Här samlar jag tankar och filosoferar kring medialt arbete, andevärlden, liv, tro, healing m.m.
2010-09-19 Apropå hur det började för mig
Många är nyfikna på hur jag kom in på den här banan - hur jag upptäckte att jag har mediala förmågor.
Att jag skulle kunna ha mediala förmågor slog mig inte när jag var yngre. Förmodligen för att jag då automatiskt stängde av kommunikationskanalen under jobbiga perioder och långvariga depressioner. Men i slutet av 90-talet började jag allt oftare känna på mig när mina närmaste tänkte ringa eller skulle råka köra förbi. Jag kunde även spontant få till mig bilder från andra människors vardag när de gick förbi eller på förhand känna på mig om någon granne skulle komma hem eller ha sex eller höja rösten (kvinnor och män gav olika energimässiga verkningar hos mig).
När jag satt vid datorn när f.d. sambon och jag bodde ihop, kunde jag plötsligt kasta mig ut ur rummet och rusa till hallen för att plocka upp mobiltelefonen ur väskan och sätta på den. Jag kände så starkt på mig att mobilen skulle ringa, och några sekunder senare började den mycket riktigt att ringa.
Jag hade nästan alltid mobilen avstängd på den tiden, utom när jag skulle ringa sällsynta viktiga samtal. Trots att min sambo kände till detta ringde han ibland mitt mobilnummer när jag inte var hemma. När han märkte att telefonen var avstängd, väntade han ett par minuter och ringde sedan igen. Han visste att jag skulle känna på mig att han försökte ringa och därför skulle sätta på den. Och så kom han fram, vid andra försöket. Jag frågade om han alldeles nyss hade försökt ringa medan mobilen var avstängd, och svaret blev förstås "ja".
Jag fick även andra varsel av olika slag - viktiga som oviktiga. Men med tiden har de tunnats ut, i och med att jag numera är mer trygg och självklar i mina mediala kontakter. Andevärlden behöver inte längre försöka övertyga mig genom övertydliga uppvisningar. ;=)
När jag hade börjat utbilda mig medialt, det var väl 2002, hade jag även en bekant som jag ibland tränade min känslighet med. Jag försökte besvara "hemliga frågor" skrivna på ihopvikta och tejpade lappar. Jag kände på lapparna med händerna och fick till mig svaren. Detta arbetssätt kallas psykometri. Det kan vara ganska klurigt, men är ett roligt sätt att träna på.
Den här personen råkade jag ofta "läsa av" utan att det skedde medvetet från min sida, men jag tror att det ingick som ett led i min mediala utbildning och han tog aldrig illa vid sig utan tyckte det var intressant. Även han fick inspiration av det som hände. Nu för tiden, när jag är mer självklar i min mediala kommunikation, händer det sällan att jag "läser av" andra sådär spontant utan att det har någon specifik anledning. Jag har automatiskt fått ett mycket smalare spektra och känner inte heller av i förväg när grannarna ska komma hem eller höja rösten osv. Hur som helst, här är några exempel på upplevelser med honom:
En dag fick jag till mig en pilbåge med pil när han kom i närheten. Jag kände på mig att den hade med honom att göra och att det hela skedde för någon vecka sedan. Jag frågade om hans barn hade lekt mycket med pilbågar för någon vecka sedan, och han tänkte efter. Jo, de hade åkt och hälsat på en familj med en pojke som hans barn länge hade lånat en pilbåge av. Nu lämnade de äntligen tillbaka den. De hade tänkt att pojken nästan skulle hinna bli för stor för den annars. När de väl träffades lekte barnen mycket med pilbågen.
En annan gång fick jag bilder av hur han hade grävt, grävt och grävt. Och att han även hade grävt med spaden nere i byxorna! Hihi! Vad i hela friden kunde detta betyda? Jag var ju tvungen att fråga! Jo, han hade ägnat precis all fritid under helgen åt att gräva, både hemma och på annat håll. Han hade retat sig otroligt på sina fritidsbyxor, för resåren hade blivit alldeles för slapp i linningen och de fastnade hela tiden i skottkärrans handtag.
Vid ett tillfälle kände jag i hans sällskap en närvaro av en stor brun sak, till hälften i det undermedvetna och till hälften så det störde medvetandet. Tillslut, när jag gav den en aktiv tanke, såg jag att det antagligen var en bullig, mörkbrun fåtölj. Den ville inte lämna mig ifred, och jag fick för mig att den hade med honom att göra. Efter några timmar med fåtöljen i bakhuvudet kunde jag inte låta bli att fråga honom om han skulle flytta möbler hemma, och om det i så fall kan finnas en brun fåtölj som det är något särskilt med.
Då berättade han att de har en mörkbrun fåtölj hemma som är ganska stor och bullig, och som inte riktigt får plats. De stör sig på den hela tiden. Nästa dag hade han och hans sambo planerat att flytta den till ett förråd, för att kunna göra ett hantverksingrepp. De hade även en ljusbrun fåtölj som nyligen hade "misshandlats" av ett litet barns tuschpennor, som de försökt tvätta ren med olika medel utan att lyckas. När jag fick veta detta blev jag av med den inre och lite störande bilden av fåtöljen.
Som sagt, så fick jag antagligen till mig dessa bilder för att andevärlden ville pusha mig till att börja kommunicera mer medialt och lita till det jag fick till mig. I början av sin mediala bana får man förmodligen till sig det man behöver för att lära sig mer om hur det funkar, och för att känna tilltro till sin egen förmåga.
Det bästa för tilltron till den egna förmågan är kanske när man får till sig udda information som inte skulle kunna stämma in på vem som helst. Som till exempel när jag såg ett stort och högt gammalt dystert klädskåp av ett mörkt träslag, med två dörrar som öppnades utåt, i kontakten med en kvinna jag inte kände. Jag såg henne tycka illa om det - nästan som att hon var lite rädd för det. När jag berättade att jag kände på mig att hon hade ett mörkt, stort sådant skåp som hon tyckte illa om, berättade hon att hon hade tagit ut hela det där skåpet och bränt upp det med innehåll och allt, just för att hon hade tyckt så illa om det.
Till en början trodde jag att jag helt enkelt hade kopplat upp mig mot ett slags kollektivt medvetande, men sedan märkte jag att jag även kunde prata med bortgångna människor som andra kunde identifiera med hjälp av mina beskrivningar. Det var på så sätt som jag först insåg att vi alla kommunicerar på det andliga planet tillsammans med dem som inte längre har kvar sina fysiska kroppar. Jag förstod att medvetandet lever vidare även sedan kroppen har dött, och att man inte bara upplever spöken (som jag gjorde som barn) utan även kan kommunicera telepatiskt med andevärlden.
Om du känner att du vill tycka till om det här, får du gärna maila
eller skriva en rad i gästboken.
