Jag har svårt att tro att det där paret förlorat så mycket som 300 000 kronor i arbetsinkomst under tre månader. Åtminstone en av dem var väl barnledig? Jag undrar förresten hur det ligger till med en häktad och förhörd man i Palme-utredningen, som fick enorma skadestånd utan att vara bevisat oskyldig...

Många tänker kanske på Lindomefallet, där två personer som misshandlat ihjäl en man skyllde på varandra och därför gick fria, men jag tror inte det går att jämföra med det här babymordet. När två eller flera personer bevisligen har misshandlat någon, men man inte vet vem som utdelade det dödande slaget, tycker jag att båda/alla ska ses som skyldiga till dråp/mord. Oftast är det väl slumpen som avgör vilket som är det dödande slaget? Jag menar; vad som händer i kroppen när organen skadas är väl inte lätt att avgöra för någon som i raseri står och bankar eller hugger en annan människa - något som knappt ens en läkare kan avgöra i varje ögonblick! Så, alla slag måste alltså ses som ett möjligt mordförsök, och ingen bör gå fri eller ses som oskyldig. Detta leder i mina tankar till att ingen av dem heller bör få skadestånd.

I fallet med den mördade babyn verkar det svårt att avgöra om båda föräldrarna har varit med under misshandel eller vid mordtillfället, så det är svårt att hitta rätt detaljer som kan binda en av dem till det. Kanske kan man förhöra fler människor och få reda på om babyn brukar ha diverse skador. I så fall kan båda föräldrarna ha struntat i hur barnet hade det, och möjligheten att båda varit med om att skada eller döda det ses som större. Usch, jag hur orkar folk jobba med att utreda sådana saker?

Kvinnostöld
För att skoja till det lite om något tråkigt; i helgens bilaga till Aftonbladet fanns små notiser om bedragare. Så här stod det om en av dem:
"2001 dömdes han till åtta års fängelse för att ha stulit och utnyttjat kvinnor sexuellt."
Får jag fråga vem eller vilka han stal kvinnor från? Svartsjuka äkta män? Hrm...

Det måste ha varit "stöld" skribenten tänkte på - att två olika brott (stöld i en butik, t.ex, respektive sexuellt utnyttjande av kvinnor) ledde till ett straff på åtta år. Nej, förresten, det kan även ha varit "bestulit" - att han bestulit kvinnorna, förutom att han även utnyttjat dem sexuellt. Fast man vet ju aldrig; många tror faktiskt att man kan stjäla en annans partner.

---

16 februari 2003 (söndag)

Rolig lyxvilla
Den här villan kanske kan vara något? :=) Men jag får byta jobb om jag ska hinna tjäna ihop tillräckligt med pengar, förstås... 4 miljoner Euro kostar den - än så länge!

Ego
Jag kom på en sak om mig själv, som jag inte tänkt på ur den synvinkeln förut. Detta efter att ha lekt kurragömma med katten Tarzan (som gärna byter roller och aktivt samarbetar med människor), och ha läst lite mer ur Anna Bornsteins bok "Intuition", som legat vilande en tid.

Det jag kom på är att jag är rätt ointresserad av det vi kallar människors egon. Även mitt eget. Kanske låter det konstigt? Men jag ska försöka förklara.

När någon antar saker om mig, och försöker få mig att göra, eller inse, något som verkar vara "för mitt eget bästa", har jag slagit bakut och blivit irriterad. Många förslag har baserats på felaktiga slutsatser, och därför varit rena förolämpningarna. Men om man accepterar att man inte känner mig fullt ut, kommer man mycket längre än med missriktad eller manipulativ välmening, som aldrig leder aldrig någonstans. Och kanske är det så för de flesta.

Om någon i all välmening talar om för mig hur jag ska göra i en viss situation och jag vet att det inte alls skulle passa mig, ger jag ofta igen genom att tala om hur jag tycker den personen ska leva sitt liv. Gärna med undertonen att jag själv inte skulle göra detsamma som han eller hon gjort eller tänker göra. ;=) Jag försöker alltså "straffa" människan genom att ge mig på dennes yttre situation (ego) - något som egentligen är mig ganska likgiltigt.

Detta kan väl bara bero på att jag ogillar fenomenet "ego" över huvud taget? Om någon säger sig veta att jag har ett ego, och det av ett särskilt slag, så ger jag mig på dennes tänkta ego, för att visa hur skevt och överdrivet det kan bli. Jag tror helt enkelt inte fullt ut på att egot existerar, även om det finns beskrivet i diverse filosofier och teorier. Ingen ska få klistra något färdigt, konstgjort ego på mig, och med det sedan försöka styra mig runt som vore det ett koppel! Särskilt inte om kopplet är för litet. Jag är inte heller så intresserad av att skvallra om andras tänkta egon.

Däremot är jag nyfiken på allt det som får oss att tro att vi faktiskt har egon. Jag menar: vad är det som leder till att vi tror oss ha egon? Till att vi tänker, känner eller gör vissa saker? Och varför tycker många det är så viktigt att sätta etiketter på andra människor? Trygghetsbehov och rädslor, antagligen. Men hur andras personligheter funkar är väl ganska ointressant, medan källan till dem kan vara desto mer spännande. Tror jag i alla fall. Hrm... vad får mig förresten att tycka så??? Flummigt, va?

Det jag vill är att kommunicera eller samarbeta utifrån intryck och erfarenheter från olika håll - inte utifrån roller, artighet eller sociala etiketter. Färdiga frågor och svar på löpande band är inte givande. Jag menar... det är inte så spännande att "mingla" med okända för att visa upp egna och lära känna andras egon ("Vad gör du annars, då? Jaha, det låter ju intressant"). Fascinerande kan istället vara att mötas kring ett gemensamt ämne, där man samarbetar om något man bryr sig om - helt utan en tanke på egon (för de finns ju antagligen ändå inte). Runt det gemensamma ämnet kan man komma fram till nya insikter. Och får man vara med en annan människa i dess naturliga intressemiljö, kommer andra sidor fram än om man placerar alla i en klump på en neutral plats.

Om någon frågar mig vad en återkommande dröm kan betyda, är det inte mitt ego som tillfrågas, utan de intryck jag både medvetet och omedvetet samlat på mig till ett slags "bank". Från banken hämtar jag intuitivt det svar som just då tycks passa in i pusslet. Jag tänker inte, och har kanske aldrig förut heller tänkt på just en sådan dröms betydelse, utan "vet" var den rätta kontakten finns att koppla den till, när ögonblicket väl kommer.

Oavsett vilka vi är, bär vi ofta "sociala egon" som förväntas kommunicera med och om andra egon: yrkesroller, åldrar, familjekonstellationer, förhållande till utseenden, prestige, bekräftelsebehov mm. Ganska uttråkande saker. Det spelar ingen roll vad vi har för personligheter (ofta till stor del styrda av sådana "egon"), om vi bara vågar bortse från dem och inte hela tiden fokuserar på, och påtalar, vad vi tycker och tror om dem. De som bara talar om och till personligheterna, ser bara ytan och blundar för det oväntade.

Varför inte låta det oväntade dyka upp? Varför inte sluta tala om hur andra ska eller brukar gå, för att inte falla? Kanske vet ingen bättre än någon annan var det är bäst för just dem att sätta fötterna. Förresten är det kanske bara bra att falla lite då och då.

Hrm... ska jag säga... jag som är så rädd för att falla! Men sådant bryr sig förstås inte katten Tarzan om. Han förutsätter att alla han möter kan och vill kommunicera på ett helt annat plan än via egot. Och det är därför jag fortfarande saknar våra kära katter, som inte längre finns.

---

14 februari 2003 (fredag)

Robert Miles
...visste jag inget om igår, men idag har jag råkat köpa skivan "Organik", som visade sig vara riktigt intressant. Både hypnotisk och medryckande på en gång. Det är en blandning av röster, spejsat synthljud och äkta 25-mannaorkestermusik, som visst hör till dans-genren, enligt "Amazon.com" (där finns även ett par recensioner). Robert Miles webbplats

IT-sektorn
Läser i debattkolumnen under rubriken "Satsa på rätt spår" i "Ny teknik", att civilingenjörsförbundet (åtminstone Richard Malmborg och Kjell Sehlstedt) tycker att regeringen ska stödja IT-sektorn ekonomiskt, så att svackan kan överbryggas.

Vilka fräcka krav de har, gubbarna! Allt för att de ska kunna fortsätta ägna dagarna åt att pilla på mobiltelefoner medan landet sjunker allt längre ner i träsket under kejsarens nya kläder. Ja, nu kom det väl nyligen ett tjugotal nya mobiltelefonmodeller igen, så att man kan skicka ännu fler nödvändiga bilder till varandra. Oj, vad bra för Sverige! Nej, det är ingen nyttig IT man håller på med; tvärtom.

Citat:
"Regeringen lovade att i december i fjol lämna besked om Vinnovas förslag till utvecklingsprogram för IT/telekomsektorn. Det bidde inte ens en tumme..."
"---"
"Man har tydligen missat att Vinnovas förslag handlar om att utveckla sektorn och rädda kvar kompetens som riskerar att lämna IT/telekomsektorn. När andra regeringar agerar är den svenska passiv."

Det vore sunt om de flesta kunde lämna den där låtsasbranschen och göra något hållbart, som i sin tur leder till något annat hållbart. Kanske har regeringen inte alls missat något. Nej, följ istället den egna parollen: satsa på rätt spår! Det som inte funkar och inte har någon mening, ska väl inte få konstgjord andning i evigheter, bara för nöjes skull? Har vi inte förlorat nog med pengar nu?

Knappast någon bransch har väl på flera år vågat satsa rejält på "riktiga projekt" som förbättrar miljön, ekonomin, konsumtionen, den allmänna servicen eller BNP. Beror det kanske på att alla suttit och väntat på att få håva in storkovan på mobiltelefoni och "bredband till alla"? Om större pengar väl börjar komma in från det hållet framöver, måste de nog direkt in i något hål; täcka upp ofattbara skulder. Kostnaderna är säkert mycket större än vinsterna någonsin kommer att bli. Särskilt om man tittar på samhällsekonomin.

Fast jag kan mycket väl ha fel - jag är ju bara en vanlig, okunnig tjänstekvinna utan någon som helst allmänbildning. Är inte ens civilingenjör. Hur ska jag göra för att förstå de välutbildade som tigger om hjälp, som om de inte hört talas om marknad, innovationer eller ekonomi? Jag är uppriktigt sagt mycket intresserad av att bli av med min förvirring.

Det som retar mig mest i detta är nog att våra pensionspengar dessutom kastas in i lågorna, utan att vi oskyldiga kan göra något åt det. Jag hoppas verkligen inte att regeringen skänker mer pengar till det där telefonpillandet, för det är dags att civilingenjörerna börjar jobba med något meningsfullt. Marknaden har legat i koma länge nog, bara för att de velat leka med nya färger på skalen till telefonerna. De kan väl inte kräva att hela befolkningen ska sitta och skicka bilder till varandra hela dagarna, eller - vilket är det enda alternativet - att regeringen ska hålla deras lek under armarna medan vi andra går under? Det har varit riktigt pinsamt i många år nu. Usch, vad jag skäms å deras (Ericsson m.fl) vägnar! Vid sidan av min egen okunskap, då.

---

13 februari 2003 (torsdag)

Telefonförsäljare
Det kan inte vara lätt - eller roligt - att vara telefonförsäljare. Hu! Nyss ringde en kvinna från en strumpklubb för män, och sökte sambon. "Jaha, så det är ingen strumpa du söker, då?" Hrm... jag känner mig riktigt elak så här i efterhand, trots att jag sa det med glimten i ögat. Men tror de verkligen att folk vill bli störda av försäljare titt som tätt, liksom alla spam-mail som dagligen vräker ner i mailboxen?

Om jag skulle bli telefonförsäljare, skulle produkten nog få vara telefonsamtalen i sig. Jag menar; jag skulle ringa runt precis som andra företag, men istället för att sälja en vara fråga om de vill prata bort en slant. Och så kunde de få prenumerera på samtal - det vore väl en bra idé? Jag undrar hur många pratglada eller ensamma människor som skulle nappa. Det finns väl åtminstone några som vill vädra saker anonymt med en okänd kvinna (och jag skulle förstås ha tystnadsplikt). Problem i familjen eller på jobbet, till exempel. Eller snacka om vad som helst som folk annars inte ids bry sig om. Det är inte så ofta människor samtalar på riktigt, egentligen, när de ses några stycken. Antagligen skulle stämningen bli fördärvad för dem i så fall. Men är det ytligt artiga roligare - egentligen?

"Hur är det på jobbet nu, det var visst rörigt ett tag, har jag för mig?"
"Nej, det inget som funkar, det är rena kaoset!"
"Jaså. Nej, de tänker väl bara på pengar, pengar och pengar! Det är ju så de är."

Och så var den saken ur världen. Ingen vill egentligen veta vari problem består: för lite folk och för mycket att göra? En medarbetare som slappar och fördärvar för alla andra? Eller vad? Vem bryr sig, som inte själv måste jobba där? Jag hade gärna velat diskutera sådant, för det kan vara ganska intressant även om ämnet i sig är trist. Konflikter och motriktade rörelser måste ju leda någonstans, så varför inte försöka hitta en bra utgångspunkt? Om man bara inte tvingas in i sådana saker, kan man se dem som lösbara pussel, men för den som dras in i det ofrivilligt är det förstås frustrerande. Fler borde i alla fall prova att vrida lite mer på samtalen, tycker jag, för då blir det personligare. Men jag får väl ta det den dag jag blir samtalsförsäljare.

"Dream Theater"
... har jag dragits till på nytt, sedan jag 1992 köpte och föll pladask för "Images And Words". Nu tycker jag inte längre att den är lika bra, men känslan för deras musik kommer och går, på något sätt. De är ibland rentav geniala, och mycket tidlösa med sin både lugna, vackra och starka musik (ofta med tänkvärda texter), som ändå hör till hårdrocksgenren. Mina gamla DT-skivor snurrar allt oftare på jobbet, och favoriterna för tillfället är "Six Degrees Of Inner Turbulence" (2002) och "Awake" (1994), liksom "Scenes From A Memory" (1999). Någon som jag däremot inte tycker är bra är "When Dream And Day Unite" (1989). Men lova mig att lyssna på exempelvis "Awake" i skivbutiken nästa gång! Jag vill gärna att de ska komma till Sverige och spela, så vi måste bli fler som lyssnar! :=)

Horoskop
... är något som Carina kan göra, och jag är en av tre glada vinnare av ett sådant - i går fick jag hem det! Kul! Det var spännande att kolla in hur mycket som skulle stämma med det jag anser vara det viktigaste i min personlighet, för jag tycker jag känner mig själv väldigt bra.

Hon hade lyckats hitta en hel del som inte kan ha kommit fram här i Rullen. Jag brukar inte tycka att beskrivningar av det som mitt soltecken Oxen står för stämmer in på mig, så jag har alltid tänkt att det måste vara något annat som dominerar mig väldigt mycket - kanske månen, Venus eller Mars. Men även om de påverkar mig tydligt (som Carina också såg, men kanske inte alltid inom de områden jag tänkt mig) finns det en del saker i horoskopet jag inte förstår. Än har jag inte gett feedback på det, men betyget blir mycket gott även om jag inte är med på riktigt alla detaljer.

Det finns sådant som formar en personlighet, som inte direkt står skrivet i stjärnorna. Och jag kan tänka mig att jag inte heller är den lättaste personen att tolka. Har fått höra från flera håll att när man tror att man lärt känna mig, visar det sig att man knappt ens kommit i närheten. Det kan alltså vara ganska komplicerat att tolka ut just det som jag själv lägger tyngden på. Det finns säkert annat som jag viftar bort, men som egentligen borde få mer utrymme för att jag ska kunna leva så nära mitt naturliga jag som möjligt. Det är alltså fullt tänkbart att jag skulle passa väldigt bra som sjuksköterska.

Ja, jag har tydligen en mycket stark vårdande sida. Hrm...? Jag är så långt ifrån ett vårdande yrke man kan komma, och har aldrig haft lust att jobba på sjukhus. Så fort jag ser ett sår är jag nära att svimma; jag har så ont av skador och lidande att jag helst inte vill läsa om det i tidningarna heller! Det gör mig ont att alla inte kan ha det bra, och kanske är det denna sida - att jag inom mig liksom vill förändra världen - som syns i horoskopet? Mitt ständiga medlande (om än bara i tanken eller i skrift) mellan olika människor jag vill ska förstå varandra? Ganska symptomatiskt, eftersom det finns många människor jag själv inte förstår fullt ut. ;=) Men ärligt talat hade jag gärna jobbat som terapeut av något slag.

Jag är inte svartsjuk, vilket annars är en typisk beskrivning av hur det är att ha solen Oxen. I Carinas horoskop fanns det skönt nog inte med (tro inte att det gör mig svartsjuk). ;=) En aning besviken är jag dock över att inte ha den där förväntade vackra rösten att sjunga med - jag hade så gärna sjungit i kör! Och vad konstigt att det inte stod något i horoskopet om att jag har svårt att avsluta ett ämne! För nu är det väl dags att sätta punkt för idag?

---

11 februari 2003 (tisdag)

Beng Chi
Ja, vad är det...? Är det något, över huvud taget? Idag har jag gjort en ny webbsida, kallad just "Beng Chi", och sådant är alltid kul (även om jag redan har alldeles för många sidor)! De som varit inne på de supergamla "Nej, kom inte hit"-sidorna tidigare, är nog på sin vakt. Kanske är det lika bra, det. ;=)

---

9 februari 2003 (söndag)

Kartor
Restaurangguiden är en bra hjälp när man vill söka rätt på någon restaurang, även om de inte har med "Isaan Thai" på Drottninggatan 21, där de serverar min favoriträtt på a'la carte för långt under 100-lappen. Tror den har nummer 9.3 i menyn; en stark gryta med bland annat bönpastabitar, paprika, lök, röd peppar och stark curry i lime- och cocossås, som serveras till ris. Mmmm! Rekommenderas varmt för den som gillar vegetarisk mat med sting!

Hur som helst, det var inte restauranger eller favoritmat jag tänkte komma in på. Varje restaurang som presenteras i guiden har nämligen en egen sida, där den även finns utsatt på karta. Och gatunamnen där är utmärkta på flygbilder (eller kanske tagna från satellit?), så man kan se ungefär vilken typ av hus det är i området, och hur de ligger i förhållande till andra saker. På "tecknade kartor" ser man oftast bara gatorna och inte vilken typ av byggnation de gränsar till. Om man vill, kan man röra sig över de här kartorna eller zooma ut och in över hela Göteborg eller Stockholm, eller vilken plats man nu spanar in.

Restaurangkartorna är ett väldigt bra komplement till Gula Sidornas karta när man söker lägenhet. ;=) Får man lov att missbruka dem på det sättet, tro? ;=) Jag gör det i alla fall ofta!

Kolla in Restaurangguidens egna placering på kartan här, för att se ett exempel. Välj alternativet "Klicka för navigerbar karta" under bilden. Från guidens huvudsida kan du istället välja ut den restaurang som ligger närmast området du egentligen vill spana in, och sedan klicka på länken till dess egna karta. Men skyll inte på mig om du blir hungrig på vägen. ;=)

---

8 februari 2003 (lördag)

Ingenting
Jag har ingenting att skriva om - och det är lite trist. Eller... inga finurliga funderingar eller frågor dyker upp, som skulle passa att formuleras här och nu, kanske jag skulle säga. Och hjärnan är mest inriktad på arbete (hrm... det vore nog bra om jag åkte till kontoret ett par-tre timmar imorgon, förresten).

Ett par gånger i timmen dagdrömmer jag gärna om min kommande lägenhet, trots att det nästan verkar omöjligt att få någon. Tankarna på den känns alltså lite overkliga, men ändå kliar det i fingrarna inför att få inreda precis som jag vill (om jag får extrapengar), utforska de nya (?) omgivningarna m.m. Det är rätt spännande, trots allt, att "hänga i luften" och inte veta var man kommer att bo framöver. Undrar om det blir vid Kronhusbodarna eller Heden, eller i någon "förort" som Kortedala. Det får bli där det blir, för jag söker lite här och där (även om det också finns områden som väljs bort).

Helt klart är i alla fall att den som köper vårt ställe får en splitter ny tvättmaskin, eftersom den gamla lät ett par säkringar smälla rejält medan det blixtrade och luktade bränt i motorn. De får också en välvuxen sockertoppsgran på köpet, som dominerar vid trappen till källardörren, där vi skulle baxa ut och in de stora maskinerna igår kväll. Det var faktiskt nästan så att halva trädgården följde med in!

När den nya maskinen äntligen kommit in till "tvättstugan", var det dags att skruva bort diverse emballage, distanser och plastpåsar vid motorn, undertill och på baksidan, och att klippa bort stickkontakten och skala kablarna för ett fast montage i ett f.d "femledarsystem". Den 70 kg tunga kolossen skulle sedan lyftas upp på ett 30 cm högt fundament i ett hörn. Pust! Då visade det sig dessutom att avloppsslangen var för kort, för den skulle utgå från en viss höjd, och vi fick leta efter en förlängning eller ett rör. Som tur var hade grannen något som passade hemma. Städa och röja fick man ju också göra, så hela kvällen hann passera innan maskinen äntligen kunde köras igång. Vi kunde inte låta bli att provköra den direkt. Den gamla gick nämligen sönder när vi hade mer smutstvätt än någonsin tidigare, eftersom det varit så mycket annat om helgerna och kvällarna på sistone, och vi fick inte hem den nya förrän efter ytterligare ett par dagar, så det var verkligen med stor fröjd vi började tvätta klockan 23.25.

Tja... jag har alltså inget särskilt att skriva om annat än vardagshändelser. Och någon regelrätt dagbok vill jag inte ha, för det är så trist (om den inte är mer öppen än någon jag skulle våga ha, alltså). Visst var färden hem från Värmland i snöstormen förra helgen, i en tom och vinglig lastbil på hala vägar, i värsta laget. Men själva flytten gick ändå rätt bra, då dottern bytte Båstad mot Karlstad och singellivet mot sambon. Och visst var det kul att jag på REA fyndade med ett par stretchbyxor för 99 kr idag (de hade kostat 299), och en tröja för 99 kr (tidigare 350), men det är ju inte så spännande, trots allt. Fast de sitter förstås fint nu, när så mycket kläder ligger i tvättkorgen. Om jag bara inte hade gått upp ett par kilo...? ;=) Inte heller är det tillräckligt ruskigt att läsa om, som det är att uppleva det på riktigt, att någon rullat ur sängen och ner på golvet när det plötsligt ringt på telefonen vid 05:10 - vilket visade sig vara en felringning ("E de Birrgittha? Jaså, uschhhäkta så mycket"). Jag somnade inte på en timme eller så (för att strax behöva gå upp igen).

Hrm... inväntar nog nästa infall av skrivklåda. Ha det gott!

---

29 januari 2003 (onsdag)

Först vill jag skicka massor med grattiskramar till dottern som idag fyller 21 år! Min góa lilla gumma! :=)

"Sagan om de två tornen"
Jo, jag såg den i alla fall, igår - andra delen av trilogin (varför heter det inte triologi, förresten?), trots att jag egentligen inte var mer än kanske 20% intresserad. Det är jobb, jobb och jobb nu för tiden - och bio, bio, bio... ;=) Sambon hittade ett SF-presentkort i en jacka han inte använt på länge, som gällde veckan ut, och jag hakade som sagt på.

Det kunde ju vara bra att varva ner från alla jobbtankar som snurrar i skallen nästan hela tiden (JRA-reläer som TL för Ljr:erna? Nähä, 51102 har slutat tillverkas och ersatts av mätande JRF:er, 59007. Jaså, det ska inte in några nya Rfjb-indikeringar, bara EFjb. Och det räcker med ett skåp istället för en kur vid plattformsövergången, samt enfasmatning i 3x6+6-kabel. Osv...).

Filmen är ungefär tre timmar lång, och stridscenerna ganska många. Jag tycker det är enahanda att se folk fäktas och hugga ner varandra, även om det är riktiga snyggingar i farten, så min behållning var den härligt egoistiska animerade figuren, Gollum (tror jag han kallas). Vilket fantastiskt kroppsspråk och minspel! :=) Helt klart vann han de flesta av våra hjärtan, med alla sina alter-egon (snacka om schitzofren)!

Gudrun Schyman
... är en vanlig människa, maler medierna på, som om det vore ett mantra - det är därför hon gjort avdrag för stora utgifter, som andra betalat. Jaha. Trodde man på allvar att vi trodde att hon är en krokodil, kanske... eller vad? Alla är vi väl människor!?

Härmed är det alltså bekräftat att människor självklart ska försöka lura staten (våra medmänniskor och det sociala systemet) på pengar. Jag är väl den enda som inte skattefuskar, men efter detta ska jag bannemej göra mitt bästa för att hitta på lämpliga avdrag för sådant andra betalat, jag också. Något som ger mig fördelar gentemot dem som är ännu fattigare, och gentemot dem som hade behövt bättre sjuk- och åldringsvård. Jag går först, som den stolta, friska kvinna jag (liksom alla dito journalister och amatörskribenter i ämnet) är! Min avsikt är inte heller att fuska *vinkar till Gudrun*, utan att ta vara på min del av den sociala kakan. Medger att jag inte är någon ekonomisk expert; vad vet jag om vad jag kan missa under nästa deklaration? Stressad känner jag mig också. Ja, jag är faktiskt en vanlig människa, precis som Gudrun. Åh, vad det känns befriande! Nu kan jag göra preciiiis som jag vill! Och lite till!

---

26 januari 2003 (söndag)

Filmfestivalen
... är mitt dåliga samvete denna helg. Istället för att jobba lite extra, har jag alltså ägnat flera timmar åt film. I går blev det rekord för mig med maximal uttråkning, när "The Cage" visades. Så totalt hade jag missbedömt kvaliteten och stämningen i detta franska psykologiska drama. Hypnotiskt, sades det. För mycket av allt som inte syns, är mitt eget intryck. En överdriven seghet som verkar tänkt att ge illusion av djup, men där tricket lyser alltför tydligt igenom. Ungefär som "Sånger från andra våningen", men utan humorn. Dålig ljudkvalitet, och bilder fokuserade på närgångna och seglivade porträtt. Det enda som gav mig något var alpmiljön, och ett fåtal av känsloyttringarna, som oftast tycktes groteska på grund av segheten. Mitt betyg: 1-2.

Från 22.30 till framåt två på natten visades sedan två filmer på raken ur regissören Godfrey Reggios och kompositören Philip Glass "Qatsi-trilogi"; levande och tänkvärda humanistiska filmessäer, som de kallas, med mäktig meditativ musik (utan repliker). Bäst tyckte jag om "Koyaanis-qatsi", den första filmen, som visar mycket olika människor i naturlig och vacker eller tuff arbetsmiljö, i bland annat Brasilien, Indien, Nepal, Kenya och Israel. Bilderna påminner lite om Yann Arthus-Bertrands "The earth from the air", fast de är rörliga och tagna både på marken och i luften.

Meningen med trilogin är att genom Hopi-indianernas syn på i-ländernas livsstil påminna om kontrasterna mellan olika kulturer: hur somliga samhällen tar andras resurser i anspråk och bara lever för att själva ta sig "fram" medan andra utarmas. Den andra filmen, "Powaqqatsi", visar mer av industrier, vapen, energi och förstörelse, i samma anda som det vackra men arbetssamma visats i den första. Här såg man tydligt hur vi rusar runt och kör bil eller stressar som galna myror, dygn efter dygn. Nästa lördag går filmerna igen. Mitt betyg: 5 resp 3-4.

Den tredje delen, "Naqoyqatsi", kan man förresten se på fredag (den 31/1) kl 09.00, så det är ju inte aktuellt för min del. ;=) Här kan man läsa lite om den på Filmfestivalens sida, eller så kan man gå till www.qatsi.org.

"Oasis" var jag och såg idag. Ett ovanligt lyckat val, till skillnad från "The Cage" som jag skrev om tidigare. Den utspelar sig i Sydkorea, där den osympatiska 30-åringen (en av huvudrollerna) just har släppts ut ur fängelset. Han vägrar bli vuxen och är ett irritationsmoment för alla. Genom sitt odrägliga och egoistiska sätt blir han ändå - tack vare en mycket förlåtande själ - god vän med en svårt CP-skadad ung kvinna, som förlorat sin far och nu bor ensam. Hon kan knappt styra sin kropp, än mindre gå, och talar med svårighet förståeligt - om tillfället är det rätta. Ibland tittar ett par släktingar in för att se så hon fortfarande lever, i stort sett, men de har betalat grannen för att ge henne mat. I det Sydkoreanska samhället är handikappade som en nagel i ögat, och dessa båda udda vänner råkar därför på svårigheter. En stark film utan sentimentalitet - mycket verklighetstroget, och skickligt regisserat. Mitt betyg: 5.

Suck! Jag jobbade bara 1,5 timmar i helgen! I veckan som kommer skulle jag vilja se fler filmer och jobba verkligt effektivt och mycket, men de intressanta filmerna börjar inte förrän 23-tiden, så jag skulle bli för trött för att jobba effektivt dagarna efter - och för att sedan se nya filmer lika sent igen. Nej, det blir till att koncentrera sig endast på jobbet. Men, trots det återstår frågan: hur ska jag hinna med, och ändå kunna spinna på måndag och förhandstitta på konsten på fredag, inför dragningen i föreningen? Hrm... det verkar som om jag hellre tar på mig nya dåliga samveten, istället för att bli kvitt de jag redan har. Fritiden är väl alltför värdefull.

P.S.
Jag fick byta de läckande Ecco-skorna. Nu har jag ett par kraftigare kängor (ofodrade) istället. De kostar normalt 200 kr mer än skorna jag lämnade tillbaka, men nu var det rea, så jag fick istället tillbaka de 100 kr som skilde mellan normalpriset för de förra och reapriset för de nya. ;=) Fast jag behöver liksom fortfarande nya skor - kängor är ju snart för varmt. Lustigt problem, det här. Och så blev jag påkörd på hälsenan av en vass barnvagn i full fart, medan jag stod still och öppnade en av dörrarna in till Nordstan. Det värkte i hela foten under ett dygn. Hur ser mitt karma (eller vad det nu heter, ens gamla synder i tidigare liv) egentligen ut? ;=)

---

[SÖK] [Välj Rulle] [Huvudsidan]
[Gästboken] [E-post] [Rulle 60-innehåll]