Fredos sammanträffande, forts:

En natt, när jag var 17 år gammal, drömde jag att jag fick veta att mamma låg på sjukhus och var döende. Drömmen var mycket hetsig och jag reagerade såsom jag skulle ha gjort i det verkliga livet, sökte upp henne på sjukhuset helt förstörd och fick veta att hon var döende i cancer och att hon undanhållit oss denna information för att inte oroa oss. Det sista jag kommer ihåg av drömmen var att jag grät och var så besviken på mig själv över att ha gjort så här med henne, tappat kontakten och varit omöjlig, och jag kände en sån frustration över att det nu var slut och att jag inte kunde göra någonting. Det klassiska med allting man skulle ha viljat gjort, säga..göra..ja hela listan!

Efter ett tag vaknade jag kallsvettig och med tårar i ögonen; allt kändes som att det var sant, men jag förstod till slut att det varit en dröm. Tacksamt somnade jag till slut om och sköt som vanligt på framtiden att fundera över drömmen.

Dagen efter var jag mitt vanliga jag och reflekterade inte särskilt över drömmen, det var en dröm, en obehaglig sådan, men fortfarande bara en dröm.