Boksnack

Under avdelning Boksnack klottrar jag ner lite åsikter om böcker som kanske hamnar bland boktipsen framöver - eller kanske inte passar där alls.

"Elva minuter" tänker jag inte recensera eller tipsa om, det blir bara en kort notis här istället. Den är helt enkelt för simpel. Jag läste denna roman om kärlek och sex lite stapplande och väldigt tvekande, sida för sida, med tanken att på nästa sida så kanske den skulle bli bra...? Nähä? Men nu då... nu kommer vi kanske till det intressanta? Tillslut hade boken tagit slut. Så tråkig den var! Antagligen tycker inte någon över tjugo att den är särskilt läsvärd. Eller? Den känns mest som en tonårsbok från sjuttiotalet, trots att författaren menar att den tillför läsarna något helt nytt kring sexualitet. Mycket underligt. Åtminstone trodde jag att han skulle slå hål på gamla föreställningar om sexuellt frivilligt våld, som handlingen kom in på, men han hade samma föreställning som de flesta andra verkar ha. Jag kommer nog inte att chansa på mer läsning av Paulo Coelho, trots att jag tyckte mycket om "Alkemisten". Anledningen till att jag gav "Elva minuter" mer än de första tveksamma elva minuternas läsning, berodde på att jag förväntade mig ett lite större djup efter att ha läst just "Alkemisten". Fast var den egentligen särskilt djup? Hrm... minns faktiskt inte riktigt...

Upp igen!

"Psychic warrior" handlar om CIA:s hemliga Stargateprogram med fjärrseende spioner, varav en av dem är författaren själv. Att vara fjärrseende är detsamma som att se och röra sig på främmande platser, men utan sin kropp, under djup meditation. Jag har sett en dokumentär om sådant spionage, som var mycket vanligt under "kalla kriget", och många kunde bland annat peka ut på metern när var andra länders agenter befann sig, även på andra kontinenter. Avstånd betyder ingenting i sådana sammanhang. Det hade kunnat bli en mycket intressant och tänkvärd roman, både om hur fjärrseende fungerar i stora drag och om hur det använts av militära myndigheter, liksom om hur utsatt och illa behandlad man kan bli när man vill lämna en såpass hemlig verksamhet. Istället blev jag tvungen att avsluta läsningen mitt i boken. Utan att författaren då hade lyckats förmedla något som helst intressant om just fjärrseendet och verksamheten däromkring som han var med om. Här har vi ett typexempel på någon som absolut inte ska skriva sina memoarer själv, utan lämna över det till en redaktör eller författare. Vem som helst med skrivarvana och känsla för timing hade kunnat göra det bättre. David Morehouse ägnar i den här boken mest energi åt trivialiteter som hur kaffeautomaten funkar och vad en flaska läsk kostar på kontoret. Frustrerande seg läsning! Jag har inte ord för hur uttråkad jag blev, vad är det för vits med att skriva sådan skit när man sitter på så unika erfarenheter? Jag orkade faktiskt inte vänta på att han skulle komma till väsentligheterna...

Upp igen!

Jag blev nyfiken på denna Anneli Jordahls bok om klasstillhörighet och -resor efter ett litet föredrag på Bokmässan i år. Hennes charmiga och öppna sätt att blanda personliga känslor och förhoppningar med en mer allmän jämlikhetssträvan i kulturvärlden, kändes friskt och levande. Det gjorde mig intresserad av hur hon kunde tänkas ha resonerat i fördjupningar i boken. Jag såg fram emot att försöka analysera det här med klass själv i en text också - det började klia i fingrarna direkt. ;=) Tyvärr blev det inte någon särskilt djup läsning, men jag tyckte trots allt om den lättsamma tonen och intervjuerna. Och jag skulle ändå inte kunna skriva någon bra text om klass. Anneli tycker att vi måste se till att öka vår klassmedvetenhet. Det är lögn att vårt samhälle mest består av medelklass. Själv har jag inte funderat så mycket på det här med klass; för mig har det bara varit en del av människors uppfostran, villkor och öden, likaväl som att andra faktorer spelar in. Jag har nog tänkt ungefär som att om man kan språket dåligt, ramlar man ur sina tidigare upparbetade roller och karriärer när man kommer till ett nytt land. Då är man kanske av god klass, utan att det syns utåt, och behandlas som en sämre människa. Man får sämre villkor på alla plan, vilket leder till sämre framtidsutsikter och sämre självförtroende. I sådana situationer hjälper det inte alltid att vara av god klass: man har nästan bara nytta av den inom sitt naturliga område. Nej, visst är det inte så "bara"... de flesta håller ju sig på välkända områden och kammar därmed in all bonus de kan få ut. Men det här med den ökade invandringen gör det intressant att tänka på om klassfrågor är värda att ta upp, tycker jag. Klassmedvetenhet är för mig bara detsamma som en önskan om grupptillhörighet; man vill tillhöra en klubb där alla liknar varandra, har samma traditioner och samma intressen. Har man inte det, så lär man sig låtsas. Genom att använda "hemliga koder" kan man hålla utomstående borta från gemenskap och förmåner. Koderna gör dessutom att man slipper göra fel i sitt sällskap. Det är ju en dödssynd att göra bort sig. ;=) Om man inte tar hänsyn till andra, kommer man inte lika långt som när man samarbetar. Det är ännu en fördel att tillhöra en grupp, som motarbetar andra grupperingar som strider om revir. Människor av samma klass kan vara en grupp - människor från samma kön eller samma land en annan. Alla försöker skaffa sig fördelar av olika slag, och alla anser sig vara "förmer" än de andra gruppernas medlemmar. För mig är "dålig stil" detsamma som "av sämre klass", även om man är född med silversked i mun. Men så ser förstås inte allmänbildade på saken. Klass innebär istället en viss gradering inom ekonomi, bildning, sociala koder, traditioner, självförtroende och kontakter. Anneli Jordahl har länge pratat om klassmedvetenhet i motvind, eftersom många inte tycker det går att använda sig av begreppet längre. Det är föråldrat att tala om klass - samhället har ju förändrats; det finns så många olika orättvisor och livsvägar numera. Men Anneli ger sig inte. Hon vill se fler med bakgrund i arbetarklassen ta sig in på kultursidorna, där hon själv huserar, eftersom det för henne tycks vara en symbol för medelklass, och eftersom det skulle bli roligare recensioner och artiklar. Hon vill att fler ska ha samma möjligheter som hon haft, men i verkligheten blir det bara färre och färre. I sak har hon ju rätt. Men inom mig undrar jag vad det är för "medelklass-aktigt" att skriva om kultur. Varför är det "fint"? I mina ögon ser jag det som ett arbete som de flesta med skrivförmåga och kulturellt intresse enkelt skulle kunna utföra. Jag förstår mig helt enkelt inte på det här med klass. Jo, jag inser att de som kommer från bättre klasser antagligen gärna skriver om andra slags verk än de från arbetarklassen, men i sak är det väl ingen skillnad på arbetet...? Hur många är det förresten som lider av att det inte står så mycket om "enkel kultur" på kultursidorna? Och hur många läser dem över huvud taget? Jag läser sällan tidningar eftersom jag inte prenumererar (det skulle bli enorma pappershögar som jag aldrig hinner plöja igenom), men får jag tag i en tidning är kultursidorna de första jag slår upp. Detta trots att jag inte kan något om det, och tillhör arbetarklassen. Det är nästan som en konstart i sig som jag studerar, deras texter om andras texter. Det roar mig att läsa formuleringarna om litterära eller konstnärliga verk, trots min stora okunskap. Men det verkar vara ganska ovanligt...? Några har sagt mig att det måste vara på sin höjd några enstaka procent av den svenska befolkningen som läser kultursidorna. Hrm... på min huvudsida har jag lagt upp en fråga angående detta att besvara. Om det nu är så få som läser sidorna - beror det då på att de mestadels inte är skrivna av människor komna ur arbetarklassen? Tja... kanske. Men jag tror att alla tar till sig den kultur de känner för, ändå. Den kultur eller litteratur som inte nämns på kultursidorna lockar människor ur arbetarklassen med "enkel smak" från andra håll. Det tipsas på TV, i kvällstidningar, på Internet och vänner emellan. Man klarar sig gott utan kultursidorna, även om de kan vara underhållande. Anneli berättar hur främmande hon ibland kan känna sig i arbetarklassmiljö numera, trots att den tillhör hennes bakgrund. Men så är det nog för många även inom arbetarklassen, tror jag. För att smälta in allt bättre i medelklassmiljön, lär hon sig hela tiden nya koder. Och det märks att hon vill markera var hon befinner sig idag - här är ett litet citat: "Ragnar Thoursie bor i ett anslående bostadsområde, Kvarnbacken strax utanför Alingsås, fem mil från Göteborg. När jag anländer i taxi och kikar upp mot höjden liknar det ett hotellkomplex vid Medelhavet." Får jag fråga vad taxin har med saken att göra? Här kommer ett annat exempel: "Vid ett kafébord i Lissabon gjorde jag och Katarina Wikars - producent på P1:s kulturredaktion, hon refererar ofta till gamla borlängeväninnor på glid i sina radioprogram, en skämtsam lista över vad som utmärker arbetarklassen..." Och vad gjorde det för skillnad i listan att de satt i Lissabon och skrev den? Det känns alltså lite svårt att ta till sig vad det är Anneli egentligen vill säga med den här boken. Det är nästan så att jag tror att hon bara vill visa att hon lyckats med sitt liv. Att hon mellan raderna säger att om man inte tar sig ur arbetarklassen är man inte riktigt lyckad, även om man har sitt hjärta där och trivs som fisken i vattnet. Men hon har kvar sina sympatier med dem som inte gjort klassresan från arbetarnivå. Jag känner i min tur sympatier med henne, som människa i försök att se sig själv och andra i ett system. Hon gjorde också ett trevligt intryck under föredraget, jag fick lust att slå mig ner med ett glas vin för att diskutera livets frågor med henne. Men det går nog inte att arbeta fram ett bättre samhälle genom klassmedvetenhet, eftersom annat än utbildning spelar så stor roll. Invandrarna med högskoleutbildning i sina hemländer arbetar t.ex ofta inom lågklassyrken här. Annelis definition av medelklassen är att ha genomgått högskoleutbildning, men hur mycket hjälper det dem? Klassfrågorna gör varken till eller från i sådana lägen. Bäst i boken tycker jag är intervjuerna med mamman, David Lagercrantz och den egensinnige Ragnar Thoursie. Hon får fram levande porträtt av dem, trots det lilla formatet. Och så gillar jag hennes sätt att skriva, som är lättsamt och en aning "förnumstigt" på en gång. Men jag tror ändå inte jag lägger in "Klass - är du fin nog?" som ett rekommenderat bokköp.

Upp igen!

För den som är intresserad och vill veta mer om boken, tänkte jag här berätta att i min gästbok skrev besökaren Janne några rader, efter att ha läst min recension av "Alkemisten": "Läste så mycket om den, och bestämde mig också för att läsa boken, men blev aningen besviken. Kanske var min förväntan för stor, men jag tyckte den var lite väl...flummig. Liknade mer de där "må bra artikarna" i veckotidningarna, som går på om att du kan påverka ditt liv, bara du "lyssnar till ditt hjärta, och att du skall vara uppmärksam med tecknen som dyker upp på din vandringsväg " !!?? Har lika svårt för det där om att hela universum på något vis skulle mobiliseras och hjälpa varje människa som vill uppnå sina mål... Så tycker jag, men det beror kanske på att jag hellre läser böcker som ger mer handfasta råd." Jag svarade: "Alkemisten hade jag inte hört något om innan jag öppnade den, så själv var jag helt utan förväntningar. Såg den inte heller som en "lärobok" i hälsa och lärde mig inget nytt - liksom jag inte heller önskade mig några goda råd. Om man tycker om boken eller ej kan alltså bero på varför man läser den, eller vad tror du? Jag delar inte författarens tro på att det bara är att tråna efter något, så kommer alla krafter att samarbeta för att man ska få det. Däremot är jag inte helt säker på att vi inte har ett, i grova drag, förutbestämt levnadsmönster. Det låter jag vara en öppen fråga. Det jag tyckte om var helt enkelt den positiva atmosfären och äventyret i sig. Och visst var alkemisten på sin häst ganska sensuell? Hihi! Författaren beskrev stämningar och miljöer bra, tyckte jag, och fick fram sitt budskap om att var och en har sin egen väg att gå, utan att låta det ske genom moralkakor. Även om det hängde på gränsen ibland. ;=) Att var och en har sin väg att gå, tycker jag också. Men vi försöker tvärtom vara så likriktade som möjligt. De flesta följer strömmen, och har inte heller några tankar på långsiktiga, samhällsnyttiga investeringar, utan vill ha kortsiktiga materiella vinster. Visst har vi ändå litegrann att lära av denna filosofiska äventyrsbok? Och så skrev Janne till sist: "Ang. Alkemisten, så köpte jag den av ren nyfikenhet, efter att ha läst och hört så många som rekomenderade den, Köpte den kanske, just med förväntningen av att lära mig något nytt. (Vilket jag inte gjorde.) Den positiva atmosfären i boken, är väl just det som man kan ta till sig. Och tankens kraft är betydelsefull, inte snack om det, likadant det där om att man skall tro på sina drömmar. Tyckte bara, att det där har man läst förut. En annan viktig sak, är som du säger att vi alla har en EGEN väg att gå. Tänk om alla bara skulle "flyta med", och aldrig våga pröva något nytt, bryta ny mark, gå ifrån det invanda. Inga nya spännande böcker,filmer... Apropå tankens kraft, kan jag rekomendera ( om du inte har läst den) "Att välja glädje" av Kaj Pollack. Av titeln kan man tro att det handlar om någon ekumenisk församlingsbok, men det är det alltså inte. DEN boken gav mig verkligen en del nya aha-upplevelser. Men det är en annan historia, och ett annat inlägg, detta blev väldigt mycket text, slutar här.." Liten slutkommentar från mig: "Tackar för bidraget till bokavdelningen! Jag gillar själv att hitta resonemang kring böcker jag är nyfiken på, så det är kul att kunna spara dina synpunkter till andra besökare som kanske vill veta lite om "Alkemisten". Tror också att tankens kraft är väldigt betydelsefull - den är kanske det mäktigaste vi har. Ska ta och kolla in boken du rekommenderar, "Att välja glädje". Tack för tipset!"

Upp igen!

"Sista Jouren" är äntligen utläst! Med hjälp av ren och skär envishet har jag nu tagit mig igenom hela Karin Wahlbergs debutroman! Och det utan att kunna leva mig in i den för en endaste minut. Ja, detta var en av de tråkigaste läsupplevelserna jag haft, men konstigt nog kan jag inte på ett tydligt sätt förklara varför. Ändå ska jag försöka mig på en recension, liksom för att utmana mig själv. ;=) Det har känts som om jag stått bakom ryggen på Wahlberg när hon skrivit varenda ord, varenda rad och varje enskild sida i romanen. För mitt inre har jag "sett" hur hon livlöst, oengagerat och slappt knappat in några rader i taget vid datorn, samtidigt som hon tittat på TV-serier eller pratat med väninnor i telefon. Den här kriminalhistorien kändes nämligen meningslös för mig - inte ett dugg spännande eller intresseväckande. Wahlberg försökte föra ut hur det är att arbeta på sjukhus, och det lyckades hon faktiskt ganska bra med. Men varför inte låta det stanna vid en uppsats? Språket och känslan räckte inte alls till för en hel roman. Det är som om en erfaren människa skrivit den med en tonårings språk - allting blir då fel, men man kan inte med några få ord förklara varför. Tankar och faktiska händelser blandades vilt, utan en tanke på vilken av romanfigurerna det handlade om. 25-åriga karaktärer tycktes tänka och beskriva omvärlden på ett gammaldags sätt, likt pensionärers, och alla medelålders figurer skildrades nästan som identiska. Inte särskilt trovärdigt. En sak som retade mig väldigt var slöseriet med stycken om hur alla människor såg ut: vilken ögonfärg de hade, t.ex. Det struntade jag ju blankt i; jag ville läsa en bra historia! Uttryck som de flesta använder i vardagen förvrängdes också i boken. Ett exempel är "Det blev en lugn natt, peppar peppar". Man säger väl inte "peppar, peppar" om något som redan har inträffat? Eller är det kanske dialektalt? Sådana småsaker retade mig hur som helst lika mycket som stav- och skrivfelen och de logiska kullerbyttorna jag beskrivit här tidigare. Men kanske är jag extremt kräsen också när det gäller böcker, liksom med film. Det skulle inte förvåna mig. ;=) Jag hade kunnat förlåta det simpla språket om Wahlbergs inlevelseförmåga varit bättre. Karaktärerna i romanen var även genomsyrade av författarinnan själv - attityder, fördomar, tankesätt, syn på omgivningen etc - och detta gjorde deras tänkta tillvaro mellan raderna till ett tvådimensionellt pappersdockskåp, där alla var kopior av varandra. Nu ska det verkligen bli härligt att öppna en annan bok, skriven av en totalt annorlunda författare. Hoppas jag! Vilken det blir vet jag inte riktigt än, förutom att jag aldrig läst något av henne eller honom tidigare.

Upp igen!

Detta är en debutroman, en kriminalhistoria i sjukhusmiljö, skriven av en författare som själv är läkare. Egentligen är jag nyfiken på hennes senaste bok, "Hon som tittade in", men när den här såldes på en rea tänkte jag att det kunde vara kul att kolla in stilen lite först. Jag har kommit ungefär en tredjedel in i boken, och tror mig veta att jag inte kommer att köpa hennes nästa roman. Eller...? Ämnet i den verkar ändå intressant i sig, så vi får väl se. Än så länge undrar jag mest om det blir av att jag alls läser ut den här första boken. Den är mycket... ja... enkel, liksom. Och vissa saker retar mig faktiskt otroligt mycket. Framför allt de öppet deklarerade fördomarna, och det enkla språket (både bild- och innehållsmässigt). De ständiga beskrivningarna av hur människorna i handlingen ser ut tröttar dessutom ut mig rejält! Det är ögonfärger hit, kindfärger dit, former på näsor och allmänna beskrivningar av utseenden, utöver förklaringar till vad huvudpersonerna tycker om dem också. Gäsp! Så meningslöst! Ibland kommer författarens egna tankar in och avbryter rollfigurernas, då hon skriver "Undra om.... xxx." Det bryter liksom av och blir en privat anteckning, som om boken inte är riktigt färdig. Men det där är kanske en petitess. Ett exempel på en fördomsfull text, som jag tyckte kändes pinsam att läsa: Hon undrade hur gammal Peter Berg var. Han var äldre än han såg ut, så mycket visste hon. Hon var nyfiken på om han hade träffat någon kvinna ännu. Det borde vara dags. Säkert skulle han vilja det, trodde hon, men somliga var långsammare av sig. Behövde mer tid. Det var knappast troligt att flickorna stod i kö, men hon hade alltid varit optimist och trodde att det fanns en kärlek till varje människa. Om man bara gav sig till tåls. Texten fortsätter lite senare så här: Han var djupt religiös till råga på allt, och det ökade väl knappast chanserna att få tag på en käresta. ... Kanske fanns det en söt flicka i hans frikyrkoförsamling? En mild och renskrubbad flicka med platt hår samlat i en lång fläta... Men herregud, vad höll hon på med! Louise flinade åt sig själv. Hon satt som en gammal moster och oroade sig för en kollegas privatliv. Det hade hon inte med att göra. Författarinnan verkade inte alls reflektera över HUR Louise spekulerade och oroade sig. Åtminstone tog hon inte chansen att komma in på ett intressantare spår, angående fördomar eller konservativa åsikter. Det verkar som om hon tycker det är självklart att andra människor vill samma sak som hon vill och funkar på samma sätt som henne, liksom att religiösa alla är stöpta i en och samma form - nämligen hennes bild av dem. Pinsamt att detta är skrivet av en vuxen, utbildad människa! En logisk lucka snubblade jag också över senast jag öppnade boken, men eftersom den trots allt är ganska liten får man väl förlåta slarvet med korrekturläsningen. En kvinnlig läkare har mördats på sitt arbete, och så här resonerar ett par poliser i en knasig dialog: - Men tänk om alltihop är ett misstag. Hon skulle ju egentligen inte ha jobbat den natten. De hade bytt, hon och den där andra doktorn som var sjuk, vad han nu hette. Det var inte många som visste om det. - Någon visste och det räckte kanske, sa han och lyfte på ögonbrynen och tittade på henne från sidan. Fast det måste i så fall vara en idiot som inte kan se skillnad på en man och en kvinna. (Om mördaren visste att de hade bytt, som den siste polisen ponerade här, så hade ju han eller hon inte alls tagit fel på kön, eller hur?) Ett plus i kanten är att Wahlberg är hemma i sjukhusmiljön, och gärna beskriver smådetaljer som kan vara intressanta att få inblick i. Hon passar också på att kritisera de många ekonomiska neddragningarna på området. När (om) jag läst ut boken, får jag se om jag lägger den under boktipsen (under "Spänning"), eller om jag nöjer mig med att ha kommenterat (dömt ut) den här. Sedan är det ju även så att vi alla har olika smak, så andra kan naturligtvis tycka att den är jättebra.

Upp igen!

Martin Cruz Smith hör till mina favoritförfattare av flera skäl: De målande beskrivningarna De vackra eller fascinerande liknelserna, alltid lika fantasifulla De snärtiga replikerna De spännande handlingarna De annorlunda miljöerna Inte illa, va? Den som ännu inte läst något av Smith har missat mycket! Just nu håller jag på med "Den svarta rosen": ett litet mysterium ska lösas i en liten kolgruvestad i England i slutet av 1800-talet, och vad som helst kan hända. Nu har jag mentalt varit nere i en av de hela femtio kolgruvorna som var i drift just på denna (påhittade?) plats. Här följer ett utdrag ur boken, ur ett stycke om när den excentriske huvudpersonen ska köpa något mot sin malaria på apoteket och vill ha två uns kinin: Apotekaren hällde över pulvret i ett kuvert. Han rynkade pannan. "Får jag fråga om ni tar dubbla doser?" "Ungefär." "Har ni inte funderat på Warburgs droppar? En kombination av kinin, opium och slånbär. De smakar bra, sir. Lätta att svälja ner." "Lite för lugnande." "Om det är något uppiggande ni är ute efter får jag kanske föreslå arsenik? Den gör en underbart klar i huvudet. En del av våra krigsveteraner har nått utmärkta resultat." Senare: Nu är boken utläst och här finns en recension.

Upp igen!

I Rullen skrev jag härom dagen några rader om "Den gåtfulle fotografen" av Douglas Kennedy. Ett par av dem löd så här: Trots att den här boken är ganska osannolik, för att inte säga rejält osannolik, så känns den påtaglig och välskriven. Jag gillar stilen, helt enkelt. Mycket för att jag inte vet om den kommer att sluta lyckligt eller i total katastrof. Amordeen kommenterade dessa rader på sin "dagbokssamlingssida", där han citerar andras texter, så här: Och om du skulle läsa den en andra gång?. Jag vill aldrig läsa böcker två gånger. Men efter en stund kom jag på att jag kanske ändå skulle kunna tänka mig att läsa somliga böcker två gånger. Olika böcker verkar därför ha olika sorters läsvärde; eller verkar ligga på olika nivåer av samma höga läsvärde. Hrm... där blev det nog lite snurrigt. I alla fall så är det så att just denna bok skulle förlora hela sitt värde för mig om jag redan hade läst den en gång förut. Ganska mycket av dess dynamik ligger i att inte veta hur den slutar. Visst är jag intresserad av själva handlingen och stämningen, men den har inte något unikt jämfört med andra böcker i samma genre (vilken det nu är... drama eller spänning?). Den har inte något som får mig att tänka på meningen med livet - jag får inga aha-upplevelser eller lär mig något nytt. Nej, den stora meningen med historien är att man ska känna sympati med huvudfiguren och sedan inte veta hur det kommer att sluta. Därför vill man följa handlingen från början till slut. Visst finns där poänger och beskrivningar som säger en del, men inte tillräckligt mycket för att stå på egna ben. Meningen med denna bok är alltså slutet. Ändå kan jag inte avråda någon från att läsa "Den gåtfulle fotografen". Ett trevligt och småspännande tidsfördriv har ju ett värde på sitt sätt. Förmodligen är boken värd att hamna som en rekommendation på en av mina boktipssidor när jag läst ut den - men man vet ju aldrig... Senare: Se recensionen (under Övrigt).

Upp igen!

Tur att jag bara köpte pocketversionen för 41 kronor av Bo Angelöws "Meditera för ett bättre liv" på Adlibris! Den här boken innehåller ingenting om hur man utövar TM, den hänvisar bara till kurser (som kostar pengar) i olika städer, och en massa forskningsresultat om utövarnas hälsa, intervjuer med dem osv. I och för sig är det intressant att få veta vilka (imponerande) effekter TM har på hälsan, men det kan man ju hitta gratis information om på nätet - det ser jag som en slags reklam. Jag var redan inställd på att börja meditera en gång om dagen, så det jag ville ha var mer en introduktion och tips på hur man bäst gör detta. Nu får jag köra utan några goda råd, och hoppas att det bara är att koncentrera sig på ett ord, ett mantra, och koppla av. Här kan du läsa lite om hur nyttigt det är, men jag rekommenderar inte boken om du inte är väldigt intresserad av kringfakta. Den är trevligt skriven åtminstone. Konstigt (dumt) ändå att man inte informerat bättre om dess innehåll.

Upp igen!

En fyrbent varelse, närmare bestämt en alkoholglad luffares hund, berättar sin historia genom författaren Paul Auster. En ganska småtrevlig sådan ur ett annorlunda perspektiv. Men detta är ingen höjdare; man kan säga att det är en anteckning i läsglädjens marginal. Jag rekommenderar den inte, men om någon ändå köper den kan den lika gärna läsas som ett litet tidsfördriv. Språket och beskrivningarna är rätt okey, men det saknas något - kanske en underliggande mening, en tanke med att den kom till förutom att författaren tyckte det var kul att skriva om en hunds tankar. Varför inte utnyttja perspektivet ännu lite mer? Slutet är dessutom löjligt. Nej, denna bok lägger jag inte upp bland boktipsen! Senare: Jag gav boken till min pappa (elakt, va?), men det visade sig att han tyckte den var jättebra! Där ser man.

Upp igen!

Under färden till och från Hannover fördrev vi tiden med att lyssna på en bit ur Jan Mårtenssons kassettbok "Döden gör en tavla". Den finns förstås också i tryckt format. Det är intressant att höra författare själva läsa upp sina böcker, för det blir liksom lite extra personligt. Hade jag läst just denna svart på vitt skulle jag förmodligen ha slagit igen den en gång för alla innan jag nått slutet... trots att jag satt och funderade på om Mårtensson har löständer, och på hur han ser ut när han slickar sig om munnen under tiden han hämtar luft för att kunna läsa nästa mening, så ville jag veta hur allt skulle sluta. Banden fick snurra också efter hemkomsten, eftersom det tar sina timmar att lyssna igenom boken, och det visade sig att historien slutade ungefär så som jag tänkt mig upplösningen redan efter de första tio minuterna, om än med fler komplexa ingredienser. Detta var ett detektivmysterium som utspelade sig i konstvärlden. En roman med alltför många sammanträffanden för att kännas trovärdig. Det är därför jag normalt aldrig läser något av Jan Mårtensson, sedan de par böcker jag provade tidigt på 80-talet. Kanske är han en mer "mogen" författare idag? "Döden gör en tavla" skrevs redan 1981. På något sätt är hans språk både amatörmässigt och småtrevligt på en gång, och han intar alltid en berättarvinkel ur medel- eller överklassen. Nåväl, Autobahn kändes trots allt lite kortare med denna historia på vägen.

Upp igen!