19 juli 2002 (lördag)

Fotografering
Det blir inte av att jag fotograferar så mycket, men när jag väl gör det så är det jättekul. För en tid sedan testade jag en svartvit film som kan framkallas och kopieras i samma maskiner som färgfilm, och det blir ju mycket billigare och enklare än att lämna in den på speciallabb eller göra allt själv. Till den här filmen använde jag ett rödfilter som jag inte heller hade testat tidigare, för att försöka efterlikna effekten i de svartvita bilder som man kan få med en specialfilm, likt den infraröda.

Tyvärr blev det ingen större succé: det softade och liksom strålande ljuset genom gröna och vita detaljer, som brukar vara typiskt för sådana filmer ihop med rödfilter, kom inte fram lika tydligt.

Bilderna blev en aning sepiabruna, och otroligt snälla; extremt finkorniga, alltså. Jag tror det här är ett bra val när man vill porträttera människor på ett behagligt sätt, men med många andra motiv blir de inte lika spännande som de "råare" filmerna (och hårdare papperen).

Jag är ändå nöjd med ett par stycken av bilderna, men har inte hunnit scanna dem än. Min käre far kunde dock inte låta bli att avbilda ett av negativen när jag hade med mig dem dit på besök. Jag har sedan lagt ett mycket svagt, softat konstgjort ljus över den m.h.a datorn, så bilden här under är egentligen inte riktigt äkta. Å andra sidan; vilket scannat fotografi är det? ;=)

Idag lånade jag samma digitalkamera som jag hade med mig under Europa-resan i juni, och MC:n bar av till en bil- och flygutställning i Varbergstrakten. Egentligen är jag inte så intresserad av bilar, men jag gillar detaljerna: former, färger och attityder. En av de minst underhållna bilarna såg faktiskt ut som en bäver! Jag vet, jag är känd för att se personligheter i bilar, men det här var faktiskt väldigt tydligt. ;=)

När jag kom dit bannade jag mig själv lite för att jag inte orkat ta med mig min gamla vanliga systemkamera med tele- och vidvinkelobjektiv, men efteråt, nu när jag har bilderna i datorn, inser jag att man kan få riktigt roliga bilder även med en digitalkamera utan maffigare objektiv. Den här modellen är dessutom väldigt avancerad, även om jag själv inte använt mig av så många av de manuella inställningarna man har tillgång till. Bilderna från utställningen har jag lagt upp på Fotosidorna, under "Övrigt". Här är ett litet smakprov:

---

18 juli 2002 (torsdag)

På två hjul i Skåne
Har rullat på MC i södra delarna av landet ett par-tre dagar, och njutit av sköna vyer under solen. "I Skåne kör man liksom närmare naturen", sa kompisen. Det är sant, jag ser det också - i vägrenen. Vilt växande och blommande är den, alldeles intill hjulen. Otroligt vackert - och naturligt! Innanför dessa blommor och strån sträcker sig ofta sädesfält i guld upp mot solen, kanske innanför rangliga gamla staketpinnar som alla lutar åt varsitt håll. En traktor rör kanske upp damm längre in, och en bit över marken siktar just en rovfågel in sig på ett nytt offer. Havsbandets klara blå färg passar så bra till guld. Om kvällen klär sig kanske himlen i ett linne av moln, liksom av silke som lägger sig i vågor.

Landskapet är inte alltid platt eller böljande. Där kan man också plöja genom frodig skog, i kurviga och ordentliga backar. I närheten av Klippan var det lurigt med sikten, till och med. Vi körde en del vägar som man tipsar om i Ducati-klubbens kartor. Men, allt avslutades med varsin P-bot om 700 kronor; inget vackert eller naturligt alls. :=(

Just nu är jag i en period då jag känner mig som en riktig "veteran" på MC, trots att garagevändningarna alltid legat mig i fatet. Är det för att jag passerat 2000-milastrecket?

Comviq utomlands
Gå inte på reklamen om att det funkar! Man kan bara ringa i Köpenhamn, har jag märkt, inte någon annanstans i Danmark. Och inte får man kontakt med något mobilnät i Schweiz, Tyskland, Luxemburg eller Frankrike. Comviqs utlandstjänster är helt enkelt en bluff. Jag har tidigare i Rullen skrivit om det häpnadsväckande i att de dessutom tar betalt för samtal som inte kopplas upp, och i dagarna har man även tagit upp detta i tidningarna, där det visst varit nyhetstorka. Fy för Comviq, och tummen upp för nyhetstorka! ;=)

"Minority Report" II
Ingen har ännu spontant sett den stora logiska luckan "Minority Report", som jag skrev om den 7:e, vad jag förstått av utebliven respons från er läsare. Eller? Jag tänker skriva en förklaring till vad jag menar, för den som inte sett detsamma, eller som kanske inte håller med, men det dröjer några dagar. Det är inte helt lätt att förklara, men väldigt enkelt i grund och botten. Hela handlingens mening är nämligen ett stort försök att dölja den logiska luckan, så om man ser handlingen kan man också se luckans innehåll tydligt, om man bara lyfter lite på locket.

---

13 juli 2002 (lördag)

Sol
Efter ett par dagar i Malmö och Köpenhamn är sambon och jag hemma i Göteborg igen. Det gör ont! Jag menar... det är inte det att jag saknar Skåne. Nej, vi fick nämligen så mycket hetta och solsken att det nu svider rejält! Nacken, axlarna och skenbenen brändes mest - armarna var mer vana vid strålning sedan tidigare, men blev ändå lite röda. Jag brukar undvika att vara för länge i solen, och blir uttråkad av att solbada, men denna gång tror jag det hände på rundtursbåten i Köpenhamn. Och när vi blev sittande utanför "Espresso House" i fläkten från havet och med blicken vilande mot Öresundsbron, i "Bo 01-området" i Malmö.

Bostadsområden
Det var intressant att se området så här en tid efter Bo-mässan (som jag besökte i flygande fläng i fjol). Många bor nu (och parkerar sina cabbar) där, men fortfarande håller man på att bygga ut kvarteren, trots att en hel del av de svindyra lägenheterna står tomma. Ingen bor t.ex i lägenheten där toaletten på etagevåningen saknar dörr - där den som vill sitta får en utsikt genom panoramafönstren i två plan. ;=) Man reser till och med en spektakulär 190 meter hög skyskrapa i området; "Turning Torso" (fortfarande jobbar man dock med den ca 15 meter djupa armerings- och cementgrunden, men skrapan ska stå klar 2004).

Att titta på byggnader är något jag aldrig tröttnar på. I Malmös västra hamnområde finns, just på grund av den tidigare Bo-mässan, en sällan skådad blandning av både husformer och byggmaterial. Somliga otroligt fula, andra oemotståndligt charmiga. Detta var säkert ett jätteroligt projekt för arkitekterna, och för dem som sedan byggt upp allt efter (omöjliga) vinklar och vrår på ritningar.

Tyvärr har de flesta av lägenheterna mycket insyn utifrån grannar eller förbipasserande. Jag skulle känna mig som ett djur på zoo om jag bodde där. Några av husen har dessutom fukt- eller mögelskador. Det kan vem som helst förstå som sett hur taken är konstruerade, men de hade även för bråttom vid själva byggnationen. Även om kvarteren är charmiga, är det svårt för mig att tänka mig en bostad där på riktigt, om jag så fick den gratis. Det är ganska viktigt med helhetstänkande när man skapar ett bostadsområde. Små förbisedda detaljer kan göra att det föds en spökstad istället för ett levande kvarter - och att många går i konkurs... Men, nu får vi förstås hoppas att västra hamnområdet i Malmö blir riktigt blomstrande med tiden, när det väl är klart. Jag tycker på något sätt om dessa roliga och kreativa kvarter; åtminstone som besökare.

Möte med Åsa
I Malmö träffade vi förresten Åsa, som jag varit nyfiken på efter att bl.a ha läst hennes "Zyrennas Anteckningar". Det var intressant att få se fler dimensioner av henne, och trevligt att sitta på en servering och prata lite över ett gott rött vin. Hon visade oss runt litegrann också. *Vinkar till Åsa*. En rolig sak var, att när jag bestämt tid och plats med henne på telefon, så frågade sambon om jag visste hur hon ser ut. Nej, kom jag på, det gjorde jag inte. "Men hon vet alltså hur du ser ut?", undrade han. Nja, tänkte jag, hon kunde förstås ha sett ett par luddiga eller gamla bilder av mig på nätet, men nu har jag ju klippt mig kort! Till och med tandsköterskan höll på att få en smärre chock, när hon såg att jag kapat av håret. "Nej, vi vet faktiskt inte hur vi ser ut!", fick jag erkänna. Så dumt! Men det ordnade sig ändå: Åsa kunde skilja ut oss totalt vidbrända turister från alla andra. Hihi! Nej, riktigt så var det inte: stället vi skulle ses på hade stängt, så vi tre var de enda i närheten. Bra, va?

---

7 juli 2002 (söndag)

"Minority Report"
Ikväll var jag på bio för att se "Minority Report", med en kompis som fått fribiljetter. Den var ganska rolig, ungefär i stil med "Men in black" som jag gillade (vill gärna se del II också), men även rejält våldsam emellanåt.

Och så föll ju hela handlingen platt, på grund av en enorm logisk lucka. Fast det verkar inte som om några andra ännu har sett den...? Luckan, menar jag, inte filmen. Men den har förstås inte gått så länge än, snart kommer nog fler kritiska blickar att falla på biodukarna runtom i landet. I Göteborgs-Posten fick filmen 4 fyrar av 5 i betyg, och där stod inget alls om felet. Hör gärna av er och berätta vad ni sett, ni som också tycker att något var konstigt med den - vilket kanske är detsamma som jag upptäckte.

Trots detta, så vill jag ändå inte säga att "Minority Report" är en dålig film: jag hade tvärtom en ganska underhållande och spännande kväll! Det är bara det att jag är så förvånad över att man tydligen släpper vad som helst genom nätet, ända ut i sista ledet till produktion. Eller är det kanske så att människan är en såpass bristfällig och ologiskt varelse, att det är alltför svårt att se ett sådant fel? Kanske pressas de flesta filmmanus fram under stor tidspress, och utan vidare tankeverksamhet.

Hälsa
Ofta får man höra att folk sällan reflekterar över eller gläds åt att de är friska - att de inte uppskattar hälsan förrän de saknar den under en jobbig sjukdomsperiod. Men jag har av någon anledning alltid uppskattat min goda hälsa. Redan som barn undrade jag ibland hur det skulle vara att sitta i rullstol eller vara sängliggande i förlamning. Försökte sätta mig in i den handikappades situation. Men det var inte medlidande jag kände. Jag trodde istället, på något sätt, att jag förstod dem som hamnat i sådana situationer. Ja, lite som att jag kunde identifiera mig med dem, trots de så olika livsvillkoren.

Jag tror mig på något sätt kunna identifiera mig med allvarligt sjuka, trots att jag mycket sällan själv varit "illa ute". Idag, när jag passerade några människor med olika handikapp i en park, funderade jag på hur det skulle vara att leva med en sjuårings förstånd i en vuxen - och kanske fysiskt oformlig - kropp. Tänk att vara helt beroende av andras hjälp och sällskap. Och hur skulle man se på sin omgivning? Hur mycket vishet och erfarenhet av livets många sidor vilar inte i gömslen hos dessa människor, som fått utstå både det ena och det andra? Hur skulle samhället ha sett ut om de fick bestämma lite mer? Det finns så mycket konstigheter som gör livet surt för dem som redan är trötta och som redan måste kämpa dubbelt upp. Jag tror inte att de flesta allvarligt sjuka eller handikappade ser på sig själva som ömkliga. Snarare ser de på sin omgivning med klarare ögon än vad vi gör - vi som bara rusar igenom vardagen utan att se hur den faktiskt ser ut. Se så mycket vi kastar bort. Och se så mycket värdelöst vi suktar efter! Man kan undra vem som lever det rikaste livet, egentligen.

"Det kunde ha varit jag", tänker jag ofta, för att behålla den samhörighet jag vill känna med dem som lever annorlunda än jag gör. Min själ hade kunnat bygga bo i en helt annan kropp, och därmed ha fått ett liv i ett större beroende av andra människor. Det är tankar att tänka medan man sitter i en bil, äter en god måltid, roas av en film på bio, står i en varm dusch eller spolar ner papper i toaletten. "Swosh", så är papperet borta... har det kanske förintats? Nej. Är det ett smart sätt att göra sig av med papperet? Nej. Men, hur många reflekterar över vad vi använder vattnet till, och hur vi behandlar det? Eller över hur många som inte ens får dricka vatten varje dag? Hur många i världen är det som har vattentoalett?

Jag såg en stark reklambild idag, där texten löd: "En i lag Syd vill åka hem". Bilden visade ett extremt utmärglat barn, antagligen i Västafrika. Troligen har det avlidit sedan den togs.

Nyligen hamnade jag av en slump på en webbplats, där en ung svensk tjej berättar sin sjukdomshistoria. Hon lever i Sverige. Jag blev ändå mycket gripen av hur hennes liv har sett ut, och ser ut idag. Liksom av hur nonchalant läkarna behandlade henne som barn och tonåring - just på grund av hennes ålder. Det är visst alltid samma visa: barn blir så förnedrande behandlade av oss vuxna, att det nästan ter sig overkligt. Vuxna, som gärna kallar sig jämlika, låter nästan alltid den egna bekvämligheten och andra vuxnas pondus gå före barns bästa, både i enkla situationer (som t.ex i köer) och i allvarligare frågor. Hur som helst, så blev jag imponerad av den här tjejens framåtanda, personlighet, uppriktighet och envishet. Tänk att det finns så starka och modiga tjejer! Läs hennes "sjukdomsberättelse", dagbok eller tänkvärda övriga texter!

---

5 juli 2002 (fredag)

Intervjuer
Det går lite trögt att skriva här, men det är kanske för att resedagboken, som fortfarande inte är klar, varit så uppslukande. Nu återstår hur som helst inte så mycket att skriva för de sista fyra dagarna, så snart är den komplett. Då kan jag börja fundera på andra saker istället - sådant som ibland speglas här i Rullen. Jag blir faktiskt inspirerad av att det finns människor som läser här av fri vilja. ;=) Tack för responsen!

Det var verkligen inte igår som det lades upp en intervju heller! Nu vill jag hitta en personlighet att ställa riktigt bra frågor till; jag har märkt att det kräver en del spännande tankeställningar att åtminstone försöka. Hör av dig om du har något särskilt "ämne" du tror skulle intressera eller väcka tankar.

Det blir nog ännu svårare för mig att få kontakt med Fuglesang (astronauten), som jag hade i ögonvrån ett tag för säkert mer än ett år sedan. Jag hittade aldrig någon bra mailadress till honom, och nu när han plötsligt är i ropet är det väl helt kört för en sådan som jag att få en intervju. ;=) Jag vill helst inte intervjua kända människor, utan personligheter som genom tankar, teorier, erfarenheter eller en annorlunda situation etc har skaffat sig en personlig syn på sin omgivning och livet i stort.

Jag hade kontakt med en tjej som kommit ur en lång tids sjukdom i anorexia, som ville dela med sig av sina erfarenheter, ifall det kunde hjälpa andra i samma situation. Men hon tyckte det var känslomässigt tungt att besvara frågorna, och ville ha lång tid på sig. Det var ju klart att jag förstod henne. Samtidigt kanske det inte var så nyttigt? Jag tror inte hon orkade gå igenom allt, för nu var det väldigt längesedan hon fick frågorna. Hoppas det har gått bra för henne sedan dess. Hon var anonym för mig, men jag tänker ändå på henne emellanåt.

Ledigt
För en dryg vecka sedan kom jag hem från den två veckor långa MC-semestern, och sedan dess har jag jobbat hårt. Nu ska jag ha två veckors ledighet till, och det ska bli jätteskönt. Men frågan är om jag kan varva ner ordentligt. Det är så himla mycket på jobbet just nu, så jag måste liksom tvinga mig själv att inte tänka på det. Lite tröttsamt, faktiskt. Samtidigt trivs jag jättebra, och jag vet inte hur många gånger om dagen jag får mig ett gott skratt för att de är så naturligt roliga i min grupp. Hur som helst, nu blir det lite ledigt, och jag får ta dagarna som de kommer och bara njuta. Så soool, du är välkommen att lysa upp dagarna! Regnet, kylan och blåsten har stannat alldeles för länge, eller hur? Brrr, det känns ju nästan som vinter (jag har redan glömt hur jobbigt det var med tio dagar med uppåt 39 graders värme)!

---

1 juli 2002 (måndag)

Resedagboken
Uj, uj... jag kallar det en liten resedagbok, men det är nog inte riktigt sant! Snacka om tidsödande arbete, att skriva rent texterna för 14 dagar (till 63 utvalda bilder)! Jag har fortfarande inte hunnit börja läsa favoritdagböckerna på nätet. Snyft! Men det är ju kul att gå igenom minnena från resan också, förstås. Idag lade jag upp hälften (det jag hunnit göra klart) på fotoavdelningen, så att den nyfikne kan börja läsa medan jag skriver klart resten. Säg gärna till om ni hittar några konstigheter (förutom de som ingår i min personlighet).

Bokläsning
Jag har börjat läsa så smått efter en tids uppehåll, och blev klar med en lite annorlunda (som åtminstone jag tycker) novellsamling av Mats Kempe, som jag skrivit lite om på bokavdelningen. Efter den har jag börjat läsa en roman av Karin Wahlberg, för mig okänd fram tills nu. Jag blev nyfiken på hennes senaste bok, som det stod om i en liten artikel, men det här är en äldre som jag ramlade över på en REA: "Sista jouren". Ja, det är en kriminalhistoria i sjukhusmiljö. Författarinnan är själv läkare, och detta är hennes debutroman. Den senaste handlar istället om en mobbad läkare som tar en djävulsk hämnd genom att se till att bli dödad i en bilolycka av sin värsta fiende. Men vi får väl se om jag gillar den här först.

---

26 juni 2002 (onsdag)

Hemma igen
Oj, var ska man börja? Högen med inkomna mail är stor, och nyanmälda webbmakare väntar på besked om medlemskap i Tjejringen (jag hjälper till med intagningar etc). Massor med inlägg har skrivits på Succé, men jag hinner nog inte läsa så många av dem. För att inte tala om vilka spännande saker som kan tänkas ha skrivits i favoritdagböckerna. Ja, hur mycket missar jag egentligen om jag inte följer upp dem alla? Ovissheten är grym, och betyder att jag varit alldeles för nyfiken av mig - riktigt så aktiv behöver man ju inte vara på nätet, att två veckors frånvaro gör en helt väck. ;=)

MC-resan
Det är inte så lätt att börja berätta om de två veckorna bakpå kompisens MC heller... även om det egentligen inte hände så mycket, har jag ett brett spektra av intryck att bearbeta. Och naturupplevelserna var många på färden genom Danmark, Tyskland, Luxemburg, Frankrike och Schweiz.

En kort dialog, någonstans på vägen i låg hastighet den tolfte dagen, när det var dags att vända norrut igen:
- Längtar du hem?
- Näe. Gör du?
- Nej. Undrar hur det är att åka jorden runt.

Det är en så härlig känsla att vara på resande fot - man vill att det aldrig ska ta slut. Som passagerare på MC kan man dessutom växla mellan att vara aktiv med hela kroppen och sinnet, eller bara låta tankarna sväva fritt över trädtopparna. Det ger faktiskt en hel del motion att inte hålla i sig med händerna vid accelerationerna och inbromsningarna på intensiva serpentinvägar, samtidigt som det är väldigt avkopplande för sinnet. Jag tycker mycket om att köra själv, men lika mycket om att åka med; det är liksom en helt annan grej. Under färden fick jag förresten idéer till fyra noveller, som jag får se om det blir något av.

Några vanliga fraser (oftast var det närmare 40°C):
- Jag tror jag döööör!
- Där finns lite skugga!
- Stanna! Jag måste köpa dricka!
- Det fläktar inte ens på motorvägen; den är som en varm fön.

Det var inte alltid så roligt att bo så många nätter på "Formule 1" bara för att spara pengar, när det var så otroligt hett dygnet runt: ingen luftkonditionering, men däremot bastuvarma rum och ännu varmare duschkabiner och toaletter (i korridorerna), samt jättetrist frukost på rostat bröd eller pain riche, kaffe/te, juice och marmelad.

Något vi absolut inte hade velat höra på midsommarafton, när vi tänkte åka linbanan upp till toppen av Mt Blanc i Chamonix (Frankrike), var "pfsssst" från bakdäcket... men, nog om detta här. ;=) Jag lägger snart upp en resedagbok på fotosidorna, där den som vill kan läsa lite mer och se bilder. Även om de flesta av bilderna bara finns i mitt huvud (det fanns inte alltid tid eller möjlighet att fotografera) så fastnade åtminstone en del av dem på minneskortet i den lånade digitalkameran. Men, jag är besviken över att inte ha fått några bilder från de fascinerande husfasaderna längs rivieran i Montreux. Dit måste jag åka en annan gång för att se mer, även i områdena där omkring!

---

9 juni 2002 (söndag)

Företagsnamn
Somliga företagsnamn måste vara extremt svåra att både få godkända och över huvud taget komma på. För hur många frisörsalonger finns det till exempel inte, på nästan varje gata? Man kan nästan dra dem över en och samma kam.

Jag menar, frisörer verkar ha kämpat rejält med att komma på klämkäcka namn. Här hittar vi bland annat "Självfallet", "Cut People", "Klipp som lockar" och liknande. Om jag skulle vilja starta upp en frisörsalong idag, vore jag nog tvungen att ta smulorna som blivit över och kalla den "Klippt och skuret". Aj, aj...! "Hugget som stucket" är väl inte heller det bästa? (Å andra sidan... var passar det egentligen in?)

Likadant är det med godisbutiker, som ju vuxit upp som skumsvampar här och där de senaste åren. Skönt att vi inte längre behöver stå framför disken och säga "En sådan. Och två sådana där salta, där inne. Nej, jag menar de större, där inne. Ja, just dem. Nej, två". Nu säljer man förstås mycket mer än tidigare. Tänk att som vuxen (nu när man äntligen har mycket mer pengar att slösa på godis än vad man hade som barn) behöva stå och peka ut allting för en expedit! Så mycket som jag köper, skulle jag ta upp nästan all arbetstid för den stackaren!

Hur som helst, så heter ju de nya godisbutikerna sådant som "Gott-land", "4-Gott", "Mass-Gott" osv. Det börjar bli fullt även här. Vad skulle en tänkt godisbutik heta, om jag öppnade en sådan, tro? Hrm... "Utgott"...? Nej, det låter ju som om jag hade jättegammalt godis! "Avgott" går ju inte heller, och med "Ingott" kan man ju undra om jag stoppat i otillåtna medel. Kanske "Nacks-Gott"? Nej, jag är nog ganska nöjd med det yrke jag har, om jag tänker efter. Och det ligger faktiskt en godisbutik alldeles runt hörnet.

---

7 juni 2002 (fredag)

Fotbolls-VM
Det har sina sidor att jobba i kontorslandskap. Det positiva är att jag trivs jättebra med medarbetarna i min hörna; det kunde nog inte ha blivit en bättre kombination. Det är som om vi alltid har känt varandra (tycker åtminstone jag). Tänk vad trist det vore att sitta i ett eget rum och aldrig kunna slänga några spontana ord med de andra, eller gemensamt dryfta om drosslar, skärmningar av kablar eller relätyper! Men ibland smyger sig helt andra saker in under taket. Särskilt under fotbolls-VM.

På vårt kontor dras en storbilds-TV fram vid "högtidliga tillfällen", som förmiddagens match. Den som var intresserad men inte hade tid att se på TV behövde dock inte vara orolig för att missa någon passning eller dribbling. Fler än en sportintresserad hade nämligen radion på, och det missunnade jag dem inte. Däremot fick jag tendenser till att vilja strypa sportfånen på radion! En hysterisk, gällröstad och besatt man kommenterade hela tiden allt - och lite till. Det är som om dessa snacksaliga sportgubbar inte känner till tekniken, som om de inte kan stoppa in fler kunskaper i huvudet än vilka spelare som sparkar boll bäst: har man en mikrofon intill munnen, så går pratet direkt ut i etern och överröstar publikvrål och annat runtomkring. Om det är svårt att komma ihåg en sådan komplicerad funktion, kan det kanske underlätta att jämföra med hur telefoner fungerar. Man hör varandra på stora avstånd, även om man inte skriker. :=(

Tänk om meteorologerna också ylade sig igenom väderpresentationerna, som om någon höll på att mördas i direktsändning, bara för att ett solskensväder var på väg! Eller om gästerna i matlagningsprogrammen blev hysteriska och skrek som galningar när det vankades blomkål, bara för att de äääälskar blomkål! Hur många skulle då inte ringa in för att klaga? ;=)

Resfeber
Kompisen/MC-handledaren och jag hade skrivit rent varsina delar av resans planerade delsträckor, och när vi nu skulle kolla igenom allt en sista gång upptäcktes att dag 6 fanns med på två ställen! Istället för en 13-dagarsresa blir det alltså en tur på 14 dagar. Tja... inte mig emot. ;=) Men jag börjar nog få lite resfeber, och undrar också hur kläderna ska räcka. Det finns inte så mycket plats för packning, men förhoppningsvis möjlighet att tvätta och torka en del på vägen.

Nu på söndag morgon (9/6) var det meningen att vi skulle åka, men tyvärr måste vi skjuta på det litegrann. Hoppas att det blir av någon gång nästa vecka åtminstone, annars måste vi vänta ända tills i juli! Turen kommer att gå genom Danmark, Tyskland, Luxenburg, Frankrike och Schweiz. Och genom träsmak, kan jag tänka?

Jag är ärligt talat ganska glad över att bara få sitta på bönpallen; över att jag ännu inte fått MC-kortet. Nu kan jag skylla på det för att "slippa" köra hela vägen själv. Det är nog jobbigt att köra så många (och ibland ganska knöliga) mil under ett par veckor, tror jag.

Nu ska jag läsa igenom bruksanvisningen för digitalkameran jag ska låna, och så har jag köpt en liten anteckningsbok att skriva resedagbok och kommentarer till bilderna i. Vem vet, det kan ju bli någon artikel att skicka till en tidning, och en kortversion av resan här i Rullen. Om ni inte ser någon uppdatering här på ett tag, så beror det alltså på att jag är ute på vift någonstans i Europa.

---

4 juni 2002 (tisdag)

Stress
Oj! Rullen är "Veckans länk" på Succé! Fram tills söndag kan jag citera utvalda stycken härifrån, och klistra in dem i en ruta i forumet. Det känns spännande, men också en aning stressigt, om jag ska vara ärlig. Här har det inte direkt varit elektriskt laddat av skrivklåda på sistone. Men, jag låtsas som om det regnar. Då finns det ju också en chans för mysig åska (och laddningar). ;=)

Folk verkar förresten väldigt stressade inom sig, tänkte jag under cykelturen i lagom takt inåt stan, dit jag styrde för att växla till mig lite Euro. Alla cyklister jag mötte eller blev omkörd av trampade på som om de vore förföljda av varsin Alf Svensson jättespindel. Ingen tycktes njuta av de svaga fläktarna och solskenet (vilken superhärlig sommardag!), änderna vid vattendragen eller de kvittrande fåglarna. Nej, oavsett klädsel motionerade tydligen alla; somliga med knäskydd, djupt liggande i kurvorna (i maximal hastighet). Om nu folk cyklar för att de tycker om det, varför vill de då få det undanstökat så fort som möjligt? Försöker verkligen alla, i varierande klädsel, bli av med några hekton? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag tror de försöker cykla ifrån en inre stress, som de inte vet var de ska göra av. Hrm... jag är ganska nyfiken på vad alla gjorde när de kom fram.

Humor
Humor är en allvarlig sak, har jag förstått, så jag ska inte skoja om det. Men det är ganska intressant - om man diskuterar med någon som har samma typ av humor som en själv. Skojar man om något som andra inte förstår eller ser som humor, då kan det tvärtom bli riktigt tråkigt. Och om man sedan försöker förklara att man bara skämtat, så blir det ännu tristare och ses som ett bevis för att man inte alls har skojat utan istället försöker skyla över ett försök till förnedring.

Den typ av humor man har är säkert väldigt viktig för hur bra man kommunicerar med varandra och trivs ihop. Men det är ibland spännande att försöka se in i humorformer man själv inte tycker är så roliga, för att förstå hur andra ser på saker.

Väldigt många skämtar till exempel övertydligt om saker, och jag försöker kika lite bakom det ytliga i företeelsen. Först sägs något som de flesta tycker är roligt, och det skrattas äkta och spontant. Sedan förtydligas skämtet, av dem som har den här för mig annorlunda humortypen. Kanske för att liksom klämma ut lite mer av det roliga. Man verkar låtsas att man inte hörde skämtet strax innan, och att man nu överraskas av det roliga på nytt. Nu skrattas det nämligen åt samma skämt igen, fast denna gång lite mer. Är det för att glatt visa att man förstått skämtet ordentligt, och nu dessutom fått den övertydliga förklaringen som en extra bonus ovanpå den första omgången? Nu fortsätter många att förtydliga skämtet ytterligare gånger.

Själv tycker jag nog bäst om subtila och spontana skämt, för om någon annan med sina ord förklarar ett impulsivt intryck jag haft en inre bild för, som jag tyckt varit himla kul, så försvinner det spontana och personliga om det ska vändas och vridas på det roliga. Vi ser ju alla olika bilder inom oss, och jag tycker det är kul att låta fantasin fylla i en del själv, om alla detaljer inte är förklarade.

Som tur är smittar ju skratt, så det är inget fel i att smaken är som baken: då kan ju ännu fler lockas. Ja, till skrattet, alltså.

Ibland hoppar det ut spontana grodor, som av andra inte uppfattas som skämt. Då vore det bra med en bärbar fallucka att försvinna genom. ;=) På kafferasten härom dagen bjöd t.ex en person på namnsdagsfika, bara för skoj skull. "Åh, så trevligt", sa jag, "hur många namn har du?". Det var ingen idé att försöka förklara att nej, jag ÄR inte särskilt girig, man behöver inte se ut som fågelholkar. Fikabrödet uppskattades väldigt mycket, betydde mitt skämt, men man måste nog vara lite försiktig med att vara för subtil ibland. ;=)

---

[SÖK bland Rullarna] [Välj Rulle] [Huvudsidan]
[Gästboken] [E-post] [Rulle 53-innehåll]