Fredos sammanträffande, forts:

Lite mer än en vecka senare står jag med min bror i köket hemma hos mamma och samtalar. Anledningen till att jag är hos henne nu är även den speciell; som sagt så hade vi en ytterst dålig relation och det skulle aldrig ha fallit mig in att besöka henne om det inte nu varit för det faktum att hon fått ett telefonsamtal från polisen (eftersom jag var omyndig gick en del av kontakten naturligtvis mellan mina föräldrar) och jag pallrade mig dit för att lugna ner henne och slippa tjat och hot om soc och tvångsplacering och allt som var aktuellt då.

Jag drämmer i mot henne och går hårt åt med att hon ska skita i allting jag gör och nånsin gjort, varpå hon börjar gråta och nästan ramlar ihop, något som jag tolkade som att hon fick ett sammanbrott (hon har alltid haft problem med nerverna) och jag ångrade mig direkt och försökte gå lite varsamt istället för att vara en framfusig skitstövel. Då berättade hon i en lugn men jobbigt saklig takt att hon hade cancer.