 Svansen blir ju avskavd!
|
|
MC-dagboken
28 augusti 2001 Mitt flera år gamla MC-batteri går på reserven, och orkar inte ge så mycket om det stått några timmar i under tio graders värme. Jag har köpt ett nytt, men vill helst dra ut på det och inte fylla på syran förrän till våren. Tills dess får kompisen rulla igång hojen åt mig ibland - jag når inte ner tillräckligt långt med fötterna för att kunna göra det själv. Hrm...
Förra veckan fick jag P-böter på hela 700 kronor, för att ha parkerat helt korrekt intill ett cykelställ, vid
en trottoar. Fotgängarna hade minst 3 meter kvar att promenera på, och jag stod mindre än 2 meter från stället.
Detta är helt OK i Göteborg, och ett par andra hojar brukar också stå där. En annan förbipasserande parkeringsvakt
sa att hon aldrig skulle ha lappat den. Men hon ville inte vittna, för hon var inte säker på hur den stått parkerad
just när den blev lappad, och så ville hon inte lägga sig i den andres arbete. "Den andre", det är en person från Trafikpolisen. :=(. Det är ju otroligt att de ska få tolka reglerna hur som helst. Nu har jag bett om en förklaring
och överklagat.
13 oktober 2001 Idag kom jag ur det där molnet av rädsla som jag haft med mig sedan juli, då jag körde av vägen. Nu vågade jag lägga mig ner i kurvorna igen, utan att bli sådär onödigt orolig som på sistone. Skönt! Genast fyllde glädjekänslor bröstet. Härligt att vara tillbaka! Hoppas bara att det håller i sig! Fast nu måste man se upp med alla gula löv på marken...
Förresten, kul att det är runt 15 grader varmt fortfarande (åtminstone emellanåt) - att man möts av ljumma vindar
när man kör med öppet visir, trots att vi nått ända in på mitten av oktober!
17 oktober 2001 Från Trafikpolisen kom ett brev med en ursäkt: P-boten som jag överklagade ogiltigförklarades, och jag får tillbaka mina 700 kronor. Skönt! Även om det kändes självklart, så vet man ju aldrig när det gäller myndigheter och all konstig byråkrati. Somliga befinner sig långt från verkligheten. Men här har de varit och besiktigat platsen och sett att de gjort en felbedömning. Och så kom jag ut på en timmes härlig och kurvig MC-tur i det härliga vädret! Mmmm! Nu gäller det att njuta rejält av den tid som är kvar av säsongen. 12 november 2001 Igår, söndag, körde jag den sista turen för säsongen. Det verkar som om varje avställning är lika traumatisk! Snyft! Om jag hade haft körkort skulle jag förstås ha kört ett tag till, men nu måste jag anpassa mig till den tid min personliga handledare har, och efter arbetstid är det ju becksvart ute nu när vi gått över till vintertid (varför kan vi inte ha sommartid året om?). De helgdagar temperaturen är 7-9 grader och det inte regnar blir allt mindre vanliga, så det är lika bra att jag ställde av den idag. :=( Dessutom är batteriet helt slut (man får ofta springa igång den om den stått en kall natt i garaget), och jag vill inte hälla på syran i det nya batteriet bara för att snart låta det stå på "konstladdning" en hel vinter.
Tja... nu är det alltså bara till att bita ihop och se fram emot nästa vår. Och kanske ta till substitut som
MC-mässor och sådant. ;=) Idag har jag förresten uppdaterat under avdelningen "Övningskörning"
med tips från läsare.
28 december 2001 Jag har pratat med en mc-körlärare på en annan trafikskola än den jag gått på tidigare, eftersom min egentliga lärare inte är en bra pedagog och inte heller är typen som uppmuntrar. Han snarare förkrympte självkänslan så att jag blev ännu mer nervös inför den andra uppkörningen. Jag skulle vilja rensa bort allt som inte passar just mig - att någon bryr sig och ser hur jag gör i de olika teknikerna, och sedan säger vad som verkar passa mig bäst. Det gäller att veta vad man ska fokusera på, så man inte blir snurrig av alla olika tankar och tidigare övningar. I februari ska jag boka en dubbeltimme på en asfaltplan med den här okände läraren, och jag hoppas det ska leda mig rätt. (Nej, inte köra då, bara boka. Det är långa väntetider...) Det är ju en chansning - jag vet egentligen inte om den här läraren "klarar av det" heller, men han kör med MC-elever på heltid hela säsongerna, till skillnad från den förra som varvar med bilkörning. Om det nu spelar någon roll... han verkade i alla fall engagerande, och det är precis vad jag behöver. ;=)
Fast jag kommer att få köra en av deras cyklar, en Honda 750 har jag för mig att han sa... Tja... även om jag ser en
del nackdelar (det är t.ex min egen cykel jag ska fortsätta träna och sedan köra upp med), så kanske jag åtminstone
kan nollställa mig helt och börja på en ny och positiv linje? Han menade på att det inte ska spela
någon roll vilken cykel man använder när man väl fokuserar på rätt teknik.
11 februari 2002 Det kliar i fingrarna! Jag vill registrera MC:n nu - inte ha den avställd i garaget! Men det är bäst att ha tålamod, för det kan ju ändå inte bli så mycket kört, annat än lite på helgerna om vädret är fint. Kvällarna mörknar så fort om man skulle vilja köra efter jobbet. Jag har i alla fall fått åka med på kompisens MC ett par gånger redan i år, dagar när det varit uppåt nio plusgrader, och det var ju inte så dumt! :=)
Idag bokades en tid med den där andra körskole-instruktören: en timmes garagevändningsövningar redan i mars!
Det ska bli intressant (tror jag ska köra en sådan här cykel då), förutom i plånboken... tror jag ska börja med lite allmänna balansövningar (hemma) fram
tills dess också.
14 mars 2002 Jag satte en äpplebit i halsen, när jag skrattade mig igenom ett mail. Det gick ungefär så här: Jag fick med mig fel påse hem från ditt garage igår. Den innehöll bensintrasor och annat skräp istället för mina verktyg. Roligt var det i alla fall att föreställa sig scenerna, även om jag förstår att det inte kan ha varit så himla kul när bensinångorna lade sig över lägenheten *fniss*. Vi påbörjade ett byte av en gammal tejpdekoration på tanken, och var tvungna att göra rent med bensin för att få bort en del klister. Och så gjordes det nya batteriet iordning. Det hade inte alls samma fästen för kablarna som det gamla, så jag fick hjälp med att böja till "klämskor" eller vad man ska kalla dem. Undrar hur mycket som skulle ha blivit gjort, egentligen, om jag inte hade haft en så händig och hjälpsam kompis i garaget (hrm... det kan ju nästan tolkas som om jag har honom i en byrålåda där)!
Från och med i morgon är MC:n registrerad för årets säsong, men det är lite för kallt om morgnarna just nu, för att
det ska vara tillräckligt mysigt att köra till jobbet. Dessutom ska jag sätta på tanken och byta tändstift först.
17 mars 2002 "Att åka motorcykel handlar om samhörighet, klubbkänsla och kultur helt enkelt. Snacket om frihetskänsla tror jag inte på." Orden är "Robinson-vinnaren" Jan-Emanuels, som SMC:s senaste nummer av "MC-folket" hade en artikel med. Själv är jag inte med i någon MC-klubb, och tänker inte heller bli det: jag HAR inga grupptillhörande-behov, och det är jag inte ensam om (kanske bildas härmed en grupp som inte vill tillhöra en grupp - en paradox? ;=)). För mig är körningen en härlig upplevelse, som Jan-Emanuels aldrig kommer att få känna på. Tänk vad han går miste om! Igår togs hojen ut för säsongen, och med de nya tändstiften och nytt batteri startade den snällt. Sedan blev det en lite för lång tur (det var cirka 4° varmt). Men oj, vad roligt det var att komma igång igen! Idag blev det också en tur. 20 mars 2002 Igår var jag på den beställda enstaka körlektionen med körläraren jag aldrig tidigare träffat, på en helt annan körskola än den där jag hade mina lektioner. Tänk om jag hade gått här istället! Ett dygn senare ler jag fortfarande stort när jag tänker på hur roligt han försökte lära mig sina bästa knep: det här var verkligen rätt kille på rätt plats! Han körde själv hoj till planen där jag skulle träna garagevändningar, men först ville han kolla in hur jag körde på den egna parkeringen. Han var noga med säkerheten - både med hur jag själv verkade och med hur vi körde ihop inne i stan, och jag fick även göra en säkerhetskontroll. Min egentliga körlärare, på skolan där jag är skriven, hade alltid med sig bilen ut. Ibland pratade han i telefon medan jag övade i rutorna. Jag fick börja köra efter linjer direkt, och de bästa råden han hade var: titta dit du ska (vilket innebar långt bakåt, vilket i sin tur innebar att jag omedvetet lutade mig inåt i kurvan och lätt välte). Han tipsade mig om att sätta mig på ytterkanten av sadeln om det kändes svårt. Sedan dess har jag övat på än den ena, än den andra lösningen - många påhittade av mig själv, somliga bra och andra sämre. Flera tekniker har funkat väldigt bra, men rätt som det var har jag glömt dem och fått problem igen. Det har kanske varit för komplicerade knep? Vid det här laget har alla möjliga kombinationer och muskelminnen samlats till en stor knut i hela kroppen. Till detta har skräcken att misslyckas lagt sig, så jag måste få professionell hjälp efter att ha utvecklat en slags fobi för uppkörningen och ångest för att öva garagevändningar. Den här nye läraren har dock gett mig lite hopp tillbaka! Han var uppmärksam, skicklig, personlig, glad, pedagogisk, tydlig, praktisk och INTRESSERAD av att jag skulle lära mig något. "Du tänker alldeles för mycket", sa han. Och "Du har övat väldigt mycket på det här, tror jag. Det är nog här uppe problemet sitter", sa han, och pekade på hjälmen. När jag försökte göra något som han visat mig, utan att lyckas helt, satte han sig på sin hoj och visade hur jag just gjort, och sedan hur man SKA göra. Det var väldigt roligt att se honom härma mina spända axlar eller stadiga grepp om kopplingshandtaget, t.ex. Eller den gång jag böjde övre delen av ryggen istället för att välta och vrida hela överkroppen. "Det hjälper inte att bara lägga ner huvudet", sa han, och lade ner hjälmen mot axeln i sina härmningar. Hihi! Ibland fick jag köra efter honom, i samma hjulspår, medan han övertydligt visade hur han gjorde, samtidigt som han med ord berättade. Ibland fick jag sitta bakom honom på samma cykel, och verkligen känna efter hur han jobbade med överkroppen och höfterna. Han lade ner cykeln så mycket att vältningen kom, men så hävde han den genom att släppa på kopplingen. Bara för att visa mig gränserna - hur långt jag kan gå, även om man till och med sitter två på sadeln. Jag har bokat en dubbellektion i april, för att nöta in alla nya rörelser i muskelminnet. Kände att jag inte riktigt hann med detta psykiskt sist, och nu vill jag verkligen satsa på att få allt rätt. Jag ser fram emot nästa lektion! Men än är det faktiskt inte riktigt snäva garagevändingar jag övar på. Nu ska jag berätta varför, och även lite mer om tekniken som läraren tipsade om. Det finns ju andra metoder, beroende på smak, MC-modell eller kroppsbyggnad, men jag tyckte det här kändes bra: 1) Börja INTE träna garagevändningar efter parkeringslinjer direkt. Då blir du fixerad vid linjerna och glömmer tekniken. Man kan ju inte heller börja hoppa samma höjder som världsmästarna i höjdhopp innan man lärt sig själva tekniken. Men när man väl kan den, så går det desto lättare att utvecklas! 2) Bry dig inte om hur fort det går i början. Släpp kopplingshandtaget och håll bara händerna lätt vilande mot styret medan cykeln rullar i sin egen takt. Ta vida svängar i början, och lär känna cykelns reaktioner och kroppens ställningar. 3) Om kopplingen ska användas, håll inte runt hela handtaget. Låt bara fingertopparna snudda vid det, ungefär som om du håller ackorden på en gitarr. Då blir det mer ett arbete för bara fingertopparna, inte för hela handen och handleden. 4) Titta i riktningen du ska, men inte helt bakåt utan först åt sidan på ett "delmål", och flytta sedan till ett annat delmål eller slutmålet. Jag tittade alldeles för långt bak. 5) Tryck med yttre knäet mot tanken, så att cykeln läggs inåt i svängen. Det går lätt om du samtidigt lutar HELA överkroppen, från höfterna och upp, utåt. Håll armarna nästan helt raka hela tiden. Vrid HELA överkroppen åt det håll du ska. Vrid alltså inte bara axlarna, utan hela bröstkorgen och magen, så att allt följer styrets rörelse. Därmed känns det också naturligt att den inre armen inte ska böjas, eftersom dess axel har flyttats bakåt när överkroppen vreds.
Ja, här fanns hela grejen, faktiskt: Nu ska jag träna in dessa nya rörelser i muskelminnet istället för allt gammalt som ligger där (i onödan. Suck!). Det blir inte lätt, men förhoppningsvis sätter det nya sig med den nya glädjen som smittade av sig lite från körläraren. Kanske är hoppet ändå inte helt ute!
Lycka till, alla andra som också övningskör!
31 mars 2002 Idag tog jag och min privata handledare en åktur i solskenet, på både asfalt och grus, och delvis enligt sträckan jag berättat om här (Nödinge-Alingsås, under "Avkrokar" i menyn). En katt som satt på andra sidan vägen i ett litet skogssamhälle rusade plötsligt, i panik, över till min sida när vi kom, alldeles framför hjulet. Jag var beredd, men fick ändå nödbromsa eftersom den kom så nära. Trots att jag hade väldigt låg hastighet fick jag sladd i gruset, både på fram- och bakhjulet, men det gick bra i alla fall och katten hann undan. Vi var förresten med på Göteborgs Prima MC-klubbs Långfredagstur, då vi startade hemifrån strax före nio och sedan inte kom hem förrän vid sex-sju på kvällen. De sista etapperna körde vi ensamma, men till att börja med åkte vi med klubben ca 17 mil, varav 7-8 av dem var på grus av olika kvaliteter. Hrm... fast det är väl lika bra att säga som det var: grus, makadam, jord, lera och mossa! Mossan slapp vi åtminstone, eftersom vi vek av efter matpausen i Torestorp. ;=) Klubben brukar ha en rutt som bara går på asfalt, för glidar- och stadshojarna, och en på 50/50 asfalt/grus, varje långfredag. Vi tog risken och hängde med på 50/50-turen, trots att min MC inte är särskilt lämpad för det. En tjej till hade ungefär samma typ av maskin som jag, medan de flesta hade cross- eller lite mer off-roadliknande cyklar med rejälare däckmönster. Förutom att jag skulle ha tvättat håret redan dagen innan, och nu struntade i det på nytt eftersom jag skulle ha en instängd hjälm på mig hela dagen, och att det därför var pinsamt att ta av sig den i pauserna (urk), så var det naturligtvis jag som stod för spontana, akuta kissepauser och fadäsen i den värsta backen. ;=) Tror inte det blir så många fler gruppkörningar för min del... hrm... Tre hojar framför mig brottade sig ner för det knöliga lerstupet med stora gropar, och jag kom för nära dem och bromsade upp för att ta det väldigt lugnt. Då, när jag nästan var stillastående och det kändes som om jag hängde lodrätt, damp framhjulet ner i en liten håla, och hela cykeln krängde till. Jag kunde omöjligt hålla balansen, utan föll åt sidan. Alla som kom efter mig fick också problem, nu när de måste stanna och antingen vänta tills det blev fritt eller hjälpa mig upp med hojen. En tjej höll i handbromsen hela tiden medan vi lyfte upp den - tur att någon hade huvudet med sig, jag var bara generad och stressad, och ville få upp den snabbt. Sedan ålade vi oss alla ner i sakta mak, för att pusta ut nere i svackan. Det var bara de vänliga i gruppen som yttrade sig i olika lustigheter och tröstande ord angående fadäsen. ;=) Inte nog med den här strapatsen: nu kom vi att köra på ett underlag som jag aldrig hade provat på förut: halvgrov makadam! En sak fick jag klar för mig: jag skulle inte tro att jag kunde bestämma mer än 60% av körriktningen! Yamahan var totalt värdelös på det här underlaget, och jag hörde av dem som körde "BMW R1150 GS" att de hade samma problem. Hjulen gled inte bara i sidled utan gungade även som om Stena Lines största färja just passerat ett enormt hav av vatten och makadam! Puh! Rätt som det var kom vi till en uppförsbacke i högerkurva, som gick rakt upp i himlen, med detta underlag. Jag var inte ensam om att tänka att nu var sista stunden kommen för hojarna. Fråga mig inte hur jag klarade det, men det var det svåraste jag någonsin gjort! Jag var livrädd hela tiden, och när jag kom upp hade hojen bestämt att den ville köra vänstertrafik. Tur att det inte kom någon mötande bil - att vi var långt inne i skogen! Även om det var jobbigt och tufft, så var det också roligt och nyttigt. Men jag åker inte frivilligt på en sådan tur till, tror jag. Någon ny MC har jag inte råd att köpa om det händer något med min kära gamla XJ900...
Titta gärna in på Göteborgs Prima MC-klubbs hemsida. De
har alltid något på gång, och verkar vara en väldigt bra klubb.
31 maj 2002 Ragnhild skrev i gästboken att jag borde skriva om MC-körningen lite oftare, så det får väl bli ett par "symboliska rader" här till att börja med. Men jag har tyvärr inget mer spännande att berätta än att jag brände mig på insidan av handleden idag, när jag torkade avgasrören efter en tur i spöregn. Det var nog över 100 grader varmt. Rören torkade förstås direkt när jag kört in i garaget, men sedan var jag där med blött papper för att få bort den värsta smutsen. Det är ett bekvämt sätt att hålla MC:n någorlunda fin hela tiden: när det regnat torkar jag snabbt av allting med regnvattnet och papper, mellan de riktiga tvättarna. Det här med att köra i riktigt blött väglag (med risk för vattenplaning och sladd) är en bra träning, förresten, som jag fått prova på lite extra på sistone. Samtidigt har bilisterna fått utlopp för sin leklusta genom att fixa till skvättvågor som nått lång över hjälmen. Att köra på våt asfalt är ibland som att köra på is, med min typ av däck och äldre mc-modell. Åtminstone om man är en liten fegis som jag, som inte vill slira för mycket. Även om jag kör helt rakt och utan att bromsa, växla eller gasa till, kränger den som en hungrig orm över vita linjer om de är ojämnt målade. Jag har funderat fram och tillbaka över nästa uppkörning, som kommer att bli den tredje i ordningen. Det är oerhört tungt bara att tänka på den, eftersom säkert mer än halva livsglädjen skulle försvinna om jag misslyckas. Och jag minns hur pressad och stressad jag känt mig de tidigare två gångerna (även långt före. Efteråt har jag grämt mig över hur nära det ändå varit i somliga moment, men hur långt ifrån jag sedan kom att falla tillbaka). Nu har jag nästan bestämt mig för att hoppa över uppkörningsförsöket i år och ta det nästa juni istället, strax innan körkortstillståndet går ut. Då får jag mer tid till att träna upp mig till en riktig proffsnivå: att stå på tå på sadeln på ett ben, samtidigt som jag spelar saxofon (nämen det kan jag ju inte! Det måste jag också lära mig) och styr med ena foten. Och gör en garagevändning. Om jag blir lika säker som en stuntkvinna, borde jag väl klara uppkörningen utan ångest? Ja, det får bli min taktik: att vänta tills alla risker att misslyckas minimerats. Jag orkar nämligen inte med ännu ett nederlag. Sanningen är att jag vill, vill, vill alldeles för mycket, för att jag älskar att köra motorcykel! Jag tycker att jag är ganska bra på det, faktiskt, även om jag inte är en naturlig talang, men när jag måste visa upp mig och det liksom gäller "livet" (som jag själv tycker), låser det sig. Det är till att bita ihop och ha tålamod. Ingen kan ju ge mig körkortet i ett flingpaket, tyvärr, hur mycket jag än gnäller och grinar. Och jag får ändå vara glad som får köra så mycket, även utan körkort. Varje säsong blir jag dessutom ännu lite bättre på balans och på att förutsäga MC:ns reaktioner i små variationer osv, så man blir automatiskt bättre bara av att köra omkring utan att träna intensivt också. Jag har tagit en till extralektion på den "nya" körskolan. Första gången berättade jag om här på MC-sidorna. Andra gången var jag och en annan elev samtidigt ute på en övningsplan med koner, där vi tränade krypkörning i serpentin, nödbromsningar och "vanlig, snabb" serpentinbana. Jag fick beröm för inbromsningarna (en jäkla balans och kontroll där, faktiskt) och serpentinbanan när det gäller att köra mellan konerna, men fortfarande hatar jag svängen i slutet av den! Först i slutet av lektionen kom jag mig äntligen för att svänga runt i vändningen genom den teknik jag berättade om efter första lektionen: att luta mig själv utåt och cykeln inåt, och sträcka och vrida på hela överkroppen. Då gick det mycket bättre! Tekniken kändes bra igen. Jag ska fortsätta träna vändningar på det sättet, men känner mig nog för stressad för att vilja köra upp i sommar. Ännu en dubbellektion är bokad (i juli), då det blir mer satsningar på övningsbanan, och efter det bestämmer jag mig mer definitivt för hur det blir med uppkörningen. En hel förmögenhet går väl åt innan dess. ;=) Tja... nu vet ni lite mer om läget. Ska försöka skriva här lite oftare. Lycka till, alla andra som övar, och grattis till er som redan fått kortet!
Eva-Lena |
