|
Patricia Gaffney Gaby Hauptmann Marie Hermanson Iselin C. Hermann Joy Fielding Peter Høeg Mats Kempe Viveca Lärn Douglas Kennedy Tom Sharpe Rosamond Smith |
"Räddande änglar" "Impotent livskamrat sökes" "Värddjuret", "Musselstranden", "Ett oskrivet blad", "Hembiträdet" "Prioritaire" "När skymningen faller" "Kvinnan och apan" "Jag minns aldrig mina drömmar" "Midsommarvals" "Den gåtfulle fotografen" "Wilt" "Dubbelrosen" |
| Mats Kempe | "Jag minns aldrig mina drömmar": |
| (Norstedts) ISBN 91-1-963711-X |
Detta är 17 mycket korta noveller, som egentligen saknar
röd tråd, men som ändå har en bestämd stil. Det gemensamma dem emellan är den unge mannen i huvudrollen, de mycket få miljöbeskrivningarna, samt den totala avsaknaden av tankar, känslor och karaktärsbeskrivningar.
Novellerna bygger nästan helt på dialoger i, mer eller mindre, vardagliga situationer. Det kanske kan tyckas trist när man får det beskrivet för sig så här, men faktum är att det sätter igång en inre bildproduktion. Det är en behaglig läsning, där ingenting onödigt prackas på en, och där man själv får stå för bilder, tankar och värderingar. Var och en "bestämmer" även själv över vilka känslor som antagligen måste ha funnits där, när samtalen pågick. Språket är helt OK, och dialogerna fullt trovärdiga. |
| Fler övriga böcker | |
| Tom Sharpe | "Wilt": |
| (Forum) ISBN 91-37-09407-6 |
Henry Wilt går antagligen igenom de allra värsta veckorna
i hela sitt liv.
Det mesta är som det brukar vara, men även detta börjar gå honom ordentligt på nerverna. Till exempel hans hustru, som hela tiden byter personlighet efter de nycker som faller henne in - hon är väldigt lättpåverkad av sin omgivning, och söker gärna upp det excentriska. Hon tycker Henry är sååå tråkig och grå; nästan helt handlingsförlamad. Hans lust för henne har också dött ut, och medan han går rundorna med hunden planerar han i fantasin att mörda henne. Men han är stabil och eftertänksam - inte den starke och spontant handlingskraftige man som skolan och hustrun hade önskat. Så livet går vidare, med de lika påfrestande arbetsdagarna på Teknis, där han undervisar de allra grövsta eleverna i engelsk litteratur. En vacker dag skulle han vilja ta livet av dem också, och samtidigt riva "Flugornas Herre" i småbitar. En sådan romantisk syn på livet som Golding skildrat däri borde inte få spridas, men Henry verkar ensam om denna uppfattning. Så råkar han ut för ett litet "missöde", och tvingas på en uppblåsbar gummidocka med vagina. Den är i somliga situationer mycket lik en riktig kvinna. Efter detta blir livet långt mycket mer invecklat. Dockan, som han avskyr lika mycket som sin fru, gör han sig nämligen av med på det underligaste sätt, under en blöt natt när han låter fantasin få spela ut ett hustrumord. Han får ångra sin handling många gånger om, men upptäcker samtidigt helt nya sidor hos sig själv, som får honom att växa. Det är nu man som läsare njuter av att Tom Sharpe verkligen har en härlig fantasi och humor, och kan konsten att bjuda på lysande dialoger! Början av historien känns lite plump, men nu blir det mer ironiskt och psykologiskt tillspetsat. Att Henry inte från första början ansökte om skilsmässa är snart förlåtet. Som läsare kluckar man av skratt (eller garvar högt) med jämna mellanrum! Det här är den roligaste bok jag läst, och den får högsta betyg även språk- och historiemässigt. Försök hitta boken på biblioteket (Sökträff finns här)! Ett par utdrag:
"Tja", sa Barney. "Vissa delar på henne verkade unga och andra verkade gamla. Det såg så ut i alla fall." ***
"Det här är inget party", sa Eva. "Det är en barbecue." |
| Fler övriga böcker | |
| Viveca Lärn | "Midsommarvals": |
| (W&W) | Det här är en bok som inte liknar någon annan jag läst, och det
var min första av Lärn. Om jag ska vara riktigt ärlig, så blev jag tyvärr inte sugen på att läsa mer av samma sort, men
jag är ändå glad att ha fått berättelsen till mig. Det ligger ju en upplevelse i alla typer av romaner, som kan
vara intressanta att prova på. "Midsommarvals" har gjort mig ganska nöjd med det lilla tidsfördriv den var -
men också mättad.
Hur är då denna roman? Ja, det är lite svårt att definiera. Humorn finns där hela tiden, det är helt klart, och den verkar fungera som en katalysator för en inre ironi. Lärn visar gärna det lustiga i människors beteende, och jag blir inte säker på om hon känner förakt eller kärlek för sina romanfigurer. Kanske är det båda delarna. Boken handlar om personerna på den lilla halvön Saltön, på västkusten, just runt midsommar. Läsaren får bekanta sig med både bofasta och dem som kommit dit för att semestra, och alla verkar lite "efterblivna" och socialt begränsade. Det är dessutom mycket av "lilla vän" i replikerna, när män talar till kvinnor. Jo, jag vet att somliga män är sådana även i verkligheten, men jag har oftast klarat mig från dem och tycker inte det verkar realistiskt med en hel hög sådana inskränkta män (och för all del även kvinnor) på en och samma plats. De flesta har ett ytligt och naivt sätt att tänka och resonera i den här sommarberättelsen. Kanske är det bara för att jag själv inte tänker som personerna i boken, men det störde mig lite att historien inte var lite mer psykologiskt realistisk. Språket är enkelt men fullt korrekt - inget man retar sig på. Lärn skriver bra, tycker jag, och hon för historien framåt på ett finurligt sätt. Allting flyter liksom på utan att det känns krystat eller konstruerat, och små vardagliga händelser har vävts in i varandra till en midsommarkrans med spännande dofter och färger. Som synes är jag inte bättre på att skriva själv, men jag ville ändå försöka beskriva boken. Om jag inte alls hade tyckt om den, hade den inte heller omtalats här. Är Lärn en oläst författare för dig, så kan du alltid pröva "Midsommarvals" i myshörnan när det är läge för något avkopplande och enkelt. |
| Fler övriga böcker | |
| Gaby Hauptmann | "Impotent livskamrat sökes": |
| (Bonnier Pocket) |
Hrm... jag tror att det egentligen ligger till "så där", tänkte jag när halva boken var läst. Och på slutet
visade det sig att just det som jag länge hade tänkt var menat att bli en stor överraskning för mig i upplösningen.
Synd att jag inte var en "dummare" läsare då; nu missade jag tydligen nöjet.
Inledningen var rolig och mina förhoppningar stora i början av denna historia, när huvudpersonen Carmen Legg just hade satt in sin annons; "Wanted: Klartänkt manshuvud. Attraktiv, framgångsrik kvinna, 35, söker man för utflykter, vänskap och gemenskap. Villkor: intelligens och impotens. Svar med foto till signatur RZ3417". Sedan uppradades det ena otroliga sammanträffandet efter det andra, och replikerna var inte heller så verklighetstrogna. Jag har letat upp tre satser (struntar i att presentera felskrivna ord också), som säger en hel del om kvaliteten, hos antingen Gaby Hauptmann eller översättaren:
"Hon lyssnar på det kraftiga men samtidigt dämpade motorljudet" Carmen lyckades dessutom med konststycket att både gäspa och le på samma gång. Senare hamnade grannfruns lägenhet, som ligger lägre än hennes hela historien igenom, högre upp än hennes, för att i nästa stund ramla ner till rätt våning igen. Sådana detaljer gjorde att man aldrig föll in i handlingen och levde med den fullt ut, men jag får ändå säga att den gav en del underhållning. Andan var frisk och livlig och handlingen rullade på som en ivrigt serietecknad historia. Det verkar som om Gaby Hauptmann gjort lite förstudier i ämnet impotens och dess sidoeffekter, men jag tror inte det berör meningen med boken. Nej, det verkar som om Gaby på ett trivsamt och humoristiskt sätt helt enkelt ville visa hur kvinnor ibland kan känna inför det som männen tydligen sätter högst av allt - potens och manlig ståtlighet. Även om det som sagt är en enkel och överdriven historia, så tyckte jag på något sätt bra om den. |
| Fler övriga böcker | |
| Marie Hermanson | "Värddjuret": |
| (Bonniers) | Detta är den första bok jag just läst av författaren, och jag blev positivt överraskad. Marie kan konsten att trollbinda med enkla och naturliga medel, och målar upp levande beskrivningar av fascinerande personligheter runt huvudpersonen, som själv med en svullnad på låret lever som ett värddjur för en tropisk fjäril. Det är i alla fall vad en läkare berättat för henne, och han är mån om att allt ska gå varsamt till. Handlingen är sparsam men intressant, och ingen kan väl under läsningen gissa nästföljande kapitels psykologiska svängning. Spännande, roligt och underfundigt skrivet. Smart och mystiskt på en gång, en bok jag varmt rekommenderar. |
| Fler övriga böcker | |
| Marie Hermanson | "Musselstranden": |
| (Månpocket/Bonniers) | Denna historia är svår att beskriva med allmänna ordalag, det tror jag alla som läst den tycker. Trots att den är så naken och naturlig, känns den ändå lite surrealistisk. Antagligen beror det på att författarinnan är duktig på att fånga atmosfärer och miljöer. Det mesta hon skriver känns faktiskt självupplevt, och detta är en skickligt berättad historia om hur den uppväxande Ulrika upplevde tillvaron på sommarstället ute på västkusten. Där fanns grannfamiljen, som tycktes lysa av allt hon själv skulle vilja vara en del av. Ena dottern i grannhuset, jämnåriga Anne-Marie, blev tillslut hennes bästa sommarvän. Ulrika avgudade henne och såg sig själv som mycket enklare och tråkigare. Varje år som gick förde med sig förändringar som fruktades innan mötet på sommarön, och just det där förgängliga i att vara ungdom har författarinnan fångat väldigt bra. Att man som ung i allt man gör måste ta nya steg och möta nya attityder, medan de man känner i sin egen ålder hela tiden förändras. Det finns flera sidohistorier, men den viktigaste händelsen är när något ofattbart inträffar i grannfamiljen. Psykologiskt spännande på flera sätt, och vackert berättat på samma gång. En bra bok, tycker jag. |
| Fler övriga böcker | |
| Marie Hermanson | "Ett oskrivet blad": |
| (Bonniers) | Förväntningarna var höga när jag slog upp första sidan för att börja
läsa denna för mig tredje bok av Hermanson. Men, inte för en minut behövde jag oroa mig för att de inte skulle
infrias. Liksom tidigare gånger har hon på ett förunderligt naturligt sätt lyckats blåsa trovärdigt liv i
historiens alla figurer, och lagt en mystisk hinna över det så vardagligt grå. Till att börja med. Det grå ersätts
nämligen snart med en helt annan ton...
Angela, den kolossala kvinnan som tycks sakna både historia och ansiktsrynkor, och som kan trycka i sig bakelse efter bakelse, visar sig ha fler sidor än Reine kunde ana, när han den där första gången fick syn på henne. Hjälplös och ensam tycktes hon behöva hans styrka - den som legat gömd i något skrymsle - och han fick nytta av sin praktiska sida. Deras liv flätas ihop, och en gemensam väg tar sin början. En väg som tyvärr inte riktigt går åt det håll som de tänkt. Hermanson kan konsten att skriva så det inte tycks skrivet, utan sanning i realtid. Och hon lägger exakt rätt tyngd på de små detaljerna, var och en för sig, för att bygga upp äktheten. Jag är väldigt nyfiken på hur researcharbetet går till. Inte för att det var avancerade ämnen i denna roman, tvärt om, men det känns att det hela är gjort med intresse och entusiasm. En äkta författare är hon verkligen, i mina ögon! Högsta poäng ger jag denna personliga, humoristiska, fascinerande och spännande roman, och ser fram emot nästa! |
| Fler övriga böcker | |
| Marie Hermanson | "Hembiträdet": |
| (Bonniers) | En av mina favoritförfattare är Marie Hermanson. Hon är en sådan
som fångar och skickligt beskriver sociala och psykologiska intryck av människors samspel, inre konflikter eller
upplevelser. Romanerna har ofta ett mycket enkelt och vardagligt grundtema och en eller ett par enkla historier,
men tyngden ligger alltid på ett ökande tryck i det sociala eller psykologiska samspelet mellan människor, och i hur
de medverkande hanterar och reagerar på dem.
Det är en fängslande resa att läsa någon av hennes romaner, eftersom de väcker upp så intressanta och spännande fantasier kring människors inre eller gemensamma vardag. Hennes romanfigurers studier av hur de själva liksom de andra romanfigurerna beter sig stimulerar mitt stora intresse för människor. Och det där ökande trycket i den rent psykologiska handlingen som hon alltid väver in är skickligt och raffinerande uppbyggt. Det är nästan den största behållningen. När jag började läsa i "Hembiträdet" blev jag först besviken över den naiva tonen i huvudfigurens tankar, som presenterades precis i början. Just de där tankarna hade kunnat plockas bort, de tillför ingenting. Snarare ger de ett barnsligt och plumpt intryck. Men ett par kapitel senare har man vant sig vid enkelheten som följer (som inte är riktigt lika naiv). Det gör man alltid. Hermansons historier ÄR som sagt enkelt berättade, men detta uppvägs av de mer fylliga personligheterna. Förutom i de där tankarna jag berättade om, som Yvonne Gärstrand beskrevs med under de första sidorna i historien. Yvonne Gärstrand är en framgångsrik organisationskonsult. Hon har börjat ströva omkring i ett främmande villaområde, utan att riktigt förstå varför. Hon tycker helt enkelt att det känns lite magiskt. Som om hon kan tränga in i andra människors liv utan att själv behöva synas eller prestera något. Hon tar en sväng till det där kvarteret allt oftare, och tycker att hon alltmer lär känna de synliga procedurerna och vanorna i området. Hur familjer umgås och verkar må. Tillslut är hon nästan hellre där än på sitt jobb. Men i ett av det där främmande kvarterets hus har hon knappt någon insyn alls. Vad finns där inne? Efter en tid kan hon inte hålla sig, utan uppger sig vara ett hembiträde intresserad av tjänsten som annonseras ut. Äntligen ska hon få känna in atmosfären på ett av husens insida! Dessutom ett av de mer mystiska husen. Utan att Yvonne fattat hur det gått till, har hon snart involverats känslomässigt i helt andra livsöden än hennes eget, och snart riskerar även hennes liv att ta en farlig vändning. Vem kan hon lita på? Och vad har egentligen hänt? Ja, det är om detta som Hermanson berättar i "Hembiträdet". En annorlunda mordhistoria. |
| Fler övriga böcker | |
| Rosamond Smith (=Joyce Carol Oates) | "Dubbelrosen": |
| (Natur och Kultur) | Denna roman (den första jag läst av författaren), som jag placerat i genren spänning, är mångbottnad och psykologiskt intressant. Genom hela handlingen går en subtil känsla av mystik, trots att den skildrar människan som hon ofta är. Kanske beror det på att historien visar hur lätt vi har för att förtränga sådant som vi inte vill se, och förstärka det som vi tycker är bra eller vackert. Ändå får vi genom huvudpersonen Terence Greenes ögon ofta se fula saker så som de faktiskt är. Sättet att väva ihop handlingen är inte som i många andra historier. Det är en sorts psykologisk thriller, som klätts med en tunn sjalett av dunkelt obehag (för mig består obehaget i att huvudpersonen är så lättpåverkad, samtidigt som han tror sig vara lite starkare än de flesta andra). Han spelar en roll för att passa in i samhället och göra gott, vilket han vill mer än väl, men samtidigt verkar han ha allt svårare för att inte följa sina känslor. Det är ju bra, men det verkar inte som om han har någon vidare intuition. Sådana här historier kan göra mig galen av irritation ibland, jag tänker att "Nej, men herregud, går du på den lätta finten? Varför gör du så?", när figurer krånglar till det enormt för sig. "Dubbelrosen" har även andra ingredienser, så det blir inte som ett tjockt nystan av kramp tillslut, men det är bra nära - detta är nämligen en svart sak. Svart och hemsk, samtidigt som den är så ljust, målande beskrivande. Mannens hustru ser sig själv lite som en mamma för honom, och bryr sig inte om vad han egentligen vill. Och så har de barn i tonåren. Samtidigt sätter sig denna familjefar plötsligt in i en ny, yttre situation, som utvecklar sig lite annorlunda än han tänkt sig - minst sagt. Men, nu ska jag inte berätta hela handlingen! Boken är i alla fall skickligt skriven och spännande på ett nytt sätt, inte bara en radda med händelser staplade på varandra. |
| Fler övriga böcker | |
| Douglas Kennedy | "Den gåtfulle fotografen": |
| (Forum/Månpocket) | Så har då turen kommit till Douglas Kennedys roman. Den är faktiskt en av de svårare att recensera, men jag kan inte peka på någon särskild detalj. Kanske för att den är lite ojämn? Ibland ger den ett intryck av blåögdhet och dåligt researcharbete, som gör att man har väldigt svårt att leva sig in i den, lika lite som man tror att man kan få fungerande körkort i Cornflaces-paket. Slutet gjorde mig väldigt besviken, faktiskt, det var lite väl osannolikt. Mycket i den här historien är i högsta grad osannoligt, inte bara slutet, men det förlåter man liksom för att den är så medryckande berättad. Humor och allvar, ytlighet och funderingar är länkarna i denna kedja av händelser i huvudpersonen Ben Bradfords liv. Grävandet i tillvaron blir aldrig riktigt djupt, och den ger inga filosofiska lösningar på hur människan skulle kunna förändra sitt liv. Den bara berättar - på ett charmigt sätt. Bens liv tar en helomvändning när han för ett ögonblick tappar kontrollen (vilket han gör lite då och då), och sedan finns ingen återvändo. Tiden och tillvaron har sin gång, och han måste spela sina kort väl för att kunna leva ett någorlunda drägligt liv. Spänning, humor, romantik och verklighetsflykt samsas alltså inom dessa pärmar. Tja... ett ganska trivsamt tidsfördriv på bussresan, tycker jag, och ger den betyget 3+. Läs även mina kommentarer om denna roman under "Boksnack: Läsvärde". |
| Fler övriga böcker | |
| Iselin C. Hermann | "Prioritaire": |
| (Norstedts) | Inte vågar man läsa "Prioritaire" på bussen, med risk för att
någon snokar över axeln. ;=) Tja... boken har ett fint språk och måleriska beskrivningar - jag läste den som ett konstverk.
Men samtidigt är den inte alls vad jag hade väntat mig. Denna brevväxling trodde jag skulle vara mer psykologiskt
komplicerad, men den kom väldigt snabbt in på rent uttalad erotisk längtan. Det hade varit spännande med en mer okänd och
utdragen handling där man inte visste riktigt var man hade de båda, och lite djupare diskussioner om livet, tycker jag.
Istället ligger basen på brevrader som denna (citat): "Jag håller om mina bröst och leker att det är du som gör det. Och jag håller om mina bröst och leker att det är jag som håller om dina pungkulor." ...eller... "Du rör mig nästan inte. Bara din höft nuddar vid min och jag känner din puls, pulsen i ljumsken." Ja, det är mycket kropp, och "Prioritaire" passar kanske bättre att läsa hemma i soffan. Det tog lång tid innan jag kom igenom alla sidor trots att den är mycket kort och lättläst - mer som en novell. På något sätt var personerna inte tillräckligt intressanta, men det som gjorde att jag ändå plöjde vidare genom ordfälten var just själva orden. Det här är en bok för långsamläsarna; orden smakar och luktar och ger en rumslig känsla av närvaro, trots att människorna bakom inte blir så väl belysta. Som sagt, den är ett konstverk, och slutet var helt perfekt. Lova mig att inte tjuvtitta på de sista sidorna, för i så fall blir historien en hel dimension fattigare. |
| Fler övriga böcker | |
| Joy Fielding | "När skymningen faller": |
| (Bonnier Pocket) ISBN 91-0-010036-6 |
En psykologisk thriller - eller ett drama - som påminner lite
om Patricia Gaffneys Räddande änglar", som jag också recenserat, men en aning mer
"karikatyriserande" i kvinnoporträtten. Den känns ganska överdriven i det typiskt ytligt amerikanska. Eller... kanske
är många kvinnor där verkligen såsom Barbara i denna historia? Även detta är alltså en historia om fyra kvinnors vänskap, personligheter och vardagsliv. Samtidigt är den psykologiskt avancerad med sina verklighetstrogna skildringar av hustrumisshandel och de roller paret glider allt längre in i. Det är många gånger ruggig läsning. Språket är enkelt men helt OK. Den som tycker om att läsa om vänskap i enkel form tar säkert denna till sitt hjärta, men den gav mig inte så mycket, förutom upprivande känslor emellanåt. Jag ger den betyget 3. |
| Fler övriga böcker | |
| Patricia Gaffney | "Räddande änglar": |
| (MånPocket) | 380 sidor mysläsning, särskilt för kvinnor. Men, inte så
som man kanske tror. Titeln gör nämligen inte riktigt romanen rättvisa, för dessa sidor verkar ha tillkommit
genom seriösa studier av mänskliga relationer; såväl mellan båda könen som mellan nära väninnor eller ytliga
kontakter. Här funderas det från olika vinklar över det mesta, och det som är klart för den ena huvudpersonen behöver inte alls vara klart för den andra. Allt medan tiden går, utvecklas de fyra kvinnor i huvudrollerna utifrån sina egna villkor och personligheter, och var och en av dem "skriver sina egna kapitel". De är varandras bästa vänner och ses regelbundet genom att under gemensamma måltider diskutera om allt och inget. De kallar sig "Räddande änglar" på grund av en gemensam händelse i början av deras vänskap. Livet är inte alltid så lätt, men genom att dela med sig av gott och ont utvecklas både de själva och de som får ta del av det. Jag tycker att upplägget känns bra; att kvinnorna själva tycks berätta vad de är med om. Ibland får man flera vinklingar av samma händelse. Och språket är det inget fel på heller (översättningen har oftast funkat); enkelt men korrekt. Den största charmen med romanen är att man så lätt ser kvinnorna framför sig - Patricia Gaffney är bra på att beskriva bilder utan att man märker att det faktiskt bara är beskrivningar och inget som händer "på riktigt". Ja, det är en bok som känns äkta, kan man säga. |
| Fler övriga böcker | |
| Peter Høeg | "Kvinnan och apan": |
| (Norstedts) | Vilket lysande grepp! Jag blev positivt överraskad flera gånger
medan jag läste denna roman, som jag inte hade några som helst förväntningar på. Särskilt slutet tyckte jag var
effektfullt. Det var roligt att jag inte hade läst mer än de första raderna på baksidan heller, för då blev det
desto mer spännande att följa äventyret. Jag kan berätta att den handlar om alkoholiserade 30-åriga Madelene, gift med Adam från överklassen, som vaknar upp när hon upptäcker att något underligt håller på att hända alldeles inpå henne, men ändå så långt borta. En apa, som många är intresserade av men inte vill avslöja varför, har fångats in. Madelene kommer den in på livet, och äventyret kan börja. Alla borde läsa denna roman, som utifrån en unik vinkel låter djuren få sin talan. Jag önskar att fler av oss hade den insikt som författaren måste ha, och kraft att förändra civilisationens mål. Då vore vi både lyckligare och friare. Särskilt djuren. Läs boken och du får en mix av allt du kan tänka dig. Plus lite till. ;=) P.S. Den som inte gillade Peter Høegs "Fröken Smillas känsla för snö" ska inte känna sig avskräckt, för jag läste inte ens ut den av ren uttråkning, medan jag som sagt gillade den här. |
| Fler övriga böcker | |