Forts: Dödsdömd

"Jag blir sämre och sämre. Jag ligger på vår soffa; vi ser på TV - sonen och jag. Sonen har givit upp - liksom jag väntar han på att jag skall dö. Vi talar om döden."

"Hur gör man?" Säger sonen. "Hur gör man...när man dör?" Jag säger att jag inte vet men att jag tänkt en del på det, eftersom det ligger framför mig själv.

"Jag tror...", säger jag, "jag tror att man bara lägger sig ned, helt enkelt? Man lägger sig ned och dör. Precis som djur gör: de går undan; vill vara på en enslig plats - för sig själva. Så lägger de sig ned. Så dör de. Så gör man nog? Om man hinner lägga sig ned, vill säga. Jag hoppas att jag hinner det! Att jag känner när det är dags!"

Sonen säger: "Vill du också vara ensam, nu när du dör?". "Nej." Säger jag. "Vi är väl också djur, men nej. Jag vill gärna att du är hos mig. Om du själv vill."