Anna som cyklade till Istanbul

Inforuta: Tanken bakom
Välj intervju
Åter huvudsidan

Anna... är en helt vanlig kvinna. Men som alla andra har hon sina egna erfarenheter i bagaget, och i denna intervju kan vi bland annat läsa om hur hon som 53-åring upplevde sin fyra månader långa cykelfärd till Istanbul 1998. Eva-Lena Andra utmaningar: MARATHON.SE Frisk Istanbul Livscykeln (Annas webbplats).

Det är inte vanligt med 53-åriga kvinnor på långa cykelutmaningar. Har du alltid varit äventyrlig och/eller sportig av dig, och i så fall på vilket sätt? Jag är inte alls sportig men har sedan barndomen drömt om stora äventyr. Jag läste reseäventyr och drömde mig vart som helst. Aldrig trodde jag dock att äventyren skulle drabba mig. Jag är också en person som inte vill göra det alla andra gör för det känns inte spännande. Det är anledningen till att jag till ex aldrig har rökt en enda cigg. Det har alltid känts häftigt att säga "Nej tack." Det häftigaste är egentligen sådant som händer varje dag. Att hämta tidningen barfota varje morgon året runt och känna skillnaden på vädret i fotsulorna. Eller att sova i tältet i trädgården och lyssna på ljud i natten. Det är en höjdare! Yieee! I början av juni 1998 trampade du ensam iväg för en flera månader lång cykelresa från Ramlösa till Istanbul. Hur kom det sig att du valde just detta mål, och hur tänkte du dig att det skulle bli när du kom fram? Turkiet och Istanbul valde jag för att det är långt borta och delvis på en annan kontinent, Asien. Istanbul är exotiskt och har ett sago/mystikens skimmer över sig med sultanerna, haremet, färgerna och alla rikedomar. Det kändes också lite "farligt". Dessa känslor är romantiska barndomskänslor som jag hade kvar när jag bestämde mig för Istanbul. En del av dom känslorna har jag lyckligtvis kvar. Samarkand är väldigt lockande av samma anledningar. Jag trodde att Istanbul skulle vara mindre än det var, mer religiöst och att jag skulle känna mera av det kittlande farliga i gränderna och bazarerna. Att jag skulle möta något för mig helt okänt. Hur skilde sig det verkliga målet, på alla plan, jämfört med hur du hade tänkt dig det? Istanbul var inte så österländskt och magiskt, visade det sig. Det var mer vardagsvanligt än jag trott och det vilade ingen mystik över bazarerna. Nästan alla hade mobiltelefon, även kvinnor med slöja. Min känsla av tomhet var besvärlig ett tag. Jag ville cykla vidare. Känslan av HURRA! JAG GJORDE DET! kom aldrig. Det kändes alltså inte som något särskilt märkvärdigt att jag cyklat 5300 km till Turkiet. Jag trodde att jag skulle lysa av stolthet, men jag upptäckte att det inte ens var nödvändigt att folk visste om att jag cyklat dit. Under resans gång hade Istanbul förlorat något av sin status som det stora målet, eftersom jag upplevde varje dag som ett mål efter ett tag. Det var - ta mig tusan - ett äventyr varenda dag! Fast Istanbul var såklart jättehäftigt ändå och värt varenda svettdroppe på vägen. Kan det vara så att några människor har en inre drift att sträva efter starka och tydliga bekräftelser på att de kan och är något, för att må bra, och därför utsätter sig för risker och utmaningar som de egentligen inte njuter av eller orkar med? Säkert har vi alla ett behov att synas och vara intressanta på något sätt. Att få bekräftelse på att man är värd något, och då brukar det sällan räcka med att helt enkelt vara den man är. Ofta vet man ju inte ens vem man är. Däremot har jag svårt att föreställa mig att någon orkar med att t.ex skava på en cykelsadel i 530 mil om man inte har en aning om varför man gör det. Eller om drivkraften är att bevisa något för andra eller samla poänger - då njuter man inte av att cykla 19 km uppförsbacke i 37 graders värme. Vilket jag kunde känna att jag gjorde. Njöt av att min kropp gjorde det jag ville och orkade med det. När du trampade vidare på raka och långa sträckor utan några spännande vyer, eller med regnet piskande i ansiktet, hade du då några särskilda tankar som du jobbade med för att få tiden att gå på ett roligare sätt? Nej det hade jag inte. Däremot upptäckte jag att det kändes härligt att inte vara beroende av vädret, uppförsbackarna, värmen, blåsten eller andra motigheter. Jag kunde ta mig fram oavsett hur det var med dom sakerna. Det gav mig kraft och en känsla av att inga hinder egentligen fanns. Att jag kunde göra vad som helst - det tror jag att jag också ska göra! Det fanns få ställen där jag inte tyckte att vyerna var spännande åtminstone på något sätt. Tråkigt hade jag bara den 6:e augusti på en camping i Grekland. Det berodde på att där inte fanns så många människor, ingen mat att köpa och ingenting att cykla och upptäcka och att jag var tvungen att nästa dag cykla på motorväg. Det är svårt att svara på frågan "Var det inte jobbigt?" för jag måste svara NEJ. Samtidigt kan jag ju inte förneka att det var jobbigt på många sätt - men även det jobbiga upplevde jag som positivt. Hade du en vilja att utvecklas inom dig själv åt ett visst håll under resans gång, eller var du mest inställd på att klara utmaningarna och känna att du kunde koncentrera dig fullt ut på ett särskilt mål? Jag hade en vilja och en önskan att kunna vara ensam i min stora ensamhet som jag haft sedan fyra-årsåldern. Jag ville känna hur det var att inte kunna fly utan cykla igenom ensamheten och lämna den bakom mig. Jag ville också bli klar över att det jag vill göra, det kan jag göra oavsett hur gammal jag för tillfället är. Det vill jag också tala om för andra, särskilt kvinnor, att det är fullt möjligt att spränga gränser även efter fyllda 35. Fanns det tillfällen när du kände att du inte räckte till, och hur kom du över dessa i så fall? Ja. Det fanns flera sådana tillfällen och jag har inte kommit över dom - Jag gråter när jag tänker på barnen som sålde pappersnäsdukar på caféer där jag njöt av frapé och macka, eller barnen som sniffade lim på Galatabron i Istanbul. Jag gråter för att jag inte kan göra något och jag gråter för att jag inte gjorde ens det lilla jag kunde ha gjort. Jag gråter när jag tänker på en liten pojkes tårar när han insåg att jag inte skulle köpa näsdukar - klockan var då över 23. Jag gråter över mitt eget svek. Tycker du att resan var en kamp mellan din vilja och din kropp, eller var du mestadels i harmoni och snäll mot dig själv? Min kropp gör ungefär som jag vill och det var väldigt roligt att upptäcka. Jag upplevde inte någon kamp med något, och med det vill jag inte säga att uppförsbackarna var lätta eller att allting flöt jämnt och stilla. Efter ett tag började jag laga min egen mat och ha vissa dagliga rutiner. Då kändes det mer som att tältet var mitt hem och att jag tog bättre hand om mig genom att kocka maten, städa och tvätta varje dag. Vilken händelse eller upptäckt under resan satte djupast spår? Det var mötet med mig själv. Att inse hur rädd jag var för allt möjligt, hur mycket fördomar jag hade, hur förljugen och svekfull jag kunde vara och att mina barn hade varit värda en bättre mamma - det var inte roligt och jag grät bittert. Men samtidigt upptäckte jag också hur kärleksfull jag är, så kraftfull, sensuell och rolig. Och att mina barn ändå hade en mamma som var bra på många vis. Jag kunde se juvelen i min själ. Att se mig själv i all min nakenhet gav mig stora känslor och gjorde mig till en bättre människa. Hände något roligt eller konstigt som du skulle vilja berätta om? Det hände roliga saker varje dag. Vissa dagar hände mirakel och andra dagar var magiska. Det mest magiska var att kunna kommunicera med känslor när man inte förstod varandras språk. En rolig händelse redan första timmen: I min första riktigt långa uppförsbacke i Danmark blev jag på det klara med att jag skulle vara ensam. Jag blev ledsen och grät bittert. På mina tröjor stod tryckt "On my way to Istanbul", så mitt i backen slog en dansk cyklist mig på axel och frågade om jag verkligen skulle cykla till Istanbul. Jag vände mitt tårdränkta ansikte mot honom och hulkade JAaa-a. "Jag förstår att du gråter, för det är långt kvar!" svarade han. Då brast jag i skratt! Första gången jag la märke till att jag gav en helt vanlig, enkel människa ett stort värde var en magisk dag i norra Grekland. Jag stannade för att köpa två persikor och två päron i ett stånd vid vägkanten. Mannen som sålde trodde inte sina öron när han förstod att jag inte skulle ha två kilo av varje. INGEN hade bara handlat två stycken tidigare. Bonden såg ut som om han växt upp ur marken han stod på - brun, smutsig och brunögd med bruna tänder. Han hette Thanasis. Thanasis ville att jag skulle sitta på hans bänk en stund, så jag klev av cykeln och satte mig. Han skalade persikor och klyftade dom i lagom munsbitar. Han berättade om sina fruktträd - att de var det käraste och viktigaste han hade i livet. Dom ville han visa mig! När vi gick där i hans odligar kände jag hur stort det var att Thanasis ville visa mig det käraste och viktigaste han hade! Det känns stort fortfarande. Jag insåg vilken resurs andra människor är för mig när jag slutar värdera dom. Samtidigt blir ju jag själv en resurs för andra. Det är en höjdare! Fanns det några platser du kände starkt att du måste återvända till? Ja, många. Förutom till alla underbara människor vill jag åka till Valensole - en liten by mitt i världens största lavendelfelt i Provence. Till Imperia i Italien vill jag åka - till Silvano vars katter inte får vara ute på natten, men som han byggt ett dass till med väggar av glas för att dom ska se stjärnorna och månen när dom är ute och kissar. Dasset kan dom komma till genom ett hål i väggen. Jag vill åka till den grekiska ön Thassos där jag bara kunde vara i morgonen utan att behöva göra något alls mer än att just VARA. Jag vill åka till Istanbul - hoppas möta den lilla pojken vars näsdukar jag inte köpte och dela med mig av mitt. Egentligen vill jag göra resan igen. När du kom fram till Istanbul, hur tog du dig sedan hem igen? Jag åkte tåg, Balkan Express, till Budapest där jag bytte till tåg mot Berlin där min man hämtade mig med bil. Fast jag cyklade hem från Bjärred med all packning. Resan med Balkan Express var förfärlig, men jag skulle inte vilja vara den erfarenheten förutan. Jag känner djup sympati för alla som måste utstå förnedrande och obegriplig behandling för att man inte kan eller vågar protestera. Livet i Sverige består för de flesta av oss av dagliga rutiner som vi är tvungna att följa för att inte belasta vår omgivning. Tror du det är så att många måste förtränga en del av sig själva för att orka med det "utvecklade och civiliserade" samhällets monotona krav? Jag tror att många känner att de måste, men jag tror inte att vi måste. Om vi alla skulle lyssna på oss själva mer, vad det är vi egentligen vill, ta oss själva och våra behov på allvar och vara mer i det vi gör - då skulle utvecklingen fara i höjden och makthavarna bytas ut i rask takt. Men att orka stå pall och vara självbejakande är inte lätt, och för med sig mycket ensamhet till att börja med. Men har man en gång mött sig själv med det goda och det onda - då ser man sina möjligheter och vill inte gärna svika sig. Fast det kräver mod och arbete. Vårt samhälle ser jag inte som särskilt utvecklat eller civiliserat. Vi utvecklar en mobiltelefon mer än vårt eget inre. Det är inte så smart. Har du efter din hemkomst tänkt någonting på hur vårt samhälle skulle ha kunnat fungera på ett annat sätt, för att passa fler av oss, eller hur vi själva kan göra våra liv mer levande utan att skada andra? Vi har det samhälle vi själva har skapat. Men om vi kunde känna och inse hur vi är besläktade och länkade i vår natur - höra hjärtslagen från moder jord, då skulle vi alla få det bättre. Som det är nu besöker vi naturen då och då och vi känner inte igen dess ljud, dofter och ande. Jag tror att vi lever i alldeles för stora och komplicerade samhällen. Vår energi går åt att tillfredsställa andras behov och vi förlorar oss själva i marknaden. Vi tror att pengar och saker gör oss lyckliga och jobbar som iglar för att nå den materiella fullkomligheten. Jag tror att om jag respekterar mig själv, respekterar jag automatiskt min omgivning och låter mig inte skadas av att andra är som dom är. Då blir jag också mer levande. Du skrev på din webbplats att du efter resan ville hålla föredrag om att skapa en attraktiv framtid och visa på nya möjligheter. Är det någonting du gör idag? Jag ger föredrag om min resa och det är väldigt roligt. Men min självtillit är fortfarande klen på det sättet att jag inte vågar säga upp mitt jobb och tro att det jag säger och skriver skulle intressera andra, eller att mina idéer bär så att jag kan försörja mig på dom. Men den dagen är nära! När jag läser det du skrivit efter resan, ett kort stycke på sidan "Vad hände sedan?", får jag bara veta: -Ett helt år har gått sedan jag trampade iväg. Ett händelserikt och långt år. Först dom nästan fyra månaderna på väg och sedan en långsam tillvänjning till det vanliga. Det har inte blivit "det vanliga" igen. Det har inte heller blivit som jag tänkt. Hur har det gått, frågar jag mig lite oroligt. Jag hoppas du hittat något nytt roligt att utmanas av även på hemmafronten!? Jag trodde att det skulle bli lättare att sluta mitt jobb än vad det visat sig vara. Jag har också sett att jag levt mitt liv utan att ha några mål egentligen. Självfallet är det därför helt nytt för mig att planera, strukturera, sätta mål och delmål. Det är verkligen ett blankt blad, jag tränar mycket och det är svårt. Ibland förstår jag inte hur jag ska göra och behöver hjälp i planeringen. Jag har för många saker i huvudet samtidigt och vill få ut allt samtidigt. Jag jobbar hårt med struktureringen - men det tar tid. Att se att det är på detta sätt för mig är helt nytt! "Det vanliga" har förändrats eftersom jag upplever mycket mer varje dag än tidigare. Jag kan känna mig vansinnigt upprymd av att vara med mina vänner. Eller av att se skuggorna från fallande snöflingor när jag cyklar i gatlyktornas sken. Eller när min man säger att mina läppar smakar honung. Tiden går inte fort längre och ibland vet jag inte vad det är för dag. Jag kan inte påstå att alla problem har löst sig, men nu kan jag se vilka problemen är och kan lättare hitta lösningar. Till sist, är det något särskilt du skulle vilja säga? Att passera gränsen där jag inte orkar mer gör mig underbart gränslös. Det tror jag gäller alla i allt vi gör. Så jag vill uppmana alla att springa längre än ni orkar! Tack för att jag fick intervjua dig, och lycka till i resten av livet. Tack för att du ställde frågorna. Det har varit roligt och känslosamt att svara. Varje gång jag ger mig in i att svara på sådana här frågor upptäcker jag att livet är en jättehöjdare och vi har alla möjligheter. Det gäller att se dom - ta dom och leva!

Upp igen
Åter huvudsidan

Antal besökare: 204 mellan 99-08-19 och 02-02-25.
sedan 02-03-01