Ett kåseri: "90% IT"
Projekt är något som drar.
Det är som om jag bara måste ha minst ett projekt på gång vid datorn numera, för att riktigt
trivas med fritiden. Att låta hjärnan ha någonting att spinna kring och pussla med och samtidigt lära
mig något nytt, trots att tiden egentligen inte räcker till. Men det ska vara olika projekt, inte något som
varar i evighet. Dessutom ska det vara något man har nytta eller glädje av, det är inte lika roligt att
göra något bara för att se om det går eller ej. Mycket av det roliga ligger nog i att börja med
något nytt, att inleda en ny fas med allt vad det innebär,
och det kan man göra gång på gång i datormiljö. Datorn ger på något sätt fler
dimensioner av förändring än det "reella" livet kan erbjuda. Ja, tänk vad roligt man har framför
skärmen nu, jämfört med hur det var i slutet av 80- och början på 90-talet! Och tänk hur
nästan alla arbetsplatser har förändrats, mycket snabbare än vi någonsin kunde tänka oss
då.
Men, det är nog att gå lite för långt att säga att 90% av oss kommer att jobba med IT inom tre år, som vissa tror och menar offentligt. Är det företagare som vill skapa en förhoppning hos de unga för att själva få rejält med resurser att välja och vraka ur; en stor grupp människor med likartad utbildning och bakgrund? ;=) Nej, jag tror mer på ett balanserat samhälle, och man måste ju se till efterfrågan även i framtiden.
Vad skulle vi, om "alla" jobbade med IT, i så fall informera varandra om? Att vi finns till? Att vi sitter i suuupercoola centrala lokaler, och att vi är jämlika (med avseende på könet, som folk brukar referera till när de talar om jämlikhet) - att båda könen får programmera och vara chefer? Men är de andra IT-arbetarna verkligen intresserade av detta? De är ju själva jämlika och sitter själva i superhäftiga lokaler, centralt förstås (ingen vill egentligen distansarbeta, det är bara en modefras. Nej, alla vill enligt trendskaparna bo och jobba i Stockholm och ha så hög lön som möjligt).
Så, de 10% som återstår av den tänkta arbetsföra befolkningen, vad ska de göra? Runt 4% är väl bönder idag, om jag inte minns fel, och mat måste vi ju ha. Sjukvård vore väl bra också - hur många jobbar inom vården? Färre och färre, vet jag, men vi kan inte lägga ner allt vi har. Skolor ska vi väl också behålla. Kanske har de som säger att 90% av oss kommer att finnas inom IT-branschen tänkt sig lärarna som IT-arbetare, eftersom de ju jobbar med information. Nåväl, de är ändå inte så många, också de en krympande skara. Hrm...
Jo!! Nu vet jag vad de menar! Så här ser det förstås ut om tre år:
Bilarna kan försvinna till förmån för IT! Varför bygga bilar när alla ändå bara
sitter i Stockholm och informerar varandra? Hela Stockholms innerstad har byggts om till en IT-arbetsplats och folk bor
på kontorsvindarna; nära till jobbet! Bilbyggarfolket bildar ett nytt bolag och flyttar till centrala Stockholms
kontorslandskap, där de informerar om att de inte längre bygger bilar utan informerar istället.
Datortillverkarna slutar tillverka datorer för de hinner inte med denna bisyssla då de hela tiden måste
informera andra om att de numera istället informerar. Barnomsorgen krymper och man installerar webbkameror som
övervakar vuxenfria dagis-salar. Butikerna har stängt. Varorna finns nu bakom pansardörrar, där de
plockas av robotar och bevakas genom script och webbkameror i ett fjärrstyrt system, kontrollerat av IT-personal i
supercoola lokaler i centrala stán. Varorna slussas ut till kunderna via de få procent människor som jobbar
utanför IT-branschen. De som inte jobbar med logistik bygger kontorslandskap.
Ett påträngande problem är att det högsta huset har fått stopp i toaletten (den där lilla i hörnet, där de mest nödiga brukar sitta alldeles för länge, enligt övervakningskameran på plan 27). Man har informerat övriga i staden om det, men ingen kan göra annat än att vänta sig att obehagligheterna sprider sig nedför husets vattensystem. Ingen är längre aktiv inom VVS. Det har också gått en huvudsäkring utanför före detta frisörernas IT-byggnad, så de kan inte alls informera om shampo som de hittills gjort i sina supercoola, numera mörklagda lokaler, och inte heller får de reda på att toaletten på 27:e våningen hos före detta bokförlaget (numera IT-folk som informerar om historiken bakom det tryckta ordet) är helt ur funktion. Å andra sidan, det skiter väl de i.
Nja... jag vet inte riktigt om jag är en modern människa, det är så svårt att tro på experterna! Men, en dag om tre år lär jag väl få se verkligheten som den faktiskt är, och inse hur trög jag var. Kanske lika bra att redan nu påbörja projektet med att försöka bygga mig en tidsmaskin, så jag kommer tillbaka. ;=)