2007-01-13
Apropå andlighet
Många kallar sig andliga, men det finns olika åsikter om vad andlighet är.

En del ser sig som andliga för att de tror på en gud. En högre makt som ser till deras bästa och som även bedömer värdet i allt de gör. De vill vara sin gud till lags, och känner sig som goda människor eftersom de följer de tio budorden.

En del ser sig som andliga därför att de mediterar och försöker vara snälla mot människor. Åtminstone mot dem som kan ge dem något i utbyte. De skapar sig en "andlig identitet" i syfte att se sig själva som bra människor och för att få till sig bra energier från andra.

En del ser sig som andliga därför att de uppfattar andevärlden - de är t.ex synska. De skaffar sig en "andlig identitet" i syfte att känna sig delaktiga i något större, men identiteten är egentligen förankrad i egot.

Vad jag personligen ser att andlighet är:

Total ödmjukhet (så långt det är möjligt) för andra människors sätt att vara, för deras möjliga visdomar och insikter vilka inte ses vid första anblicken, och för olika kulturer. Det allra första steget in i andlighet är att ha utvecklat en naturlig ödmjukhet som inte bygger på egoistiska mål - innan dess är man helt enkelt inte andlig.

När man lever i ödmjukhet känner man i hjärtat hur andra människor känner, och känner med dem utan att döma. Man följer flödet av ljusa energier från andevärlden på ett naturligt sätt, utan intentioner. Utan vilja att uppnå något. Utan vilja att ses som god eller andlig. Man har bara blivit andlig.

Om du känner att du vill tycka till om det här, får du gärna maila.

TILL FÖREGÅENDE TEXT (Andar på bild)

Upp!