 I år ska det ske!
|
|
MC-dagboken
10 april 2006 Det fanns ju inga tider på körskolan i höstas, men jag hade fullt upp med annat så det var kanske lika bra. Hrm... det gäller att se det positiva i saker och ting, även om det saknas logik för det. Hihi! Men hur jag än försöker så känns det oerhört tungt att hela tiden ha en uppkörning väntande framför mig. Den dag (om) jag lyckas kommer jag helt klart att vara den lyckligast människan i världen! :=D Tack för tipsen jag fått angående intensivutbildningar! Tyvärr hittade jag ingen körskola där man kan anmäla sig och betala för enbart övningskörning; man är tvungen att betala för schemalagd teori om dagarna och så har man körlektioner bara någon timme eller så om dagen. Teorin har jag ju redan avklarad och jag hade velat köra typ halva dagarna (med pauser emellan passen). Det borde vara en bra affärsidé att öppna en sådan trafikskola. I juni hoppas jag vara mogen för uppkörning, men det blir inte gratis. ;=) Jag har bokat en jäkla massa tider på körskolan i april och maj, så mitt mc-kort kommer att vara dyrast i landet. Faktiskt tror jag att mitt körkortstillstånd redan är det allra dyraste i historien, så mycket som jag lagt på övningskörning i olika omgångar. I höstas var det väl lite onödigt när tiderna ju tog slut, men jag har nog nytta av det ändå. Det är ju något roligt som jag strävar efter och som jag värderar högre än pengar. I vintras hade jag nästan gett upp hoppet om mc-kort och funderade på att sälja hojen, men så bestämde jag mig tillslut för att ge gärnet i år. Trots att jag hatar att träna balans och sådant och har ren fobi inför uppkörningen. Nu gäller det!!! Jag ska boka tid för hypnos och be om att få höra hur duktig jag är på balans osv, så jag blir av med den sista undermedvetna rädslan för att få motorstopp och falla i de långsamma vändningarna. Elfelet på min egen mc som gav den där hemska effekten är ju fixat, dessutom. Idag var det dags för årets första körlektion med lärare M på "nya körskolan". Ja, den första körturen för i år över huvud taget, faktiskt. Det blev en enkellektion (60 minuter) då vi åkte ner till bananpiren för att träna krypkörning. Lite ringrostig kände jag mig allt efter vinteruppehållet, så det var lite nervöst att börja med sådant direkt, men det gick ändå någorlunda efter några minuters åttor på asfalten. Även om jag kände mig rätt stel. När jag känt lite på balansen på det sättet bad läraren mig komma bort till fyra koner som stod i en fyrkant. Jag skulle köra rakt igenom fyrkanten och sedan svänga runt så snävt som möjligt för att köra in från sidan intill (som en fyrklöver). Det där höll jag på med några minuter och det gick faktiskt rätt bra även om jag vinglade och satte ner foten en eller ett par gånger. "Det gick ju skitbra", sa läraren. "Tycker du?" sa jag förvånat, "jag vinglade ju rätt mycket". Men vinglandet spelade tydligen inte så stor roll och läraren var nöjd med att jag inte tappat krypkörningsbalansen under vintern. Jag tog svängarna så snävt och bra som det krävdes, och vissheten om detta gjorde mig lite tryggare - och gladare. :=) Efter det provade jag den ena lågfartsbanan, den där man kör ut diagonalt från startplatsen och stannar på två ställen mitt i varvat med att man svänger runt koner i ytterkanterna, som ni kanske känner till. Den gick väldigt bra flera gånger men det blev även klumpigt andra gånger. Jag var dessutom inte säker på hur jag skulle ta den största vändningen i bortre änden riktigt och läraren kollade inte så noga. Men det känns som om jag har väldigt goda chanser att klara lågfartsdelarna trots att läraren sa att det krävs en hel del träning till och att det är bra om jag kan träna hemma (så nu får jag fråga min privata handledare). Hur som helst, blir jag bara av med den sista rädslan har jag en god chans att klara det galant! Mer nervöst blir det kanske med vändningen i högfartsbanan...? Den petiga (men duktiga) läraren som jag körde stadskörning med i höstas tyckte att jag högg för mycket med bromsen (jag är van vid min äldre frambroms som inte nyper lika hårt) och att jag inte hade tillräckligt bra framförhållning vad gäller faror, så det måste jag också visa att jag är bra på nu i vår.
En sak som är jobbig är att körskolans mc har fotbromspedalen ganska högt upp. Jag måste vinkla upp tårna litegrann under hela färden för att inte bromsa av misstag, och det ger mig kramp! För att inte få kramp höll jag ut foten helt från bromsen, men då tar det ju längre tid att bromsa när det väl gäller. På min egen mc har jag bromspedalen lite nedanför fotpinnen så att jag kan hålla foten avslappnat på pinnen och trycka ner tårna litegrann för att fotbromsa. Hur har ni det med era fotbromsar, och vad tycker ni är bäst för just er? Skriv gärna en rad i gästboken.
13 april 2006 Jag funderar på var det var jag hörde att man kan köpa plastkoner att ställa ut för att träna manöverbanorna... det har helt fallit ur minnet. Någon som vet? Idag, skärtorsdag, har det regnat mest hela dagen så man kan ju undra hur påsken ska bli. Men jag hoppas på att få ta ut mc:n åtminstone någon dag. Då ska jag passa på att se hur det går för mig att ta ner och få upp den på centralstödet, jag har haft det ganska jobbigt med det tidigare. När jag var ute med körskolan häromdagen bad läraren mig att ta ner hojen innan vi skulle iväg, för det ingår ju i uppkörningen vid lågfartsbanan. Liksom att få upp den på stödet, som läraren bad mig om nu också. Först kunde jag omöjligen klara varken det ena eller det andra. Men läraren såg vad jag gjorde för fel: När jag skulle få upp den på stödet så lutade jag mig för mycket över hojen och tittade nedåt samtidigt som jag försökte få kraften att gå uppåt-bakåt. Det var tungt! Jag fick tipset att stå uppsträckt, titta rakt fram med halsen uppsträckt och tänka mig att jag trycker ner stödet med benet alldeles lodrätt, samtidigt som handen drar bakdelen av mc:n precis rakt uppåt. Det gick som en dans, som om mc:n bara vägde något kilo! Vilken skillnad!
När jag skulle få ner den från stödet medan jag satt på den, gjorde jag felet att jag liksom stunsade med armarna som
om de vore mjuka fjädringar, och hojen bara gungade lite löjligt fram och tillbaka. Pinsamt efter ett antal försök. Hihi!
Det gäller att istället ha hårda, raka armar som stöter fram styret. Och se, det gick ju bra! Tänk vad mycket bra saker
som jag inte kommer på själv... ;=)
16 april 2006 Igår var det dags att ta ut den egna hojen ur garaget. Men först skulle den få lite smörj. ;=) MC-kompisen hade med sig sin speciella klämma att fästa kring vajeröppningar att spruta smörjolja i, och den funkar bra. Det jobbiga är att montera loss ändarna av gas-, kopplings- och chokevajrarna ur sina fästen i "manöverklumpar" på styret, respektive ett par av ändarna längre ner, för att få loss en bit vajer att fästa klämman i. Det är inte så tekniskt svårt, men lite knöligt och tråkigt. När det väl var smörjt (vilket det inte varit på flera år, faktiskt) och monterat igen, kändes det förstås jättebra. Tanken var nästan tom, så jag var dock orolig för att bensinen inte skulle räcka för både starten och färden till närmsta mack. Om jag ens skulle få igång den - jag vet ju hur det brukar vara och jag är glad för varje vår som den vaknar till liv igen. Det kanske inte varar i evighet? Batteriet monterades efter att ha stått på vinterladdning med min intelligenta laddare, men förhoppningarna om en enkel och smidig start grumlades av erfarenheten från tidigare vårar. Batteriets styrka är inte huvudsaken när det gäller att få igång min egensinniga maskin. Nej, jag vet inte vad som är problemet. Jag brukar tömma förgasarna inför vintrarna och då kan det ta ett tag innan bensinen kommer runt (men det borde räcka att jag sätter bensinkranen på PRI). Men igår fick vi bevis för att problemet inte ligger där. I höstas/vintras blev det nämligen inte av att jag tömde förgasarna, vad jag minns. Resultatet blev att vi fick precis samma problem som vi brukar ha första gången hojen ska tas ut för säsongen; man måste försöka starta den hundra gånger med olika grader av choke, sedan försöka knuffa igång den nedför den vagt sluttande backen vid garaget (och leda upp den igen för ett andra försök). Sedan, som genom ett under, gick den - som vanligt - att starta som om ingenting hänt. Eller som om den bara velat retas med oss för att den inte får sova vidare. Hur som helst verkar man alltid vara tvungen att försöka rulla igång den innan den ger sig, när man själv redan gett upp längst ner i backen där man står och funderar på vad man nu ska ta sig till. Hrm... jag måste ha fortsatt hjälp med att få igång den efter vinteruppehållen framöver, för det är ju ett jäkla jobb att knuffa igång den! Innan vi kommit ut på färd var jag redan genomsvettig. Nu när jag låtit håret växa ner till axlarna ser jag förresten så himla lustig ut när jag tar av mig hjälmen igen. Ja, värre än innan, alltså. ;=) Håret ligger platt och slickat runt hela huvudet, förutom att topparna står rakt ut som en 5 cm bred krage kring halsen. Som en inverterad page. Hehe! Jag hade hellre sett ut så här. ;=) Efter att ha fått igång motorcykeln - äntligen - och tankat och fyllt på luft i däcken, bar det av på en liten tur. Det var lite blåsigt men inte så kallt utan precis lagom. Härligt, nu är säsongen igång! :=) Jag kände mig inte ringrostig alls, däremot var det lurigt med en gammal gubbe i en grön bil som inte kände till hur man kör i rondeller. Han körde in rakt emot mig när jag kom fram till hans påfart! Tänkte han att vi skulle åka bredvid varandra genom rondellen trots att den bara har en fil? Jag hann bromsa in och släppa in honom framför mig, som tur var. I en senare rondell körde han så att andra bilar tutade. Tänk att det finns sådana gubbar på riktigt! Kompisen hade hittat och köpt åtta delbara trattar för 17-18 kronor styck att använda som koner (han hade bara sett jättedyra delbara sådana). De här trattarna ska nog funka bra även om de inte liknar koner fullt ut.
Det blev inte av att vi tränade manöverbanor ändå, för efter en tid började magarna knorra av hunger på oss båda. Vi
(läs jag) hade ingen lusta att åka ut igen för att träna manöver efter maten. Istället blev det filmtittande; den danska
"Bröder" och "Shrek 2". Men nästa gång, då ska jag träna manöver! Jag måste bli mindre bekväm och mindre hungrig av mig. ;=)
24 april 2006 Förra veckan hade jag två körlektioner på körskolan; en med manöverträning i låghastighetsbanorna och en på höghastighetsbana nummer två, som syns här under.
Den här banan hade jag inga större problem med, jag fick till och med beröm av lärare M på körskolan för att jag var tuff och orädd i undanmanövern. Serpentinkörningen gick också bra. Fast jag får erkänna att jag inte gärna skulle vilja göra detta i 60 km/h. Hihi! 50 km/h är nog min bekvämlighetsgräns. Vilken tur att den inte måste överskridas! Det är mest vändningen i bortre änden jag är orolig för, löjligt nog. Trots att jag lutar mig inåt, vilket jag gillar bättre än i slowmotionvändningarna där jag måste luta mig själv utåt och cykeln inåt. Men för det mesta gick den här svängen bra, så jag börjar få fart på självförtroendet och vänja mig vid att titta rätt (det är ju då den funkar). Jag visste inte förrän efteråt att man skulle hålla 50 km/h även på tillbakavägen i serpentinkörningen, jag höll nog bara 40-45 där. Jag får nog göra den här övningen på någon mer lektion för att visa att jag klarar av den flera gånger om och utan problem i 50 km/h. Det kändes hur som helst bra när jag hade kört den några gånger, jag gillar ju oftast att lägga ner cykeln i kurvor även om det kan kännas lite jobbigt enstaka gånger. När det är blött på marken, t.ex. Lektionen i låghastighetsbanorna (med lärare S på körskolan, fast mest ifred) gick sämre. I början går det vingligt och spänt, sedan övergår det till en mer avslappnad fas där jag kör perfekt och med flera meters marginaler, som det känns, och jag vet att jag kan. Jag HAR ju ganska bra balans, trots allt. Men så går jag efter det in i en fas av rädsla för att misslyckas och så börjar jag tappa fokuseringen i slutvändningarna. Det låser sig liksom med jämna mellanrum. Jag fattar inte vad det är med mig, och allt är ju mentalt. :=( I helgen var jag hos en vän som tog ner mig i hypnos, där jag fick genomleva vad som händer när det liksom låser sig. Då upptäckte jag att jag har en sida inom mig som hemskt gärna vill göra vändningen så snävt som möjligt och som blir förbannad när den inre armen inte låter styret gå runt fullt ut. Och den sidan inom mig som har hand om den inre armen känner sig överkörd: den vill inte tvingas till något med våld. Pust! Jag försökte få den första sidan av mig att övertala den andra sidan om att samarbeta så att båda sidorna skulle kunna glädjas åt att allt funkar jättefint. Hihi! Det här gjordes under ungefär en halvtimme eller timme (när jag redan var nere i meditation / hypnos), och sedan hade vi ungefär 15-20 minuter med positiva affirmationer; min vän talade om för mig hur bra jag är på det här och jag skulle föreställa mig att jag gjorde väldigt fina slowmotionvändningar. ;=) Vi får väl se hur stor skillnaden blir när jag väl ska göra sådana vändningar lite mer intensivt under en kommande lektion, jag har inte gett det en riktig chans än. Men förra året när jag provade en annan hypnotisör var jag mycket modigare och lugnare lektionen efter, det var en himmelsk skillnad jämfört med innan, men sedan reste jag bort på semester i flera veckor. Och så byggde jag upp en ny rädsla på grund av att min egen motorcykel fick motorstopp varje gång jag gjorde fullt styrutslag. Isoleringen kring kablarna i styrlåset hade slitits bort så motorn dog direkt när jag ville svänga och då välte ju hojen som en förgiftad råtta i dödskramper (usch, vilken liknelse!). Jag var ute på en privat körning dagen efter hypnosen nu i helgen, men provade inte att göra riktiga lutningsvändningar då. Det borde jag kanske...? Det får bli nästa gång. Istället tränade jag lågfartsbana 2, som syns på bilden här under:
Idag var jag på en entimmes stadskörningslektion med lärare M på körskolan. Jag visste inte hur mycket han skulle ha att klanka på, för jag har ju inte kört stadskörning mer än ett par gånger med professionella lärare. Men snart blev jag lugnad; jag fick höra att det märktes att jag har många timmar privatkörning bakom mig, jag är en helt annan elev ute i trafiken än på manöverbanorna - jag körde ju nästan som om jag aldrig gjort annat och särskilt rondellerna gav han beröm för och jag spanade tillräckligt bakåt inför filbyten om det t.ex stod något ivägen. Det var ju kul att höra! Men... jag måste komma ihåg att smyga förbi hindren lite mer försiktigt också, så att det inte hoppar ut någon bortom dem! ;=) I början missade jag även att lägga mig längst till vänster så fort jag kommit in på en enkelriktad gata när jag senare skulle vidare åt vänster, men det fixade jag till under resten av lektionen.
Jag blev hur som helst godkänd för momenten vi tränade idag, men fick som sagt kommentarer också. Det finns en del jag
måste tänka på inför uppkörningen (och min fortsatta körning i trafiken):
Det ska bli mig ett nöje att försöka bli en perfekt mc-förare. :=) Det är mycket roligare med lektioner i riktig
trafikkörning än på manöverbanorna, tycker jag. Undrar varför...? Hehe! ;=)
29 april 2006 Idag åkte jag och min privata handledare till en stor plan för att jag skulle fortsätta träna manöverbana 2 i slowmotion. Jag undrade hur det skulle funka med våra trattar (som vi köpt som substitut för koner), för det blåste en del. Förra gången det gjorde det kanade de iväg en bit med vindbyarna även om man lade stenar i dem. Men jag hade extra tur den här gången; någon hade placerat ut riktiga koner för båda lågfartsbanorna och även för högfartsbana 1! Det var inte en människa i närheten så jag började träna där direkt och hoppades det skulle dröja lite innan den som hade hand om konerna skulle dyka upp. :=) Jag koncentrerade mig på lågfartsbana 2 som jag hade tänkt, eftersom jag upplever den som lurigast. Och jag känner att det går bättre och bättre för varje gång. Den här gången hade jag flest perfekta rundor i den än någonsin, och jag hoppas det fortsätter på den vägen! Svårast är konstigt nog inte slutvändningen, den gör jag faktiskt oftast lätt som en plätt! Hrm... det luriga är att jag ibland kommer in för nära de två sista konerna när jag ska svänga in och stanna mellan dem för att göra slutvändningen. Jag måste alltså skärpa mig och göra en snävare sväng innan dess. En gång gjorde jag dock en lite för snäv sväng där idag, så att jag liksom nästan fortsatte runt i en cirkel. Hihi! Kroppen är bra lustig ibland... åtminstone min. ;=) Jag gjorde lågfartsbana 1 ett par-tre gånger också. Den har jag tyckt varit lätt tidigare och det gjorde jag även denna gång, men så hände det trots allt att jag kände mig osäker i själva vändningen, jag vågade inte släppa ut för mycket för då skulle jag ju inte kunna komma in ordentligt i serpentinbanan i den närmsta konen på tillbakavägen igen. Det är tråkigt att det går så ojämnt. Hur som helst har jag i alla fall mycket mer kontroll nu än tidigare i slowmotionövningarna, och då växer ju även självförtroendet samtidigt som nervositeten minskar. Men jag måste ändå fortsätta öva rejält för att bli helt kolugnt säker på alla banor. Jag är som sagt fortfarande osäker vissa av gångerna och rätt som det är måste jag sätta ner en fot för att hojen välter över för mycket om jag inte vill gasa på för mycket. När det är dags för uppkörning kommer jag att vara sämre än sämst på grund av kraftig nervositet och nästan total sömnbrist, antar jag, så allting måste sitta i ryggmärgen för att jag ska kunna kompensera det där! Åh, om jag bara kunde få sova natten före uppkörningen! När jag gjorde de två uppkörningsförsöken 2001 hade jag bara sovit någon timme nätterna före, och sådana dagar har jag uselt balanssinne! Jag är faktiskt helt yr sådana dagar och det är ju inte alls bra. Det blir nog mitt största problem - att somna kvällen före... och ju sämre jag sovit, desto mer nervös blir jag ju (över att jag inte sovit dessutom). Hrm... Senaste lektionen på körskolan i veckan som gick var en tvåtimmars körning i stadstrafik med lärare S. Först hade han tänkt låta mig träna på manöverbanorna i två timmar, men när han såg hur oengagerad jag verkade ändrade han sig (hehe) och sa att vi ju kunde kombinera trafik- och manöverträning så jag inte skulle bli helt slut. Och i slutänden blev det enbart trafik, vilket jag var glad för. Det var jättekul, och jag blev hur pigg och alert som helst för att jag fokuserade på trevliga saker hela tiden. :=) S var väldigt nöjd med min körning och jag sög i mig berömmet. Fast i början glömde jag av det där med att alltid använda fotbromsen samtidigt som handbromsen. Och jag missade en enkelriktad väg i min egen körriktning, som hade sin början innan jag kom in på den. Därför såg jag inga blåvita enkelriktningspilar, men det fanns något annat som jag alltså borde ha noterat; ett bevis för att gatan var enkelriktad. Jag mindes inga tecken på det när S efteråt bad mig stanna till för att diskutera körningen i kvarteret. Det handlade om en smal gata som svängde kraftigt åt vänster, så sikten var nästan noll. Vid nästa lämpliga korsning när jag körde på den där vägen, skulle jag ta vänster. Om man kör på en enkelriktad väg och ska ta vänster, ligger man hela tiden på vänster sida, men eftersom jag trodde det var en dubbelriktad väg försökte jag ligga så långt till höger jag kunde utan att komma för nära de parkerade bilarna ifall en dörr skulle slängas upp. När vi kommit igenom hela kvarteret kunde S inte hålla sig längre: ett skadeglatt skratt ljöd i lurarna. Hihi! Äntligen kunde han klaga på något. :=) Han undrade hur jag tyckte det hade känts, när vi stannade till strax efteråt. Och sedan körde vi samma väg igen, denna gång med honom före mig. Han pekade ut två parkeringsskyltar, en på vardera sida om vägen riktade åt vårt håll. De hade jag missat eller inte brytt mig om, men de var alltså beviset för att vägen var enkelriktad. Sedan diskuterade vi placeringar litegrann. Det var för att jag tyckte att det är lite säkrare att ligga till höger trots allt, när det är så himla dålig sikt, ifall man skulle möta en bil som kommit in på gatan från fel håll. Men S tyckte att den risken är mindre än att man kan lura en stressad bilist som ligger bakom en att man kommer att svänga höger istället för vänster längre fram och att bilisten då kan försöka köra om en precis när man är på väg att lägga sig till vänster för att svänga.
Jag blev i alla fall godkänd av S i trafiken och det var ju jätteroligt! Nu behöver jag inte ha någon mer sådan lektion
förutom den vi ska ha när ett par elever och lärare är ute i fyra timmar och kör på kurviga landsvägar (med fikapaus).
Då ska de se (eller lära ut) hur vi väljer spår, placeringar, hastighet mm. Vad som återstår för mig är alltså främst
(återigen) manöverbanorna.
Eva-Lena |
