Dödsdömd
Carina frågade om jag hade lust att försöka tolka en dröm hon nyligen haft, som kändes väldigt obehaglig. Här följer hennes målande beskrivning av den (som jag har kortat ner lite):

"Jag får reda på att jag är svårt sjuk - jag skall dö. Inför detta faktum reagerar jag med...ingenting? "Jaha, ja!" Säger jag bara. Är jag i ett chocktillstånd? Det verkar inte så, ty dagarna går och jag fortsätter att känna bara "Jaha, ja!".

Sonen är mycket upprörd och ledsen. "Finns det ingen behandling att få?!" Säger han, upprepade gånger. Jag bara skakar på huvudet: "Nej...". Sonen säger: "Jamen, har du frågat då!!!?". Jag skakar på huvudet igen: "Jag bryr mig inte så mycket om det.".

Sonen blir mer eller mindre vansinnig och sätter igång att ringa runt; till läkare, sjukhus...överallt. Han får en tid, hos en läkare. Jag vill inte följa med. Jag vet inte varför - här är drömmen lite märklig, ty sådan är jag väl inte i verkligheten?... jag är väl en människa som vet vad jag vill och som kämpar för att få det (som) jag vill? - men jag påtalar igen att det inte är någon idé att försöka.